Intervju med John Peter Nilsson

John Peter Nilsson tillhör Sveriges mest igenkända konstkritiker. De flesta känner nog igen honom från Aftonbladet, men han har också varit med och drivit den numera nedlagda NU: Nordic Art Review. Nilsson har även curerat ett flertal utställningar, t ex hade han ansvaret över Nordiska paviljongen i Venedig 1999. Sedan vintern 2004 har han varit intendent på Moderna Museet.

-----------------

Rikard Ekholm: Du har under åren arbetat som curator, men är nog ändå mest känd som konstkritiker. Du var länge verksam i Aftonbladet och var en av ledarna bakom både NU och dess digitala efterföljd NU-e. Det talas mycket om konstkritikens kris - tycker du att konstkritiken befinner sig i kris? I så fall varför och vad bör göras?

John Peter Nilsson: Ja, det tycker jag. Orsaken är dock mycket komplex. När jag började skriva kritik under 1980-talet fanns en mycket livaktig filosofisk och konstnärlig diskussion kring begrepp som postmodernism och poststrukturalism. Vi som var rookies under den tiden förhåll oss mycket nära diskussionen, något som innebar att konstkritiken plötsligt började driva ganska komplicerade frågeställningar som varken konstskolorna, universiteten eller tidningsredaktionerna var beredda på. Vi vässade både pennorna och tankeverksamheten samtidigt som vi hade en känsla att det var vi mot dom - bort med den förstelnade och reaktionär modernismen! Och regionalismen!

Under slutet av 1980-talet och framförallt under 1990-talet inträffar en internationalisering av det svenska konstlivet som ytterligare stimulerade och ökade angelägenhetsgraden för kritiken. Man försökte förstå de glokala omständigheterna samtidigt som man ville vara en del av dem. Min erfarenhet från Aftonbladet var att kulturredaktionen blev alltmer intresserad av gränsöverskridande frågeställningar och lät mig och mina kollegor (också inom andra genrer) utvecklas och mycket generöst understödja en ny typ av kulturkritik. Det gällde kultur- och konstlivet generellt under framförallt mitten av 1990-talet. IASPIS spelade en viktig roll att bygga broar mellan Sverige och världen, Moderna Museet hade en engelsk chef, och betydelsefulla feministiska nätverk förändrade tolkningsföreträden, synsätt med mera. Staten var också öppen för nya korsbefruktningar där pengarna från till exempel Framtidens Kultur började påverka samhällsdebatten. Och det var ingen slump att NU: The Nordic Art Review blev till under den senare hälften av 1990-talet - det nordisk/baltiska samarbetet stod på topp för att skapa en slagkraftig Östersjöregion.

Under dessa år verkar konstkritiken, som jag ser det, i direkt relation till samhälls- och kulturklimatet. Olika ledord blir avgörande: Postmodernism, feminism, globalisering, nymarxism, queerteori och postkolonialism relaterar inte enbart till konstnärliga aktiviteter utan kritikern placerar många gånger konsten i ett bredare kulturellt sammanhang. På sitt sätt är det logiskt att den så kallade "relationella estetiken" växer fram under denna period. Konstens sociala funktion står i centrum och används för att kartlägga förhållanden av olika slag.

Under 2000-talet hårdnar både det intellektuella och mediala klimatet. Kulturpolitiken blir nyttoanpassad. Ägarintressena i media ställer högre vinstkrav. Och konst- och kulturkritiken flirtar allt flitigare med populistiska vinklingar (det är ingen slump att en i Finland nyligen större internationell vandringsutställning just heter "Populism"). I synnerhet Expressen skruvar upp sin kulturkritik, inspirerad av engelsk och amerikansk media, till ibland grova påståenden utan nyanser eller självsyn. I SVT sitter tyckare och gör i princip tummen upp eller ner utan någon uttalad eftertanke. Det bokstavligen sköljer en tvållöddrig popularisering över kulturen i Sverige. Små oberoende tidskrifter och nättidningar finns kvar men det är som om dessa arenor numera hamnar ännu mer i skuggan av de stora mediemaskinernas dominans av tolkningsföreträdet.

Problemet är en strömlinjeformad kulturdebatt där avvikande eller komplicerade röster inte längre får plats på grund av ängsliga redaktörer. Samtidigt måste en ny generation konstkritiker som inte vill anpassa sig till populismtrenden ändå vässa pennan och våga ta plats genom att finna nya argument för sin verksamhet. Det är en större fråga än konstkritikens kris. Snarare handlar det om den offentliga debattens kris.

RE: Under åren har det talats en hel del om att det finns få utrymmen för en kritiker att endast kunna verka som kritiker. Personen i fråga får jobba med annat för att få det att gå runt. Du har curerat ett flertal utställningar bl a var du curator för den nordiska paviljongen i Venedig 1999. Har det för dig varit bra att spela - så att säga - på båda planhalvorna? Är det något som du fått kritik för?

JPN: Jag har försökt att mycket medvetet och tydligt skilja mellan rollerna och har inte fått någon kritik riktad direkt mot mig (även om det säkert har sagts ett eller annat bak min rygg). Men jag ser inte heller något problem med de två rollerna - tvärtom, att göra utställningar är att tolka konsten i lika hög grad som när man skriver om den. I båda fallen väljer man också ut konstverk/konstnärer som man anser är intressanta. För mig har båda rollerna berikat mina kunskaper och erfarenheter. Är man just tydlig begriper läsarna/publiken var man står. Det vill säga så länge man är både frilanskritiker och -curator. Är du anställd av ett museum eller tidning är det en helt annan sak. Då representerar du respektive institution i lika hög grad som dig själv och bör vara extremt tydlig med sin roll.

RE: Du är nu fast anställd på Moderna Museet som intendent på "Avdelningen för pedagogik och program" - saknar du den fria kritikerrollen idag? Mig veterligen skriver du inte längre kritik - vore det att som fast anställd att se som att sitta på två stolar?

JPN: Som sagt, som museianställd kan jag inte längre skriva konstkritik och jag saknar det inte så mycket - jag har skrivit kritik med jämna mellanrum sedan 1985! Att för första gången arbeta i ett modernt konstmuseum är en spännande, ny utmaning.

RE: I Sverige finns det en tradition att många museimänniskor har sin bakgrund i konstkritiken. Lars Nittve, Ulf Linde och Maria Lind är tre exempel. Det är väl i ett internationellt perspektiv förhållandevis ovanligt och varför tror du att det varit så?

JPN: Jag tror att många museimänniskor, både i Sverige och internationellt, har skrivit konstkritik i en eller annan form och omfattning. Att man efter ett tag lämnar skrået för museiarbete eller annat tror jag beror på de osäkra arbetsförhållandena för en frilanskritiker samt svårigheter att utvecklas som skribent. De är få förunnat att kunna leva drägligt på sitt skrivande och då som jag tidigare beskrev det måste man ständigt kämpa om utrymmet för att bedriva en kvalificerad kritik. Den fria kritikerrollen har ett högt pris.

RE: Du står som vice ordförande för AICA - Svenska konstkritikerförbundet. Driver ni några speciella frågor, fungerar ni som lobbygrupp? Vad ser du som angeläget att diskutera angående konstkritiken?

JPN: Framförallt har AICA tillskansat sig en roll där medlemmarna äger gratis inträde till alla konstmuseer i världen (alla länder har inte genomfört någon fri entréreform). Det är en ovärderlig tillgång för alla som till exempel inte är med i något journalistförbund eller liknande. I Sverige har vi genom åren kommit att agera just som en lobbygrupp. Medlena är framförallt seminarier, paneldiskussioner och föreläsningar och ämnena står i direkt relation till vad som pågår i konstlivet, till exempel planerar vi ett seminarium kring den offentliga konstens utveckling i Sverige (och varför det skrivs väldigt lite om den). Vad gäller konstkritiken arrangerade vi till exempel ett internationellt seminarium på Moderna Museet för drygt åtta år sedan med deltagare från Frieze, Flash Art, Artnewspaper m fl om konsttidskrifternas trovärdighet. Sedan dess har vi en ständig dialog med våra medlemmar angående konstkritikens utveckling och just nu intresserar vi oss för mediernas förändring och om det numera överhuvudtaget finns plats för konstkritik. Förhoppningsvis kommer det äga rum en debatt i Göteborg om detta i samband med Göteborgsbiennalen och i samarbete med Paletten.

RE: Du curerar tillsammans med Pia Kristoffersson och Magdalena Malm på Moderna Museet "Modernautställningen 2006" - kan du redan nu berätta något om utställningen? Vilka ska vara med och ställa ut - ska det vara något tema?

JPN: Utställningen öppnar den 19 februari med mellan 30 - 50 konstnärer och kommer ge förslag till riktlinjer i svensk konst just nu - en översikt, helt enkelt. Förhoppningsvis kommer den att bli en återkommande utställning vart tredje eller fjärde år (med nya curatorer). Vi har redan inlett researcharbetet genom att fråga samtliga museer, konsthallar, gallerier, alternative spaces etc vad de har ställt ut sedan början av 2000-talet. Naturligtvis gör vi tre ett urval från våra premisser men vi har också ambitionen att delvis försöka spegla det samtida utställningslivet.

RE: Vad har du för andra kommande projekt på gång?

JPN: Sedan två år sitter jag i en "advisory board" för biennalen BIACS i Sevilla i Spanien. Den första biennalen gick av stapeln i fjol med Harald Szeemann som curator (en av hans sista utställningar) och nästa konstnärliga ledare blir Okwui Enwezor. Förutom att ge förslag till vem som ska konstnärligt leda biennalen planerar vi olika slags kulturella aktiviteter runt omkring utställningen. För nästa år kommer vi ta fasta på Sevillas unika roll under flera hundra år att tolerant och generöst omfatta tre religioner: kristendomen, judendomen och islam.