söndag, augusti 24, 2008

Det är synd om kulturjournalistiken

Det skrivs om högt och lågt. Svante Weyler vågar en definition i artikeln ”Hög och lågt”, i Expressen, 15 augusti:

”Med det höga avses här: litteratur som har ambitionen att säga något bestämt om världen. Det låga: en litteratur som kanske säger något om världen, men utan avsikt.”

Hur vet han när litteraturen med avsikt eller utan avsikt säger något – bestämt – om världen? Och vad menas med bestämt? Något tydligt avgränsat? En tes? Slutsats?

”Definitionen” är knappast vattentät.

Det är inte så farligt. Definitioner är sällan vattentäta.

Värre är att Weylers vinkling är dålig.

Frågan som bör ställas är – helt enkelt: Vad är bra kulturjournalistik?

Jag vågar ett svar: Bra kulturjournalistik är förmedlad kunskap. Det vill säga förmedlad kunskap om vad tidningen väljer att skriva om. Kulturjournalistiska texter kan t ex handla om:
* Rambo 4
* KIA:s reklamfilmer som approprierar Flashdance
* Elin Wikströms relationella estetik
* Serier av Alan Moore.

Problematiken gäller inte objektets hög- eller låghet. Och problematiken är inte bestämd av konstnärens intention, vilket Weyler tror. Fel. Fel.

Om Alan Moore eller Sylvester Stallone har för avsikt att säga något bestämt om världen, är ointressant, för att inte säga obegripligt. Vad serien/filmen säger är det vi är intresserade av.

Jag väljer begreppsparet förmedlad kunskap av en speciell anledning. Förmedlad innebär att kunskapen faktiskt har nått fram. Det betyder bra journalistik – bra text. Och kunskap är, tja, kunskap.

Kultursidornas problem är att:
…en recension av Rambo är lealös…ingen skriver om reklambild/reklamfilm…texter om konst får inte vara teoretiska…serier skriver ingen (bra) om.

Här är det viktigt att påpeka: kulturjournalistik måste vara aktuell. Eviga världen i all ära. Men är tidningens redaktörer okunniga i kulturteori såväl om vad som faktiskt visas där ute, är tidningens läsare riktigt illa ute.

En tidning måste skriva om det som händer – det som förändrar, förändras. Eviga värden…

Kulturjournalistik oavsett om det handlar om en recension, kommentar eller reportage visar i dag inte upp denna förmedlade kunskap.

Anledningen? Enkel. Dagspressen skriver för läsaren. Vem är läsaren? Den allmänt kulturintresserade.

Tanken på den allmänt kulturintresserade läsaren innebär att kulturjournalistiken tvingas underskatta sina läsare – inte ser den som jämbördig, eller, vilket ofta blir bäst, ser läsaren som riktigt kunnig.

Kulturjournalistik i dag är – i bästa fall – stilistiskt begåvad konsumentupplysning. Snabbt. Snyggt.

Snuttifierat.

Blääh.

3 kommentarer:

Håkan Lindgren sa...

Varför reagerar du så starkt emot idén om konstnärens/upphovsmannens avsikt? Avsikten är grunden för allt det som kommer sedan. Utan en seriös avsikt blir det inte något intressant verk. (Några garantier finns det förstås inte; man kan ha de bästa avsikter utan att det blir ett meningsfullt verk.)

Om avsikten är irrelevant kan vi lika gärna diskutera målningar gjorda av elefanter - jag har för mig att sådana har ställts ut.

Rikard Ekholm sa...

Jag vänder mig inte emot idén om konstnärens intention som sådan. Inte alls. Skillnaden mellan en vanlig flasktorkare och Duchamps Flasktorkare har sin grund i konstnärens intention. Men vad är det jag försöker förmedla när jag vänder mig emot Weylers sätt att skriva om ambition/intention? Jag tycker att Weyler har fel när han säger att vi ska skriva om högkultur, men inte om lågkultur på grund av att verk i den förra kategorin har en ambition om att säga något bestämt om världen, och verk i den senare kategorin inte har den ambitionen. Problemtiken, dvs frågan om vad vi ska skriva om, kan inte – av flera skäl – bestämmas enbart av konstnärens intention i den frågan. Verk kan vara intressanta utan att vi vet särskilt mycket om konstnärens kulturella ambitioner.

Man kan säga så här, tror jag. Det finns intentioner om att ett objekt är konst eller litteratur och det finns objekt som presenteras utan sådana intentioner. Dessa intentioner är intressanta om det är objektens ontologi vi vill diskutera. Det finns andra intentioner – andra aspekter, t ex hur verken tas emot och vad de betyder, som kan vara viktiga att diskutera. Jag menar följaktligen att ett beslut om en texts vara eller icke-vara i en tidnings kulturdel inte ska tas på grunder om ett verks hög- eller låghet. Varför skriva ett långt förhandsreportage om en operföreställning för att den har ambitionen om att vara högkulturell? Men inte skriva något om Marvels filmsatsning för att sådana intentioner lyser med sin frånvaro. Det är inte därför vi skriver. Vi skriver för att operaföreställningen eller filmsatsningen är aktuell och förhoppningsvis bra.

Kanske tänker jag fel, Håkan. Förstår du vad jag menar?

Håkan Lindgren sa...

"Jag menar följaktligen att ett beslut om en texts vara eller icke-vara i en tidnings kulturdel inte ska tas på grunder om ett verks hög- eller låghet."

Här håller jag med dig helt. Diskussionen om att kultursidorna för x antal år sedan började blanda högt och lågt borde vi ha lagt bakom oss vid det här laget. Självklart ska de ge utrymme åt både smal kultur och masskultur - det viktigaste är att de skriver kunnigt, intelligent och säger något man inte hört förut. Inget är värt att skriva om för att det i sig är högt - eller populärt - i båda fallen gäller att man ska välja det som är intressant ur båda lägren. Svårare än så är det inte.

"Jag tycker att Weyler har fel när han säger att vi ska skriva om högkultur, men inte om lågkultur ---"

Är det verkligen vad Weyler säger? Jag fäster mig mer vid att han vill behålla en produktiv spänning mellan högt och lågt, och att han inte vill att den smala kulturen helt ska dränkas av/sopas bort av kommesiell masskultur. Att Vasilij Grossman ("Liv och öde") drivs av andra intentioner än Camilla Läckberg är väl inte konstigt.

Jag överreagerade nog lite i min fråga. Lite för ofta har jag läst skribenter som verkar vilja lära mig att det är tabu att fråga efter upphovsmannens känslor/intentioner - skriver jag en artikel om en bok ska jag låtsas att upphovsmannen inte är en människa som jag själv, utan någon sorts svart låda om vars inre processer vi inte kan veta något. Tack för att du svarade utförligt.