Intervju med Mårten Arndtzén

I vår genomgång av de svenska kritikerna har turen kommit till Mårten Arndtzén. Han är konstkritiker på Expressen, men arbetar även på Sveriges Radios Kulturnytt. Han tog sig tid och svarade på några frågor om konst och kritik. Genom att hänvisa till Gilles Deleuze hjälper man inte kritiken, menar Arndtzén.
-----------

Rikard Ekholm: Att du skriver konstkritik på Expressen vet de flesta, men hur gick det till när du började skriva där?

Mårten Arndtzén: De ringde. Det var 1999 och någon hade slutat. Milou Allerholm, tror jag.

RE: Hade du när du började någon speciell konstnisch som just Du kunde bättre än andra?

MA: Nej, det kan jag inte påstå. Det var nog snarare hur jag skrev än vad jag skrev om, som fick Expressen att höra av sig.

RE: Du är också på Kulturnytt (P1) – du har ju en typisk radioröst – var det en anledning till att du fick jobb? Jag har en känsla av att du är ”bredare” där än på Expressen där du mest skriver om konst?

MA: Jag har hört jobb jag gjorde i början av 90-talet där det låter som att jag pratar genom en tubsocka. Så min ”radioröst” är nog lika mycket produkten av hårt arbete, som av naturbegåvning. Vad bredden beträffar jobbar ju Kulturnytt med nyheter och reportage i en annan utsträckning än Expressen Kultur. Och det är mer okej att röra sig mellan genrerna som reporter än som kritiker. Dessutom har Kulturnytt aldrig haft den där stränga åtskillnaden mellan reportrar och kritiker som man har på morgontidningarnas kultursidor. Det finns en större rörlighet, både mellan genrer och funktioner. Det är roligt, åtminstone för oss som gör programmet.

RE: Den 26/9 var det konstkritikseminarium på Konsthall C. Du deltog, och får i sammanhanget tillsammans med Milou Allerholm från DN betecknas som veteranerna. Innan seminariet hade jag förstått det som att Robert Stasinski och Frans Josef Petterson drev tesen att konstkritiken är i kris. Som det föll sig under seminariet devalverades tesen något till att först gälla konstkritikens problem och tillslut dess förutsättningar. Menar du att konstkritiken är i kris – i så fall varför, och vad bör göras?

MA: Dagskritiken har haft problem de senaste 5-10 åren. Skälen är flera, ett är att kritikerna förlorat formuleringsprivilegiet till curatorerna. Och därmed till institutionen, branschen. Idag är ju konsten sällan ”tyst”, det finns nästan alltid en färdig teori när man möter en utställning. Och för en postmodernistiskt skolad generation kritiker framstod subjektiva ställningstaganden och värdeomdömen som både ointressanta och lite suspekta. Utan varken subjektivitet eller teoretiskt initiativ reducerades kritikern till en sorts copywriter – vilket var det enda behov branschen fortfarande hade av oss. Någon som kunde tala om för omvärlden hur fin och viktig samtidskonsten var, även om den ibland kunde se förjävlig ut. Lyckligtvis gjorde kritiken ett dåligt reklamjobb, eftersom den blev så tråkig att läsa. Vad som bör göras? Först måste vi återerövra vår subjektivitet. Vi är medborgare, inte experter. Sedan måste vi återta det teoretiska initiativet – inte genom att använda svåra ord eller referera till Deleuze, utan genom att anlägga andra perspektiv än de prefabricerade. Tänka själva. Det ska nog gå.

RE: Oftast kritiseras ju Expressen – ett tag också Aftonbladet, men nu endast Expressen. Det är nästan som om man inte vågar kritisera DN och SvD. Varför tror du Expressen är den tidning som oftast pekas ut som det svarta fåret?

MA: Av två skäl, tror jag. Det ena är att Expressens kritiker – inom alla genrer, inte bara konst – generellt sett är lite mer slagfärdiga, lite roligare, lite mindre respektfulla. Expressens kultursida har alltid varit ”författarnas kultursida”, med högt i tak och hård stilistisk konkurrens. Det är en lång tradition. Att sidans litteratur- och teaterkritiker inte blir lika utskällda som konstkritikerna beror på att kritiken inte tappat lika mycket status inom de konstområdena. De förväntas inte leverera copytext på samma sätt. Det andra är att Expressen som tidning är en tacksam måltavla.

RE: Hur mycket inflytande har kulturchefen Per Svensson över konstkritiken? Har ni taktikmöten om vilken inriktning kritiken ska ha?

MA: Nej, för helvete! Jag har fått frågan förr, men den är ju fullständigt absurd. Vad är en kritiker? I första hand ett självständigt subjekt, inte sant? Det är ju liksom det hon har att komma med, hennes unika produkt. I Expressen har vi dessutom ganska hyfsad spridning på subjekten, både vad ålder och tilltal beträffar. Med Natalia Kazmierska på ena sidan och Peter Cornell på den andra. Vad skulle de ha för gemensam taktik? Vi är inget fotbollslag, och Per Svenssons inflytande över konstkritiken är varken större eller mindre än andra kulturchefers: hur mycket får vi resa? Hur mycket plats får vi på sidan? Skulle han försöka få oss att skriva på ett eller annat sätt skulle han ha missförstått sina arbetsuppgifter. Det har han inte gjort.

RE: Du och Lars O Ericsson hamnade under Tenstadebaclet i loven på varandra; jag antar att ni inte är bästa vänner – men visst har det ändå blivit tomt på DN?

MA: Både ja och nej. Lars O Ericssons insats som introduktör och postmodernistiskt språkrör på 80-talet är odiskutabel. Men när postmodernismen institutionaliserades blev han en förvaltare bland andra. Vid enstaka tillfällen kunde han bli fly förbannad, och då brände det till. Den sortens patos är alldeles för ovanligt, inte bara i DN. Tyvärr var det ju precis den kvaliteten som fick honom att gå vilse helt, till sist. För mig är hans kritikeröde därför ett skolexempel på vådan av att bli för intim med branschen.

RE: Idag har jag en känsla av att du, som de flesta, accepterar den pluralistiska ”låt gå” mentaliteten angående vad som klassas som konst. Jag hörde dock att du någon gång under 90-talet när du besökte Umeå Konsthögskola stormade ut från någon slags cabaret-performance och muttrade något om att det inte var acceptabelt. Känner du igen det – skulle du kunna reagera likadant idag?

MA: Ha ha! Hur i helsike har du hört talas om det?! Så här minns jag det: professor Stig Sjölund och tre av skolans tjejer körde ett cabaretnummer med mycket bensprattel en barkväll på skolan. Efteråt frågade en av dem mig vad jag tyckte. Jag sa att jag tyckte det var rätt fånigt, eller något i den stilen. Hon blev skitsur och bad mig sluta skriva om konst: ”kan man inte hänga med i det som händer ska man inte skriva om det”. Den kommentaren blev viktig för mig senare, när jag började fundera över konstkritikens position. Nu framstår det som direkt komiskt, men att den här tilldragelsen lever kvar som en story visar kanske hur skakande det var då, i början av 90-talet, att en ung konstkritiker hade invändningar mot ”det som händer”.
Men för att svara på din fråga: visst kan jag uppleva saker som oacceptabla, men det är inte en fråga om vad som är ”konst” och inte. Snarare om moral, då. Pål Hollenders Buy Bye Beauty var till exempel ett lysande stycke konst som byggde på en oacceptabel handling. Konsten blir inte sämre av hans svinaktighet – tvärtom. Men hans svinaktighet blir inte heller förädlad av konsten. Den är vad den är.

RE: Din Expressenkollega Natalia Kazmierska hamnar liksom alltid i centrum. Vi intervjuade henne här och väldigt många som råkar hamna på sidan har googlat på hennes namn. På konstkritikseminariet på Konsthall C var hennes namn det mest frekvent använda – varför allt tjat om Natalia?

MA: Hennes utseende? Nej, egentligen ska du inte fråga mig om det – för jag fattar det inte riktigt. Kanske är det så enkelt att hon är för vanvördig. Att hon går över gränsen ibland. Och kanske att hon gör populärkultur av konsten. Det upplever vissa som väldigt hotfullt.

RE: Många konstkritiker har under åren pendlat mellan kritik och curering och ofta tillslut hamnat på någon institution. Jag har en känsla av att du inte har något intresse av att hamna på andra institutioner än de granskande som Expressen och SR – eller skulle du komma och hänga konst om t ex Rooseum eller Moderna Museet ringde? Du kanske har curerat?

MA: Jag har aldrig curerat och har inga som helst ambitioner att göra det. Kritiker ska granska institutionerna, inte jobba på dem. Och för mig är det uppriktigt sagt viktigare att skriva än att hålla på med konst.

RE: Jag ska fråga honom själv sen, men vet du varför Dennis Dahlqvist inte längre skriver om konst? Ett tag stormade det alltid om hans kritik. Idag dyker han upp ganska sällan på Expressen och då skriver han endast om design.

MA: Ja, Dennis var ju 90-talets Natalia. Nu tycker han att det händer mer i formgivningen än i konsten, att den är angelägnare. I’m inclined to disagree, men det beror lite på vad man har för intressen.
---------

Mårten Arndtzéns texter på Expressen finns här.