SARTS No More...

Hej,

Nu är det dags för även mig att säga hejdå. SARTS var och är ett gemensamt projekt mellan Rikard och mig. Och vi har gemensamt fattat beslutet att låta SARTS:s blogg vara. Som framgår av Rikards inlägg är hans belut helt slutgiltigt medan jag kan tänka mig att skriva något då och då om jag känner för det. Detta ska inte tas som om att SARTS kommer att fortsätta utan snarare som en utdragen död.

Min motivation till att lämna skeppet är att SARTS inte längre är vad det från början var menat att vara. Tanken med SARTS var att det skulle vara en opretentiös plats för mig och Rikard att ventilera våra åsikter och prata om sådant vi tyckte var intressant. På senare tid har diskussionerna blivit lite för allvarliga och i o m fokuseringen på debatten om Krisen fick SARTS en drivande roll som från början inte var meningen. Detta innebär så klart press på både mig och Rikard som är svår att skaka av sig. Personligen började jag ta avstånd från SARTS redan förra våren/sommaren men det är inte förrän nu som jag eller Rikard formulerat våra tankar och känslor kring SARTS.

Jag vill tacka alla som medverkat till att göra SARTS vad det var/är (trots att det inte var det vi ville) och kanske SARTS död bidrar till att någon annan vill axla den mantel vi kastat av oss.


På återseende

Karl Nyberg

Slut för mig

Jag måste prioritera. Att blogga här på SARTS har på många sätt varit fantastiskt roligt och stimulerande. Inte minst på grund av allt engegemang utifrån. Framförallt är jag så glad över att få ha jobbat med Kalle. Men när något tar mer än vad det ger då finns det ingen anledning att fortsätta. Jag har några grejer som är viktare för mig än SARTS och jag måste lägga all kraft på det nu - jag måste helt enkelt göra vad som funkar bäst för mig. SARTS har varit en tids- och energikrävande hobby och jag måste sluta.

SARTS har varit en skola, jag har lärt mig massor, fått kontakt med roliga människor och gjort intervjuer jag velat göra. Men nu är det stopp. Det har pockat på under en tid, men när det är nog är det nog. Nu måste jag skala av - sikta in mig på vad jag vill - gå vidare.

Tack för mig!

Kalle kommer fortsätta lägga in texter då och då.

Min favoritblogg Diagnos.dk la för en tid sedan ned och med dem som inspirationskälla har jag valt att ha kvar de poster jag fortfarande idag känner mig nöjd med, eller som bara känns roliga. Alla intervjuer är kvar + alla gästspel + några texter. Och såklart Kalles texter!

Kalle - vi ses för NHL snart igen!




PS del 1: Jag kommer bara ha kvar intervjuerna + gästspelen!

PS del 2: TACK vi ses - läs mina kommande reportage i Konstperspektiv om Arthur Danto & Sune Nordgren.

Schottenius kritik får kritik

I förra veckan tog Johan Sjöberg kontakt med mig, han presenterade i ett mail en insändare som han skickat till Dagens Nyheter, men som inte togs in. Insändaren gällde Maria Schottenius kommentar med rubriken ”DN:s kulturchef: Varför hatar moderaterna kultur” till moderaternas kulturbudgetproposition för Stockholm. Schottenius kommentar som publicerades i DN kan läsas här. Ett sammandrag av propositionen kan läsas här.

Även om Sjöbergs insändare inte togs in fick han svar från Schottenius. Både Sjöbergs ej publicerade insändare plus Schottenius email-svar publicerar vi nu på SARTS. Schottenius är tillfrågad och med på noterna. Maria Schottenius är kulturchef på DN.

Rikard Ekholm

-----

Johan Sjöbergs insändare:

”DN:s kulturchef Maria Schottenius frågar sig varför moderaterna hatar kultur
(DN 21/10). Detta påstådda hat mot kulturen manifesteras enligt Schottenius
i att moderaterna i Stockholm vill minska kulturstödet som idag uppgår till
en miljard kronor. Schottenius frågar sig om ”det inte är värt pengarna att
få en stad där människor utvecklas?”.

Man måste fråga sig om DN:s kulturchef helt saknar kontakt med verkligheten?
Tror hon verkligen att människors utveckling är avhängig
kultursubventionernas storlek? Människan har uttryckt sig kulturellt sedan
civilisationens begynnelse och kulturen kommer även att överleva utan dagens
enorma subventioner. Vad kultursubventioner oftast handlar om är
kulturelitisternas behov av att genom skattemedel säkra utbudet av den
kultur de själva anser är bra. Mycket av denna kultur överlever inte utan
subventioner eftersom den inte väcker något större engagemang bortom
kulturelitismens högborg. Vi är många som tycker att kulturen är som mest
spännande och vital när den inte har dirigerats fram av kulturpolitiken.”

Johan Sjöberg
Hägersten

-----

Maria Schottenius email-svar till Sjöberg:

Möjligheten att bedriva kulturell verksamhet utan sponsorpengar är sedan länge förbi. Det krävs mycket pengar från näringsliv och publik för att får ett rikt och spännande kulturliv. Men tanken att de pengar som tilldelas Stadsteatern, Kulturhuset och Stadsbiblioteken, för att nämna några, ska dras in är oklokt och kulturfientligt . En blandning av privata och kommunala pengar måste till om det ska finnas utrymme för något nytt och expermientellt, och för att sörja för en kontinuitet i inom kultursektorn. Att "kulturen är som mest spännande och vital" när den är prisgiven på den kommersiella marknaden är en grov missuppfattning. Snarare blir den slätstruken och inställsam.
Intressant också att ordet kulturelit blivit pejorativt. När det gäller exempelvis idrott verkar det inte finnas samma inställning. Idrottseliten går an för moderaterna, men inte kultureliten. Det borde vara dags för moderaterna att ompröva sin oreflekterade nyliberala marknadsanpassning i kulturfrågor. Partiet har en annan tradition av kulturintresse och värdekonservatism, som borde bli mer vägledande för Moderata samlingspartiet framöver.
Det är intressant att folkpartiet genast distanserade sig från moderaternas förslag. Lika bra att lägga ner den här sortens provocerande förslag, och komma på något bättre.

Maria Schottenius

Intervju med Lars Nittve

Lars Nittve behöver egentligen ingen närmare presentation. Han är överintendent på Moderna Museet och en av Sveriges verkliga konstkändisar. Varsågoda en intervju med Sveriges store museiman – Lars Nittve.

--------

Rikard Ekholm: Din karriär är omskriven. Du skulle skriva avhandling i konsthistoria, du var kritiker för SvD, du var i New York, du plockade upp postmodernismen, du kom hem och gjorde utställningen Implosion på Moderna Museet, och resten är historia. När du tog steget in i museivärlden så gjorde du det med vår tids mest omtalade utställning. Du gör numera inte många utställningar. Du tycks mer ha blivit en myndighetschef med ansvar för ekonomi etcetera. Har du tröttnat på att göra utställningar? Du har inte ens gjort någon av de mindre 1:a på Moderna - varför inte?

Lars Nittve: Jag brukar inte tänka på mitt liv med konsten som en karriär – men fair enough, det blir väl en sådan till slut. Varje gång jag har bytt roll eller jobb så har det varit för att det finns en utmaning och lockelse i det nya. En möjlighet att prova på något jag inte gjort – eller att kunna göra saker som jag inte gjort tidigare. I en annan skala, ett annat sammanhang för en annan publik… Vid varje tillfälle vinner man något – förhoppningsvis – och förlorar något. Såväl när jag slutade att skriva konstkritik och började göra utställningar som när jag tog steget från att vara curator till att börja leda ett stort museum. Visst saknar jag det där konkreta utställningsmakandet – den här vändan i Stockholm har jag bara gjort två små ”Udda veckor” utställningar på Klarabergsviadukten och så hade jag rätt många fingrar inne i Fashination förstås. Det fanns också en tidpunkt när jag tyckte att det var skönt att inte behöva spruta ur mig utställningar. Under de 9-10 år jag var första gången på Moderna Museet och sedan på Rooseum gjorde jag otroligt många utställningar, jag har inte räknat men säkert runt 35 stycken. Då var det skönt när jag tog över Louisiana att inte ha den ständiga pressen. Jag hoppas att jag så småningom kan få mer tid över till att arbeta med utställningar igen, kanske om ett par år, men till dess får jag nog nöja mig med att längta – och att stötta de curerande curatorerna (om man nu kan säga så). Kanske skulle jag också tillägga att lika mycket som arbetet med utställningar faktiskt till 70 % är svett och pappersarbete, så är museichefsarbetet säkert till 30 % kreativt och inte bara ekonomi, personal och byråkrati.

RE: Jag intervjuade Viggo Cavling för ett tag sen. Jag undrade vad han hade för akademisk bakgrund. Han svarade, "Mina två konstuniversitet var Lars Nittve och Sune Nordgren. De var mycket generösa mot mig. Förklarade saker och lärde mig se." Det var ganska rörande tyckte jag. Upplever du att din roll har förändrats sen - säg - femton år tillbaka? Onekligen har du ett socialt liv, men jag har svårt att se dig gå omkring på ett galleri med en ung engagerad spoling och diskutera den samtida konsten. Har du fortfarande tid för den unga killen eller tjejen och deras glöd för konst, har du tid för unga konstnärer, eller tar pappersarbetet och alla andra måsten all tid?

LN: Det är möjligt – ja helt säkert, att jag har mindre ”fri” tid till dagens unga Cavlingar – jag arbetar väldigt många timmar i veckan och de flesta av dem är inbokade veckor och månader i förväg. Men attityden och glädjen i att prata med och dela med sig till någon ung engagerad, konstintresserad kille eller tjej är fortfarande där. Tveklöst!

RE: Jag tycker att det är dags att reda ut det här med - Dennis Dahlqvist. Man får nog säga att han är efter dig. Och han är ofta elak. Både i Expressen (här och här) och på Kulturnyheterna har han slängt ur sig ett och annat. Det känns onekligen personligt, inte gammal vanlig kritik direkt. Är det så att du vet varför han är så arg - varför? Och hur reagerar du på hans utspel?

LN: –

RE: Varför avstår du från att svara?

LN: Något måste man ju lämna åt fantasin - som det brukar heta...

RE: Som du känner till talas det mycket om konstkritikens kris. De flesta tycks mena att det verkligen är kris. John Peter Nilsson, numera intendent på Moderna Museet menade till och med att det, "[…] är en större fråga än konstkritikens kris. Snarare handlar det om den offentliga debattens kris." (Intervju på SARTS). När du verkade som konstkritiker var det också en kris - den postmoderna teorin gjorde sitt intåg och många av de äldre kritikerna vägrade förstå. Idag tycks det som om krisen handlar mindre om teoretiska spörsmål, och istället mer om att kritiken har blivit slarvig, dum och tråkig. Lider du av det samtida konstkritiska klimatet?

LN: Nej, jag lider inte mer än jag gjorde på 80-talet, eller i Danmark eller i England t ex. Varje tid och varje plats tycker att just den aktuella kritiken är hopplös. I mina ögon har varje tid och varje plats jag verkat på haft bra och mindre bra sidor i kritiken. Dagens stockholmskritik, för det är nog främst den man talar om, lider en del av att kritikergruppen är ovanligt homogen åldersmässigt – och av att det nu nästan bara handlar om freelanceskribenter som vecka för vecka måste slåss om redaktörernas gunst.

RE: Du har så länge jag känt till dig pratat varmt om Walter de Maria. Är det inte på tiden att du gör något med denne konstnär på Moderna Museet?

LN: Ja, jag tycker att Walter De Maria är världens mest underskattade konstnär – och han är ändå rätt uppskattad. Det vore roligt att göra något med honom nu – tänk om det skulle gå att få ett permanent verk av honom i Stockholm! Men jag gjorde faktiskt en riktigt stor utställning med honom 1988 på Moderna Museet – kallad just ”Två mycket stora presentationer”.

RE: Museivärlden tycks bli mer och mer akademiserad. De som anställs ska helst ha en doktorshatt. På Moderna Museet är det så: Anna Tellgren är fil dr och Annika Gunnarsson är doktorand. I relation till Europa är det förstås inget, men ändå, tendensen är tydlig. Den avhandling som du en gång höll på med - känner du ibland att du vill skriva klart den? Jag antar att du inte har tid för det nu, men kanske i framtiden?

LN: Jag tror inte att kraven på högre akademisk examen kommer att tillta för museer som arbetar med 1900- och 2000-talskonst. När jag 1985-86 fick jobbet som 1:e intendent på Moderna Museet var det en lång rad doktorer som överklagade beslutet till regeringen. Regeringen valde bortse från de akademiska meriterna och stöda prioriteringen av andra meriter som djup kunskap om samtidskonsten, förmåga att skriva, internationellt nätverk osv. Det kan man nog stöda sig på även nu. Själv har jag ingen som helst tanke på att skriva klart – eller hitta på en ny – avhandling. Skriva kommer jag nog att göra mer i framtiden, men inget akademiskt!

Intervju med Dorinel Marc

Mitt första möte med Dorinel Marc ägde rum när han gästföreläste på kursen Filosofisk Estetik våren 2003. I strikt mening föreläste Dorinel Marc egentligen inte. Hans hållning påminde mer om en performance. Jag kom ihåg hur det var: Jag och en kompis hade bänkat oss vid ”scenens” vänstra sida. Vi var nog lite stela och nervösa, ska erkännas. ”Vad ska han hitta på.” tänkte vi.

Det var mycket få bilder han visade oss. Istället argumenterade han, gapade, ja ibland nästan hånade oss. Allt för att få oss att vakna. Det var som att han såg alla, på en och samma gång. Det var speciellt en händelse som etsat sig fast. En i publiken hade varit lite mer tyst än oss andra. Det hade den perceptive uppviglaren Marc givetvis uppmärksammat. Han började ifrågasätta henne, undra vad hon ville, vad hon gjorde och så vidare. Det var uppenbart att hon inte ville delta i det offentliga spelet. Någon annan i publiken kom till hennes försvar och sa, ”Alla kanske inte vill prata. Du borde ta hänsyn till att vissa har svårt att svara på frågor och tala inför andra.”

Dorinel Marcs svar på detta var en metafor: ”Om du matar fåglar – matar du dem mekaniskt utan hänsyn till vilka som får bröd eller inte, eller försöker du ge bröd till dem som inte så lätt kan få?”.

Marc presenterade en fågelmatar-metafor. Marc var fågelmataren som gav publiken det livgivande brödet. Sedan dess fastnade Dorinel Marcs konst, pedagogik, liv eller vad man vill kalla det hos mig.

I våras tog jag kontakt med Marc och frågade om han var intresserad av att göra en intervju för SARTS. Sedan dess har Marc med jämna mellanrum deltagit i de diskussioner som förts på SARTS. Marcs ihärdighet och vilja att granska och undersöka finns det tydliga exempel på. Följ till exempel diskussionen som följde efter intervjun med galleristen Natalia Goldin Lundh. Jag är glad att Dorinel Marc äntligen fått tid att svara på några frågor.

Rikard Ekholm

-------

Rikard Ekholm: Jag hörde att du våren 2004 deltog i Iranska Riksförbundets sammankomst på ABF i Stockholm, "Folkbildning mot rasism". De höll ett möte om intolerans i olika former, bland annat om hot mot det demokratiska samhället, främlingsfientlighet, diskriminering och så vidare. Ämnen som är viktiga att diskutera. Som jag förstått det, så gick du dit för att du tyckte det verkade intressant. Men sen gjorde du en mer eller mindre spontan aktion. Kan du beskriva händelsen?

Dorinel Marc: Jag brukar inte delta i den här typen av möten, men jag fick ett utskick om "Folkbildning mot rasism" på ABF och då kände jag att jag behövdes där, så jag gick dit.

I inledningen till mötet pratade tre talare, bland andra Masoud Kamali, (professor, regeringens utredare om diskriminering, makt och integration). Han pratade på ett krystat intellektuellt sätt och gjorde flitigt bruk av begreppet strukturell diskriminering utan att förklara vad det var för nåt. Det kändes konstigt med tanke på att ABF står för Arbetarnas Bildnings Förbund. Ingen i publiken vågade avbryta för att fråga vad strukturell diskriminering betydde så han forstsatte att prata på en pseudointellektuell nivå utan att bry sig om att folk hängde med eller inte.

Istället försäkrades åhörarna att inte vara oroliga för att missa nåt av det som sades eftersom alla talen kommer att vara tillgängliga i utskrift på persiska.

Samtliga tre talare fokuserade på behovet av att få mer pengar till att "folkbilda svenskarna om att världen har kommit till Sverige" och "att anpassa svenskarna till den nya situationen". Ingen sa ett enda ord om att ställa krav på invandrare att anpassa sig till Sverige genom att lära sig svenska och respektera svenska lagar. En annan sak som talarna ansåg viktig var att motverka de antidemokratiska krafterna och störa deras möten genom att till exempel blåsa i visselpipor. De förklarade inte vilka de antidemokratiska krafterna var men de syftade på alla som ifrågasätter invandringen. Jag blev fundersam över hur demokratiska dessa invandrare egentligen var när de inte tillätt att folk skall vara kritiska mot dem och uppmuntrade till att störa andras möten trots att vi har mötesfrihet i Sverige.

Talarnas krystade pseudointellektualitet och deras sätt att ge skulden för de problem som invandringen för med sig på de etniska svenskarnas brist på tolerans gjorde mig upprörd.

(Jag tycker inte att man kan kräva att Sverige som värdland skall anpassa sig till alla de flyktingar som kommer hit. Flyktingar söker sig till Sverige eftersom Sverige erbjuder ett skydd som dessa människor inte får i deras hemländer. Människor i sjönöd driver inte till havs i väntan på att bli räddade av en lyxkryssare utan de blir glada om en fiskarbåt plockar upp dem. Och väl ombord kräver de inte att fiskarbåten skall göras om till lyxfartyg för att det skall passa deras livsstil. En sjökapten vars båt har gått under och blir räddad av en annan båt kan inte kräva att han skall bli kapten på den båten som räddad honom bara för att han arbetat som kapten på förra båten. Om han vill göra rätt för sig kan han diska eller göra annat som besättningen på den nya båten behöver hjälp med.)

Men talarnas attityd på ABF mötet var att alla som arbetade som läkare i Iran skall också få läkarjobb i Sverige. De fick det att låta som det vore Sveriges fel att de kommit till Sverige och det inte finns lediga jobb till dem. De uttryckte sin vrede över att det talas nästan enbart svenska språket på sjukhus (förutom i källaren där det talas hundratals språk) och att det är för många personer med svenska namn i ansvarspositioner i Sverige. De fick det att låta som om alla svenskarna utan den minsta ansträngning får läkarjobben och lever helt bekymmerlösta liv. De sa absolut ingenting om att det vore mycket enklare om alla som valt att leva i Sverige tog sitt ansvar och ansträngde sig för att lära sig svenska språket och uppgraderade sina kunskaper istället för att vifta med diplom från sina hemländer och kräva förtur till statusjobben.

(Jag tycker inte att man kan kräva att få arbeta som läkare i Sverige om man inte kan svenska ordentligt. Vad skall de svensktalande patienterna göra om de inte förstår sin läkare? Anlita tolk, eller lära sig persiska kanske?)

Jag blev riktigt, riktigt upprörd men behöll ändå lugnet tills talarna hade avslutat sina resonemang och moderatorn lämnade över ordet till publiken. Då räckte jag upp handen och anmälde mig som frågeställare. Jag fick ordet direkt och började tala högt, med en stark och penetrerande röst; "Dar nu ati spus nimic despre importanta dea a ne invata limaba suedeza, sa avem o limba comuna pe care sa comunicam pentru a evita neintelegeri si conflicte, sa avem suedeza ca o limba comuna pentru toti cetatenii suedezii. Eu traiesk in suedia si vreau sa vorbesc suedeza cu concetatenii mei nu Limba chineza si nu Limba persana …" och så fortsatte jag med samma volym och intensitet till någon i publiken utbrast: "Varför talar du inte svenska?" Då bytte jag från rumänska till svenska och sa samma sak i svensk version "Men TALARNA har inte sagt nåGonting om språkets betydelse, Om att ställa krav på alla medborgare att lära sig svenska som ett gemensam språk för att kommunicera med varandra för att undvika konflikter och lösa problem.

Jag lever i Sverige och vill tala Svenska med mina medborgare inte Kinesiska och inte persiska …

Det blev en stark chockartad upplevelse för de samlade. Några blev riktigt provocerade och tyckte att jag hade agerat störande och då svarade jag: "Ni uppmuntrade ju oss att störa andras möten men ni vill inte att någon skall störa era möten. Hur hänger det ihop med demokrati och tolerans?

Mitt inslag bröt hierarkierna och diskussionen kom igång. Det blev en livlig debatt och deltagarna försökte på allvar att reda ut bland annat vad som menas med antidemokratiska krafter, om det är möjligt för en utlänning att blir svensk och om man har rätt att störa andras möten när det råder mötesfrihet i Sverige.

RE: Har du gjort andra liknande aktioner - i så fall angående vad och varför?

DM: Jag har gjort ganska många liknande aktioner genom åren allt från att informera genom pressrelease att jag skulle besöka Moderna Museet torsdagen den 16 april 1998 mellan klockan 16 och 20, till att såga en dörr i väggen på en utställning organiserad av curatorstudenterna på Konstfack och "bota" en haltande tiggare i tunnelbana.

Några av de tidigare aktionerna finns dokumenterade på video men de flesta av de jag genomfört de senaste åren under min "Shamaniska period" finns inte dokumenterade. Därför känns det jättebra att få de dokumenterade i berättad form här på SARTS.

Här kommer några exempel:

På utställningen Tredagarspermanent på SOC i Sthlm den 5/12 /2003 bevittnade jag en Gubbslems-performance av Joanna Rytel. Hon spydde galla över den "svenska mannen" och använde mycket förödmjukande, förnedrande, kränkande uttryck och mycket grova ord om svenska män. Joannas tal om den svenska mannen förde tankarna till Nazisternas åsikter om judar eller Klu klux klans om de svarta. I dagens Sverige är den svenska medelåldersmannen ett lovligt byte. Kvinnor, barn, invandrare, homosexuella och diverse minoriteter är skyddade genom olika lagar. Det är i stort sett förbjudet att hetsa mot alla folkgrupper och individer utom mot svenska heterosexuella män (och poliser). Joanna tog vara på det och öste ur sig sånt som hade fått folk att bli rasande om det hade gällt till exempel kvinnor, homosexuella eller invandrare. Hon sa såna grova saker att jag inte ens vill återge det här och trots det, eller tackvare detta applåderade publiken. (I början applåderade publiken på Joannas befallning och sen även friviligt eller rent slentrianmässigt.)

Hon sade allt detta i en konstkontext och om konsten speglar samhället kunde jag se framför mina ögon att någonstans i Sverige i ett politiskt sammanhang stod en kvinna och sa liknande saker om svenska män och hennes åhörare applåderade. Tänk om det är så på vissa politiska möten och ingen vågar ifrågasätta det som sägs!

När Joannas tal var slut och applåderna hade lagt sig, gick jag fram till mikrofonen och bad de svenska män som fanns i publiken att komma fram och kommentera Joannas åsikter om svenska män. "Varsågod Den svenska mannen kom fram och berätta för oss om det som Joanna sagt om svenska män stämmer. Stämmer det att svenska mannen är så äcklig och ynkryggad som Joanna påstår?" Det blev ingen trängsel till mikrofonen men till slut kommer det fram en ung tjej med ljusblont hår och ljusblåa ögon iförd ljusblå uniform och hon sa med en snäll röst: "Jag tycker att det Joanna sagt var jättebra". Då kommenterade jag lite konfunderad. "Jag efterlyste den svenska mannen och så kom det fram en kvinna". Hon kände sig förolämpad och sa "Jag är ingen kvinna". Varpå jag replikerade: "Då måste jag dra slutsatsen att den svenska manen är en kvinna som inte vill vara kvinna".

En annan händelse:

En dag i våras eller vintras när jag satt på tåget från Hässelby Strand mot T-centralen kom det en man på ostadiga ben, han haltande och hade krycka. Han gick genom tåget och i sin skakiga hand höll han ett 10-kronors mynt. Tåget ålade sig fram och den haltande manen vinglade till. Varsågod och sitt sa jag och pekade på den lediga sittplatsen bredvid mig. Han tittade på mig utan att förstå. Var så god och sitt upprepade jag igen med högre röst. Inte gå genom tåget om du har ont i benen! Det är farligt, du kanske ramlar. Han skakade på huvudet och antydde att han inte talade svenska. Då sa jag samma sak på rumänska, "Poftiti sedeti daca va dor picioarele. Ca s-ar putea sa cadeti daca umblati prin tren" Varsågod och sitt om du har ont i benen, det är farligt, du kan ramla du har ju ont i benen. (Jag växlade hela tiden mellan svenska och rumänska så att de andra som satt på tåget kunde följa dialogen). Han svarade "Iti bati joc de mine" (Du driver med mig) "Nej det är inte jag som driver med dig utan det är du driver med de handikappade. De handikappade vill inte vara handikappade. De arbetar med fötterna och med munnen för att försörja sig själva. Vad har du för benskada? Visa mig din skada!" skriker jag och trycker på hans knän. "Du är botad. Stå rakt upp! Du är frisk . Jag har botat dig!" skriker jag ungefär som på en väckelse möte (fast jag har aldrig varit på sånt) Han stod rakt upp och skyndade sig för att lämna vagnen. Och i det ögonblicket fick jag ett fantastiskt infall och ropade exalterat: "Det kanske var på det sättet som Jesus botade de sjuka".

En annan händelse ägde rum i somras på Drottninggatan. Mitt på gatan stod det en massa folk i en stor ring och tittade på några som spelade hasardspel. Det var ett sånt spel som drivs av ligor från Östeuropa. Spelet brukar gå ut på att gissa under vilken ask som det gömmer sig en kula. Vanliga förbipasserande har ingen chans att vinna, men de som driver spelet brukar ha kumpaner/statister som låtsas vinna stora summor för att locka folk in i spelet. De har ett väldigt speciellt sätt att lura folk att satsa. De tvingar folk mer eller mindre att vara med och satsa. Jag blev lurad som tonåring i Rumänien. För några år sen började dessa ligor dyka upp i Sverige. I vanliga fall brukar jag ringa till polisen så fort jag ser dem, men denna vackra sommardag tänkte jag testa mina shamaniska metoder. Jag ställde mig i ringen bland åskådarna och spelarna och började stampa med foten i marken och sjunga allt vad jag kunde:

SLUTA SPELA DETTA SPEL!
DET ÄR JÄTTE FEL.
SLUTA SPELA DETTA SPEL!
DET ÄR JÄTTE FEL.
SLUTA SPELA DETTA SPEL!
DET ÄR JÄTTE FEL.

Efter ett tag började folk sjunga med, " SLUTA SPELA DETTA SPEL! DET ÄR JÄTTE FEL. SLUTA SPELA DETTA SPEL! DET ÄR JÄTTE FEL. SLUTA SPELA DETTA SPEL! DET ÄR JÄTTE FEL." Jag drog därifrån och lämnade de sjungande och stampande. Jag roades av tanken att bland dem som sjöng fanns ligisternas låtsaspublik som inte förstod svenska och trodde att de hade lärt sig en fin folksång. Hoppas att de har lärt sig den ordentligt och forstsätter använda den som reklamslinga.

Det får räcka med dessa exempel så länge.

RE: Ibland brukar du kalla dig själv för pedagog. Ofta med starkare betoning än när du kallar dig konstnär. Det här med pedagogik verkar stå dig varmt om hjärtat - varför då?

DM: Att lära ut är bland det viktigaste som finns. Men tyvärr har lärarrollen mycket låg status. När jag gick på Konstfack under andra halvan av 90-talet hade bildpedagogerna lägsta statusen av alla facken. Många av mina klasskamrater på Fri Konst tyckte att bildpedagogernas konst var mindre värd än deras konst och såg ner på dem. Jag har vid upprepade tillfällen varit tvungen att påminna konststudenterna att det var tragiskt att de såg ner på bildpedagogerna eftersom de själva med stor sannolikhet kommer att bli tvungna att försörja sig som lärare.

Till det tragiska hör också att många som egentligen skulle vilja studera på fri konst söker till bildpedagogik eftersom det verkar vara lättare att komma in där. Många bildpedagoger har alltså ambitionen av att vara fria konstnärer och tar inte sin pedagogiska uppgift på allvar och detta medför ännu lägre status för yrkeskåren. (Det kan hända att bildpedagogutbildningen var lika hipp i början på 70-talet som curatorutbildningen var i slutet på 90-talet men den verkar ha haft det ganska svårt under de senaste 20 åren)

Även på Moderna Museet har bildpedagogiken haft en ganska underordnad ställning. Men detta kan också bero på några enskilda pedagogers brist på självförtroende och yrkesidentitet. Jag är glad att John Peter Nilsson fått anställning som pedagog på Moderna och jag hoppas att han kommer att bidra till att öka bildpedagogernas status.

Min roll som pedagog är sammanflätad med min roll som konstnär. Jag ser mig själv som en lärare för hela samhället och jag lär mig ständigt nya saker genom att försöka lära ut. Ibland visar jag upp planscher (som t ex den med ett svart moln målad på en idyllisk bild hämtad från Vakttornet), ibland visar jag upp föremål, konstverk eller verkliga situationer för att förmedla mina tankar och idéer eller skapa diskussioner kring viktiga ämnen. Många av mina konstverk är ett slags didaktisk - eller forskningsmaterial som jag visar upp för att få värdefulla reaktioner både från gemene man och från experter.

Jag försöker vara pedagogisk i alla situationer oavsett om de utspelar sig i klassrummen, på gallerier, på museer, på webben, i hemmet eller ute på gator och torg. Och jag gör det med samma passion oavsett om jag får betalt eller inte, och av samma anledning som en konstnär skapar konst oavsett om det finns en köpare eller inte. Det händer ibland när jag reagerar på saker som händer ute på gatan eller på tunnelbanan att folk frågar mig: "Vem är du som lägger dig i ?" Då brukar jag svara "Jag är lärare i livets skola och du befinner dig just nu i mitt klassrum".

RE: Man måste nog säga att du anses vara väldigt provokativ. Jag har hört att du på ett svenskt galleri blev inlåst så du inte skulle störa? Är det sant, och varför blir det så tror du?

DM: Jag är medveten om att folk kan uppleva mig som provokativ men jag vill inte provocera. Jag arbetar inte med provokation som metod. Folk kan bli provocerade av mina konstnärliga och pedagogiska metoder men jag vill inte skada utan lyfta fram missförhållanden, diskutera, analysera, debattera, ge goda råd, förändra... Jag är en social konstnär och har en förmåga att i vissa sociala sammanhang skapa speciella situationer med mystiska dimensioner. Egentligen vet jag inte om det är jag själv som skapar situationerna eller om jag bara tar vara på det som händer. Det märkliga är att när jag kommer upp i varv uppnår jag ett andligt tillstånd och min förmåga att lägga ihop saker och ting ökar så oerhört mycket att jag kan läsa av och påverka en social situation på ett shamaniskt sätt. Jag upphäver hierarkierna och ger människor chansen att få kontakt med den tidlösa konsten som existerar oberoende av alla ismer och post-ismer. Vissa situationer kan utspela sig så snabbt och jag själv blir förvånad över att jag hinner få alla brickorna på plats på så kort tid. Föreställ er en jonglör som skulle jonglera med alla föremål som publiken kastar mot honom/henne utan att på förhand veta vad nästa föremål kommer att bli.

Det finns dock en väsentlig skillnad mellan mig och en ordinarie shaman och det är att jag inte tar några droger.

Jag håller på och lär mig mer om mer om hur jag skall ta vara på min sociala talang utan att såra människor. Läsarna här på SARTS fick ett litet smakprov på mitt sätt att arbeta när jag gav mig in i debatten orsakad av intervjun med Natalia Goldin Lundh. Man kan säga att jag var ganska hård mot Natalia och att jag fortsatte Linnéa i en jobbig situation. Men till slut kom Linnéa in i diskussionen och jag lyckades förena de i en slags försoning. (Det blev nästan som en dokusåpa)

Mitt sätt att arbeta närmar sig socialterapi. Jag har ingen aning om det finns nåt som heter samhällsterapi, men jag ser mig inte bara som samhällspedagog utan även som samhällsterapeut. Jag försöker prata med hela samhället på samma sätt som en terapeut pratar med ett par eller en familj.

Till skillnad från många andra konstnärer som agerar provokativt så tycker jag om människor och jag känner mig oerhört trygg i stora grupper. Jag ser hela världen som en stor familj och är lika provocerande för främmande som för min egen mamma och mina syskon. Jag trycker inte på ömma punkter för att skada utan för att bota. Jag tror att folk kan bli provocerade av mig eftersom jag har en medfödd känsla för rättvisa och är ganska snabb med att ta parti för dem som blir illa behandlade. Och min uppfattning om vilka som är illa behandlade stämmer inte alltid överens med de gängse uppfattningarna. Jag är inte provocerande på det sättet att jag slänger ur mig nåt fult och drar från platsen utan jag tillhör de som är kvar, städar efter sig och reparerar eventuella skador. På detta sätt är jag mer jobbig än provocerande. En riktig "pain in the ass" skulle kanske några definiera mig som.

Det stämmer att jag blivit inlåst på en toalett men den toaletten var samtidigt ett konstverk utställt på ett galleri och det som utspelade sig kring toaletten problematiserade relationen: konstnär - konstverk - gallerist - publik.

Detta hände en dag i början av mars 2004 då jag befann mig på toppen av i min intensiva shamaniska period och skapade många lärorika situationer. Galleri Nordenhake, Sthlm hade vernissage för en utställning med Marjetica Potrc och jag kom dit av en slump i sällskap med konstnären Måns Wrange. Måns hade med sig sin lilla dotter sovande i barnvagnen. Vi kom in i gallerirummet och han parkerade barnvagnen strax innanför ingången. Mitt i galleriet tronade ett färgglatt utedass placerad på ett sockelliknande fundament. Konstnären stod en bit utanför verket och tog emot Måns med öppna armar. De kände varandra sen tidigare. "This is Dorinel Marc and he is a very good artist" sa Måns till Marjetica Potrc och presenterade mig för henne. "I have to ckeck if you are an good artist too - sa jag till Marjetica. But I have to go to the toilet first." tillade jag och pekade lekfullt mot hennes utedass. "But you must read the instructions first" svarade hon. Jag tog en snabbtitt på instruktionerna till "Caracas Dry Toilet" som verket hette och fick genast uppfattningen att det rörde sig om en prototyp i full skala av ett utedass som var tänkt att lösa hälso- och miljöproblemen i fattiga delar av världen. Det var alltså en prototyp (utställningsföremål) och inte en toalett som skulle användas av galleribesökarna för att uträtta sina behov. Den förde tankarna till Duchamps urinoar och till den ständiga diskussionen om bruksföremål versus konstföremål. Det kändes som Marjetica problematiserade det hela på ett intressant sätt så jag sa till henne "I think you are a good artist" och fortsatte att undersöka vidare toalettens tekniska lösningar. Jag var intresserad av torrtoalettekniken eftersom jag inte hade någon WC i min ateljé och ville veta mer om möjligheterna att använda torrtoalett inomhus. Så jag gick in i toaletten och tog en närmare titt på hur den var konstruerad. Jag lyfte på sittringen för att se hur hon hade löst det med separationen av urin och avföring. Jag var på väg att fråga henne om toaletten kunde gå att använda inomhus men när jag lyfte på toalettringen gnisslade det till och galleristen dök upp och skrek: "Go out from my gallery!" Jag svarade "But I am inside the artwork, having a dialogue with the artist and the artist thinks it's okay" Galleristen började skrika högre och högre "Out from my gallery!" och jag skrek tillbaka "I am inside the artwork and the artists thinks its okey. Galleristen skrek "I don't think she does!" Jag skrek " Yes the artist does. Ask the artist!" Han skrek " No, I don't think she does. Out from my gallery! Jag upprepade "I am inside her artwork and she thinks it's okey" ”No, I don't think she does” skrek han bokstavligen över huvudet på konstnären utan att fråga henne vad hon tyckte.

När han insåg att han inte kunde bestämma över den fristad som konstverket erbjöd mig, slängde han igen toalettdörren och låste in mig. I det ögonblicket fick jag panik och tänkte: "Vad gör jag om jag blir kiss- eller bajsnödig?" Då måste jag be galleristen att släppa ut mig så jag kan gå på toaletten. Det var intressant att jag var inlåst i en toalett som jag inte ville uträtta mina behov i. Att använda den som toalett hade varit en provokation mot galleristen och att skända Marjetica Potrcs verk. Och jag var inte där för att provocera utan för att inhämta och delge kunskap.

Toaletten var tänkt att betraktas som konstobjekt under utställningstiden och det var just som konst den fungerade när den bevisade att konstverket utgör en territorium som galleristen inte kan bestämma över.

Det dröjde inte länge innan konstnären öppnade dörren och bjöd ut mig. "He is calm now" sa hon och pekade mot galleristen. Till det fantastiska hör att under tiden som situationen utspelade sig hade Måns Wrange gått ut i trappan för att prata i mobilen och han missade det hela. Hans dotter sov lugnt i gallerirummet utan att vakna av våra skrik.

Bild på verket: http://www.artnet.de/artwork/423896717/_Marjetica_Potrc_Caracas_Dry_Toilet.html
Marjetica Potrc, “Caracas: Dry Toilet” March 3-April 17
Galerie Nordenhake Stockholm
Marjetica Potrcs hemsida http://www.potrc.org/

RE: Du har kommit på något du kallar "livekritik" - kan du säga något om det? Kommer det ur den så kallade konstkritikens kris?

DM: Jag har hållit på med live kritik sen jag var liten. Jag minns att mina klasskompisar i grundskolan brukade kalla mig för kommentator. Min frispråkighet var också en av anledningarna till att jag 1987, 24 år gammal lämnade den kommunistiska diktaturen Rumänien och kom som politisk flykting till Sverige. Det jag inte gillade i Rumänien var bland annat att mina överordnader istället för att argumentera hotade mig med bestraffning.

Jag myntade begreppet LIVE KRITIK för snart två år sen i samband med en Moderna by Night curerad av Catrin Lundqvist. Men jag har hållit på med Live Kritik i konstsammanhang åtminstone sen 1996 då jag kritiserade galleristens Charlotte Lunds hängning av Maria Fribergs verk på den alternativa konstmässan Smart Show '96 som ägde rum i Wasahallen. Detta resulterade i att Charlotte Lund hämnades och stängde av mig och Source från Smart Show '97 som ägde rum på en finlandsfärja. Jag svarade med ett massutskick i löpsedelformat med texten "Vi sitter inte i samma båt under Smart Show '97" Bo Madestrand tog upp det i sin recension av mässan och förebådade slutet för Smart Show. Det blev också det sista året för Smart Show.

Live kritik inbegriper en interaktivitet som liknar det som finns här på SARTS, det vill säga att den som kritiseras har möjlighet att svara utan att behöva be en tidningsredaktör om lov. Live kritik är också det som en konstnär ger till en konstnärskollega på vernissage eller vid annat tillfälle. (Eller utställningsbesökaren ger till konstnären, galleristen, curatorn osv.) Vernissage är ett mycket speciellt tillfälle. Det bjuds på vin och tilltugg men detta görs av en speciell anledning, nämligen för att publiken skall slappna av och våga diskutera konsten med konstnären och de inbjudna. Mycket av den så kallade relationella estetiken går ut på att iscensätta situationer som liknar vernissagen. Men varför skapa nya estetiska situationer när vi kan ta vara på det som finns? Vernissager är för mig tidlösa ritualsituationer som överträffar all relationell estetik. Vernissagen är ett unikt tillfälle då konstnären får höra vad folk tycker om konsten. Vernissagen ger oss ett smakprov på hur det var förr i tiden när konstnären var en shaman som ställde fram, slängde eller hängde vissa speciellt utvalda saker och sen lät folksamlingen försöka tyda dem. Det var fullt tillåtet att tycka fel eftersom alla svar behövdes. På dagens vernissager samlas en massa konstexperter men det är väldigt få som tar sitt ansvar och kritiserar konsten. Det pågår säkert en tyst kritisk process inom varje besökares hjärna men det är väldigt få som delar med sig av sina kritiska åsikter. Några sparar dem för publicering i tidningar och det är viktigt med skriven kritik men det är desto viktigare att folk vågar ha sin egen uppfattning och uttrycka den i direkt samtal med konstnären, galleristen, intendenten osv. Om konstnären frågar vad folk tycker om utställningen då brukar de svara antingen att den är jättefin eller att det är svårt att säga nåt eftersom det är för mycket folk så de måste komma tillbaka en annan dag och titta i lugn och ro. Det är ett bra svar men hur många av dem kommer tillbaka? Och hur många av dem ger kritiska kommentarer när de kommer tillbaka?

Live kritik går ut på att våga vara okunnig och uttala sig om sånt som man inte förstår. Genom att börja prata om saker som man inte vet någonting om får man veta mer. Jag undersöker saker och ting på ett väldigt empiriskt och shamaniskt sätt och jag misstänker att Live Kritik är mitt sätt att försöka förstå vad konstkritik är för någonting.

Det talas om att konstkritiken är i kris och det kanske ligger nåt i det eftersom Konstkritikerförbundet snodde idéen med Live kritik och ordnade LIVE KRITIK under årets Sthlm Art Fair. Jag kan inte påstå att jag har patent på Live Kritik eftersom den har funnits i alla tider och kulturer och finns även bland djuren, men Konstkritikerförbundet borde åtminstone ha gett mig lite cred och informerat om att de blivit inspirerade av mig.

Konstkritiken är precis som konsten mycket sammanflätad med livet och den kommer att existera så länge livet existerar så det finns inte någon risk att kritiken kommer att försvinna. Kriser kan vara positiva (för de som överlever dem) eftersom när man tagit sig genom krisen har man förhoppningsviss fått insikt och mognat. Jag tror faktiskt att den konstkritikkris som upplevs i Sverige beror först och främst på konsten. Konsten är i kris och detta påverkar naturligtvis kritiken. Vart tionde år kommer konstvärlden med nya löften om engagerad nyskapande, spännande ung icke kommersiell konst, men på bara några få år blir allting förvandlat till investeringsobjekt och bilder till salu. Många musei- och galleriutställningar är konsthandelns reklamjippo så det är inte konstigt att kritikerna tappar suget efter ett tag. Vem vill finna sig i att vara en bricka i konstmarkandens spekulationer. Jag måste säga att jag är imponerad av att många svenska kritiker har hållit sitt intresse för konsten vid liv. Unga kritiker tycker säkert att det är kul att skriva om till exempel relationell estetik eftersom de upplever det för fösta gången, men en äldre kritiker som hunnit uppleva den i tre generationer sen 60-talet har ett helt annat perspektiv på utvecklingen och märker hur idéerna vattnas ut och blir till slut innehållslösa estetiska imitationer av samhällsengagerad konst. Vem orkar bry sig längre om relationell estetik när de flesta gör nåt som ser ut som relationell estetik.

Den kris som konstkritiken syftar på beror också på att konstkritiken i medierna har fått minskat utrymme medan det utbildas alltfler konstnärer, curatorer, teoretiker. Det finns en överproduktion på akademiker och bara ett fåtal av dessa kan försörja sig på att skapa konst eller skriva om konst.

Det pågår en kamp för professionell överlevnad och istället för att måna om tolerans och mångfald skriker folk desperat: "Min konst är bättre än hans konst" "Min kritik är bättre än hennes kritik". Alla som åtrår positionen som kritiker får tänka på att det gäller att orka skriva fler recensioner än en.

Det farliga när det gäller kriser är inte kriserna i sig utan den revolutionära rebelliska stämningen som vissa försöker skapa för att förskansa sig makt. Kriser är en naturlig del av evolutionen men det är däremot inte revolutioner. Och revolutioner är farliga eftersom de ger inkompetenta personer möjlighet att ta över makten (och ansvaret). Därför förespråkar jag långsamma övergångar där gamla (även konservativa) kritiker får verka sida vid sida med unga kritiker (även rebelliska). De unga kritikerna får lära sig att lyssna även på de kritiker som de inte gillar. De får också lära sig att ta sitt eget ansvar i byggandet av nya kritiska kanaler om de befintliga inte räcker till. Om Dagens Nyheter Kultur inte kan erbjuda arbete till alla unga så får de unga bygga upp Morgondagens Nyheter Kultur.

RE: Är det någon konstnär, eller annan person du beundrar, som du vill jobba med, eller som inspirerar dig?

DM: Det finns många konstnärer och andra yrkesutövare som jag tycker om och som inspirerar mig. Jag har också haft turen och glädjen att arbeta med såna människor, men det är inte så att jag vill jobba endast med folk som jag beundrar och tycker om. Jag söker mig inte till likasinnade utan föredrar att samarbeta men mina motståndare för att skapa balans och harmoni. Ibland känner jag att jag skulle vilja samarbeta med vetenskapsmän för att hitta svaren på Universums mysterier, men då tänker inte på något konkret namn. Egentligen tänker jag inte på enskilda personer utan på arbetsgrupper.

Jag beundrar de stora massorna som offrar sig för att några få individer eller produkter skall bli kända. Jag misstänker att GUD egentligen var namnet på ett företag med oändligt många anställda som skapade världen. Jag skulle kunna samarbeta även med Djävulen i hopp om att förändra världen till det bättre.

RE: Vad är dina nästkommande projekt?

DM: Jag är mitt inne i ett av mina "nästkommande projekt" som går ut att på att överföra samtliga tidigare utgåvor av Source Video Magazine of Contemporary Art från VHS till DVD. Jag har fått Konstnärsnämnden Sveriges bildkonstnärsfonds bidrag för kostnadskrävande projekt, för att tillsammans med min kollega Simina Astilean ge ut samtliga tidigare nummer av Source i DVD version. (VHS versionen kommer att existera parallellt med DVD - utgåvan under en obestämd övergångsperiod).

Ett annat projekt som jag har på gång heter "Markus Andersson en målande samtidsskald" och är ett försök att ge svar på frågan varför vissa konstnärer som lever i vår tid inte räknas som samtida. Jag hoppas få visa "Markus Andersson en målande samtidsskald" på en viktig utställning i Stockholm med början i mitten på februari 2006. Men det är inte riktigt bestämt ännu så jag kan inte säga mer.

Annars har jag på gång några workshops, föreläsningar, möten och så vidare...

Understreckare om Krisen

Idag (15/10) har Fred Andersson en läsvärd understreckare i SvD om Krisen inom svensk konstkritik som på senare tid blivit ett hett diskussionsämne. I texten påstår han att dagens konstkritik befinner sig i ett tomrum mellan ett avståndstagande till postmodernismen och en rädsla för att återgå till den dogmatiska modernismen. Den här positionslöseheten, menar Andersson, leder till en tandlös och feg kritik som är i för stor skuld till 80-talets inflytelserika tänkare för att kunna bli helt självständig.
Ulf Linde intar en central plats i Anderssons argumentation. En stor vikt läggs vid Lindes "4 artiklar" som publicerades våren 1965. Andersson hävdar att Lindes kritiska förhållningssätt varken kan delas in i intentions- eller inlevelsekritik, utan bygger sin kritik på en dialog där han prövar hypoteser och utmanar läsaren. Andersson nämner också Fredrik Svensk och Frans-Josef Petterson som exempel på kritiker som, enligt Andersson, förespråkar en ny performativ kritik.

En stor del av artikeln tas upp av ett försök att rentvå Linde från beteckningen modernist. Andersson nämner Lars O Ericsson ett flertal gånger och påstår att han överdrivit 80-talets betydelse som banbrytande och missförstått Lindes tankar kring subjektivitetens och dialogens betydelse. Som slutkläm manar Andersson oss att:

" [...] ta Lindes alternativ på allvar: att en bild eller ett ord kan vara både ett tecken och en närvaro. Att äntligen sluta att drämma skällsord som "ärkemodernist" och "postmodernist" i huvet på varann.".

Jag tycker inledningsvis att Anderssons text är medryckande och intressant. Att han tar upp Ulf Linde som nydanare och förebild gör, enligt vad jag hört och läst, honom till en annorlunda röst i debatten. Sedan blir texten lite oklar. Jag förstår inte riktigt om textens syfte är att återupprätta Ulf Linde och motbevisa de som beskyller honom för att vara modernist eller om Andersson vill lösa Krisen genom att tala för en mer dialogorienterad kritik. Om det senare är fallet känns hela utlägget om modernism kontra postmodernism lite överflödigt. Hur som helst är Andersson text intressant och det känns som om SvD ryckt upp sig på konstsidan. Och kanske är själva debatten kring Krisen lösningen som ger den svenska konsktkritiken ny energi och betydelse.

Gästrecension: Fikret Atay i Göteborg

> Erik Janson har åkt till Göteborg och sett två videoverk av Fikret Atay – Tinica och Lalo´s story.

> Fikret Atay bjuder på en hänförande upplvelse.
-----

Det händer att vi som är intresserade av konst, men inte har så djup teoretisk orientering om rörelserna i den samtida konsten känner oss handfallna och utestängda. De verk vi ser på gallerierna förblir stumma och tysta, det ställer varken frågor eller formulerar svar. Våra tentakler är kanske otillräckliga, vi greppar inte innebörden av den konst vi ser - och värre än så - vi slås av misstankar om att vi helt enkelt ska göra det, att vi inte är inviterade in i den vita kuben. Den håller på att bli alldeles för överbefolkad.

Så har jag känt inför rätt mycket av det som visats de sista månaderna i Stockholm. Men så for jag till Göteborg och konstbiennalen med den märkliga och tillgjorda titeln More than this! Negotiating realities. Det är faktiskt en utställning som öppnar sig både för rika konstupplevelser och – det tror jag i alla fall – en givande teoretisk diskussion.

Det har skrivits mycket om denna biennal. Några av deltagarna tillhör det internationella jetsetet av framgångsrika konstnärer som visas på gallerier över hela världen – Adrian Paci, Runa Islam och Miriam Bäckström är några exempel på det. Alla tolv deltagarna visar starka, engagerande verk.

För mig var det uppfriskande, för att inte säga befriande att åter få se verk av Fikret Atay från Turkiet, numera bosatt i Paris. Han är ung, född 1976 och kommer från staden Batman i den södra kurddominerade delen av landet. De båda videoverk som visas just nu i Göteborg handlar om hur förändringens vindar drar fram i denna grå stad i rikets utkant, det krävs det ingen större teoretisk överbyggnad för att förstå.

Med en hygglig videokamera och några kompisar till hjälp bygger han upp två effektiva och samtidigt mångtydiga situationer.

I Tinica kommer en pojke i artonårsåldern upp på en hög kulle utanför staden. Där ställer han upp ett batteri av tomma små och stora konservburkar och platshinkar varefter han med hjälp av två rörbitar river av ett virtuost trumsolo. När det är klart sparkar han alla burkar och hinkar nerför kullen. De ramlar och skramlar över stenarna innan de lägger sig till ro och killen kastar rörstumparna efter dem.

Som en bild av en ung människas försök att formulera en väg till förändring är den rörande, jag hittar inget annat ord. Man kan också se den som en bild av ett samhälle som försöker hitta nya vägar att formulera sin tillvaro: man tar vad man har och använder det på ett nytt sätt.
Lalo´s story heter det andra videoverket. Vid ena vägen i ett rum sitter två eller tre unga män på en matta. Mittemot dem sitter en äldre man. Men det är inte han som är huvudpersonen utan en av de yngre männen som på ett ålderdomligt sätt sjunger och berättar en historia, delvis på engelska, delvis på turkiska som de andra uppmärksamt lyssnar på.

Också detta verk handlar om förändring, det är den unge mannen som står i centrum, det är han som får sitt te serverat, inte den gamle, historien handlar såvitt jag kunde uppfatta det om ett emigrantöde. Men något avgörande har hänt i det grundläggande förhållningssättet till traditionen.

Trinica och Lalo´s story visar att det går att skapa angelägen samtida konst utanför de stora städerna. De är till synen osofistikerade verk, men deras teman är ytterst genomtänkt gestaltade. Det är verk som vill bli sedda, inte bara för sin abstraktion utan för sitt liv. Jag gissar att Fikret Atay är väl påläst och han är definitivt inne i den globala konstmarknaden. Men han vill också att hans verk ska nå fram till alla betraktare, inte bara till dem som har de rätta glasögonen. Det har han lyckats med utan att ge avkall på sin integritet som konstnär.

Det tycker i alla fall jag, som såg det första verket av honom i London i våras. Det heter Rebels of the Dance och berättar om några pojkar i Batman som dansar till en turkisk rocklåt i en jukebox på ett tomt café. Ett verk som gjorde stort intryck på mig, samtidigt mycket enkelt och mycket storslaget.

Fikret Atay tycks sätta fingret precis där det ömmar som mest i dagens konstliv, i korspunkten mellan idé, form och upplevelse.

Erik Janson

Var finns konstkritiken? Del III.

I våras skrev jag ett par artiklar, Var finns konstkritiken och Fortsättning på Var finns konstkritiken, som ifrågasatte konstens undanskymda roll på Svenska Dagbladets hemsida. Svaret jag fick var aningen undanflyende och urskuldande. Kort därefter hade nättidskriften Omkonst en artikel med liknande vinkling där en intervju med Svds kulturchef Carl-Otto Werkelid, som för övrigt vägrade svara på mina frågor, publicerades.
Idag såg jag till min förvåning och glädje att man nu kan välja konst som underrubrik i delen Kultur/Nöje. Jag är inte säker på hur länge den här funktionen har funnits men är det inte fantastiskt att konsten äntligen har fått samma status som krogguider och vintest hos Svd?

Intervju med Anders Olofsson

Anders Olofsson - han som vecka efter vecka producerar förmedlande och lättlästa texter för Konsten.net - vem är han? SARTS ställer frågor om förebilder, kritik och konst. Olofsson visar att det är fullt möjligt att jobba både som omvärldsanalytiker och kritiker.
----------

Rikard Ekholm: De allra flesta som är intresserade av konst känner till din sida Konsten.net. Men jag har en känsla av att ganska få känner till något mer om dig än att du driver just Konsten. Varför startade du den?

Anders Olofsson: Jag startade egentligen av personliga skäl, hösten 1998. Jag hade under ett års tid skrivit konstkritik åt Göteborgstidningen, vilket var kul. Men när tidningen gjordes om tillhörde jag de frilansare som inte längre fick uppdrag, eftersom man valde en annan inriktning på kulturmaterialet. Samtidigt lades en tidskrift jag arbetade åt ned, och vips stod jag utan något ställe att skriva. Min sambo tröttnade på mitt gnäll och föreslog att jag skulle göra något eget på Internet. Jag hade ett par år tidigare varit projektledare för Telias första intranät, så tekniken kunde jag. Det var egentligen bara att dra igång! Då fanns det inga publikationer liknande Konsten, men jag räknade med att flera av de större dagstidningarna inom ett års tid skulle ha egna "Konsten" uppe. Men så blev det inte, och jag upptäckte snart att Konsten motsvarade ett behov bland läsarna. Redan i slutet av 90-talet hade dagstidningarnas utrymme för konstmaterial minskat, och det fanns uppenbarlogen ett sug efter längre texter, ofta om utställningar som inte fick uppmärksamhet i rikspressen. Sedan kom en annan aspekt till - och den har kommit att dominera Konstens verksamhet sedan början av 2000-talet - nämligen ambitionen att låta nya skribenter komma fram och möta publiken. Det skulle jag vilja påstå är vad som driver utvecklingen av Konsten idag.

RE: Du skriver på Konsten.net att din bakgrund är brokig och omfattar IT-konsulting och konstkritik. Någon sa till mig att du fortfarande arbetar med IT – stämmer det? Jobbar du heltid med annat och har Konsten.net som en slags hobby?

AO: Jag har skrivit om litteratur, film och konst sedan början av 80-talet, men alltid gjort det vid sidan om andra jobb. 2001 blev jag redaktör på halvtid för tidskriften Konstperspektiv, men det är faktiskt det första jobb jag haft i kultursvängen. Den andra halvtiden jobbar jag som omvärldsanalytiker och IT-ansvarig på konsultföretaget Docere Intelligence. Konsten är fortfarande en sidekick ur formellt hänseende, även om den mentalt är lika viktig som allt annat jag gör. Men någon fast arbetstid för att göra den finns inte.

RE: Sedan 2001 är du chefredaktör för Konstperspektiv. Det får man ju säga är ett prestigejobb – ser du det som en bekräftelse på att konstvärlden ser positivt på ditt engagemang? Hur fick du den tjänsten?

AO: Jag fick tips om att söka jobbet, för min vana trogen hade jag inte sett annonsen! Ganska svagt för en omvärldsanalytiker, eller hur? Konstperspektiv, med sitt ursprung i konstföreningsrörelsen, passade mig bra eftersom jag gillar ett tilltal som har bredd och vill inkludera nya läsare i samtalet i stället för att skapa en klubbkänsla som bara innefattar de närmast sörjande.

RE: Konsten.net känner som sagt de flesta till. Men det verkar som om du driver den ideellt. Jag har förstått det som att du sökt bidrag, men inte fått några – varför tror du? Om du måste driva den ideellt också i framtiden – hur länge orkar du?

AO: Nja, det där med bidragen är en sanning med modifikation. Under tiden 2000-2001 hade jag tur, och fick både Dynamostipendiet och BUS-priset. De pengarna investerades i ny utrustning och mjukvara för att driva Konsten. Ett år hade jag en privat sponsor och ett annat budrag från Konstnärsnämnden. De pengarna gick främst till att arvodera skribenterna. Men 2005 har vi varit tillbaka på ruta ett, det vill säga jag har drivit sajten helt utan anslag. De tappra skribenter som är kvar får inget betalt, och teknisk drift betalar jag själv. Det känns lite trist, eftersom jag fortfarande tror att en publikation av Konstens typ behövs, en jag har inte fått något av de bidrag jag sökt för verksamheten, trots att det handlar om ganska små pengar i sammanhanget. Jag får se vad som händer under hösten. Men det är klart, på längre sikt blir det en omöjlighet att arbeta utan åtminstone kostnadstäckning.


RE: Jag skulle säga att dina recensioner oftast är välvilligt inställda till konsten. Jag kan nu faktiskt inte komma ihåg någon riktig sågning från din sida. Undviker du att recensera det du inte gillar, eller gillar du nästan allt?

AO: Sanning med modifikation även här, skulle jag vilja säga. Det är i och för sig rätt att det saknas rena sågningar (nästan, i alla fall). Jag är tveksam till sådan form av kritik, eftersom de texterna brukar vara ganska slutna och definitiva, och lämnar läsaren i ett slags limbo. Däremot försöker jag att ge en allsidig bedömning av utställningarna jag skriver om, vilket kan inkludera både ris och ros. Intrycket är ju sällan helt entydigt. Men eftersom texterna oftast utgår från ett försök att tränga bakom vad vi ser och förstå konstnärens intentioner kanske man kan uppfatta dem som alltför välvilliga. Dock menar jag att jag inte väljer bort det som känns tveksamt, även om det måste finnas något även i tveksamma utställningar som triggar mig att skriva en längre text. Ett exempel: den utställning som Dan Wolgers gjorde på Galleri Lars Bohman för några år sedan, och som få skrev om för att den inte var så lyckad, den behandlade jag i en artikel som försökte sätta in den i ett sammanhang med en negativ, kritisk konklusion. Det tror jag faktiskt inte många gjorde. Man valde att inte skriva alls. Jag anser att man kan vara kritisk (i bemärkelsen negativ) även om inte artikeln utmynnar i en generalsågning. I de flesta utställningar finns det saker som fungerar bättre och sämre, och bedömningen måste innehålla bägge aspekterna för att läsningen skall vara intressant.

RE: Konstkritikens kris är det ofta tal om. För några år sedan skrev du och Niclas Östlind från Liljevalchs en debattartikel om just det. Expressen svarade unisont och Stina Högkvist då i Aftonbladet svarade i SvD. Ni riktade er enbart mot kvällspressen, fanns/finns det inga problem på dagstidningarna?

AO: Visst finns det problem med konstkritiken i andra medier än kvällspressen. Att det blev just kvällspressen som hamnade i skottgluggen då berodde på deras position på marknaden. De driver ju en medvetet varumärkesbyggande med hjälp av en pang-på-röbetan-kritik som givetvis är tacksam att konfrontera. På dagstidningarna - vars varumärken byggs i mer subtila former - syns inte problemen på samma sätt. Vilket inte betyder att de inte finns. Men här handlar det kanske mer om brist på resurser, svårighet att släppa fram nya förmågor och en dominans för andra kulturella uttrycksformer. Samt en slags likriktning som gör att man missar en hel del av de utställningar som inte bedöms ha ett "riksintresse" (vad nu det är).

RE: Är din dröm att kunna försörja dig helt på konstkritik? Eller har du andra ambitioner inom konstvärlden?

AO: Det hade varit kul att kunna leva på att skriva om konst. Men det tåget har nog gått, dessvärre. Jag fyller 50 nästa år, och vid den åldern betraktas man knappast som något ny, fräsch förmåga av potentiella uppdragsgivare. Men oavsett eventuella professionella ambitioner har konsten alltid varit ett lustbetonat projekt för mig. det innebär att jag håller på med vad jag gör så länge det känns roligt. När jag inte längre vaknar med den känslan inom mig är det dags att gå vidare, och då tror jag att jag kan göra det utan saknad.

RE: Har du som kritiker några förebilder?

AO: Lars O Ericsson var den kritiker som i mitten av 80-talet gjorde att jag tog steget över från litteratur och film till konst. Han är väl inte en förebild, men jag har alltid uppskattat hans kunskapsrikedom, hans förmåga att se konsten som en legitim intellektuell verksamhet och hans begåvning för att bena upp sammanhang som man inte omedelbart ser i konsten. Leif Nylén är också en av mina favoriter, framför allt för hans oöverträffade förmåga att upptäcka oväntade aspekter av konsten och för hans formuleringskonst. Ingen av dessa herrar är verksamma som kritiker idag, vilket är synd. Vi tillhör väl allesamman någon slags utdöende dinosaurieart - ha, ha!

RE: Har du någon speciell konstupplevelse du vill berätta om – något som kanske gjorde att du ville ägna dit åt konst?

AO: Jan Håfströms verk från 80-talet, Fredrik Wretmans legendariska installation på Sten Eriksson, Richters utställning på Moderna Museet, Bill Violas och Gary Hills utställningar på samma museum - det var upplevelser som gjorde det lätt för mig att välja konsten. Men jag kan även idag få kickar av liknande slag, exempelvis av Peter Geschwinds verk, J Tobias Andersons animationer, Roger Anderssons teckningskonst eller Uta Barths fotografier. Då känns det som om allt nötande av skosulorna på vandringarna mellan utställningslokalerna lönat sig.

RE: Har du några andra projekt på gång?

AO: Som du kanske förstår har jag inte tid för så många andra projekt. Jag skriver en katalogtext emellanåt, gör webbsidor åt folk någon gång om året och föreläser lite men i övrigt är det ganska fullt i agendan

RE: Jag förstår, men måste fråga.

Intervju med Mårten Arndtzén

I vår genomgång av de svenska kritikerna har turen kommit till Mårten Arndtzén. Han är konstkritiker på Expressen, men arbetar även på Sveriges Radios Kulturnytt. Han tog sig tid och svarade på några frågor om konst och kritik. Genom att hänvisa till Gilles Deleuze hjälper man inte kritiken, menar Arndtzén.
-----------

Rikard Ekholm: Att du skriver konstkritik på Expressen vet de flesta, men hur gick det till när du började skriva där?

Mårten Arndtzén: De ringde. Det var 1999 och någon hade slutat. Milou Allerholm, tror jag.

RE: Hade du när du började någon speciell konstnisch som just Du kunde bättre än andra?

MA: Nej, det kan jag inte påstå. Det var nog snarare hur jag skrev än vad jag skrev om, som fick Expressen att höra av sig.

RE: Du är också på Kulturnytt (P1) – du har ju en typisk radioröst – var det en anledning till att du fick jobb? Jag har en känsla av att du är ”bredare” där än på Expressen där du mest skriver om konst?

MA: Jag har hört jobb jag gjorde i början av 90-talet där det låter som att jag pratar genom en tubsocka. Så min ”radioröst” är nog lika mycket produkten av hårt arbete, som av naturbegåvning. Vad bredden beträffar jobbar ju Kulturnytt med nyheter och reportage i en annan utsträckning än Expressen Kultur. Och det är mer okej att röra sig mellan genrerna som reporter än som kritiker. Dessutom har Kulturnytt aldrig haft den där stränga åtskillnaden mellan reportrar och kritiker som man har på morgontidningarnas kultursidor. Det finns en större rörlighet, både mellan genrer och funktioner. Det är roligt, åtminstone för oss som gör programmet.

RE: Den 26/9 var det konstkritikseminarium på Konsthall C. Du deltog, och får i sammanhanget tillsammans med Milou Allerholm från DN betecknas som veteranerna. Innan seminariet hade jag förstått det som att Robert Stasinski och Frans Josef Petterson drev tesen att konstkritiken är i kris. Som det föll sig under seminariet devalverades tesen något till att först gälla konstkritikens problem och tillslut dess förutsättningar. Menar du att konstkritiken är i kris – i så fall varför, och vad bör göras?

MA: Dagskritiken har haft problem de senaste 5-10 åren. Skälen är flera, ett är att kritikerna förlorat formuleringsprivilegiet till curatorerna. Och därmed till institutionen, branschen. Idag är ju konsten sällan ”tyst”, det finns nästan alltid en färdig teori när man möter en utställning. Och för en postmodernistiskt skolad generation kritiker framstod subjektiva ställningstaganden och värdeomdömen som både ointressanta och lite suspekta. Utan varken subjektivitet eller teoretiskt initiativ reducerades kritikern till en sorts copywriter – vilket var det enda behov branschen fortfarande hade av oss. Någon som kunde tala om för omvärlden hur fin och viktig samtidskonsten var, även om den ibland kunde se förjävlig ut. Lyckligtvis gjorde kritiken ett dåligt reklamjobb, eftersom den blev så tråkig att läsa. Vad som bör göras? Först måste vi återerövra vår subjektivitet. Vi är medborgare, inte experter. Sedan måste vi återta det teoretiska initiativet – inte genom att använda svåra ord eller referera till Deleuze, utan genom att anlägga andra perspektiv än de prefabricerade. Tänka själva. Det ska nog gå.

RE: Oftast kritiseras ju Expressen – ett tag också Aftonbladet, men nu endast Expressen. Det är nästan som om man inte vågar kritisera DN och SvD. Varför tror du Expressen är den tidning som oftast pekas ut som det svarta fåret?

MA: Av två skäl, tror jag. Det ena är att Expressens kritiker – inom alla genrer, inte bara konst – generellt sett är lite mer slagfärdiga, lite roligare, lite mindre respektfulla. Expressens kultursida har alltid varit ”författarnas kultursida”, med högt i tak och hård stilistisk konkurrens. Det är en lång tradition. Att sidans litteratur- och teaterkritiker inte blir lika utskällda som konstkritikerna beror på att kritiken inte tappat lika mycket status inom de konstområdena. De förväntas inte leverera copytext på samma sätt. Det andra är att Expressen som tidning är en tacksam måltavla.

RE: Hur mycket inflytande har kulturchefen Per Svensson över konstkritiken? Har ni taktikmöten om vilken inriktning kritiken ska ha?

MA: Nej, för helvete! Jag har fått frågan förr, men den är ju fullständigt absurd. Vad är en kritiker? I första hand ett självständigt subjekt, inte sant? Det är ju liksom det hon har att komma med, hennes unika produkt. I Expressen har vi dessutom ganska hyfsad spridning på subjekten, både vad ålder och tilltal beträffar. Med Natalia Kazmierska på ena sidan och Peter Cornell på den andra. Vad skulle de ha för gemensam taktik? Vi är inget fotbollslag, och Per Svenssons inflytande över konstkritiken är varken större eller mindre än andra kulturchefers: hur mycket får vi resa? Hur mycket plats får vi på sidan? Skulle han försöka få oss att skriva på ett eller annat sätt skulle han ha missförstått sina arbetsuppgifter. Det har han inte gjort.

RE: Du och Lars O Ericsson hamnade under Tenstadebaclet i loven på varandra; jag antar att ni inte är bästa vänner – men visst har det ändå blivit tomt på DN?

MA: Både ja och nej. Lars O Ericssons insats som introduktör och postmodernistiskt språkrör på 80-talet är odiskutabel. Men när postmodernismen institutionaliserades blev han en förvaltare bland andra. Vid enstaka tillfällen kunde han bli fly förbannad, och då brände det till. Den sortens patos är alldeles för ovanligt, inte bara i DN. Tyvärr var det ju precis den kvaliteten som fick honom att gå vilse helt, till sist. För mig är hans kritikeröde därför ett skolexempel på vådan av att bli för intim med branschen.

RE: Idag har jag en känsla av att du, som de flesta, accepterar den pluralistiska ”låt gå” mentaliteten angående vad som klassas som konst. Jag hörde dock att du någon gång under 90-talet när du besökte Umeå Konsthögskola stormade ut från någon slags cabaret-performance och muttrade något om att det inte var acceptabelt. Känner du igen det – skulle du kunna reagera likadant idag?

MA: Ha ha! Hur i helsike har du hört talas om det?! Så här minns jag det: professor Stig Sjölund och tre av skolans tjejer körde ett cabaretnummer med mycket bensprattel en barkväll på skolan. Efteråt frågade en av dem mig vad jag tyckte. Jag sa att jag tyckte det var rätt fånigt, eller något i den stilen. Hon blev skitsur och bad mig sluta skriva om konst: ”kan man inte hänga med i det som händer ska man inte skriva om det”. Den kommentaren blev viktig för mig senare, när jag började fundera över konstkritikens position. Nu framstår det som direkt komiskt, men att den här tilldragelsen lever kvar som en story visar kanske hur skakande det var då, i början av 90-talet, att en ung konstkritiker hade invändningar mot ”det som händer”.
Men för att svara på din fråga: visst kan jag uppleva saker som oacceptabla, men det är inte en fråga om vad som är ”konst” och inte. Snarare om moral, då. Pål Hollenders Buy Bye Beauty var till exempel ett lysande stycke konst som byggde på en oacceptabel handling. Konsten blir inte sämre av hans svinaktighet – tvärtom. Men hans svinaktighet blir inte heller förädlad av konsten. Den är vad den är.

RE: Din Expressenkollega Natalia Kazmierska hamnar liksom alltid i centrum. Vi intervjuade henne här och väldigt många som råkar hamna på sidan har googlat på hennes namn. På konstkritikseminariet på Konsthall C var hennes namn det mest frekvent använda – varför allt tjat om Natalia?

MA: Hennes utseende? Nej, egentligen ska du inte fråga mig om det – för jag fattar det inte riktigt. Kanske är det så enkelt att hon är för vanvördig. Att hon går över gränsen ibland. Och kanske att hon gör populärkultur av konsten. Det upplever vissa som väldigt hotfullt.

RE: Många konstkritiker har under åren pendlat mellan kritik och curering och ofta tillslut hamnat på någon institution. Jag har en känsla av att du inte har något intresse av att hamna på andra institutioner än de granskande som Expressen och SR – eller skulle du komma och hänga konst om t ex Rooseum eller Moderna Museet ringde? Du kanske har curerat?

MA: Jag har aldrig curerat och har inga som helst ambitioner att göra det. Kritiker ska granska institutionerna, inte jobba på dem. Och för mig är det uppriktigt sagt viktigare att skriva än att hålla på med konst.

RE: Jag ska fråga honom själv sen, men vet du varför Dennis Dahlqvist inte längre skriver om konst? Ett tag stormade det alltid om hans kritik. Idag dyker han upp ganska sällan på Expressen och då skriver han endast om design.

MA: Ja, Dennis var ju 90-talets Natalia. Nu tycker han att det händer mer i formgivningen än i konsten, att den är angelägnare. I’m inclined to disagree, men det beror lite på vad man har för intressen.
---------

Mårten Arndtzéns texter på Expressen finns här.

Intervju med Linnéa Bergman Sjöstrand

Linnéa Bergman Sjöstrand gick våren 2005 ut från Konstfack, linjen Grafisk Design och Illustration. I maj intervjuades Natalia Goldin Lundh på SARTS. Framförallt angående den då pågående utställningen med Joanna Rytel. Diskussionen som sedan kom att föras handlade delvis om annat än utställningen. Konstnären Dorinel Marc och Natalia Goldin Lundh tog kommandot över de tämligen tuffa kommentarerna. Linnéa fick minst sagt en del törnar och nu undrar vi hur hon tog det och vad som hänt sedan dess.
-------

Rikard Ekholm: Den första maj lade jag upp en intervju med Natalia Goldin Lundh här på SARTS. Vi var framförallt nyfikna på hennes utställning med Joanna Rytel (Kalle intervjuade Rytel). Efter Goldin-intervjun pågick en häftig diskussion. De som var mest engagerade var Natalia Goldin Lundh själv och konstnären Dorinel Marc. Marc frångick efter ett tag den ursprungliga diskussionen, och Du kom på tal. Hade du talat med Marc om detta, ville du att han skulle, så att säga, föra din talan?

Linnéa Bergman Sjöstrand: Dorinel berättade först efter det att inlägget hade gjorts att han tagit upp mig och min examination med Natalia på SARTS. Han skrev då även i sitt mail att han hoppades att han gjort min historia rättvisa. Jag kände inte att jag hade något att invända, då jag absolut inte baktalat Natalia utan bara berättat om examinationen för Dorinel och han reagerat självmant. Dorinel är en man som säger vad han tycker, vilket jag respekterar honom för. Jag kände inte att han gav sig ut på korståg å mina vägnar utan att ordet är fritt och han tog upp det som engagerade honom.

RE: Det hela resulterade sedermera i att Goldin Lundh kritiserade din konst; "[...] jag tyckte att det var ganska tråkigt, mycket bra som design men helt ointressant som konst." "Slätstruken" och "trist" var också ord som användes. Goldin Lundh anser att det du gör är design och att den är "mycket bra", men att den knappast kan vara konst. Hur kändes det att få höra det - att förstå att "alla" kunde se hur de talade över ditt huvud? Goldin Lundh hade varit opponent mot dig på Konstfack, men hade då inte sagt det som hon nu skrev.

LBS: Kritik är bra att få oavsett färg tror jag. Dock kändes det onekligen konstigt att få höra så vassa ord i efterklang från Natalia eftersom hon som inbjuden opponent på min examination inte sade något direkt riktat till mig personligen, vilket jag hade önskat och saknade under examinationen. Jag respekterar hennes åsikter och kan även förstå att hon upplevde det konstigt att bli inbjuden till institutionen för Grafisk design & Illustration då hon, som hon själv uttryckte det, ju behandlar konst i vanliga fall. Jag har däremot svårt att förstå hur hon kan kalla det jag gjort för grafisk design då projektet bestod av två delar, varav den ena var ett videoverk och den andra en serie om sex stycken illustrationer. Det faktum att det rörde sig om grafisk design och att detta hindrade henne från att bedöma mitt arbete kändes som ett fegt pardon då jag ju senare fick läsa att hon ville skona mig från att bli sågad framför mina professorer. Att diskussionen sedan uppehöll sig så pass länge vid vad man kan kalla konst, var gränsen mellan olika discipliner går kan inte skyllas enbart på Natalia. Både mina professorer tillsammans med elever från institutionen reagerade starkt på hennes uppfattning och till slut blev det bara lite tid över till diskussion kring mitt arbete.

RE: Natalia Goldin Lundh är framförallt gallerist. Men i diskussionen som följde framstår hon som en arg och bestämd kritiker. I det här skedet hade du ännu inte gått in i diskussionen, men jag har förstått det som att du följde den, varför gick du inte in och sa ifrån, eller åtminstone kommenterade?

LBS: Jag tyckte till en början att det var kul att se vart det hela var på väg och lät därför bli att gå in. Men efter ett tag kändes det mer som uppeldade känslor fick styra. Något som jag sedan skrev i mitt inlägg, det började mest likna en tuppfight dem emellan.Då gick jag in med en kommentar. Det var även först då det kändes som Dorinel förde min talan på ett sätt som inte kändes önskvärt för mig och med ett anförande som inte var något jag kunde ställa mig bakom.

RE: När du väl gick in i diskussionen satt du verkligen ned foten. Du skrev, "Jag känner mig i viss mån våldtagen". Du skriver också att du skiter i vad det du producerar kallas för. Nu snart tre månader senare känner du dig fortfarande våldtagen, och vad det du gör klassas som, skiter du verkligen i det?

LBS: Att känna sig våldtagen är ett starkt sätt att uttrycka sig på, kanske för starkt i det här sammanhanget men jag ville göra min poäng, nämligen att jag tyckte att båda två tappat greppet om diskussionen och att det blev för personliga, och att diskussionen blev för trång. Nej, jag skiter inte fullständigt i hur det jag gör benämns, men jag lägger inte tyngsta vikt vid att hävda min titel som konstnär. Jag kände snarare att jag efterlyser möjligheten att röra sig fritt. Jag är utbildad grafisk formgivare och illustratör men det tar inte rätten ifrån mig vara konstnär för en dag, under en utställning eller för resten av livet om jag så önskar det. Det är även upp till en större publik än Natalia Goldin Lundh att avgöra.

RE: Har du senare talat med Marc eller Goldin Lundh om detta. Är det något nu som du vill ska gå fram till dem nu?

LBS: Jag har träffat Dorinel ett par gånger efter bloggdebatten men inte Natalia. Jag tror inte att det slog henne att jag skulle komma att läsa allt vad som sades. Det tycker jag var bra för annars hade jag aldrig fått den ärliga respons jag eftersökte på examinationen. Tror fortfarande att saker skall sägas högt och direkt. Sedan uppskattar jag att hon som jag, vill lägga det hela bakom oss. Självklart håller jag också med Dorinel Marc om det öppna samtalet.

RE: Du ska snart öppna en hemsida där man kan se dina grejer, vad är adressen? Och vad har du för andra planer? Har du några utställningar på gång?

LBS: För närvarande jobbar jag tillsammans med Daniel Skoglund (grafisk formgivare), och flyttar i dagarna in i lokaler ute på skeppsholmen. Någon utställning finns inte planerad än så länge men är något jag hoppas kunna se fram emot. För tillfället finns bara en hemsida jag har tillsammans med Daniel Skoglund och Jalmar Staaf och är gemensam för oss tre och de arbeten vi gjort ihop. Min egen är under konstruktion för tillfället. Får återkomma med adress till den.

RE: Ja, återkom med adress så vi kan titta in.

Samtidskonst vs Konstvetenskap

Här på SARTS har vi ifrågasatt det utrymme som samtidskonsten får på de konstvetenskapliga institutionerna på våra universitet här i Sverige. Debatten på SARTS har varit intressant men saknat en röst från den akademiska världen. För att råda bot på detta ställde jag några frågor till Hans Hayden som arbetar som forskarassistent på konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet.
Han svarade och här nedan följer först mina frågor och sedan Hans svar.


Mina frågor:

1.Håller du med om att det finns en brist på forskning om samtidskonst inom konstvetenskapen idag?


2.Rikard Ekholm argumenterar i sin artikel "Konst som forksningsobjekt" mot en artikel i DN 10/8 som påstår att det skulle vara problematiskt att hålla distansen till ett konstnärskap som fortfarande är aktivt. Rikard menar att det inte skulle vara något problem för konstvetenskapen att studera sin samtid då det inte verkar vara något hinder för andra discipliner som t.ex. sociologi och filosofi. Hur kommer det sig att man inom konstvetenskapen känner att samtidsforskning verkar så problematiskt?


3.Det har också påståtts att konstvärlden och den akademiska konstvetenskapen inte påverkar varandra nämnvärt. Jag personligen finner det påståendet märkligt då de samtidsstudier som förekommer inom konstvetenskapen inte skulle kunna finnas utan konsten. Du som är aktiv inom den akademiska världen kan kanske svara på om det finns något omvänt utbyte. Hur påverkar konstvetenskapen konstvärlden och i vilken utsträckning?


4.Vi har också en debatt kring konstkritikens svaga roll i dagsläget. Tror du att det akademiska klimatet på de konstvetenskapliga institutionerna har haft en effekt på den nivå som konstkritik i de stora medierna bedrivs på idag?

Hans Haydens svar:


Tillsammans med Kathryn Boyer, Anna Tellgren och Jeff Werner arrangerade jag symposiet "Perspektiv på samtiden/samtida perspektiv" vid Stockholms universitet 2001 som behandlade just problem kring att forska om samtiden - inte bara inom konstvetenskap utan även film, design, media, litteratur etc.
Vad som framgick vid inventeringen inför konferensen var att det skett en radikal omsvänging inom konstvetenskapen de senaste tio åren, där den allt större del av doktoranderna skriver sina avhandlingar om moderna och samtida ämnen. Det är i och för sig inget nytt att konstvetenskapen faktiskt behandlar samtidskonsten (detta var en mycket stark tendens på 70-talet) men det nya är att detta område blivit till en dominerande del av ämnets (paradigmatiska) forskning. Naturligtvis finns det specifika problem när det gäller att forska om sin egen samtid men jag håller med Rikard om att problemen inte är radikalt annorlunda inom just konstvetenskap.

Man skulle kunna beskriva en historisk förändring inom ämnet på följande sätt:

1. Det har sedan tidigare funnits en stark tradition som sagt att konstvetenskap inte ägnar sig åt samtiden utan åt historien.
2. Denna tradition har i hög grad styrt ämnets identitet och därmed bestämt legitima forskningområden, teori- och metodutveckling etc.
3. När man under 70-talet strävade efter att integrera samtidsforksning i konstvetenskapen blev detta till ett alternativ VID SIDAN AV den traditionella inriktningen, som aldrig helt integrerades i ämnets identitet
4. Man kan se förändringen under 90-talet som ett försenat resultat av 70-talets reformer: med en föryngring av professorer, forskare och lärare som mer eller mindre präglats av 70-talets reformer.
5 Attityden inom ämnet gentemot samtidsforskning har därmed förändrats: från motvilja till acceptans, från acceptans till aktivt pådrivande, från aktivt pådrivande till normalisering.

Målar jag upp en alltför ljus bild? Kanske, men jag tror att den tendens jag talar om faktiskt stämmer. När det gäller utbyten så finns det en rad exempel på sådana på de olika universiteten.
En sak som jag tror är viktig här är att konstvetenskap måste vara en särskild plats i samtidens konstliv. Om vi går in i ett samarbete med ett museum så handlar det dels om att två delvis olika kompetensområden möts (vi kan lite olika saker), dels att man från båda håll förmår dra nytta av olikheterna. Att skriva kritik i DN är en delvis annan sak än att skriva en "vetenskaplig" artikel. Det handlar inte om bättre och sämre utan om att tala utifrån olika positioner.
Vad konstvetenskapen kan tillföra tror jag bl.a. är de långa linjerna, forskningens långsamma tid (du har två år på dig att producera inte två månader eller två veckor) och naturligtvis forskningspengar.
Om man ser bortom Sverige så tror jag konstvetenskapen internationellt sett bidragit väsentligt till debatten och kunskapen inom samtidens konstvärld. Mycket beroende på att gränserna mellan "konstvärld" och "universitet" inte varit lika strikta. Ett exempel är tidskriften October, vars skribenter och redaktörer numera innehar professurer vid de tyngsta amerikanska universiteten och - i ett fall - även publicerat ett översiktsverk över 1900-talets konsthistoria (Krauss, Foster, Bois, Buchloh). Den typen av dynamisk relation mellan fältet och forskning finns vad jag vet inte på samma sätt i Sverige, men det kan bli resultatet av den förändring jag talat om. Vem vet?

Det akademniska klimatet (bristen på intresset) har påverkat konstkritikens nivå; på 90-talet var ju de ledande kritikerna i Sverige filosofer snarare än konstvetare. Men går man tillbaka till 70-talet så var en av effekterna av reformerna att konstvetenskapen försåg konstvärlden med kvalificerat folk, men att man inom universitetet inte hade förmågan att själv ta tillvara denna kompetens. Ett exempel är ju Lars Nittve, vars doktorsavhandling blev till en utställning (Implosion) men som aldrig vad jag vet återvände till universitetslivet. Men exemplen kunde göras många. Samtidigt kan man säga så här: det var en himla tur för svensk konstkritik att man fick en så vital input från filosofin, som gav en helt annan teoretisk skärpa och nivå. För mig som konstvetare (som skriver om 1900-t konsthistoria) så sätts därmed en viss teoretisk nivå. Detta gör mig inte orolig, eftersom jag har andra typer av kompetenser, men det ger mig en spark i baken och säger mig att jag måste ha en viss tankeskärpa i mina resonemang - inom och utanför universitetet.

Hans Hayden