lördag, oktober 15, 2005

Understreckare om Krisen

Idag (15/10) har Fred Andersson en läsvärd understreckare i SvD om Krisen inom svensk konstkritik som på senare tid blivit ett hett diskussionsämne. I texten påstår han att dagens konstkritik befinner sig i ett tomrum mellan ett avståndstagande till postmodernismen och en rädsla för att återgå till den dogmatiska modernismen. Den här positionslöseheten, menar Andersson, leder till en tandlös och feg kritik som är i för stor skuld till 80-talets inflytelserika tänkare för att kunna bli helt självständig.
Ulf Linde intar en central plats i Anderssons argumentation. En stor vikt läggs vid Lindes "4 artiklar" som publicerades våren 1965. Andersson hävdar att Lindes kritiska förhållningssätt varken kan delas in i intentions- eller inlevelsekritik, utan bygger sin kritik på en dialog där han prövar hypoteser och utmanar läsaren. Andersson nämner också Fredrik Svensk och Frans-Josef Petterson som exempel på kritiker som, enligt Andersson, förespråkar en ny performativ kritik.

En stor del av artikeln tas upp av ett försök att rentvå Linde från beteckningen modernist. Andersson nämner Lars O Ericsson ett flertal gånger och påstår att han överdrivit 80-talets betydelse som banbrytande och missförstått Lindes tankar kring subjektivitetens och dialogens betydelse. Som slutkläm manar Andersson oss att:

" [...] ta Lindes alternativ på allvar: att en bild eller ett ord kan vara både ett tecken och en närvaro. Att äntligen sluta att drämma skällsord som "ärkemodernist" och "postmodernist" i huvet på varann.".

Jag tycker inledningsvis att Anderssons text är medryckande och intressant. Att han tar upp Ulf Linde som nydanare och förebild gör, enligt vad jag hört och läst, honom till en annorlunda röst i debatten. Sedan blir texten lite oklar. Jag förstår inte riktigt om textens syfte är att återupprätta Ulf Linde och motbevisa de som beskyller honom för att vara modernist eller om Andersson vill lösa Krisen genom att tala för en mer dialogorienterad kritik. Om det senare är fallet känns hela utlägget om modernism kontra postmodernism lite överflödigt. Hur som helst är Andersson text intressant och det känns som om SvD ryckt upp sig på konstsidan. Och kanske är själva debatten kring Krisen lösningen som ger den svenska konsktkritiken ny energi och betydelse.

95 kommentarer:

Rikard Ekholm sa...

Länk till texten:
http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_10773372.asp

Jag förstår dock inte riktigt det här med att vissa tycks skrika modernist - postmodernist åt varandra? Det var tjugo år sedan det begav sig. Lägg ner.

Själv gillar jag både Tuffe Uffe och Nollan. Så det så.

Dorinel Marc sa...

Hej Karl!

Tack för en intressant analys. (Och tack till Rikard för länken!)

I Fred Anderssons artikel reagerade jag framförallt på följande formulering: "Även kritikern Frans-Josef Petersson vågar tala klarspråk i en artikel där han framställer den etablerade svenska kritiken som en slätstruken och snuttifierad historia, utan personliga risktaganden och utan vilja att granska konstlivets maktstrukturer."

Fred Andersson kallar Frans-Josef Pettersson för kritiker och även Jessica Kempe verkar acceptera honom som kritikerkollega. Men jag är skeptisk och undrar verkligen om Frans-Josef Pettersson är kritiker. Tycker ni att Frans-Josef Petersson är kritiker? Och i så fall, vad är det som ger honom legitimitet som kritiker?

Tacksam för svar
Dorinel

Joakim sa...

Fan, ni på SARTS är verkligen de bästa konstkritikerna. Särskilt när ni släpper loss lite.

Rikard Ekholm sa...

Hej J.

Ååh va roligt, slå mig/oss en pling när du är i Stocket så snackar vi mer!

Trist att Diagnos har försvunnit.

Karl Nyberg sa...

Hej Dorinel!

Varsågod.

Angående Frans-Josefs status som kritiker så har jag väl egentligen inget riktigt bra svar. Det beror helt på hur man definierar en kritiker. Jag vet inte vad din definition av en kritiker är men du frågade mig så jag ska försöka svara.

Min uppfattning av en kritiker är någon som huvudsakligen ägnar sig åt att skriva kritik, till skillnad från en essäist eller teoretiker. Kritik för mig är att ge ett omdöme eller uttrycka något slags värderande åsikt om någonting. Eller, det är i alla fall vad jag väntar mig att kritik ska innehålla. Så enligt min definition är inte Frans-Josef eller Robert kritiker, men inte heller jag eller Rikard är i huvudsak kritiker.

Jag vet inte hur relevant det är för andra att ta del av vad jag tycker en kritiker är id et här sammanhanget. Fred Andersson kanske har en annan definiton som Frans-Josef passar in på.

Hur definierar du en kritiker Dorinel?

Rikard Ekholm sa...

Jo, jag är kritiker.

FJ är kritiker.
Dorinel är kritiker.

Inte Karl?

Karl Nyberg sa...

Rikard,

Jag förstår inte riktigt din kommentar. Jag beskrev vad jag tycker definierar en kritiker. Hur definierar du en kritiker?

Menar du att jag tycker fel eller att FJ, Dorinel och du är kritiker enligt din definition?

Rikard Ekholm sa...

Fel å fel..
Mitt inlägg gjordes - som man brukar säga - med glimten i ögat.

Huruvida glimtar går fram på en blogg är dock värt att diskutera.

Det är helt okej för mig, såklart, att du inte tycker som jag. Det behöver jag inte påpeka.

Däremot kan jag känna att jag är kritiker, och då blir det underligt att läsa att du inte tycker det. Förstår du?

Det är ingen stor grej. Jag reagerade bara.

Och någon "grande" definition tänker jag inte presentera. Det skulle ju innebära att jag måste - på en söndagseftermiddag - sätta igång å formulera mig å tänka. Det vill jag sannerligen inte.

Men lite kort. Om jag pekar på någon och säger: "Ugh, en kritiker." Då menar jag att personen ifråga skriver kritiska texter om t ex konst. Jag känner igen personen utifrån hans/hennes handlande. Inte utifrån någon teoretisk definition.

Sen är det ju så att om någon är kritiker så handlar det inte om att denne är nödvändigtvis bra på det den gör. Detsamma kan jag uppleva t ex inför konst: "Visst det är konst, men kanske inte så bra."

Are you with me or are you against me? :->

Nu ska jag cykla till Brändström & Stene.

Karl Nyberg sa...

Aha, en glimt! Som du påpekade kan glimtar vara lite svårförstådda i skrift.

Jag försökte inte ge någon "grande" definition utan bara bena ut hur jag tänker. Jag hoppas att det kom fram och att ingen tror att jag vill komma med någon sanning.

Jo Rikard du har nog rätt du är nog en kritiker,även för mig.

Men jag är tveksam om jag tycker att FJ är en kritiker. Du skrev:

"Då menar jag att personen ifråga skriver kritiska texter om t ex konst. Jag känner igen personen utifrån hans/hennes handlande. Inte utifrån någon teoretisk definition."

Och jag har inte läst, vad jag kommer ihåg, några texter av FJ som passar in på din definition heller. Jag känner mer att han är skribent eller teoretiker. Med detta sagt vill jag för försiktighetens skull påpeka att jag inte är fullkomlig, även om man lätt kan tro det, och kan ha missat en mängd intressanta och kritiska artiklar författade av FJ.

Johan Lundh sa...

Bra kommentar, Karl! Freds text var också intressant, men jag blir alltmer brydd över hur denna debatt om "kritikens kris" utvecklat sig: Affekterat skyttegravskrig och eftertankens kranka blekhet på samma gång?

Hursomhelst, det var inte detta jag tänkt kommentera utan Karl och Rikards diskussion ovan.

Ja, vem är kritiker? Det är en knivig men intressant sak att försöka att bena ut. Jag ser nog varken Frans-Josef, Rikard eller Karl som kritiker - eller för den jag själv - utan som konstskribenter, med vissa kritiska ambitioner. Begreppet "kritiker" eller "intellektuell" är ett ganska svåra att förhålla sig till idag, då alla värden relativiserats.

Ulf Linde var en kritiker i min klassiska bemärkelse, men inte Lars O, även om han kämpade hårt för att bli det (ironiskt nog).

Postmodernismen omöjliggjorde på många sätt en "kritisk position", men kanske kommer den en tid då den klassiske "kritikern" återupprättas? Är det inte just detta Frans-Josef och Robert håller på med på "Efter kritiken"?

Undrar Johan...

Karl Nyberg sa...

Hej Johan,

Tack.

Ett återupprättande av en "kritisk position". Är det det som Efterkritiken strävar efter? Intressant.

Rikard Ekholm sa...

(Men Kalle jag tycker ju du är en kritiker också.)

Jag fann Johans idéer intressanta:
Det verkar som du tycker väldigt få personer är kritiker. Du diskvalificerar t o m Lars O Ericsson som kritiker. För mig är det helt obegripligt och jag ser fram emot att diskutera ditt påstående vidare.

Ulf Linde var en kritiker, javisst var/är han det. Men det är klart Lars O var det med. Att de två personernas teorier inte alltid var förenliga innebär inte att någon av dem inte var kritiker.

Att postmodernismen omöjliggjorde en kritisk position menar jag är en felsyn. Delar av vissa teoretikers tänkande kan i sig ses som en kritik mot ett modernistiskt projekt. Bara där finns ett kritiskt perspektiv. Att t ex Derridas eller Foucaults teorier skulle vara relativistiska ser jag inte alls. Varför då?

Johan Lundh sa...

Okej, några av mina formuleringar ovan var lite otydliga men jag ville bara kasta lite ljus över den förändring av samhället och därmed möjligheten att vara verksam som kritiker, de senaste decennierna. Förändringar som är svåra, för att inte säga omöjliga, att blunda för.

Rikard läser mig "som fan läser bibeln". Givetvis var de poststrukturalistiska, "postmoderna", tänkarna du tar upp kritiker, men inte med samma självklarhet som till exempel J-P Sartre eller Ulf Linde. Den heterogena och djupt paradoxala "postmodernismen" var, om den ska tas på allvar, inte bara en uppgörelse med modernismen utan hela "det moderna projektet".

Alla återgångar till en kritisk position - alla återupplivande av den "döde författaren" - måste förhålla sig till "postmodernismen". Vi kan inte bara bortse från den, även om många är djupt kritiska till den eller dess direkta eller indirekta konsekvenser. Åtminstone är det vad många mycket intelligentare personer än jag anser vara fallet.

Att påstå att F-J, Karl, Rikard eller jag inte är några Kritiker med stort K ska ses i ljuset av det jag skriver ovan. Det var inget försök till nedvärdering. Försök att inte ta det personligt, Rikard.

Till skillnad från många av mina kollegor och vänner saknar jag inte alls den auktoritära, patriarkala, Kritikern, med stort K.

Jag ville bara testa tanken att den "klassiske kritikern" kanske varit död ett tag nu, men att försök görs att återuppliva honom (för det har alltid varit en han, inte sant?).

Jag vet inte om detta inlägg kommer att skapa ytterligare förvirring, men jag hoppas att det inte gör det. Förvirring kan vara konstruktiv, rentav kreativ, men oftast är den bara tröttsamt.

Johan.

Rikard Ekholm sa...

Johan jag hoppas att du inte tycker det känns besvärligt att diskutera. (Vi behöver inte diskutera detta ytterligare om du inte vill, det är helt okej.) :-)

Angående hur jag läser dig – så läser jag dig som du skriver.

Jag förstår inte riktigt hur Du menar när du beskriver Ulf Linde och Sartre som mer självklara kritiker än Derrida och Foucault. Nej, faktiskt inte.

”Vi kan inte bara bortse från den (postmodernismen), även om många är djupt kritiska till den eller dess direkta eller indirekta konsekvenser. Åtminstone är det vad många mycket intelligentare personer än jag anser vara fallet.” skriver du. Ja, men vad anser Du?

Att återgå till något förgånget kan vi inte. Det är det enda vi kan vara helt säkra på.

Hitintills har du nämnt två kritiker värda kritikerstatus: Linde och Sartre. Vad säger du om t ex Jessica Kempe, Daniel Birnabum, Power Ekroth och Leif Zern för att nämna några – som i alla fall jag skulle mena är kritiker.

Personligt? Nej, jag tycker det är intressant och roligt att diskutera. Om det inte är roligt så är det ingen idé att hålla på. Det gör mig inget om du inte tycker jag är en kritiker, om det var det du undrade. Jag lovar, Johan.

Johan Lundh sa...

Här är ett utdrag ur ett inlägg av Frans-Josef Petersson från "Efter kritiken", där jag också skrivit några inlägg:

"Efter postmodernismen är det svårt att presentera ett filosofiskt argument för att vissa värden är mer värda än andra. Däremot finns ett socialt kontrakt som stipulerar att vissa typer av värden värderas annorlunda än andra. Denna institutionaliserade form av ideologiproduktion innebär i konkreta termer att viss kultur finansieras med offentliga medel, medan annan verkar helt på den kommersiella marknadens villkor. Risken är alltså att denna marknad - eller de negativa reaktionerna på marknadens dominans, vilket är andra sidan av samma mynt - tillåts definiera begrepp som mening och värde. Då kan kritiken ägna sig så mycket den vill åt att ”skapa och sprida språkliga verktyg”, det kommer inte att göra någon som helst skillnad. Så länge konstkritiken laborerar med en urvattnad variant av kulturteori med rötter i förra seklets akademiska rörelser som poststrukturalism, postmodernism, feminism, psykoanalys (vad som brukar benämnas ”Konsteori” eller helt enkelt ”Teori”) kommer den sannolikt att glida allt längre ut i marginalen. De kritiska ledord som för inte så länge sedan placerade konstkritiken i en direkt relation till det samtida samhälls- och kulturklimatet, verkar ha omvandlats till fjättrar som snarare begränsar vad som kan sägas inom ramen för samtidskonstens kritiska kultur."

Jag vill fästa uppmärksamheten på inläggets inledning, då det knyter an till det jag försökt diskutera ovan. Hittills utan större framgång.

Håller du inte med mig Rikard om att postmodernismen - på ont men också gott - urholkat alla värdeheirakier och relativiserat världen?

Detta är inte främst de postmodena tänkarnas fel, utan en konsekvens av att en tydlig berättelse om vilka vi var och vart vi var på väg, försvann när det moderna projektet upphörde. (Om det nu har upphört? Kanske sover det bara?)

Jag tror att vi talar förbi varandra. Du vill ha svar på frågan vem som är en "riktig kritiker" - jag försöker diskutera varför det är så svårt att inta en kritisk position i vårt nuvarande sociala, ekonomiska och kulturella system.

Det verkar som att kritiker som Sartre och Linde, eller nästan vilken annan intellektuell, med några år på nacken, inte finns längre, då de hämtade sin auktoritet från en tillsynes fix position i en relativt stabil värld.

Idag flyter allting och det är ytterligt svårt att motivera varför vissa personer eller yrkesroller ska ha tolkningsföreträde, som Frans-Josef tar upp i citatet ovan.

Varför är inte Paradise Hotel-Natasha eller Robinson-Robban lika viktiga kultur- och samhällskritiker som exempelvis Sven-Olov Wallenstein?

Det är denna och liknade frågor som jag började tänka på när jag läste Dorinels, Karls och Rikards diskussioner ovan. Inget annat.

Någon som är intresserad att diskutera detta?

Johan.

Rikard Ekholm sa...

Johan, jag läser dig - som sagt - som du skriver:

"Håller du inte med mig Rikard om att postmodernismen - på ont men också gott - urholkat alla värdeheirakier och relativiserat världen?"

Svar: Nej.

Postmodernismen framställs ibland som en "orsak", eller en "effekt". Men vad "det postmoderna" framförallt bör ses som är ett samlingsbegrepp på ett samhälleligt tillstånd. Postmodernismen orsakar därmed ingenting, utan är en förklaring på något. Postmodernismen är inte ett subjekt som sprider en relativistisk smitta, utan ett begrepp som använts av ett antal filosofer, sociologer för att diskutera förutsättningarna för bl a upplysningsprojektet. Läs diskussionen mellan Lyotard och Habermas. Den är i sig omdebatterad på ett flertal ställen. Det går kort att läsa om debatten i Matei Calinescus ”Modernitetens fem ansikten”.

Postmodernismen kan beteckna andra saker. Den kan även läsas som till exempel en stil inom konsten, och arkitekturen.

Men om postmodernismen nu har urholkat något, varför bortser du/man inte från den?

Oavsett är svaret på din fråga "nej".

Robinson-Robban har mig veterligen inte gjort några anspråk på att vara viktig kultur- och samhällskritiker. Varför tänker du på Robban ur ett sådant perspektiv.

Johan Lundh sa...

Okej, ironi funkar visst inte på detta forum. Trist. Den skulle verkligen behövas.

Jag resonerade länge - och gör nog så i stor utsträckning fortfarande som du, Rikard: "postmodernismen" (vilken strängt taget är namnet på en eklektisk arkitekturriktning), eller mera korrekt "det postmoderna tillståndet", är inte orsak till utan en diagnos på, världen efter det moderna projektets sammanbrott.

Ett tillstånd som ännu ingen lyckats bryta, trots att många och ihärdiga försök gjorts och fortfarande görs. Trots att... "var tjugo år sedan det begav sig."

Men på senare tid har jag börjat reflektera kring Frans-Josef och Roberts sätt att resonera på "Efter kritiken". De tycks mena det blivit allt svårare att "kritisk position", på grund av att kritikerna kapitulerat inför dagens rådande sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden. Vi tycks alla förhålla oss till den nyliberala agenda, vare sig vi delar den eller ej.

Kanske var de postmoderna tänkarna inte oförargliga teoretiker, utan några som i hög grad påverkat samhällsutvecklingen?

Frågan som då inställer sig, åtminstone i mitt huvud, är om det går att tänka bortom den rådande ordningen? Vem eller vilka ska i så fall göra det - Tänka (i Deleuze bemärkelse)? Jag kan enbart räkna upp en dryg handfull tänkare som vill det, och ingen av dem har intresserat sig det minsta för samtidskonst, symptomatiska nog.

För att slutligen återvända till min ursprungliga fundering: Vem är kritiker? Varifrån hämtar en kritiker sin legitimitet idag? Vad är en "kritisk position"? Finns den, om inte, har den någonsin funnits och kan den i så fall att återupprättas (är det ens önskvärt?)?

Johan.

frans Josef sa...

Kul att man blivit så populär här på SARTS.

Som jag tidigare påpekat för Dorinel har jag o f t a s t undvikit att kalla mig själv kritiker eftersom jag inte tyckt att det har varit en riktig beskrivning av vad jag sysslar med.

Nu när herrarna på SARTS kommit fram till att jag inte är någon kritiker (?), så kommer jag dock framledes, med emfas, att benämna mig själv: Kritiker.

Jag har aldrig förespråkat någon återgång till, eller varit intresserad av att återupprätta, några historiska positioner. Däremot är jag intresserad av möjligheten att formulera en kritisk position idag, bortom samtidskonstens etablerade trossystem. Det är en väsentlig skillnad. Jag bör kanske tillägga att en sådan kritiska position varken behöver sammanfalla med en viss individ, eller en viss praktik (t ex författandet av kritiska texter i det konventionella recensionsformatet).

Jag har en fråga till Rikard: När du skriver att det postmoderna bör ses som ett begrepp som förklarar något, och därmed drar slutsatsen att det inte kan orsaka någonting, är det bara en slarvig formulering eller ett historiefilosofiskt ställningstagande? —Frans-Josef

Rikard Ekholm sa...

Inom konsten i Sverige var det cirka tjugo år sedan det verkligen hände något angående postmodernismen. Detta kan man diskutera med konstnärer som Stig Sjölund och Max Book, eller med en teoretiker som Lars O Ericsson. Eller varför inte med MM-chefen Lars Nittve som gjorde utställningen Implosion som uttryckligen gällde postmodernismen. Tala med dem.

För mig är det konsthistoria. Helt okej, men ändå.

Ja, postmodernismen är ett begrepp som möjligtvis kan förklara ”något”. Att detta reella ”något” sedan påverkas och påverkar – ja så är det förstås.

Det postmoderna, menar jag, ska uppfattas som en rubrik som, i olika sammanhang, inbegriper olika fenomen. Vad som är orsak och verkan är ju intressant. Om man t ex tittar på sociologen Jean Baudrillards tänkvärda men inte alls oproblematiska skenbildsteori, så menar han (mycket förenklat) att människorna idag (ca 1980) befinner sig i en hyperverklighet. Distinktionerna mellan objekt och deras representationer är, menar B, upplösta – vad som återstår är skenbilder. Och dessa refererar till sig själva.

Ja, om detta kan man förstås tycka en massa. Men ungefär så resonerade (resonerar?) Baudrillard. Denna analys sammanfattade Baudrillard sedan i begreppet ”postmodern”. Är det begreppet postmodern som påverkar – nej det är det inte. Utan det är de enskilda delarna i samverkan med varandra eller med andra faktorer som påverkar (orsakar). Här menar jag alltså återigen att postmodernismen är ett begrepp som har använts för att förklara ett samhälleligt tillstånd, och inte orsakar det.

Det är helt okej att säga att Baudrillard eller Lyotard påverkade sin samtida sociologi. Men att det är postmodernismen som orsakade den samtida sociologin tycker jag är en felsyn.

Är vi verkligen intresserade av orsak/verkan kan man studera David Hume som menade, ”Händelse A är en orsak till en annan händelse B om och endast om B följer omedelbart efter A, och varje händelse av samma typ som A efterföljs av en händelse av samma typ som B.”

Hume är rationell: Elden under grytan är orsaken till att vattnet börjar koka. Alltid. Kongenialt med Hume är postmodernismen inte en orsak sålänge ”B” inte konkretiserats (här måste man påvisa vad B är, inte bara hitta på att B nog bör existera) och sålänge postmodernismen inte igen, igen, igen…orsakat samma ”B”.

Men visst ”kan” postmodernismen orsaka något – vad är dock inte entydigt, så att tala om att postmodernismen ”orsakar” är för mig fel strategi.

Men återigen, om jag trycker på ”post comment” så kommer trycket sannolikt orsaka att jag postar min kommentar…

frans Josef sa...

För mig är det självklart att begrepp kan påverka och influera vårt sätt att tänka och handla. Annars skulle jag inte ens bry mig om att skriva det här blogg-inlägget.

Om jag förstår saken rätt så menar Rikard att inte ens begrepp formulerade av tänkare som Baudrillard, Lyotard et c kan påverka sin samtid och efterföljande generationer. Det är kuriöst, tycker jag. Skulle du säga samma sak om Marx?

För att diskussionen inte ska få för stora proportioner lämnar jag de stora tänkarna, och håller mig istället till det svenska konstlivet. Rikard nämner ett par aktörer, Lars O Ericsson och Lars Nittve, som jag skulle påstå har haft ganska stort inflytande över samma konstliv. Både är dessutom fortfarande aktiva, så att avfärda dem som historiska gubbar som gjorde sitt för 20 år sedan känns orättvist. Jag skulle gissa att Nittve än idag är den person med mest inflytande över samtidskonsten i vårt land.

Det är sant att det är nästan 20 år sedan ”debatten om postmodernismen”. Det betyder inte nödvändigtvis att det tankegods som introducerades i svenskt konstliv vid denna tid inte påverkar oss än idag. I viss mån genom samma personer som var aktiva då, och som fortfarande sätter sin prägel på samtiden. Men framförallt genom olika kulturella föreställningar som inte är förankrade i specifika individer. Jag skulle vilja påstå att en viss konstsyn, låt oss kalla den postmodern, under 90 –talet institutionalieserades i det svenskt konstlivet. Bland annat som en del av kursplanen för blivande konstnärer. Avskaffandet av gränserna mellan olika institutioner på de svenska konsthögskolorna skedde ju inte av en slump. Samtidig introducerades en rad tänkare i skolornas teoriundervisning: kontinental och poststrukturalistisk filosofi, feminism, queerteori, globalisering och postkoloniala perspektiv placerade konsten i ett bredare kulturellt sammanhang. Konsten förstods inte längre primärt i relation till den egna disciplinens historia, utan snarare utifrån en horisontell relation till samtida kulturella uttryck. Konstnärer formade i denna utbildningsmiljö möter du varje dag på gallerier och konsthallar. Kanske är du som läser detta just en sådan konstnär?

Paletten tematiserade detta arv i ett intressant nummer som kom för ett år sedan ”80-talet och det (o)möjliga arvet.” Frågan var hur man ska förhålla sig till ett arv som, på ett i viss mån naturvidrigt sätt, omöjliggjort iden om uppror och som kommit att genomsyra hela samtidskonstens diskurs. Jag tror det är ungefär detta Johan menar när han skriver att ”postmodernismen omöjliggjorde på många sätt en "kritisk position.” Huruvida hans påstående implicerar en felaktigt postulerad kausal relation är för mig helt ointressant. Desto viktigare är att han intresserar sig för ”om det går att tänka bortom den rådande ordningen.” Det tycker jag nämligen att han gör helt rätt i.

Rikard Ekholm sa...

Men Frans-Josef jag skrev,

"Det är helt okej att säga att Baudrillard eller Lyotard påverkade sin samtida sociologi."

Ja, Marx har påverkat vår tid.
Måste du fråga mig om det?

Ja, jag har läst Paletten.
Ja, jag känner till det postmoderna 80- och 90-talet inom svenskt konstliv. ??

Men jag tycker du måste förstå skillnaden mellan en teori som kallas för postmodern och påverkar oss och att säga att postmodernismen påverkar oss. Det är teorin och vad den säger om x som har möjlighet att påverka - inte postmodernismen som en abstrakt rörelse.

Jag tycker du och andra ska försöka formulera er och framförallt handla bortom vad du uppfattar är den rådande ordningen. Är det inte dags att presentera något konkret snart. Att diskutera postmodern teori gjorde man som sagt för 20 år sedan. Mycket av vad som sades är här för att stanna. Vill du bidra med något annorlunda - i så fall vad? Som det är nu uppfattar jag det endast som att du tycker att allt är besvärligt - varför skriver du inte själv kritik som är bättre.

Du har trissat upp förväntningarna - det är dags att leverera.

Rikard Ekholm sa...

Johan jag missade ditt inlägg. Låt mig lite kort svara.

Jag tycker att om du känner dig obekväm i den rådande ordningen angående t ex kritiken så ska du formulera exakt vad just du finner är problematiskt. Att hänvisa till postmodernisem (Deleuze) och fundera lite, ja visst det kan man göra.

Annars kan man vara konkret. Läst du mitt inlägg Poetisk kritik? på SARTS: http://sarts.blogspot.com/2005/07/poetisk-kritik.html

Jag får nog säga att man måste försöka vara precis när man lyfter fram problem.

Joakim sa...

Orkar inte ens ge mig in i kritikerdiskussionen annat än genom det enkla påpekandet at en kritiker är den som reflekterar över något kulturellt eller politiskt uttryck eller fenomen. Man behöver inte ens ha någon teoretisk grund.

Rikard, klart jag hör av mig när jag åker upp. Förresten har jag gjort en intervju med Pontus Kyander till en porträttserie om kulturpersonligheter i Lund. Han säger ganska roliga saker.

Rikard Ekholm sa...

Joakim du har så rätt.
Bra då hörs vi.

Ta med Kyandertexten!

frans Josef sa...

Vissa ägnar hela livet åt att kritisera konst utan att själva "producera något bättre". Jag ägnar nån månad åt att kritisera de rådande klimatet inom konstkritiken och vissa får stora skälvan. Det var det här med osynliga regler.

Om det bara vore så enkelt att "leverera" skulle jag naturligtvis inte sitta här och blogga. Jag har ingen illusion om att jag själv skulle klara av att formulera något radikalt annorlunda. Det är därför jag är intresserad av olika dialogformer (seminarium, blogg).

Jag tycker inte att man ska vara snål mot någon som formulerar en ambition. Om Johan Lundh är intresserad av att " att tänka bortom den rådande ordningen" så är jag den förste att uppmuntra honom. Att han, likt oss andra, antagligen kommer att misslyckas, ser jag inte som ett problem utan som en möjlighet.




Men det är bra att du är noga med begreppen. Det är en dygd.

Rikard Ekholm sa...

FJ, jag tycker vi ska ha en schyst relation.

Jag upplever dig som lite irriterad, kanske har jag förorsakat det. Då ber jag om ursäkt. Men inte behöver du och jag markera mot varandra som andra Linde vs Ericsson.

Nej, någon stora skälvan tycker i alla fall jag inte jag känner. Även om Efter Kritiken berömvärt initierat en debatt via Konsthall C seminariet tycker jag faktiskt inte heller Sveriges konstkritiker har stora skälvan. Men visst finns det intresse att diskutera det här.

För mig är det helt okej att du är metakritiker. Men jag tycker det vore intressant att utifrån din ansats formulera något som skiljer sig från det du inte gillar. Inte bara peka på det som är fel. Vilket jag uppfattar att du gör nu. Kanske har jag här fel.

Jag såg i Disajn att du skrivit om Venedigbiennalen. Tyvärr läste jag ej texten, såg tidskriften i Akademibokhandeln. Var inte det kritik? Där levererade du väl?

Du kanske inte gillar min text om Format för några dagar sedan. Men visst var det kritik och visst tog den ringa hänsyn till "Postmodernismen". Den funkade väl - även om du inte gillade den?

När vi ses tycker jag vi ska ta en kopp kaffe och diskutera det här. Eller ring mig du med.

frans Josef sa...

Jag tycker du har helt rätt i din kritik (av mig). Det är klart att målet måste vara att formulera något annorlunda än det man inte gillar. Men det är inget som görs över en natt!

Och du måste hålla med om att det är lustigt att så fort man kritiserar konstkritiker så blir man genast uppmanad att prestera något bättre själv. Kritiker gör ju inte annat än att kritisera andra, utan att prestera något bättre själva. Jag tycker exempelvis att konstnärer borde kritisera kritiker mycket oftare. Men det är ju ganska känsligt.

Artikeln i Disajn var inte om biennalen, utan om Sirous Namazi. Och det var absolut inte kritik!

Om jag framstått som negativt inställd till SARTS så ber jag om ursäkt. Jag tycker ni skriver en del bra saker, som också är roliga att läsa (det var därför jag en gång bjöd in dig till Efter Kritiken, som du säkert minns).

När jag skrev "...det är bra att du är noga med begreppen. Det är en dygd" så kanske det lät som ironi (inser jag nu), men det var menat som något positivt.

Visst kan vi fika. SARTS representationskonto?

Karl Nyberg sa...

Intressant hur en diskussion kan slingra sig åt alla möjliga håll. Min relativt ofarliga kritik (oj, skrev jag kritik, eller?) av Fred Anderssons understreckare utvecklades till en lång debatt om olika begrepp. Vad är en kritiker? och vad var egentligen postmodernsimen.

Det känns roligt med debatter här på SARTS igen. Det var ett tag sedan.

Vad det gäller SARTS representationskonto så visste jag inte ens att vi hade något.

Rikard Ekholm sa...

Bra då fikar vi. Vi säger att jag bjuder den här gången. Så får du bjussa nästa.

Jag ser ju kritiker som journalister med ett specialområde. Den 21/9 var det en intervju med DN-chefen Jan Wifstrand i just DN. Rubriken löd, "Vi journalister är dåliga på självkritik". Jag håller med om att kritiker är stingsliga och känsliga.

Men bara en sak till. Och det här vet ju du.
Att vara kritiker är på något sätt också en yrkesroll. När en kritiker kritiserar en konstnär/konst/utställning är det vad en kritiker ska göra. Kritikern ska inte göra konst bättre än en konstnär. Däremot, tycker jag, att när en kritiker kritiserar en annan kritiker - eller kritiken - att den förre ska presentera något som är bättre än den/det senare.

Det vore riktigt roligt om en konstnär som känner sig missnöjd med en recension skulle presentera en recension av sin egen utställning som var mycket bättre och som därmed var en knäpp på kritikernäsan! Ja, varför säger inte konstnärer ifrån med än vad de gör?

Vi hörs!

frans Josef sa...

Max Book och Lars Nilsson gjorde en utställning på 80-talet där de dissade Ulf Linde. De använder alltså sina uttrycksmedel - sin konst - för att formulera en kritik av kritiken (Book gjorde nån målning, och Nilsson gjorde ett verk med screentrycks-upprepningar, tror jag). Mycket intressant.

Ulf Lundell inkoporporerade nyligen en kritik av kritiken i sin senaste roman.
D v s han använde fiktionens kraft för att "avväpna" vissa kritiker genom att inkorporera dem i sin berättelse. Vissa kritiker gick såklart i taket!

Jag har tjatat på många konstnärer om att de borde engagera sig mer i diskussionen kring kritikens förutsättningar. Det skulle bli mer intressant då.

Rikard Ekholm sa...

Ursäkta förresten angående Disajn. Det var någon annan som skrivit om Venedig. Visst? När du skrev det kom jag på att det var Namazi du skrivit om. Även om den inte var en kritik ska jag vid tillfälle läsa din text.

Jag tycker du gör en bra poäng när du lyfter fram dina icke-AICA-kritiska exempel.

frans Josef sa...

Jag vill också påpeka att jag i viss mån ser SARTS som just en ansats att artikulera sådana nya former av konstkritik som jag efterlyser.

Johan Lundh sa...

Här har det bloggats minsann! Själv har jag inte haft möjlighet att delta i ert meningsutbyte, på grund av skolarbete. Men med tanke på ni den erbarmliga intellektuella och språkliga nivån, på hela eller delar av mina tidigare inlägg. Men jag är ju konstnär och dem kan ju varken tänka eller skriva...

Jag har dock kommit på en lösning, som likt ockhams rakkniv, befriar oss från problemet med vem som är eller inte är kritiker:

Låt oss framöver tillämpa den inst. konstteorins grundpostulat även på (konst-)kritiken: Den som konstvärlden utnämner till konstnär är det. (Byt ut konst mot konstkritik så har vi en fungerande men inte särskilt upphetsande teoretisk modell.)

Gott så?

Och Frans-Josef, tack för stödet. Ska jag förmå "tänka bortom rådande ordning", för att citera mig själv, behöver jag allt stöd jag kan få ;-)

Johan.

Johan Lundh sa...

...fingrarna slant visst i fösta stycket: "Men med tanke på den erbarmliga intellektuella och språkliga nivån, på hela eller delar, av mina tidigare inlägg, kanske det var lika bra det."

Johan.

Dorinel Marc sa...

Vilken fin debattboxning mellan Efterkritiken och SARTS! Tack!!!
Det var spännande att följa. Det kom fram en del intressanta saker. Jag är särskild glad över den vänskapliga stämningen som präglade avslutningen.

Dorinel Marc sa...

Hej alla!

Det känns som det är dags för en debatt mellan Robert Stasinski som representant för Efterkritiken och Karl Nyberg som representant för SARTS. Om de inte vill debattera så kanske vill de skriva var sin recension av samma utställning.
Vad tycker ni alla andra om det? Kom gärna med förslag som ni tycker att de båda skulle gilla.

Tack för en spännande och intressant diskussion!

Rikard Ekholm sa...

Ja, diskussionen kändes spännande.
Jag tycker din idé inte alls var dum. Vi får se hur Karl svarar.

Men du. Intervjun då?

Dorinel sa...

Hej Rikard!

Jag mailar intervjun om en liten stund så du får titta på den.

Karl Nyberg sa...

Dorinel:

Vad skulle en sådan debatt tjäna till?
Anledningen till att jag inte är lika aktiv som Rikard på SARTS är att jag jobbar heltid på ett annat jobb. Och eftersom min arbetskapacitet är begränsad, till skillnad från Rikards, så har jag varken tid eller ork att lägga mer tid än vad jag gör på SARTS.

Jag hoppas att jag trots detta inte ska försvinna utan med jämna mellanrum dyka upp här med artiklar och kommentarer.

frans Josef sa...

Jag kan inte låta bli att påpeka, Johan, att den institutionella konstteorin är det värsta jag vet. Dess utbredning ser jag som ett symptom på den slapphet som kännetecknar samtidskonstens kritiska diskurs.

Johan Lundh sa...

Men Frans-Josef, mitt sista inlägg var ironiskt menat. Herregud! Jag som trodde att jag var övertydlig i min ironi! Jag har heller aldrig varit förtjust i den inst. teorin, även om jag aldrig skulle uttrycka mig som du gör ovan om en den.

Det finns massor av problem med konsten och kritiken, men jag är tämligen övertygad om att det inte finns en eller ens ett antal "bovar i dramat". Detta vet jag att du också vet och det är förmodligen därför vi försöker blogga oss till någon storts större klarhet (med varierat resultat).

Jag har nu glädjen att meddelat att det är så gott som klart att jag ska göra en mejlintervju med herrarna Karl och Rikard från SARTS för Konsten.net, framgent.

-Don’t hold your breaths, kids!

Johan.

frans Josef sa...

Jag kan inte låta bli att påpeka, Johan, att ironi är det värsta jag vet. Dess utbredning ser jag som ett symptom på den slapphet som kännetecknar samtidskonstens kritiska diskurs.

Rikard Ekholm sa...

Bra att ironi kom upp.

Inte heller jag är särskilt förtjust i ironi. Det vill säga när den används som tolkningsinstrument gentemot konst, eller existerar som en underliggande ton hos vissa konstnärer. Jag uppfattar den alltför ofta som ett skydd som hindrar en från att säga som det är.

Jag tycker givetvis fortfarande att Percy Tårar och så funkar utmärkt. Det är en annan sak.

När jag skrev en recension för NU-E, ett halvår innan FJ och RS tog över, om Stig Sjölunds The Scanning vid Uppsala Konstmuseum så dök frågan om ironi upp. Jag hade följt Sjölunds och Birgitta Tholanders projekt på nära håll. Jag skrev uppsats i filosofisk estetik och behandlade problemen runt den relationell estetiken. För mig var det en självklarhet att The Scanning inte var ännu en ironi gentemot andligheten eller så. Utan verket var vad man kan säga något ärligt eller för den delen på riktigt.

Det specifika problemet tycktes vara att antingen antogs The Scanning vara ironi och därmed en relevant kommentar, eller så var det inte ironi och därmed inte jätteintressant. Min slutsats då var att The Scanning visst var ett roligt-kul-humoristiskt verk, men inte just ett ironiskt sådant. Jag kände utan tvekan att det här är på riktigt OCH roligt på samma gång.

Men hur många gånger har man inte sett en recension som menat att konstnären ifråga knäppt betraktaren på näsan, drivit med x, etc etc (sjukt ofta). Att hänvisa till ironi som recensent är så vitt jag ser det endast att smita. Att inte tackla de problem som tveklöst finns där.

Kom bara å tänka på detta nu när Johan Lundh för andra (tredje?) gången hänvisar till tidigare inlägg som ironi. Problemet med att "skoja" i text är att det på sätt och vis kräver en specifik färdighet. Man kan ju inte använda sig av sitt minspel, eller pauser på samma sätt som i en icke-webbaserad-miljö.

Isobel Hadley-Kamptz på sin blogg hanterar ironin väl. Jag t ex tog för givet att du, Johan menade att man kan urskilja kritern via en institutionell analys. Och visst, tänkte jag, det kan man. Men än sen?

Johan Lundh sa...

För mig är ironi inte ett lustifikt inslag i en text, än mindre ett sätt att smita, utan en livshållning. Ironin, för att uttrycka mig pretentiöst, kan om den används väl, blottlägga tillvarons absoluta osäkerhet.

Författaren Torgny Lindgren är den svensk som förmodligen skrivit mest insiktsfullt om ironin som livshållning. (Och nu är jag INTE ironisk!)

Jag har hänvisat till ironi två gånger i mina kommentarer ovan, och har varit ironisk ungefär dubbelt så många. I fall jag varit klumpig i min användning av ironin får andra avgöra. Men att det inte skulle gå att uttrycka sig ironiskt, i såväl text som bild motsätter jag mig å det bestämdaste: Wilde, Chamfort eller Warhol.

(Jag inser att min egen biografi, helt oavsiktligt smyger sig in i denna och mina andra kommentarer. Galghumorn och ironin är ett centralt inslag inte bara i den judiska kulturen, utan även hbtq-välden (homo-, bisexuella, transpersoner och queers), till vilken jag hör.)

Johan.

frans Josef sa...

Perfekt att du är hbt, Johan. Om t e x Jessica Kempe läser SARTS..;)

Johan Lundh sa...

Ett förtydligande för att undvika onödiga missförstånd: jag läste dig slarvigt, Rikard. Du påstår aldrig att ironin inte kan användas på ett intressant sätt, i konst eller kritik, som jag antyder. Bara att du inte gillar den.

För mig har ironi väldigt lite att gör med Killinggänget, även om de i sina bästa stunder är smått geniala ironiker. För är ironin alltför viktig för att reduceras till ett redskap för komik. Vulgoironin, som jag tycker Killinggänget representerar, har sin givna plats i en kultur, men har väldigt lite att göra med Wildes utsökt sofistikerade ironi, som jag nämnde ovan.

Johan.

Rikard Ekholm sa...

Ja, tack Johan för att du förstår att jag inte menar att "vi" ska söka en brytning med ironin.

Warhol sa någon gång ungefär: "I love California, it's so plastic."

För mig är det helt okej att tolka det påståendet som ironi. Man kan se det från lite olika håll. För det första är jag inte säker på att W verkligen är ironisk när han säger så (om man nu är intentionalist). För det andra är jag inte säker på att det spelar någon roll vad han egentligen menade. Vad jag läser det som och får ut av det, känns viktigare. Jag väljer inte den ironiska motorvägen.

För mig, i grund och botten, som växt upp mitt under den ironiska generationens storhetsdagar är ironin norm. Inte något spännande eller fräckt som avväpnar något. (det här handlar inte om dig J, bara om mig). Därför finner jag ironin som ett alternativ som kan åtsidosättas för annat. Till exempel ärligheten eller myspyset. Min livsstil är nog myspysandets livsstil.

Tillvarons absoluta osäkerhet byter jag gärna ut mot lite trygghet och trevligt sällskap. Visst ibland är allt förjävligt. Men kom igen hur pretto får man va? (jag är inte ironisk, dock retorisk)

Du säger Wilde och Warhol. Jag säger NHL, NY Times, Danto och SARTS.

Ska vi börja diskutera tillhörighet nu också. Okejdå...jag är väluppfostrad svensk, har bott i Saudi Arabien, Norge, England, USA, och är en hejare på filosofi. Det är min tillhörighet. Jag är dessutom glad. Det är nog det viktigaste.

Johan Lundh sa...

Roligt att du blev personlig i ditt sista inlägg, Rikard. Jag hoppas att du kommer att svara lika personligt på mina intervjufrågor.

"Du säger Wilde och Warhol. Jag säger NHL, NY Times, Danto och SARTS."

Nej, jag säger Wilde, Warhol, Bowie (Ziggy Stardust)Simpsons och Bruce LaBruce.

Bubblare: BUTT magazine och genusvetaren Andy Candy.

Orsaken till att jag tog upp min sexuella läggning, beror på att den förklarar varför jag använder mig av ironi. Att växa upp som exempelvis bög betyder till denna dag, att man tvingas utveckla en ironisk sensibilitet. Ofta kan man inte säga rakt ut vad man tänker och känner, vilket föder ironin.

Jag tillhör nog inte direkt den ironisk generationen, men förstår ändå vad du menar när du skriver att ironin är norm. Men det är en specifik ironi du menar, i Sverige ofta representerad av Killinggänget. Det finns andra, mycket mera intressanta former av ironi, som jag kan gå in på en annan gång. Nu måste jag snart rusa!

J.L.

Rikard Ekholm sa...

Det där med bög och ironi tycker jag känns alltför generaliserande - helt enkelt för att:

De bögar jag känner inte är mer ironiska än vad jag är.

Jaja rusa på.

Karl Nyberg sa...

Jag är också uppvuxen under ironins oomkullrunkeliga dominans. Liksom Rikard, vi har diskuterat det här några gånger, kan jag känna att det oftas blir mer intressant om uttalanden är icke-ironiska. Rikards Warhol-exempel fungerar bra. Är inte Warhols påstående mer spännande om han faktiskt älskar Kalifornien för att det är plastigt och ytligt, än om han var ironisk och sällade sig till den gråa pk-massan; de som tror sig vara kontroversiella och underground när de i själva verket är konvention och mainstream.

Ironin för mig är ett dubbeleggat vapen. Om man behärskar den kan den vara oerhört användbar och sofistikerad, men om ironin inte förstås av den som den riktar sig till får man vara beredd på att bli tagen på orden.


Ja Rikard du är verkligen en glad typ.

Jag: Född och uppvuxen i Vingåker med medelklassbakgrund och vänsterföräldrar. Språk och Konst.

Johan Lundh sa...

Trots att jag egentligen inte har tid måste jag kommentera Karls och Rikards sista inlägg:

Rikards Warhol-exempel: När sa han det du citerar? 1960-talet? Då mig veterligen inte ironin norm. Min poäng var och är fortfarande att det faktum att vi inte kan vara säkra på vad Andy menar är det intressanta. Osäkerheten. En osäkerhet som ingen av oss kommer undan, även om de flesta av oss gör allt vi kan för att slippa den (Volvo, villa & vovve).

Ironin som livshållning handlar om att acceptera, till och med bejaka livets osäkerhet. Osäkerhet både som ångestskapare och möjlighet. Inget annat.

Kort om mig: 80-talist som just börjat finna mig tillrätta i tillvaron. Född och uppvuxen under medelklassförhållanden i småstaden Nyköping, ca en timme från Stockholm. Drömmer om New Yorks uteliv och någon att hålla i handen när det blåser kallt.

Johan.

Dorinel Marc sa...

Hej Karl!

Du behöver inte debattera om du inte hinner eller känner för det. Mitt andra förslag var att du och Robert Stasinski skulle skriva var sin recension av samma utställning (om ni ville förstås) . Jag tycker att din recension av Fred Anderssons understreckare var ett mycket bra exempel på hur en recension kan skapa debatt. (Den har fått 52 kommentarer hittills).

Jag har varit med om diverse debatter om konstkritikens kris under de senaste 15 åren och jag tror att anledningen till att de flesta känner att det inte hänt så mycket sen dess är att folk har varit dåliga på att kanallyssera frustationen till något konstruktivt.
Idag finns det massor med akademiker som går arbetslösa eller utför andra mindre kvalificerade uppgifter än vad de är utbildade för. Många känner säkert att det saknas både framtidsutsikter och ett forum där kan de vädra sin oro eller förbättra sina chanser att arbeta med det som man tror på.
SARTS och EFTERKRITIKEN har förutsättningar att fungera både som kritiska forum och plantskolor för den nya generationen kritiker. Detta är en av anledningarna till att jag tillbringar tid här med er.

Jag är inte överraskad att du frågar "Vad skulle en sådan debatt tjäna till?"
Det skulle kännas konstlat om du och Robert skulle debattera mot varandra. Förslaget var mer som ett försök från min sida att markera att ni håller på att hamna i skymundan på SARTS respektive Efterkritiken. Jag tror att både du och Robert har en helt annan temperament än Rikard och Frans -Josef och att er närvaro är viktig för att göra debatten mer nyanserad.
Du verkar ju tycka att debatten i sig är viktig eftersom du avslutar din recension av Fred Anderssons understreckare med:
"Och kanske är själva debatten kring Krisen lösningen som ger den svenska konstkritiken ny energi och betydelse."
Och jag håller med dig. Ibland räcker det med att man pratar om saken.

Dorinel

Karl Nyberg sa...

Hej Dorinel!

Jag förstår vad du menar när du tycker att jag börjar komma i skymundan här på SARTS. Det var lite det jag ville förklara med att jag har ett heltidsjobb som tar mycket av min tid och ork.
Men jag tycker Rikard håller ställningarna bra och SARTS fortsätter att utvecklas mot något som vi gillar.

Som du riktigt påstod så tror jag att debatten i sig kan fungera som en slags katalysator eller ett syretillskott i den svenska kritikvärlden. Jag tror dock inte på några fantastiska nya riktningar inom kritiken som kommer att revolutionera det svenska konstlivet utan en långsam förbättring, förhoppningsvis, av det kritiska klimatet.

När någonting stagnerar, eller upplevs som stagnerat, skapas ofta en motreaktion som inte alltid rör sig inom ett etablerat system. SARTS och Efterkritiken ser jag som exempel på sådana motreaktioner. Hela bloggfenomenet är för den delen ett uttryck för ett missnöje med mainstreammedia och den möjlighet som idag faktiskt finns, att nå en masspublik utan vare sig ekonomiska medel eller användande av etablerade kommunikationskanaler som tidningar, radio eller tv.

Om den här trenden kommer att leda till någon betydande förändring låter jag var osagt, men det är spännande att följa och vara en del av den.

Rikard Ekholm sa...

Kalle du är ju också en glad typ eller hur?

Jag tänker också på det här med volvo, villa och hund. Varför får den trion så mycket skit?

Jag vill ha en volvo, en villa och en hund. Inte just nu, men sen.

LarsNilsson sa...

Frans Josef, du ser "den institutionella konstteorins utbredning som ett symptom på den slapphet som kännetecknar samtidskonstens kritiska diskurs".

Jag tycker den institutionella konstteorin är en välsignelse som har sparat mänskligheten många tradiga diskussioner om "vad som är konst". Visst har IK många problem (cirkeldefinition t ex), men det råder väl närmast konsensus i konstvärlden om att acceptera IK trots svagheterna. Helt riktigt menar jag.

Varför är den institutionella konstteorin det värsta du vet? Är du så sugen på att ta upp frågan om det här eller det här är konst? Eller har du möjligen förslag på ersättare till den institutionella konstteorin?

frans Josef sa...

Johan, du är en gåta! Du framställer dig själv som fullblodsironiker, så när du skriver om hbt och vvv och drömmer om NY så kan jag bara anta att du inte menar det "på riktigt." Du menar att du är straight och bor i villa i Enskede, eller hur?

Jag håller med SARTSpojkarna, om att en god anledning till att föredra allvar framför ironi är att saker då blir mer intressanta. Det är ett pragmatiskt argument som biter på mig.

Men vill man, som Johan, använda ironi på ett effektivt sätt måste man inse att det är den mest kontextspecifika av troper. Det verkar till exempel inte fungera så bra på en blogg (förutom den där som R. nämnde?). Att det funkade för Oscar Wilde har att göra med att hans politiska och sexuella identitet i sig var ett tydligt ställningstagande i en förljugen, borgerlig miljö i 1800-talets England. Där blev hans ironiska och på ett vis otydliga livshållning provocerande, subversiv till och med. Idag kan både hbt och straight vara kontroversiellt, det beror enbart på sammanhang (fråga Tiina och vad-hon-heter Linde).

Men också jag har syndat. När jag skrev mina två svar till dig (om att jag avskydde den institutionella konstteorin och ironi) så var de också i viss mån ironiska kommentarer (som precis som ditt förslag, antar jag, tog avstamp i den något högtravande och allvarliga ton som kännetecknade tidigare inlägg på bloggen). MEN att de hade en viss ironiskt form, betyder inte att innehållet var ironiskt menat. Därför spelade det ingen roll om du och andra uppfattade det ironiska touchen eller inte, jag står ändå för vad jag skrev. Jag skulle inte skrivit så om det inte var åsikter som jag står för. Men som jag förstår det menar du att även innehållet i din kommentarer var ironiskt menat? Om det verkligen är fallet, och inte ytterligare en ironi, så är det en stor skillnad. Dina ironiska idoler stod för vad de sa, även när de var ironiska. Det är just det som skiljer dem från de du kallar vulgoironiker vars utsagor är ironiska till b å d e innehåll och form. Vissa skulle t o m hävda att det är just detta som skiljer en sann ironiker från en simpel humorist

Dorinel Marc sa...

Till Frans-Josef!

Lars Nilsson frågade dig angående din syn den institutionella konstteorin. Du svarade dock inte direkt på hans fråga men i ditt svar till Johan mildrade du tonen i din kritik mot den institutionella konstteorin med att du var i viss mån ironisk när du formulerade dig.

Men om jag har förstått dig rätt så står du för innehållet i dina kommentarer även om de innehåller ett viss mått av ironi.

Jag anar en viss diagnostisering av dagens läge när du skriver:
"den institutionella konstteorin är det värsta jag vet. Dess utbredning ser jag som ett symptom på den slapphet som kännetecknar samtidskonstens kritiska diskurs"

Och så anar jag ett förslag till lösningar i följande stycke:
"Däremot är jag intresserad av möjligheten att formulera en kritisk position idag, bortom samtidskonstens etablerade trossystem"

Skulle du kunna ge några konkreta exempel på "den institutionella konstteorins utbredning" och på "bortom samtidskonstens etablerade trossystem" ? Jag är uppriktigt intresserad av ditt svar. Det känns som det ligger mycket i det du säger.

Dorinel

frans Josef sa...

Hej Lars,

Det finns flera anledningar att ogilla den institutionella konstteorin. En beskriver du själv i ditt inlägg. Konsensus är inte något jag eftersträvar

Jag har full förståelse för att du gillar IK, du är ju en etablerad (nåja) svensk samtidskonstnär. Men skulle du gilla den lika mycket om du suttit hemma och knypplat istället för att gå på konsthögskola i fem år? Det är inte så säkert.

Resonemanget verkar kanske inte lika fånigt om man inser att konstvärlden inte bara är ett filosofiskt system (som Dickie och Danto menade), utan också, och framförallt, ett politiskt och ekonomiskt system. I detta sammanhang kan det vara värt att notera att konstvärlden på senare år utvecklats helt i linje med globaliseringen av kapitalet - en utveckling som i sin tur möjliggjorts av en nyliberal avregleringspolitik. Jag är ingen ekonom, men vet att det även finns anledning att misstänka att denna utveckling ytterligare kommer att förstärka de ekonomiska exkluderingsmekaniskmer som är en förutsättning för den liberala kapitalismen. Precis som inom detta system har man inom konsten kommit att predika en samtidsideologi som strävar efter att övertyga oss om att den bästa av världar redan är här. Bara tillväxten håller i sig kommer den fria marknaden att bringa välstånd även till jordens förfördelade. Bara samtidskonsten får växa till sig med ännu en biennal (eller här, ännu en konsthall) så kommer den att frälsa även folket i Förenade Arabemiraten (eller Hökarängen).

Det bästa systemet är här, och det lovar oss en obstämd frälsning i en obestämd framtid. Det förefaller handla om en form av propaganda, med andra ord.

Samtidskonsten har utvecklats till en subkultur inom ramen för den globala kulturindustrin, där aktörerna skryter med att "allt minsann kan vara konst-inom det institutionella system (se readymades et c)" Detta är dock bara en en ideologisk föreställning vars funktion är att dölja dess asymetriska relation till verklighetens materiella förutsättningar. Samtidskonsten är inte en tidsmarkör (vi lever i en evig samtid), utan ett ekonomiskt system som, genom att hävda att ”allt är tillåtet,” får sin mening just i relation till de praktiker som, de facto, exkluderas.

Om den institutionella konstteorin inte är just den mekanism som tillåter konstsystemet att "ta upp" och "frälsa" konstnärer från Burkina Faso, eller för oss lokala praktiker som hemslöjd? Jovisst. Men ständigt med ett västerländskt/högkulturellt tolknignsföreträde. Är detta nödvändigtvis något gott för folk i Burkina Faso, och för dem som sysslar med hemslöjd? Det enda jag kan säga med säkerhet är att det är bra för dig och mig, Lars. Icke att förvåna så bygger IKs legitimitet också helt och hållet på ett samtycke från aktörer som dig och mig. Inte från hemslöjdare och okända konstnärer i Burkina Faso.

Detta är en kortfattad beskrivning av varför jag ogillar den institutionella konstteorin. Ett argument mot IK är helt enkelt alla de praktiker som av politiska och ekonomiska skäl exkluderas ur konstsystemet.

OBSERVERA att jag är den förste att erkännna att detta inte är någon övertygande och sammanhängande argumentation mot IK.

Men du frågade mig varför jag ogillar den. Ett annat sätt att formulera detta på är, som jag redan varit inne på i en diskussion med Rikard, att jag ser mig som pragmatiker. IK var länge en produktiv konstdefinition, men jag tror att den har upphört, eller möjligtvis snart kommer att upphöra, att vara det.

Om du vill ha en alternativ definition får du nog återkomma om några år...:) Däremot kan det finnas äldre definitioner, som den antropologiska, som det möjligtvis kan vara värt att lyfta fram igen. Men det kanske Rikard, med sin MA i konstfilosofi, har bättre kolla på än jag? Jag måste damma av de där gamla böckerna...

Dorinel Marc sa...

Till Frans-Josef:

Jag hängde med. Hoppas att också Lars Nilsson gör det. Tack!
Du kan verkligen vara pedagogisk och kan tala klarspråk. Det var synd att ni inte var mer pedagogiska på seminariet i Hökarängen också.
Ordet seminarium antyder en undervisningssituation och det kräver att någon tar det pedagogiska ansvaret. Ni borde ha förtydligat vissa saker med visuella exempel eller liknande. Det var några längst bak i publiken som upplevde ert sätt att tala som härskarteknik.
Så jag föreslår att ni inför nästa seminarium samlar in material i form av texter och bilder som ni kan visa på en projektion från dator eller overhead så att publiken kan hänga med.

De problem som du beskriver i ditt svar till Lars har tagits upp vid olika tillfällen genom åren av diverse skribenter och kritiker. Idag fick du fick ihop alla dessa problem till ett manifest som jag tror att många kritiker skulle skriva under. Och i detta nu börjar jag förstå varför inte fler etablerade kritiker ger sig in i debatten. Jag tror att detta beror helt enkelt på att EFTERKRITIKEN generaliserat för mycket och dragit hela kritikerkåren över en kam. Jag tror att många känner sig sårade av att ni inte uppskattar de insatser som enskilda kritiker har gjort och gör.
Håller du med mig Frans-Josef?

Vad tror ni all andra debattörer och läsare, varför ger sig inte flera konstkritiker in i debatten?

Dorinel

frans Josef sa...

Nä såklart håller jag inte med dig, Dorinel. Jag har aldrig dragit någon kritikerkår över någon kam. Däremot har jag bjudit in en massa kritiker, konstnärer och curatorer till dialog och samtal. Jag har inte räknat hur många jag bjöd in till EFTER KRITIKEN, men det var många. Bland annat alla etablerade kritiker på de tidningar jag känner till. Och ex. Rikard från SARTS. Anledning: det är människor vars åsikter jag är intresserad av. Jag har aldrig påstått mig vet bättre än nån annan. Att konstkritiken i Sverige är marginaliserad (eller i kris) är inte bara Roberts och mitt påstående utan andemeningen hos alla i konstbranschen som vi talat med på senare tid. Många tycker också att det är bra att vi försökt väcka debatt. Vi har gjort detta efter eget huvud, men det är klart att andra (du?) kunde gjort det bättre.

De kritiker som vi bjöd in till seminariet var, och det har jag poängerat förrut, personer vi respekterar och vars åsikter vi var intresserade av. De är alltså alla enskilda kritiker som jag uppskattar. En annan, som jag alltid lyfter fram är Dan Jönsson.

Om enskilda kritiker kännner sig sårade över detta, vilket du verkar mena, får de faktiskt ta och växa upp.

frans Josef sa...

Jag vill också påpeka att det jag skrev knappast var ett manifest, bara ett svar på Lars fråga.

Dessutom är jag inte så intresserad av att alla kritiker, som du skriver D., skulle skriva under på mina formuleringar. Jag är mer intresserad av att de ska låta sin kritiska inställning till konstvärlden genomsyra det dom skriver, oavsett om de håller med mig eller inte.

Varför inga kritiker vill debattera? Kanske därför att de inte har något att vinna på det? Kanske för att de tycker att debatten hittills hållit alltför låg nivå? Min förhopping har varit att fler erfarna och kunniga personer skulle vara intresserade just av att bidra till att höja denna nivå...

frans Josef sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Dorinel Marc sa...

Till Frans-Josef

Tack för svaret.

Du skriver "De kritiker som vi bjöd in till seminariet var personer vi respekterar och vars åsikter vi var intresserade av."
Det var just det som jag haft riktigt svårt att förstå:
Varför bjuder ni till debatt om ni inte vill möta era motståndare?
Om ni verkligen vill väcka en debatt som skall generera en förändring på djupet då tycker jag att ni måste bjuda in även personer som ni inte respekterar och vars åsikter ni inte är intresserade av.

Nu hoppas jag att andra läsare har några bra svar för varför inte fler kritiker ger sig in i debatten.

Johan Lundh sa...

Frans-Josef, jag vill gärna vara en gåta för dig! Men sanningen är antagligen den att jag bara tillåter mig själv vara en smula mera paradoxal än gemene man. Detta skriver jag helt utan ironi (fast det går förståss inte att veta, nu när jag osäkrat detta forum genom att använda mig av ironi, vilken var min poäng från första början).

Angående ironin så jag ska försöka reda ut min användning av den en gång för alla. Ironi innebär för mig, som jag antytt ovan, att erkänna att varje utsaga kunde ha varit radikalt annorlunda.

Eller enklare uttryckt, med Rikards Warhol-exempel: "I love California, it's so plastic."

Kanske älskade verkligen Andy Kalifornien, för att det var så plastigt? Kanske hatade han Kalifornien? Eller så var det en uttalande som gjordes i en krets där den inte hade någon betydelse, ungefär som "-Hur mår du?" eller "-Vackert väder idag"? Kanske något helt annat?

Som jag nämner ovan är det osäkerheten Warhols utsaga genererar som intressaerar mig. En osäkerhet som hela tiden finns, men som ofta enbart ses som något ont. Ironin kan, om den används väl, blottlägga dennna osäkerhet och därigenom ha såväl realpolitiska som filosofiska implikationer.

Jag är övertygad om att du är inne på rätt spår Frans-Josef, när du skriver att ironi är intimt sammanflätad med en specifik kontext. Det är därför det är extra svårt att skriva ironiskt på internet - här är vi alla nomadiska transvetstiter, som en tidig nätverksteoretiker uttryckte det. Ingen kan veta att det är den "riktige Johan" eller "riktige Frans-Josef" som skriver inlägg på denna eller andra bloggar. Vi förutsätter att det helt enkelt är så, eftersom blotta osäkerheten riskerar korrumpera hela samtalet.

Frans-Josef har redan tagit upp mycket av det jag hade tänkt att skriva om ironin, med exempel på dess äldre och nutida använding. Jag känner därför inget behov av att återupprepa det.

Ironin har möjligtvis varit norm tills nu men min egen generation, 80-talisterna, uppfattar jag allt som oftast som konservativa nymoralister, vars högsta önskan är just Volvo, villa & vovve. Det är en utmärkt grogrund för ironi.

Vill ni ha exempel på min ironi - kolla in inlägget om inst. konstteori: Det ytterligt högtravande språket, de akademiska referenserna och slutligen, citerandet av mig själv, allting avslutat med en blinkning ;-)

Ironi, någon?

Jag är ledsen om jag förstört detta debattforum med min ironi. Mitt ambition var åtminstone delvis att undersöka hur ironi skulle mottas i ett forum som detta. Ett exmpriment, som ni alla deltagit i utan att veta om det. Jag vill dock understryka att jag inte varit genomgående ironisk i mina inlägg, men ironin finns där i det mesta jag säger och skriver.

Slutligen, min korta självpresentation i ett tidiagre inlägg var inte särsklit ironisk, som Frans-Josef antyder ovan. Möjligen självironisk. Jag är inte staright och bor i en hyresrätt i en förort till Stockholm och drömmer verkligen om NYs uteliv och någon att hålla i handen. Romantiskt och sentientalt, visst, men inte ironsikt.

Johan.

Johan Lundh sa...

Jag skrev ovan: Vill ni ha exempel på min ironi - kolla in inlägget om inst. konstteori: Det ytterligt högtravande språket, de akademiska referenserna och slutligen, citerandet av mig själv, allting avslutat med en blinkning ;-)

Orsaken till att jag valde att ge mitt inlägg en ironisk form var just att jag inte kände att jag helt kunde ställa mig bakom idén jag presenterade. Det vill säga en inst. konstkritik teori. Jag är väldigt kluven till den inst. konstteorin - den är ett tveeggat svärd, som löser vissa problem samtidigt som den skapar nya.

Jag har vid ett flertal tillfällen försökt att diskutera detta med framförallt Lars Vilks, som är den i Sverige som med störts kraft och ihärdighet presenterat IKT för en bredare publik. Min ambivalens inför IKT kommer tydligt till uttryck i den mejlintervju med Lars Vilks och Martin Schibli, som jag gjorde för Konsten.net för ett tag sedan:

http://www.konsten.net/narbild/vilks_schibli.html

Johan.

Johan Lundh sa...

...och Frans-Josef, jag förstod att du var ironisk i ditt (dina) svar!

Däremot försår jag fortfarnade inte hur Jessica Kempe kom in i bilden, när min sexuella läggning kom på tal?

J.L.

LarsNilsson sa...

Hej Frans Josef

Tack för ett utförligt och tydligt svar!

Men jag vet inte om jag köper det där med att "hemslöjdare och okända konstnärer i Burkina Faso" skulle vara förlorare på grund av den institutionella konstteorin. IK utjämnar inte några hierarkier i konstvärlden (det hade ju varit fantastiskt!), men är en annan sak att säga att IK orsakar nya eller värre hierarkier.

Förresten används väl inte IK i praktiken längre, i alla fall inte som nekande av något från att vara konst. Om en viss knypplare anser sig göra konst har jag svårt att föreställa mig att auktoritära personer i konstvärlden skulle bestämma "nej det där du gör är inte konst". Urval och uteslutning sker förstås ändå på andra mer intrikata sätt, men jag menar att ett välkomnande konstbegepp i alla fall inte gör någon skada.

frans Josef sa...

Du gör nog helt rätt, Lars, att inte låta dig övertygas av mitt svar eftersom det var retoriskt snarare än resonerande.

För att förtydliga så menade jag såklart inte att några skulle vara förlorare p g a IK, eller att IK skulle orsaka nya och värre hierarkier (skrev jag verkligen det?).IK är som sagt bara en teori. Men en teori som är menad att förklara hur verkligheten ser ut är inte nödvändigtvis helt oskyldig till att också påverka samma verklighet. Folk utesluts hela tiden av olika anledningar från en rad olika sammanhang. Förekomsten av teorier som försöker övertyga dig om att du däremot kommer att inkluderas "i en obestämd framtid" finns det anledning att vara misstänksam mot. Särskilt om de är formulerade av, och kolporteras av, makthavarna inom detta system. Jag ser inte teorier i första hand som något som tänks ut i seminarierum av filosofer, utan som föränderliga verktyg som hela tiden kan tillämpas, och tillämpas, i olika syften. Så den eventuella skada -som du inte tror kan orsakas av ett välkomnande konstbegrepp i slutet av ditt svar -skulle kunna bestå i att dölja hur verkligheten egentligen ser ut. Det som Marx kallade för ideologi, m a o.

Jag funderar på varför konstvärlden är så mån om att inkludera alla. Det verkar skumt. Att exkludera någon har ju blivit konstens grövsta faux pas.

Johan! Anledningen att jag nämnde Kempe var hennes envisa kritiserande av att vår panel innehöll för få kvinnor (se DN). Hon har förvisso rätt i sin kritik, men personligen tycker jag att det finns viktigare saker att diskutera. Om hon läser SARTS så fick hon ju nu en mindre anledning att oroa sig över att detta forum enbart består av en massa heteromän som slänger ur sig auktoritära fraser. Vad de andra deltagarna, förrutom du, har för sexuell läggning låtsas inte jag ha någon insikt i - men jag bryr mig till skillnad från Kempe inte heller så mycket om det. Jag föredrar att bedöma personer utifrån de argument de presenterar. Men man kan ju inte låta bli att undra hur det egentligen ser ut med den sexuella läggningen, och den etniska bakgrunden, hos DNs skribenter? För det är väl inte ett gäng heterosvennar som sitter där och skriver?

frans Josef sa...

S drar i gång affichkampanj. Socialdemokraterna drar igång en höstkampanj under temat "Alla ska med. Så enkelt är det". DN, 20 oktober, 2005.
;)

Karl Nyberg sa...

Frans Josef:

Jag har märkt att du ofta nämner politiska och ekonomiska faktorer som avgörande för hur konstvärlden fungerar. Nu senast här i debatten på SARTS skriver du i ett tidigare inlägg:

" [...] det vara värt att notera att konstvärlden på senare år utvecklats helt i linje med globaliseringen av kapitalet - en utveckling som i sin tur möjliggjorts av en nyliberal avregleringspolitik. Jag är ingen ekonom, men vet att det även finns anledning att misstänka att denna utveckling ytterligare kommer att förstärka de ekonomiska exkluderingsmekaniskmer som är en förutsättning för den liberala kapitalismen"

Och eftersom du själv påstår att du inte är en ekonom blir jag lite intresserad av hur du kan med sådan självklarhet uttala dig om ekonomisk politik. När du säger att konstvärlden utvecklats i linje med den ekonomiska globaliseringen som skapats av en liberal avregleringspolitik som leder till en förstärkning av de ekonomiska exkluderingsmekanismerna, vad menar du egentligen?

Att arbete och kapital flyttar från de traditionella i-länderna till u-länder eller länder med en lägre ekonomisk standard är ett accepterat faktum, och brukar kallas Globaliseringen. Detta fenomen beror, mycket riktigt, på en liberal avregleringspolitik.

Du hävdar att konstvärlden följer samma mönster men påstår samtidigt att denna utveckling är bra för de konstnärer som verkar i västvärlden men dålig för "okända konstnärer i Burkina Faso". Uppriktigt sagt förstår jag inte din argumentation. Om fokus flyttar från den västeuropiska kultursfären till andra delar av världen, hur kan det gynna väst och förfördela det okända geniet i Brukina Faso?

frans Josef sa...

Enligt mig bestäms inte rätten att yttra sig om olika ämnesområden av någon specifierad kunskap som föregår själva handlingen, utan just i själva yttandet. Att olika experter sedan kan trasa sönder ens resonemang är helt OK och något man måste vara beredd på.

Jag skulle inte påstå att jag yttrar mig med mer självklarhet om ekonomiska/politiska spörsmål än vad du själv gör i ditt inlägg(?) Jag får tvärtom intryck av att du är mer säker på att din syn på globaliseringens mekanismer är korrekt, än vad jag är:

"Att arbete och kapital flyttar från de traditionella i-länderna till u-länder eller länder med en lägre ekonomisk standard är ett a c c e p t e r a t f a k t u m, och brukar kallas Globaliseringen. Detta fenomen beror, m y c k e t r i k t i g t, på en liberal avregleringspolitik.")

Kanske har jag gett intryck av att vara mer säker på min sak än vad jag egentligen är? Mina yttranden bör definitivt ses som en amatörs funderingar, inte skarpslipade argument av en professionell expert. Enligt dig är ju inte ens kritiker!

Varför globaliseringen i första hand är bra för de redan besuttna? Hmm...låt mig fundera. Kanske därför att de som redan "har" sällan är beredda att ge upp sina privilegier till förmån för de som "inte har"? Detta gäller nog även dig och mig, är jag rädd. Trots att vi verkar inom den
"heliga" konstvärlden.

Anonym sa...

Vad har det västeuropeiska sammtida konstetablisemanget för ansvar gemtemot konstnärer från Brukina Faso egentligen?

Joakim sa...

Hm, måste man vara ironisk som bög? (jag hoppar över Burkina Faso som ni märker). Och var Warhol ironisk? I don't think so. När man tar på sig de postmoderna glasögonen ser man gärna ironi i allt. Men det finns en annan utgångspunkt, eller filosofi om man så vill. Det har diskuterats mycket att camp skulle vara ironiskt. Det stämmer nog till viss del. Men ska man karakterisera som Warhol och före honom många av dekadentisterna (Wilde bla) är nog begreppet whimsical mer träffande. Det har pratats mycket om att yta är det nya djupet på sistone, jag tror mig ha myntat det på en fest under bokmässan, men eftersom jag var som en pickle av allt vin under de dagarna kan jag inte vara helt säker. Men egentligen är det inget nytt. Warhol och de andra gjorde det, absraherade verkligheten till dess absoluta yta.

På ett extremt ytligt plan saknar allt ironi och tvetydighet. Men det intressanta är att språket och tanken, när de är som mest befriade från substans tycks ge intryck av just det man har tagit bort. En djupare mening skapas, antagligen genom språkets ofrånkomliga syntax och dess kulturella konnotationer. Särskilt tydligt är det i Brett Easton Ellis romaner Less than Zero och American psycho. Språket används bara för att beskriva ytskiktet, men själva undvikandet av substans skapar en undertext som är långt mer oroväckande och subversiv än något Judith Butler eller Foucault har nosat fram.

Ok, vad var min poäng? Jo, det finns ett mer eller mindre medvetet estetiskt credo bakom förkastandet av ironin och det är bögar som har skapat denna konstfilosofi, detta avvisande av självironisk kitsch och poststrukturalistisk djupläsning av TEXTEN. Sarkasm, däremot, är en helt annan fråga. Puh, nu har jag tappat bort mig själv... Jag har helt enkelt varit för ytlig för länge för att bli teoretisk igen.

frans Josef sa...

Hej Rikard,

En fråga till dig från Yngve Rådberg på Efter Kritiken:

"En fråga till Rikard: Är vad som helst som publiceras under rubriken kritik också automatiskt kritik? Eller kan det existera undantag?"

Om du har tid att svara (själv måste jag hålla mig bort från bloggandet några dagar)

frans Josef sa...

En sak till bara:

"Anonymous said...
Vad har det västeuropeiska sammtida konstetablisemanget för ansvar gemtemot konstnärer från Brukina Faso egentligen?"

Svar: Konstetablisemanget har varken mer eller mindre ansvar än något annat etablisemang.

Karl Nyberg sa...

Hej Frans Josef!

Nej, din rätt att yttra dig betrider jag absolut inte. Snarare själva yttrandet, som du själv medgav är öppet för kritik. Yttrandets trovärdighet, tycker jag personligen, beror lite på hur insatt i ämnet den som talar är; beroende på sammanhang såklart, se diskussionen med Natalia Goldin som vi hade tidigare här på SARTS.

Det var p.g.a detta som jag ifrågasatte att du bygger en argumentation kring ett resonemang som du själv medger att du inte behärskar:
"Jag är ingen ekonom"

Ja, jag uttalade mig med säkerhet eftersom jag inte tycker att mina påståenden, att den ekonomiska globaliseringen bygger på en avreglering av marknanden och kapitalflykten från i- till u-länder, inte kräver expertkunskap utan allmänt vedertagna fakta (rätta mig om jag har fel).

Jag vill inte heller uttala mig om globaliseringen är positiv eller negativ. Den disskusionen hör inte riktigt hit.

Min undran rörde bara ditt argument som jag inte riktigt förstod. Kanske beroende på att vi har olika referensramar, vad vet jag.

Oj vad långt och rörigt det här blev. Jag ska försöka formulera mig kort.

Om du menar att konstvärldens utveckling följer samma förlopp som den ekonomiska globaliseringens, från i-land till u-land (en generalisering men annars blir det för krångligt), hur hänger det ihop med en ökad västvärldscentrering inom konsten (om det vad det du menade, som sagt, jag kan ha missförstått helt)?

Och huruvida jag anser dig som varande huvudsakligen kritiker eller inte hör väl inte riktigt hit? Förresten delar väl du min uppfattning:

"Personligen har jag oftast undvikit att kalla mig själv för "kritiker", eftersom jag inte tycker att det är en adekvat beskrivning av min professionella status."

eller?

Dorinel Marc sa...

Hej Karl!

Som du kanske redan märkt har Frans-Josef blivit trött och måste ta en rast från bloggandet. Du kanske börjar förstå varför jag föreslog att det var dags för en debatt mellan dig och Robert Stasinski.
Det är helt enkelt så att Frans-Josef riskerar att bli utbränd. (detta är ingen ironi)

Hoppas att Robert kan komma in och fortsätta debatten.

frans Josef sa...

Tack, Dorine, för att du bryr dig om min hälsa.:)

Men jag kan inte låta bli att bemöta Karls perversa resonemang. Att dela upp utsagor utifrån om de kräver expertkunskap eller inte , verkar i detta sammanhang kontraproduktivt. Vem ska avgöra om ett ämne kräver expertkunskap eller inte? Karl? Och vad har trovärdighet med saken att göra, detta är en blogg ingen sanningskommission...Ett resonemang är vad det är oavsett vem som yttrar sig.

Jag ska göra det lätt för Karl:
Jag är ingen ekonom
Jag är ingen konstkritiker
Jag är ingen konstvetare
Jag är ingen filosof
Jag är ingen konstnär
Jag är ingen...ad infinitum.

Nu har jag ingen trovärdighet kvar alls i Karls ögon, vilket passar mig utmärkt. Då kanske vi kan börja resonera:

Frågan begriper jag dock inte alls! Sorry.

Karl Nyberg sa...

Frans-Josef:

Så klart är du någon.
Jag hoppas verkligen att du inte har tagit illa vid dig av mina debattinlägg.

Vad gäller mitt "perversa" resonemang försökte jag bara förstå vad du menade. Kanske jag är dum och extremt okunnig men ja, JAG tycker att JAG är kapabel att avgöra när information från någon som är kunnig i ämnet är mer intressant för MIG än från någon som är helt ovetande om vad personen pratar om (menar inte dig utan exemplifierar bara).

Lägg märke till att jag pratar om mig själv och mina åsikter. Jag kräver inte att du ska hålla med mig.

Och vad gäller trovärdighet förstår jag inte alls vad du pratar om. Varför skulle inte du ha trovärdighet in mina ögon? Tvärtom tror jag att du har mer trovärdighet för mig än vad jag har i dina ögon.

Jag förstod inte ditt resonemang och ville bara reda ut vad du menade. Jag kanske uttryckte mig olyckligt men allt jag ville veta var om du menade att utvecklingen är bra för konstnären i Burkina Faso eller för den välmående västvärldskonstnären.

Ja, ja, "mycket väsen för ingenting" är ett citat som dyker upp i mitt huvud när jag inser hur mycket plats den här, i grund och botten, ganska obetydliga frågan tagit upp.

tor von geijer sa...

Vad é de här för jävla tjafs!
Kan vi ta vår utgångspunkt i upprinnelsen till den här rubriken, dvs. Anderssons Understreckare i Svd.
Tesen är en "tredje position", och den sammanfaller med Lindes 60-tals kritik.
Den innebar/-bär en (åter-)upprättelse av Humanismen, eller kanske Personalismen (se Buber bla.) som kritisk hållning.
En sådan hållning skall inte (miss-)förstås som ett ideologiskt ställningstagande, utan bör begripas som ett försök att överskrida ideologin (ism, ism , ism) till förmån för Mötet och i bästa fall Dialogen som dess högsta konsekvens.
Och är det inte den här typen av närmande som kritiken lider brist på idag; eller är det lika mycket Konsten isig?

frans Josef sa...

Ingen fara Karl. Ett tips bara: att ifrågasätta någons trovärdighet är inget smart sätt att inleda en diskussion. Det kan vara ett rimligt retoriskt grepp, men bör användas sparsamt,och först när argumenten tryter!

Inget mer tjafs från mig! Jag återkommer med fler resonemang, men inte i kväll. :)

Rikard Ekholm sa...

Hej Tor,

Som du ser avgränsar inte huvudrubriken diskussionen. Jag tycker det är helt okej.

Du går tillbaka till Karls inledande kommentar vilket också känns bra. Du ger en hjälpande hand till Anderssons text. Du menar att Lindes "tredje position" inte ska ses som ett ideologiskt ställningstagande och skriver ism ism ism. Jag finner det dock något paradoxalt att du för att förtydliga din/er ståndpunkt hänvisar till två ismer, de är t o m markerade med Stor bokstav.

Du söker en återupprättelse av Humanismen eller kanske Personalismen. Du hänvisar till Martin Buber.

För mig innebär ditt resonemang att som situationen ser ut nu är Humanismen inte närvarande. Jag undrar då, vad är det vi har då? Och på vilket sätt kan vad du kallar Humanismen och Personalismen hjälpa kritiken? Jag vill bara ha ett förtydligande. Jag tycker dina två ismer är för "stora" för att kunna användas som exempel.

tor von geijer sa...

Hej Rikard!
Tack för din respons.
Jag förstod att resonemanget skulle
verka paradoxalt. Det är ju alltid så att i en diskussion måste man först försöka enas kring innebörden i de begrepp som används. Tanken var här att humanism skall förstås som den direkta motsatsen ideologi (för att bemöta påståendet "ALLT är ideologi")
Personalism skall förstås, trots den olyckliga ändelsen, som ett namn mer på en hållning, inte på ett tankesystem. En Person säger: jag vill lära känna dig.
En ideolog säger/frågar: är det relevant?(socialt, politiskt, visavi samtiden osv.)
Ok, en katatonisk dandy i elektrifierad peruk skulle säga: "det finns ingen att känna - jag är en maskin." men nånstans här vill jag börja diskussionen.

Rikard Ekholm sa...

Tor, vad menar du?

Dorinel Marc sa...

Till Alla:

Samtalet om krisen flyttar allt längre bort från Stockholm. Det vill säga från Hökarängen till Göteborg.

Den 5 november ordnar Svenska Konstkritikersamfundet en diskussion om konstkritikens kritiska läge. Var goda läs texten nedan.
Vad tycker ni? Är det värt att åka till Göteborg eller inte? Motivera gärna era svar.



Svenska Konstkritikersamfundet
http://www.aicasweden.org
Sophie Allgårdh, Christian Chambert

Dags för nya strategier för konstkritiken

Lokal: Hörsalen, Göteborgs konstmuseum
Tid: Lördagen den 5 november 2005 klockan 14

Gäster:
Sara Arrhenius, curator för årets konstbiennal
Christian Chambert, ordförande i Svenska Konstkritikersamfundet
Marie Demker, professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet
Ingrid Elam, prefekt Konst, kultur och kommunikation (K3), Malmö högskola

Samtalsledare:
Sophie Allgårdh, konstkritiker i Svenska Dagbladet

Svenska Konstkritikersamfundet i samarbete med Göteborgs Internationella Konstbiennal 2005
Entréavgift endast till Göteborgs Internationella Konstbiennal 2005

Konstkritiken sägs befinna sig i kris både i vårt land och t.ex. i USA. Det akuta läget beror inte minst på att kritikerna förlorat makten. Men bygger inte detta på ett missförstånd om vårt intellektuella uppdrag? Är det inte bra att kritikerna blivit av med den makt vi ska granska och kan inte diskussionen till stor del ses som uttryck för en positionering mellan olika generationer?

Den som inte finns med på kaskaden av maillistor med inbjudningar till konsthändelser har ett informationsproblem. Kritikern gör ett urval av vad han eller hon anser intressant att skriva om. Men vem tar ansvar för helheten?

Risken finns att konstkritiken blir alltför intern och sjunker ner i sin egen genre. Nu finns åter en experimentell konst med en social agenda. Har den granskande kulturkritiken större tyngd i samhället nu än under revoltåren för mer än trettio år sedan när kritikern var aktivist?

Vad tillför kritiken eller har konstverket alltid formuleringsföreträde? Den skönlitterära boken kommer i brevlådan. Konstverket måste ses på plats. Innebär det någon skillnad när det gäller beskrivning och värdering?

Det finns en obalans i konstvärlden med gigantiska belopp i omlopp t.ex. vid Art 36 Basels penningkarusell och å andra sidan en bortglömd, nedmonterad offentlig miljö här hemma. Vem ser till att denna spännvidd skildras i media?

Hur kan kritiken i nättidskrifter och bloggar påverka dagspresskritiken och är det önskvärt? Hur ser den alternativa kritik ut som många efterlyser?

Det borde finnas en bred tidskrift för samtidskonst på engelska i Sverige med essäer av internationellt intresse och med en vital konstdebatt.

Ska kritikern enbart vara kritiker eller går det att förena flera roller utan att förlora i trovärdighet?

Vi får ständigt initierade rapporter om händelser och skeenden runt om i världen. Men vem har möjlighet att skildra den globala konstkulturen? Vilka konsekvenser får bristen på resurser för den nomadiske konstkritikern?

Och, inte minst, vad krävs för att vara kritiker på högsta nivå, det vill säga en skribent som mot lågt arvode bevakar och skriver om material från olika perioder och kontinenter: graffiti och andra illegala visuella uttryck, dans- och teaterrelaterad performance, nätbaserad konst, grafik, måleri, skulptur, konsthantverk, design, foto, ljudkonst, konstfilm, video, arkitekturbaserade installationer, interaktiva processer med publiken och konstlitteratur?

Välkommen till ett samtal med perspektiv med konstkritiken i fokus."



Vad tycker ni? Är det värt att åka till Göteborg eller inte? Motivera gärna era svar.

Dorinel

Rikard Ekholm sa...

Visst är det värt att resa till Götet för detta. Problemet är dock vad det kostar. Vi kanske ska charta en buss och resa ner ett gäng?

Jag ser ingen information på aicasweden.org - du skojar inte med oss, Dorinel?

Karl Nyberg sa...

Ja en buss med toalett om man blir nödig.

SARTS - on tour ?

Rikard Ekholm sa...

Toalett spelar väl ingen roll. Vi kan väl stanna bussen ett par gånger istället. Det är säkert dyrare med toa.

Dorinel Marc sa...

Hej Rikard!

Jag fick inbjudan från Svenska konstkritikersamfundets ordförande Christian Chambert via email.
I emailet fanns länk till www.aicasweden.org men på hemsidan stod det ingenting om samtalet i Göteborg. Jag hade lagt ut informationen även på Efterkritiken och fick samma reaktion som jag fick från dig, så jag mailade till Christian och bad honom att lägga ut informationen på webben.
Jag fick följande svar från honom:
"Utläggningen på Konstkritikersamfundets hemsida av informationen om debatten är på gång. Jag ville vänta till dess den engelska versionen var klar."
(Konstig prioritering tycker jag)
Idag fick jag nyhetsbrev från Göteborgskonsthall och informationen om panelsamtalet finns med på deras hemsida. (under progeram/seminarier)
http://www.konsthallen.goteborg.se

Det skulle vara intressant om många åkte till Gbg och satte fart på debatten.

Dorinel

Ps. kanske panelen borde skaffa sig sittplatser med inbyggda toaletter :-) Ds

frans Josef sa...

Jag åker gärna ner till Götet, men har ofta svårt att ha råd med SJs priser (jag blöder fortfarande efter att ha tagit tåget ner till Malmö för ett par veckor sen. tragiskt). Jag vet inte om man behöver en buss, men kanske kan man samåka på nåt vis? Själv har jag dock inget körkort, tyvärr.

Rikard Ekholm sa...

Jag har körkot men ingen bil. Någon lösning på detta måste nås. Har någon en bil vi kan låna? Om vi är 5 måste de ju bli billigare än att ta tåget.

Karl Nyberg sa...

Jag har också körkort men ingen bil. Det är faktiskt billigare att flyga kostar runt 1100 t/t men problemet är dock att man måste ta sig till och från flyplatsen.

Dorinel Marc sa...

Hej Alla!

Kan man inte få grupprabatt om det är fler som reser med SJ?

Rikard Ekholm sa...

Jo om man är över tio som reser. Men det lär vi ju inte bli. Dessutom verkar det som om man måste betala 30 dagar innan...

Flyg är väl okej, men det blir ju alla bussar till och från också.

Jag tycker bil.

Jag har också fått mailet nu, men ser fortfarande ingen information på AICAs hemsida...

Dorinel Marc sa...

TILL ALLA:

För alla er i konstkritikeridentitetskris vill jag rekommendera ett besök på Efterkritiken där Fred Andersson ger svar på vad en konstkritiker är för nåt.
http://www.efterkritiken.blogspot.com/

Dorinel