I går åt jag middag med Renée Flemming. Jag hade redan satt mig när hon kom. Faktum är att jag hade ätit upp förrätten när hon steg in genom restaurangens tunga glasdörrar. Hon verkade inte misstycka. Jag var hungrig. Men min relation med Renée började långt tidigare.
Närmare bestämt två timmar tidigare. Jag hade i ett sällskap om sex personer gått till Konserthuset i Stockholm för att ta del av denna ljuvliga varelses mjuka, innerliga röst.
Hösten hade ankommit tidigare under dagen. En klar, frisk vind svepte in över huvudstaden. Även i Uppsala, där jag hade spenderat min dag, hade hösten gjort sig påmind.
Orkestern värmer upp under ledning av Alan Gilbert. Ska detta bli hans sista uppträdande innan flytten till New York? Förste konsertmästare Joakim Svenheden tar i hand, bockar lite.
Renée inleder med Verdi – Salce salce, Ave Maria, ur Otello. M a g i s k t.
Publiken ställer sig upp, stampar i golvet. Hyllningarna är nästan öronbedövande.
Hon tar en paus.
Kommer åter. Hon sjunger Tatjanas aria, den så kallade "Brevscenen" ur Tjajkovskijs Eugen Onegin.
Först en halv sekunds tystnad. Följt av larmet av applåder och jubel – alla reser sig. Kameror blixtrar, trots att det är förbjudet. Det blir ett extranummer. Men publiken vill ha ännu mer. Hon kommer tillbaka än en gång. Men nu blir det inte mer. Hon kan inte. Publiken tar ingen hänsyn. Men får ge sig tillslut.
Vi samlas i foajén. Vi går till Mancini. Gott rött vin, god skinka – ”kungen av parmaskinka”, står det på menyn. Lite senare kommer Joakim Svenheden med sällskap. Ännu lite senare Konserthusets pr-chef Peter Schéle. Vi pratar lite. Han är charmerande och han undrar om kvällen var till belåtenhet. Fantastisk, svarar vi unisont.
Sen kommer h o n. H o n sätter sig vid bordet lite längre bort och språkar med sina kollegor. Vi sitter och tittar – i smyg. Allra sist kommer Renées mor.
På det hela taget en strålande kväll. Dessutom såg jag Roger Waters som också han var på konserten.
Smakprov på Renée Flemming:
Renée Flemming sjunger Brevscenen
Renée Flemming sjunger Ave Maria
Läs i DN och Renée Flemming och Pink Floyd, eller i SvD.
Det skrivs om högt och lågt. Svante Weyler vågar en definition i artikeln ”Hög och lågt”, i Expressen, 15 augusti:
”Med det höga avses här: litteratur som har ambitionen att säga något bestämt om världen. Det låga: en litteratur som kanske säger något om världen, men utan avsikt.”
Hur vet han när litteraturen med avsikt eller utan avsikt säger något – bestämt – om världen? Och vad menas med bestämt? Något tydligt avgränsat? En tes? Slutsats?
”Definitionen” är knappast vattentät.
Det är inte så farligt. Definitioner är sällan vattentäta.
Värre är att Weylers vinkling är dålig.
Frågan som bör ställas är – helt enkelt: Vad är bra kulturjournalistik?
Jag vågar ett svar: Bra kulturjournalistik är förmedlad kunskap. Det vill säga förmedlad kunskap om vad tidningen väljer att skriva om. Kulturjournalistiska texter kan t ex handla om: * Rambo 4 * KIA:s reklamfilmer som approprierar Flashdance * Elin Wikströms relationella estetik * Serier av Alan Moore.
Problematiken gäller inte objektets hög- eller låghet. Och problematiken är inte bestämd av konstnärens intention, vilket Weyler tror. Fel. Fel.
Om Alan Moore eller Sylvester Stallone har för avsikt att säga något bestämt om världen, är ointressant, för att inte säga obegripligt. Vad serien/filmen säger är det vi är intresserade av.
Jag väljer begreppsparet förmedlad kunskap av en speciell anledning. Förmedlad innebär att kunskapen faktiskt har nått fram. Det betyder bra journalistik – bra text. Och kunskap är, tja, kunskap.
Kultursidornas problem är att: …en recension av Rambo är lealös…ingen skriver om reklambild/reklamfilm…texter om konst får inte vara teoretiska…serier skriver ingen (bra) om.
Här är det viktigt att påpeka: kulturjournalistik måste vara aktuell. Eviga världen i all ära. Men är tidningens redaktörer okunniga i kulturteori såväl om vad som faktiskt visas där ute, är tidningens läsare riktigt illa ute.
En tidning måste skriva om det som händer – det som förändrar, förändras. Eviga värden…
Kulturjournalistik oavsett om det handlar om en recension, kommentar eller reportage visar i dag inte upp denna förmedlade kunskap.
Anledningen? Enkel. Dagspressen skriver för läsaren. Vem är läsaren? Den allmänt kulturintresserade.
Tanken på den allmänt kulturintresserade läsaren innebär att kulturjournalistiken tvingas underskatta sina läsare – inte ser den som jämbördig, eller, vilket ofta blir bäst, ser läsaren som riktigt kunnig.
Kulturjournalistik i dag är – i bästa fall – stilistiskt begåvad konsumentupplysning. Snabbt. Snyggt.
Jag gillar inte det som är förkonstlat. Det ska inte vara larvigt. Manierat. Såg den här videon med Cocorosie.
Cocorosie är larviga. Vem sitter på fullt allvar och spelar musik på ett leksaksinstrument? Det är helt fel. Lägg av, tänker jag. Tycker du att du är spännande nu? Men jag gillar Cocorosie. De känns fina, på något sätt.
En av mina absolut bästa vänner skickade på anmodan sina åsikter om The Dark Knight per mejl.
Vi känner varandra sedan vi var tio år. När filmen Batman kom 1989 köpte han Batman-läsken. Det var inte en läsk fylld med cola- eller lakritssmak, som man trodde. Läsken var en slags Loranga. En besvikelse, vill jag minnas.
Hursomhelst. Min kompis har med ålderns rätt blivit akademiker. Sociolog närmare bestämt.
Detta faktum och hans livsgenomsyrande arbetsdisciplin innebar att hans recensionsliknande mejl var både insiktsfullt och bra. Han såg The Dark Knight ur ett sociologiskt perspektiv. Filmen blev teori i hans ögon.
”När är det okej att ta lagen i egna händer? Ska vi upprätthålla ordningen genom att bryta den?”, var frågeställningarna som väcktes. Han passade även på att droppa namn som Giorgio Agamben och Carl Schmitt. Vaket, minst sagt.
Jag har följt The Dark Knights färd genom dagspressen. Filmen har fått blandade betyg. Den har tagits emot som en actionfilm med bra skådespelarprestationer och lite eftertanke.
Knappa hänvisningar finns i GP, SvD, DN, SydS och TT Spektra till filmens aktualitet i ett samhälle som präglas av övervakning.
Tre exempel på en problematik som explicit diskuteras i filmen, men som ingen tar i:
* Batman granskar mobiltelefonsamtal på ett så kontrollerande sätt att problematiken frihet/kontroll ställs på sin spets. Ska vi övervaka alla, för att hitta ett rötägg som förstår för många? Bryter vi inte då mot de principer vi försvarar i striden mot ”the bad guys”?
* Batman förstör i jakten på Jokern infrastrukturvärden för miljontals kronor, för att inte säga dollar. När är det okej för en vigilante att göra det?
* Varför tycker vi att det är okej att Batman bryter mot internationell lag, kidnappar en man i ett annat land och för honom till USA – där han blir dödad. Batman gör samma sak som George Bush, men honom kritiserar vi.
”Under temat rättvisa eller hämnd kunde man känna mer än ett svagt eko av det somliga menar pågår och kallar ’civilisationernas krig’.”, skriver Eva af Geijerstam i DN. Detta är det närmsta dagspressen kommer, mig veterligen.
Att min gode vän sedan nästan helt reducerar The Dark Knight till sociologisk teori, är en annan historia. Om personalen på biografen skulle ge honom ett val: ”Hej! Du får välja. Antingen ser du filmen, eller så får du den sociologiska teorin om filmen. Här, ta pappret, vi har skrivit ner den!”, så skulle han kanske, kanske ta pappret. Han är å andra sidan något av cineast.
Men han ser ingen poäng med Spider-Man och Superman. De går inte att reducera till teori, tror jag att han tänker.
Jag är fransman. Jag är ledig och åker bil från stranden till mitt lilla chateau. Givetvis lyssnar jag på fransk radio. Det är varmt ute. I kväll dricker jag vin och äter ost.
I går kom jag hem från Nice, eller närmare bestämt Les Hautes de Vaugrenier, en så kallad gated community, strax utanför Nice. Flög ner i fredags, med Sterling. Hur är det möjligt att SAS finnas kvar på marknaden? Sämre avgångar OCH dyrare. Bra jobbat. Mina bundsförvanter på plats var Håkan och Sylvi Ekholm. Mina föräldrar.
Det var skönt med riktig sol. Inte den ljumma, gråa sorten som vi lider av här hemma. Det kändes lite tungt att flyga in mot Arlanda i går efter fyra dagar på Côte d’Azur. Jag möttes av trippla lager av moln.
Jag satt vid fönstret och vände mig mot tjejen som hade platsen bredvid: - Det är alltså detta vi kommer hem till. - Ja, men vi är brunare än alla andra, svarade hon.
Och det måste man ju säga att vi är.
Vattentemperaturen pendlade mellan 23 och 25 grader Celsius.
Det blev inga direkta utflykter förutom en trevlig middag på en restaurang en bit upp i bergen. Paret som driver restaurangen har sin hund utanför köket. Den var nysteriliserad och sedan tidigare lam i bakbenen. Hunden är älskad. Den är glad.
För mig är Frankrike exotiskt. Den franska kulturen är liksom främmande. Jag känner mig inte riktigt hemma. Med det menar jag inte obekväm. Människorna jag möter är bara så annorlunda, formella men samtidigt avspända, nonchalanta men uppmärksamma. Den franska kulturen är en kultur där jag är främling, turist, äventyrare.
Det var en del utställningar jag hade kunnat ta del av. Men jag tog inte del av några.
Min stora kulturgärning, om man kan kalla den det, var att läsa Pär Lagerkvists Pilgrim på havet från 1962. Jag gillar Pär Lagerkvist. Tänkvärt. Ångestladdat. Lagerkvist måste ha varit en speciell människa. Texten är så tät och välskriven, så beräknad.
Ibland börjar Lagerkvist sina meningar med Och och Men.
Jag tänkte på Bergmans Nattvardsgästerna. Bikt. Guds frånvaro.
Jag mötte en gång Bengt Lagerkvist, Pär Lagerkvists son. Jag vet inte varför, men jag sa något om hans far till honom. Då talade han om sin far som ”denne man”.
I helgen hoppade jag in på VT. Nu är jag tillbaka på UU.
Jag är tillbaka i Stockholm/Uppsala efter en helg i Västervik.
För ett kort tag bytte jag Uppsala Universitets filosofiska institution och min konstfilosofiska forskning mot ingresser och intervjuer på Västerviks-Tidningen. Estetik byttes – kort och gott – mot sportjournalistik.
Att vara doktorand i estetik är ett stort privilegium. Möjligheten till förkovring är nästan oändlig. Jag läser och skriver i min egen takt. Nåja. Jag ska vara klar om två och ett halvt år…
Arbetet på en redaktion är lite annorlunda. Det bygger på överenskommelser och tid. Sport- eller nyhetschefen berättar vad jag ska skriva om. Eller så har jag egna idéer. Jag gör upp med fotografen när vi ska åka.
Sen är det bara att skriva. 2000 tecken brukar texterna landa på. Två, tre stycken per arbetsdag. Ingress och rubrik formuleras.
Det blev fyra artiklar på två dagar den här gången. Tre om NM- och SM i A-katamaran och kanotsegling på Lucenafjärden, och en om long drive. En golfgren som handlar om att slå så långt som möjligt. En före detta världsmästare i long drive var i stan.
Doktoranden däremot sköter sitt. Texter ventileras två gånger per år på högre seminariet. Och förutom handledarträffar är det ingen som direkt har tillgång till ens texter. Det är – som sagt – lite annorlunda.
På tidningen framställs artiklar mer som i ett slags lagarbete. Man frågar någon, redigerarna ändrar rubrik, bildtexter sätts, ibland i samarbete med fotografer och så vidare.
Var sak har sin charm, skulle man kunna säga.
Det var hursomhelst kul att vara på plats på redaktionen igen. Det blir nog mer av den varan vad det lider. Men jag koncentrerar mig på avhandlingen. Det är mitt vanliga jobb, i all sin ovanlighet.
Precis nyss glömde jag – och kom sedan på igen – att allusionen inte helt kan likställas med appropriation. Livet bär med sig många mysterier.
Februari, 2006. Sitter vid datorn. Nytt mejl. Avsändare: Carl Otto Werkelid. Han ber mig ringa.
Vi ska träffas på redaktionen tillsammans med redaktionssekreteraren.
Det gör vi. Efter en timme är vi klara. Jag ska börja skriva konstkritik i Svenska Dagbladet.
Min första recension får rubriken ”Insyn i det privata väcker nyfikenhet” och handlar om Anders Krísars nya utställning på Maria Sundberg galleri.
51 recensioner, anmälningar och på-plats-reportage senare ser jag nu att Carl Otto Werkelid slutar som kulturchef för SvD. Läs här i SvD, här i DN och här i Dagens Media.
Jag vet fortfarande inte varför han frågade just mig. Vi hade, innan hans mejl anlände, haft kontakt vid två tillfällen. Jag intervjuade honom när jag gick på Poppius journalistskola, och någon månad senare frågade jag om kulturen kunde ha intresse av en text om filosofen Arthur Danto, som jag skulle träffa i Oslo.
Någon text om Danto skrev jag aldrig för SvD. Den publicerades i Konstperspektiv.
Av någon anledning kom han ihåg mig. Kanske hade någon annan tipsat honom.
Jag har all anledning att tacka Carl Otto Werkelid för den chans jag fick. Att få möjlighet att skriva konstkritik i dag är nästan något unikt. Det är inte många som börjar skriva konstkritik i Svenska dagstidningar. Tack, Carl Otto. Din fråga har betytt mycket för mig.
Vi var nog inte alltid överens, han och jag. Det gjorde inte så mycket, tror jag. Det är så det funkar. Han tog sig vid flera tillfällen tid att prata med mig på tu man hand. Budskapet var tydligt. Texterna ska skrivas för läsaren. Tidningen görs för dem, och inte främst för galleristen och konstnären.
Det återstår att se vem som tar över rodret. Werkelid fortsätter fram till sista september.
Jag gör comeback i morgon. Det ska bli så roligt. Jag har skrivit en del om konst, förstås. Men jag har skrivit desto mer om tennis och fotboll. Så är det nog. Jag har även skrivit mycket om kommunen och allt sådant man skriver om som allmänjournalist.
Det har jag Västerviks-Tidningen att tacka för.
I morgon gör jag comeback på VT. Jag ska jobba som sportreporter på fredagen och söndagen. Det är segling, golf och fotboll som gäller nu. Den konceptuella konsten får klara sig utan mig. Och avhandlingsarbetet får vänta.
Jag vet att det kommer att bli stressigt. Men det kommer också att bli kul. Jag och Åke Hilding kommer sitta mitt emot varandra på fredagskvällen och ringa på den lokala fotbollen. Jag och fotografen – vem det nu är den här gången – kommer att sitta i en liten båt ute på havet för att få bra bilder på katamaranerna. På söndagen kommer det vara lugnare – intervju med vinnaren. Det är SM.
Jag har jobbat sammanlagt 6-7 månader på tidningen. I olika omgångar. Dels som sportjournalist, dels som allmänreporter.
Dessutom kommer min gode vän Olle Frödin med till Västervik. Det kommer garanterat att bli en bra helg.
Jag träffade Erik Janson när vi började arbeta på Moderna Museet 2004. Museet nyöppnade och ett antal konstintresserade personer fick jobb som värdar. Erik och jag var två av dessa. Då var han lite över 60. Jag var 27.
Vi blev kompisar och det har vi fortsatt att vara. Att vara värd gav oss möjligheten att prata i timmar. Nu är Erik pensionär, men han hoppar fortfarande in på MM. Jag höll bara ut i två år.
Erik tillhör den folkbildande skolan. Han vill att saker och ting ska vara begripliga. Tydliga. Det är inte sällan han läst igenom recensioner och artiklar som jag har skrivit. Jag har alltid fått tillbaka dem med röda sträck och utropstecken. Kritiken har varit konstruktiv, tack, Erik.
Erik tillhör den gamla skolan. Han har arbetat som kulturredaktör, på förlag, som frilansjournalist och författare. Att han började på Moderna Museet ska museets personal vara glad för. Erik har saker att säga. Moderna som rör sig i två världar: konstvärlden och den allmänna offentligheten, ska lyssna på en person som han.
Jag kan inte gråta till konst. Inte ens om jag försöker.
Film däremot kan beröra mig så. Och musik. En bra bok gör jobbet. Men inte konst. Konst är en känslomässigt handikappad konstart.
Konst vill vara smart. Fyndig. Ibland lite rolig. Konst kan vara vemodig. Konst kan vara tråkig. Riktigt tråkig. Men konst kan också vara storslagen. Provocerande. Klarsynt.
Men allt detta kan film, litteratur och musik också. Konst däremot kan inte göra så att jag gråter.
Jag är inte ensam om detta. Vi har pratat om det ganska mycket. Konst gör något annat.
Men det skulle nog kännas bra om jag kunde gråta till konst någon gång.
Hur kommer det sig att en komikers karriär är så kort?
Eller. Karriär är fel ord. Tid då han/hon är rolig, är bättre. Karriärer kan hålla på i all evighet. Ett exempel är Steve Martin. Han var rolig. Nu är han tråkig. Trots det fortsätter han att göra karriär. Den urtrista nyinspelningen av Rosa Pantern (2006) spelade in ohyggligt med pengar. Del två är färdiginspelad och kommer nästa år. Kanske har jag fel. Är Steve Martin fortfarande rolig? Nej. Alla betalade för att se Beyoncé Knowles. Så var det.
Ett annat exempel är Chevy Chase. Han är rolig i filmer som Tjejen som visste för mycket (1980) och Fletch (1985). Redan i Fletch lever! (1989) börjar han bli tråkig. Nu är det som om han inte längre finns.
I Sverige har vi Robert Gustafsson. Han var rolig i Nilecity 105.6 (1995) och i Percy Tårar (1996). Och även i Torsk på Tallinn (1999). Nu är han inte rolig längre. Nu är han jättetråkig. Kanske fyndig i Fyra nyanser av brunt (2004), men inte rolig.
Vad är hemligheten? Ett tag tänkte jag att det handlar om originalitet. En komiker måste vara originell. Det gäller att komma på något nytt. Hitta en ny vinkling, som att ramla på ett nytt sätt, eller säga ordet tårta på ett speciellt sätt, som i Håkan Alexanderssons Tårtan (1972). Tåååårtaaaaannn. Det var kul.
Men det handlar inte bara om det. Viktigare än originalitet är att komikern är avspänd. Anspråkslös. Chevy Chase är rolig i Fletch. Men mindre rolig i Fletch lever! eftersom han är avspänd i den förra och är lite orolig i den senare. I Steve Martins fall handlar det mer om att han i dag är irriterad. Det går runt-runt. Han är irriterad över att han inte är rolig. Då blir han inte rolig.
Paul Kaye spelar Dennis Pennis. Han är inte så rolig. Men frågan är berättigad.
Det fanns en tid då jag trodde att jag var intresserad av mode. Det var jag inte. Jag var intresserad av att shoppa. Med begränsad studentbudget köpte jag tröjor från DKNY och eleganta skor från Paul Smith.
Fråga mig inte hur jag hade råd. Men så var det. Då.
Nu är jag en mer sansad shoppare. Även om jag unnar mig något fint ibland.
Med åren har mitt intresse glidit från shopping till just mode. Detta säger jag utan att på något sätt försöka framställa mig som ett flanerande modelejon. Jag har aldrig tittat in på Modeveckan, eller varit på någon tjusig visning i Paris. Jag skulle säga att mitt intresse har uppstått i reaktion mot den totala avsaknaden av modejournalistik i det här landet.
Jag ser kläder. Butiker. Designers. Utbildningar. Men ingen modejournalistik.
Nej, jag överdriver inte. Text om mode går ej att finna i detta land.
Vad är då den viktiga skillnaden mellan shoppingjournalistik och modejournalistik:
Shoppingjournalisten skriver om: * Färger som gäller i år. * Mönster som är coola. * Designers som är hippa. * Kändisar som har bobfrisyr och byxdress = modeförebilder. * Butiker du ska gå till. * Dessa sammanfaller i: Köper du byxa x, tröja y, och sko z är du skitsnygg och lite bättre än alla andra.
Så här gör modejournalisten – som inte finns i Sverige: * Problematiserar färger: Varför är pastellfärger balla? * Ifrågasätter mönster: Hurdå rutigt? * Betvivlar att Stella McCartney är en bättre designer än Helmut Lang. * Tar INTE ALLTID kändisar som exempel på personer som är bra klädda. * Köper/får INTE kläder, sätter dem på sig, tar en bild, lägger upp på bloggen och skriver att detta ska andra köpa.
Shoppingjournalistiken är kanske den sista riktigt naiva journalistiken. Den är den sista utposten för en ren, sinnlig och estetisk journalistik. Den visar upp en total frånvaro av reflektion.
Jag är vacker. Det här är underbart. Skjortan är snygg. Vaxningen gör mina ben lena. Jag är mjuk, men hård. Det röda gör mig varm. Det blåa gör mig kall. Allt detta stavas: S I N N L I G T.
Ska vi skriva om konst, litteratur, film och teater på det sättet? Nej, det ska vi banne mig inte. Fine. Jag vill inte förbjuda shoppingjournalistik. Jag vill bara ha något annat, också, tack.
Gamla strategier dör inte. De flyttar bara från serieruta till filmruta. När andra misslyckas tar Marvel själva hand om sina gamla hjältar.
Något mycket ovanligt håller på att hända. Marvel Comics bygger på ett ojämförligt sätt upp en hel värld av superhjältar i egenproducerade filmer.
2008: Iron Man med Robert Downey Jr går upp på bio. Efter att eftertexterna har rullat klart finns en så kallad bonusscen. Den klassiske hjälten Nick Fury, spelad av Samuel L. Jackson försöker övertyga Iron Man/Tony Stark om att vikten av samarbete. Organisation SHIELD introduceras. En klassiker i Marvels universum.
2008, några månader senare: The Incredible Hulk med Edward Norton i titelrollen gör succé på bio. Efter att eftertexterna har rullat klart finns också här en bonusscen. Den här gången är det Iron Man som stiger in på en bar och börjar prata med General Ross (Hulks nemesis) om att ”vi” försöker sätta ihop ett lag. Att ”vi” är The Avengers är en enkel gissning för serienördar.
I samma veva skickar Marvel ut ett pressmeddelande om att tre nya filmer är på gång: Thor (2010), The First Avenger: Captain America (2011), och The Avengers (2011).
Vad Marvel med knivskarp skärpa gör i slutet av Iron Man och Hulken är att puffa för den sista av de tre filmer som studion planerar för, The Avengers. Till saken hör att både Thor och Captain America var med i när Avengers blev en av Marvels mest populära serier i mitten av sextiotalet. De andra medlemmarna? Ja, ni har gissat rätt. De är Iron Man och Hulken. Säkerligen får vi se liknande bonusscener i både Thor och i Captain America. Allt för att finalen The Avengers ska bli så grandios som den kan bli.
Det finns också andra saker som pekar på att Marvel är verklig begåvade när det kommer till att ”produktplacera” sig själva i sina filmer: I Iron Man-filmen skymtar Captain Americas sköld i Iron Mans verkstad och i Hulken pratar General Ross om ”the super soldier” som ett lyckat försök på att artificiellt vis framställa en superstark soldat, det vill säga Captain America.
Det intressanta i sammanhanget är att vad man gör är ungefär detsamma som man alltid har gjort med i sina serier. En ny hjälte eller skurk introduceras. Fungerar han (det är oftast en han) så kan han bli långlivad och i bästa fall få en egen serie. Nu följer man alltså den modellen fast allt är flyttat till den vita duken – och icke att förglömma – till tv- och dataspelsvärlden. ---
Den taffliga filmen Daredevil med oengerade Ben Affleck fick Marvel att ta sig i kragen...
Serietidningsförlaget Marvel Comics presenterade redan 2005 idén att själva gör film på sina serier. Filmbolaget Marvel Studios blev ett faktum.
Marvel har inte sagt rakt ut varför man väljer att göra sina serier till filmer. Men det är inte svårt att gissa att det i grund och botten är ett ekonomiskt beslut. Varför inte plocka hem pengarna utan mellanhänder och dessutom få kreativ kontroll över det känsliga steget från serieruta till filmruta? Den senare anledningen blev nog så viktig vid den här tiden. Daredevil och Fantastic Four gick upp på bio 2003 respektiv 2005, utan att Marvel hade full kreativ kontroll. Daredevil var – och är – den sämsta Marvel-filmatiseringen sedan filmindustrin på riktigt – med start 1998 och filmen Blade – började göra film av Marvels serier. Filmatiseringen av Fantastiska Fyran var en bättre film än Daredevil, men ändå ingen bra film.
...och ta hand om filmatiseringen av Iron Man på egen hand.
Inte så konstigt med andra ord att Marvel ville ta hand om dramatiseringarna på egen hand. X-Men, X2, Spider-Man och Spider-Man 2 hade i Bryan Singers respektive Sam Raimis händer blivit filmsuccéer. Det var bevisat, serier kunde – i rätt händer – bli bra film.
Rättigheterna till filmerna är dock spridda över ett antal olika filmbolag. Senare i år kommer Punisher: War Zone och nästa år går X-Men Origins: Wolverine upp på bio. De ligger hos Lions Gate Entertainment respektive 20th Century Fox. X-Men Origins: Magneto och Spider-Man 4 ska vara klara 2009 och 2011.
Marvel själva har utöver nämda Avengers-relaterade filmer även planer på att göra film om, bland andra, Iron Fist, Doctor Strange, Nick Fury och Ant-Man. Plus Iron Man 2.
I torsdags gick Håkan Östberg och jag den gamla grekiska traditionens väg. Paideia var vårt outtalade motto. Paideia betydde i det antika Grekland träning av både kropp och intellekt.
Klockan 06:15 tog jag mig upp. Tyvärr kan jag inte säga att jag utstrålade samma kraft som Leonidas gjorde när han steg upp på morgonen för att bli drillad.
Han steg upp. Jag tog mig upp.
Sedan följde en rejäl frukost: fil med blåbär, psylliumfrö, pumpakärnor och solrosfrö. Samt äggröra på tre ägg och stekt skinka. Det skulle bli en lång dag.
Squashbana nummer ett var bokat till klockan åtta i Kungliga Tennishallen. Nej, det spelas inte bara tennis i ”Kungliga”. Det finns åtta välskötta squashbanor som regelbundet används av medlemmar.
Håkan mötte upp med bra motstånd. Det blev en bra kamp.
Håkan Östberg förbereder en serv på squashbana ett i Kungliga Tennishallen.
Dagens kroppsliga träning var dock över redan klockan nio. Då räknar jag inte med den snabba cykelturen ner till Klara Mälarstrand där båten Mariefred väntade på att ta oss till Mariefred.
Alla båtens sittplatser var upptagna. Men jag lyckades trots det klämma ner oss mitt i ett tysk-svenskt sällskap med äldre damer. De fattade tycke för oss under resans gång och passade på att skoja med oss om både det ena och det andra.
Det var en fantastisk dag och solen strålade. När jag nu ser tillbaka på dagen känns det nästan som om att stämningen i all sin sorglöshet snuddade vid något som påminde om en gammal Åke Söderblom-film. Jag är inte ironisk. Vi mådde bra, helt enkelt.
Håkan är glad som Åke Söderblom. Vädret är fantastiskt.
Båten avgick klockan tio prick. Snart började vi bli hungriga. Det dröjde dock till klockan 12 innan kaptenen ropade till lunch. Håkan och jag hade bokat bord i den lilla matsalen. Vi delade bord med ett par äldre damer. Jag beställde in halstrad lax medan Håkan valde den mer passande rätten ångbåtsbiff. Vi drack varsin öl och snaps. Notan blev på tok för stor, men vid det här laget kunde inget rubba vårt goda humör.
Gripsholms slott med turistbåtar i förgrunden.
Vi gled in mot Mariefred strax innan halv två och Gripsholms slott tornade upp sig. Till råga på allt rullade museitåget som åker i Östra Södermanlands Järnvägs regi ner mot kajen, på ett smalt spår. Men tåget fick vänta. Vi skulle göra både slott och Grafikens hus innan det var dags att rulla vidare mot andra, modernare mål.
Museijärnvägen bjöd till show och körde ner till kajen.
Vi hade turen att få ta del av en visning, vilket alltid är det bästa sättet att ta del av ett museum som man inte besökt på en tid. Håkan, som är synnerligen påläst om den svenska stormaktstiden hade dock vissa förmenanden om visarens framställningen. Det 30-åriga kriget tog inte slut i och med att Gustav II Adolf blev skjuten 1632, trots att vår så annars duktiga guide sa just detta. Kriget tog slut 1648. Misstag gör vi alla. Och i det här fallet kan det mycket väl ha handlat om värmen då Gripsholm hade blivit ovanligt varmt redan nu.
Porträttsamlingen bjöd på, förutom Gustav Vasa, Silvia, Carl XVI Gustaf och de andra kungligheterna, även på porträtt av varierande kvalité på våra mest kända personligheter som Ingmar Bergman, Carl Eldh och Dag Hammarskjöld.
Nu slog det oss att vi nog stack ut lite ur mängden turister. Håkan nästan helt klädd i vitt, med en väska och en squashrack, och jag i ungefär detsamma utstyrsel. Det fanns tack och lov inget manierat i detta. Vi hade inte kunnat lämna våra saker varken hos mig, eller hos Håkan, utan hade fullt sjå att hinna med båten.
Håkan i klassisk sportutstyrsel med racket över armen.
Via en grillkiosk där jag betalade alltför mycket för en burk vatten, tog vi oss nu till Grafikens Hus. Värmen var på gränsen till besvärlig. Konsthallen hade jag aldrig tidigare besökt. Lokalen var av allt att döma en ombyggd bondgård. Här visades två utställningar: Concepts, Chemistry & Copper, och Djur på många sätt – Ur Hans Majestät Konungens grafiksamling. Kontrasten till Gripsholm blev den här gången för kraftig. Den historiska och konstnärliga färdigheten från Gripsholm ställdes emot konceptuell grafisk konst som ärligt tala framstod som blek och torr. I vanlig ordning var man tvungen att läsa ett helt kompendium för att börja förstå vad det handlade om. Vi hade ingen lust att läsa kompendiet, som sannolikt var dåligt skrivet. Fast nu är jag orättvis.
Istället tog vi en promenad ner till samhället där vi inhandlade en flaska rosévin som vi senare skulle dricka när vi grillade.
Värmen och alla intryck tog på krafterna. Här sitter jag på tåget.
Vi tog sedan museijärnvägen, med stins, konduktör och två lokförare – alla i tidstrogna kläder – till station Läggesta där vi kunde hoppa på det ordinarie tåget in till Stockholms Centralstation.
Lokföraren fyller på vatten i ångmaskinen.
Jag cyklade sedan till Reimersholme. Håkan dök upp strax efter mig. Nästa stopp var takterrassen där vi grillade salsiccia och marinerad fläskkarré.
Salsiccia och fläskkaré.
Kvällen slutade med att vi bastade, vilket gav hela dagens upplevelser en känsla av att ha gått varvet runt i den grekiska bildningstraditionen Paideias namn.
Utsikt från terrassaen, Liljeholmsbron och Globen.
Håkan och jag bestämde oss för att ses nästa vecka. Kanske för att se Ingmar Bergmans Ur marionetternas liv, en av hans två filmer som spelades in när han var i exil i Tyskland.
