Februari, 2006. Sitter vid datorn. Nytt mejl. Avsändare: Carl Otto Werkelid. Han ber mig ringa.
Vi ska träffas på redaktionen tillsammans med redaktionssekreteraren.
Det gör vi. Efter en timme är vi klara. Jag ska börja skriva konstkritik i Svenska Dagbladet.
Min första recension får rubriken ”Insyn i det privata väcker nyfikenhet” och handlar om Anders Krísars nya utställning på Maria Sundberg galleri.
51 recensioner, anmälningar och på-plats-reportage senare ser jag nu att Carl Otto Werkelid slutar som kulturchef för SvD. Läs här i SvD, här i DN och här i Dagens Media.
Jag vet fortfarande inte varför han frågade just mig. Vi hade, innan hans mejl anlände, haft kontakt vid två tillfällen. Jag intervjuade honom när jag gick på Poppius journalistskola, och någon månad senare frågade jag om kulturen kunde ha intresse av en text om filosofen Arthur Danto, som jag skulle träffa i Oslo.
Någon text om Danto skrev jag aldrig för SvD. Den publicerades i Konstperspektiv.
Av någon anledning kom han ihåg mig. Kanske hade någon annan tipsat honom.
Jag har all anledning att tacka Carl Otto Werkelid för den chans jag fick. Att få möjlighet att skriva konstkritik i dag är nästan något unikt. Det är inte många som börjar skriva konstkritik i Svenska dagstidningar. Tack, Carl Otto. Din fråga har betytt mycket för mig.
Vi var nog inte alltid överens, han och jag. Det gjorde inte så mycket, tror jag. Det är så det funkar. Han tog sig vid flera tillfällen tid att prata med mig på tu man hand. Budskapet var tydligt. Texterna ska skrivas för läsaren. Tidningen görs för dem, och inte främst för galleristen och konstnären.
Det återstår att se vem som tar över rodret. Werkelid fortsätter fram till sista september.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar