Här på SARTS har vi ifrågasatt det utrymme som samtidskonsten får på de konstvetenskapliga institutionerna på våra universitet här i Sverige. Debatten på SARTS har varit intressant men saknat en röst från den akademiska världen. För att råda bot på detta ställde jag några frågor till Hans Hayden som arbetar som forskarassistent på konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet.
Han svarade och här nedan följer först mina frågor och sedan Hans svar.
Mina frågor:
1.Håller du med om att det finns en brist på forskning om samtidskonst inom konstvetenskapen idag?
2.Rikard Ekholm argumenterar i sin artikel "Konst som forksningsobjekt" mot en artikel i DN 10/8 som påstår att det skulle vara problematiskt att hålla distansen till ett konstnärskap som fortfarande är aktivt. Rikard menar att det inte skulle vara något problem för konstvetenskapen att studera sin samtid då det inte verkar vara något hinder för andra discipliner som t.ex. sociologi och filosofi. Hur kommer det sig att man inom konstvetenskapen känner att samtidsforskning verkar så problematiskt?
3.Det har också påståtts att konstvärlden och den akademiska konstvetenskapen inte påverkar varandra nämnvärt. Jag personligen finner det påståendet märkligt då de samtidsstudier som förekommer inom konstvetenskapen inte skulle kunna finnas utan konsten. Du som är aktiv inom den akademiska världen kan kanske svara på om det finns något omvänt utbyte. Hur påverkar konstvetenskapen konstvärlden och i vilken utsträckning?
4.Vi har också en debatt kring konstkritikens svaga roll i dagsläget. Tror du att det akademiska klimatet på de konstvetenskapliga institutionerna har haft en effekt på den nivå som konstkritik i de stora medierna bedrivs på idag?
2.Rikard Ekholm argumenterar i sin artikel "Konst som forksningsobjekt" mot en artikel i DN 10/8 som påstår att det skulle vara problematiskt att hålla distansen till ett konstnärskap som fortfarande är aktivt. Rikard menar att det inte skulle vara något problem för konstvetenskapen att studera sin samtid då det inte verkar vara något hinder för andra discipliner som t.ex. sociologi och filosofi. Hur kommer det sig att man inom konstvetenskapen känner att samtidsforskning verkar så problematiskt?
3.Det har också påståtts att konstvärlden och den akademiska konstvetenskapen inte påverkar varandra nämnvärt. Jag personligen finner det påståendet märkligt då de samtidsstudier som förekommer inom konstvetenskapen inte skulle kunna finnas utan konsten. Du som är aktiv inom den akademiska världen kan kanske svara på om det finns något omvänt utbyte. Hur påverkar konstvetenskapen konstvärlden och i vilken utsträckning?
4.Vi har också en debatt kring konstkritikens svaga roll i dagsläget. Tror du att det akademiska klimatet på de konstvetenskapliga institutionerna har haft en effekt på den nivå som konstkritik i de stora medierna bedrivs på idag?
Hans Haydens svar:
Tillsammans med Kathryn Boyer, Anna Tellgren och Jeff Werner arrangerade jag symposiet "Perspektiv på samtiden/samtida perspektiv" vid Stockholms universitet 2001 som behandlade just problem kring att forska om samtiden - inte bara inom konstvetenskap utan även film, design, media, litteratur etc.
Vad som framgick vid inventeringen inför konferensen var att det skett en radikal omsvänging inom konstvetenskapen de senaste tio åren, där den allt större del av doktoranderna skriver sina avhandlingar om moderna och samtida ämnen. Det är i och för sig inget nytt att konstvetenskapen faktiskt behandlar samtidskonsten (detta var en mycket stark tendens på 70-talet) men det nya är att detta område blivit till en dominerande del av ämnets (paradigmatiska) forskning. Naturligtvis finns det specifika problem när det gäller att forska om sin egen samtid men jag håller med Rikard om att problemen inte är radikalt annorlunda inom just konstvetenskap.
Man skulle kunna beskriva en historisk förändring inom ämnet på följande sätt:
1. Det har sedan tidigare funnits en stark tradition som sagt att konstvetenskap inte ägnar sig åt samtiden utan åt historien.
2. Denna tradition har i hög grad styrt ämnets identitet och därmed bestämt legitima forskningområden, teori- och metodutveckling etc.
3. När man under 70-talet strävade efter att integrera samtidsforksning i konstvetenskapen blev detta till ett alternativ VID SIDAN AV den traditionella inriktningen, som aldrig helt integrerades i ämnets identitet
4. Man kan se förändringen under 90-talet som ett försenat resultat av 70-talets reformer: med en föryngring av professorer, forskare och lärare som mer eller mindre präglats av 70-talets reformer.
5 Attityden inom ämnet gentemot samtidsforskning har därmed förändrats: från motvilja till acceptans, från acceptans till aktivt pådrivande, från aktivt pådrivande till normalisering.
Målar jag upp en alltför ljus bild? Kanske, men jag tror att den tendens jag talar om faktiskt stämmer. När det gäller utbyten så finns det en rad exempel på sådana på de olika universiteten.
En sak som jag tror är viktig här är att konstvetenskap måste vara en särskild plats i samtidens konstliv. Om vi går in i ett samarbete med ett museum så handlar det dels om att två delvis olika kompetensområden möts (vi kan lite olika saker), dels att man från båda håll förmår dra nytta av olikheterna. Att skriva kritik i DN är en delvis annan sak än att skriva en "vetenskaplig" artikel. Det handlar inte om bättre och sämre utan om att tala utifrån olika positioner.
Vad konstvetenskapen kan tillföra tror jag bl.a. är de långa linjerna, forskningens långsamma tid (du har två år på dig att producera inte två månader eller två veckor) och naturligtvis forskningspengar.
Om man ser bortom Sverige så tror jag konstvetenskapen internationellt sett bidragit väsentligt till debatten och kunskapen inom samtidens konstvärld. Mycket beroende på att gränserna mellan "konstvärld" och "universitet" inte varit lika strikta. Ett exempel är tidskriften October, vars skribenter och redaktörer numera innehar professurer vid de tyngsta amerikanska universiteten och - i ett fall - även publicerat ett översiktsverk över 1900-talets konsthistoria (Krauss, Foster, Bois, Buchloh). Den typen av dynamisk relation mellan fältet och forskning finns vad jag vet inte på samma sätt i Sverige, men det kan bli resultatet av den förändring jag talat om. Vem vet?
Det akademniska klimatet (bristen på intresset) har påverkat konstkritikens nivå; på 90-talet var ju de ledande kritikerna i Sverige filosofer snarare än konstvetare. Men går man tillbaka till 70-talet så var en av effekterna av reformerna att konstvetenskapen försåg konstvärlden med kvalificerat folk, men att man inom universitetet inte hade förmågan att själv ta tillvara denna kompetens. Ett exempel är ju Lars Nittve, vars doktorsavhandling blev till en utställning (Implosion) men som aldrig vad jag vet återvände till universitetslivet. Men exemplen kunde göras många. Samtidigt kan man säga så här: det var en himla tur för svensk konstkritik att man fick en så vital input från filosofin, som gav en helt annan teoretisk skärpa och nivå. För mig som konstvetare (som skriver om 1900-t konsthistoria) så sätts därmed en viss teoretisk nivå. Detta gör mig inte orolig, eftersom jag har andra typer av kompetenser, men det ger mig en spark i baken och säger mig att jag måste ha en viss tankeskärpa i mina resonemang - inom och utanför universitetet.
Hans Hayden
3 kommentarer:
Elkins har skrivit om försök att organisera grundutbildningar i Konstvetenskap mer tematiskt, med utgångspunkt i samtidskonsten. Enligt honom har det mött stort motstånd bland studenter, som upplevde konsten historielös. Viss kronologi och viss "berättelse" kanske behövs på grundutbildningarna.
Kan mer samtidsfokus i värsta fall bli en björntjänst: historiskt naiva studenter som får svårigheter att ta till sig nutida konstteori?
Hans Hayden skriver, ”Attityden inom ämnet gentemot samtidsforskning har därmed förändrats: från motvilja till acceptans, från acceptans till aktivt pådrivande, från aktivt pådrivande till normalisering.”
Hayden skriver om en reform inom konstvetenskapen under 70-talet. Han anser att den lett till en normalisering och att forskningen nu är inriktad mot samtiden.
Han skriver vidare, ”Målar jag upp en alltför ljus bild? Kanske, men jag tror att den tendens jag talar om faktiskt stämmer.”
Att tala om normalisering och tendens är två skilda frågor. Att det sedan 70-talet är en tendens att forskningen går mer mot samtiden, än innan, håller jag med om. Om konstvetenskaplig samtidsforskning är något normaliserat är för den sakens skulle inte alls säkert.
Allt tyder på att Hayden menar att det vore något positivt att forskningen inom konstvetenskapen är inriktad på samtiden. En lätt överblick av pågående konstvetenskaplig forskning visar dock att så inte är fallet. Om detta vittnar Karls svepning över några konstvetenskapliga institutioner. Se posten ”Samtidskonst på våra Universitet” 160805 (SARTS). Eller granska på egen del pågående forskning, informationen finns tillgänglig för var och en på respektive institutions hemsida. Har vi fel? Visa oss.
Det är fullt möjligt att den normalisering Hayden nämner gäller att det idag är godkänt att diskutera samtida konst, att föra på tal nutida utställningar och att mena att det är viktigt att de akademiskt granskas. Någon uppföljning av det ”normaliserade samtalet” i riktning mot en akademisk text är dock svårare att hitta.
Angående Elkins och att studenter visar missnöje när utbildningen har sin grund i samtidskonsten; såsom jag har vinklat mina texter, har det inte handlat om att samtidskonsten ska ”ta över” den konstvetenskapliga disciplinen. Jag menar helt enkelt att den ska få ”större” plats. Som det är idag har den de facto en mycket liten plats. Och om detta kan både studenter, lärare och forskare vittna om.
Jag har svårt att bemöta detta: ”Kan mer samtidsfokus i värsta fall bli en björntjänst: historiskt naiva studenter som får svårigheter att ta till sig nutida konstteori?”
Kan du omvandla frågan till ett påstående och dessutom visa på varför det ena eller andra kan uppstå?
Skicka en kommentar