måndag, oktober 24, 2005

Intervju med Dorinel Marc

Mitt första möte med Dorinel Marc ägde rum när han gästföreläste på kursen Filosofisk Estetik våren 2003. I strikt mening föreläste Dorinel Marc egentligen inte. Hans hållning påminde mer om en performance. Jag kom ihåg hur det var: Jag och en kompis hade bänkat oss vid ”scenens” vänstra sida. Vi var nog lite stela och nervösa, ska erkännas. ”Vad ska han hitta på.” tänkte vi.

Det var mycket få bilder han visade oss. Istället argumenterade han, gapade, ja ibland nästan hånade oss. Allt för att få oss att vakna. Det var som att han såg alla, på en och samma gång. Det var speciellt en händelse som etsat sig fast. En i publiken hade varit lite mer tyst än oss andra. Det hade den perceptive uppviglaren Marc givetvis uppmärksammat. Han började ifrågasätta henne, undra vad hon ville, vad hon gjorde och så vidare. Det var uppenbart att hon inte ville delta i det offentliga spelet. Någon annan i publiken kom till hennes försvar och sa, ”Alla kanske inte vill prata. Du borde ta hänsyn till att vissa har svårt att svara på frågor och tala inför andra.”

Dorinel Marcs svar på detta var en metafor: ”Om du matar fåglar – matar du dem mekaniskt utan hänsyn till vilka som får bröd eller inte, eller försöker du ge bröd till dem som inte så lätt kan få?”.

Marc presenterade en fågelmatar-metafor. Marc var fågelmataren som gav publiken det livgivande brödet. Sedan dess fastnade Dorinel Marcs konst, pedagogik, liv eller vad man vill kalla det hos mig.

I våras tog jag kontakt med Marc och frågade om han var intresserad av att göra en intervju för SARTS. Sedan dess har Marc med jämna mellanrum deltagit i de diskussioner som förts på SARTS. Marcs ihärdighet och vilja att granska och undersöka finns det tydliga exempel på. Följ till exempel diskussionen som följde efter intervjun med galleristen Natalia Goldin Lundh. Jag är glad att Dorinel Marc äntligen fått tid att svara på några frågor.

Rikard Ekholm

-------

Rikard Ekholm: Jag hörde att du våren 2004 deltog i Iranska Riksförbundets sammankomst på ABF i Stockholm, "Folkbildning mot rasism". De höll ett möte om intolerans i olika former, bland annat om hot mot det demokratiska samhället, främlingsfientlighet, diskriminering och så vidare. Ämnen som är viktiga att diskutera. Som jag förstått det, så gick du dit för att du tyckte det verkade intressant. Men sen gjorde du en mer eller mindre spontan aktion. Kan du beskriva händelsen?

Dorinel Marc: Jag brukar inte delta i den här typen av möten, men jag fick ett utskick om "Folkbildning mot rasism" på ABF och då kände jag att jag behövdes där, så jag gick dit.

I inledningen till mötet pratade tre talare, bland andra Masoud Kamali, (professor, regeringens utredare om diskriminering, makt och integration). Han pratade på ett krystat intellektuellt sätt och gjorde flitigt bruk av begreppet strukturell diskriminering utan att förklara vad det var för nåt. Det kändes konstigt med tanke på att ABF står för Arbetarnas Bildnings Förbund. Ingen i publiken vågade avbryta för att fråga vad strukturell diskriminering betydde så han forstsatte att prata på en pseudointellektuell nivå utan att bry sig om att folk hängde med eller inte.

Istället försäkrades åhörarna att inte vara oroliga för att missa nåt av det som sades eftersom alla talen kommer att vara tillgängliga i utskrift på persiska.

Samtliga tre talare fokuserade på behovet av att få mer pengar till att "folkbilda svenskarna om att världen har kommit till Sverige" och "att anpassa svenskarna till den nya situationen". Ingen sa ett enda ord om att ställa krav på invandrare att anpassa sig till Sverige genom att lära sig svenska och respektera svenska lagar. En annan sak som talarna ansåg viktig var att motverka de antidemokratiska krafterna och störa deras möten genom att till exempel blåsa i visselpipor. De förklarade inte vilka de antidemokratiska krafterna var men de syftade på alla som ifrågasätter invandringen. Jag blev fundersam över hur demokratiska dessa invandrare egentligen var när de inte tillätt att folk skall vara kritiska mot dem och uppmuntrade till att störa andras möten trots att vi har mötesfrihet i Sverige.

Talarnas krystade pseudointellektualitet och deras sätt att ge skulden för de problem som invandringen för med sig på de etniska svenskarnas brist på tolerans gjorde mig upprörd.

(Jag tycker inte att man kan kräva att Sverige som värdland skall anpassa sig till alla de flyktingar som kommer hit. Flyktingar söker sig till Sverige eftersom Sverige erbjuder ett skydd som dessa människor inte får i deras hemländer. Människor i sjönöd driver inte till havs i väntan på att bli räddade av en lyxkryssare utan de blir glada om en fiskarbåt plockar upp dem. Och väl ombord kräver de inte att fiskarbåten skall göras om till lyxfartyg för att det skall passa deras livsstil. En sjökapten vars båt har gått under och blir räddad av en annan båt kan inte kräva att han skall bli kapten på den båten som räddad honom bara för att han arbetat som kapten på förra båten. Om han vill göra rätt för sig kan han diska eller göra annat som besättningen på den nya båten behöver hjälp med.)

Men talarnas attityd på ABF mötet var att alla som arbetade som läkare i Iran skall också få läkarjobb i Sverige. De fick det att låta som det vore Sveriges fel att de kommit till Sverige och det inte finns lediga jobb till dem. De uttryckte sin vrede över att det talas nästan enbart svenska språket på sjukhus (förutom i källaren där det talas hundratals språk) och att det är för många personer med svenska namn i ansvarspositioner i Sverige. De fick det att låta som om alla svenskarna utan den minsta ansträngning får läkarjobben och lever helt bekymmerlösta liv. De sa absolut ingenting om att det vore mycket enklare om alla som valt att leva i Sverige tog sitt ansvar och ansträngde sig för att lära sig svenska språket och uppgraderade sina kunskaper istället för att vifta med diplom från sina hemländer och kräva förtur till statusjobben.

(Jag tycker inte att man kan kräva att få arbeta som läkare i Sverige om man inte kan svenska ordentligt. Vad skall de svensktalande patienterna göra om de inte förstår sin läkare? Anlita tolk, eller lära sig persiska kanske?)

Jag blev riktigt, riktigt upprörd men behöll ändå lugnet tills talarna hade avslutat sina resonemang och moderatorn lämnade över ordet till publiken. Då räckte jag upp handen och anmälde mig som frågeställare. Jag fick ordet direkt och började tala högt, med en stark och penetrerande röst; "Dar nu ati spus nimic despre importanta dea a ne invata limaba suedeza, sa avem o limba comuna pe care sa comunicam pentru a evita neintelegeri si conflicte, sa avem suedeza ca o limba comuna pentru toti cetatenii suedezii. Eu traiesk in suedia si vreau sa vorbesc suedeza cu concetatenii mei nu Limba chineza si nu Limba persana …" och så fortsatte jag med samma volym och intensitet till någon i publiken utbrast: "Varför talar du inte svenska?" Då bytte jag från rumänska till svenska och sa samma sak i svensk version "Men TALARNA har inte sagt nåGonting om språkets betydelse, Om att ställa krav på alla medborgare att lära sig svenska som ett gemensam språk för att kommunicera med varandra för att undvika konflikter och lösa problem.

Jag lever i Sverige och vill tala Svenska med mina medborgare inte Kinesiska och inte persiska …

Det blev en stark chockartad upplevelse för de samlade. Några blev riktigt provocerade och tyckte att jag hade agerat störande och då svarade jag: "Ni uppmuntrade ju oss att störa andras möten men ni vill inte att någon skall störa era möten. Hur hänger det ihop med demokrati och tolerans?

Mitt inslag bröt hierarkierna och diskussionen kom igång. Det blev en livlig debatt och deltagarna försökte på allvar att reda ut bland annat vad som menas med antidemokratiska krafter, om det är möjligt för en utlänning att blir svensk och om man har rätt att störa andras möten när det råder mötesfrihet i Sverige.

RE: Har du gjort andra liknande aktioner - i så fall angående vad och varför?

DM: Jag har gjort ganska många liknande aktioner genom åren allt från att informera genom pressrelease att jag skulle besöka Moderna Museet torsdagen den 16 april 1998 mellan klockan 16 och 20, till att såga en dörr i väggen på en utställning organiserad av curatorstudenterna på Konstfack och "bota" en haltande tiggare i tunnelbana.

Några av de tidigare aktionerna finns dokumenterade på video men de flesta av de jag genomfört de senaste åren under min "Shamaniska period" finns inte dokumenterade. Därför känns det jättebra att få de dokumenterade i berättad form här på SARTS.

Här kommer några exempel:

På utställningen Tredagarspermanent på SOC i Sthlm den 5/12 /2003 bevittnade jag en Gubbslems-performance av Joanna Rytel. Hon spydde galla över den "svenska mannen" och använde mycket förödmjukande, förnedrande, kränkande uttryck och mycket grova ord om svenska män. Joannas tal om den svenska mannen förde tankarna till Nazisternas åsikter om judar eller Klu klux klans om de svarta. I dagens Sverige är den svenska medelåldersmannen ett lovligt byte. Kvinnor, barn, invandrare, homosexuella och diverse minoriteter är skyddade genom olika lagar. Det är i stort sett förbjudet att hetsa mot alla folkgrupper och individer utom mot svenska heterosexuella män (och poliser). Joanna tog vara på det och öste ur sig sånt som hade fått folk att bli rasande om det hade gällt till exempel kvinnor, homosexuella eller invandrare. Hon sa såna grova saker att jag inte ens vill återge det här och trots det, eller tackvare detta applåderade publiken. (I början applåderade publiken på Joannas befallning och sen även friviligt eller rent slentrianmässigt.)

Hon sade allt detta i en konstkontext och om konsten speglar samhället kunde jag se framför mina ögon att någonstans i Sverige i ett politiskt sammanhang stod en kvinna och sa liknande saker om svenska män och hennes åhörare applåderade. Tänk om det är så på vissa politiska möten och ingen vågar ifrågasätta det som sägs!

När Joannas tal var slut och applåderna hade lagt sig, gick jag fram till mikrofonen och bad de svenska män som fanns i publiken att komma fram och kommentera Joannas åsikter om svenska män. "Varsågod Den svenska mannen kom fram och berätta för oss om det som Joanna sagt om svenska män stämmer. Stämmer det att svenska mannen är så äcklig och ynkryggad som Joanna påstår?" Det blev ingen trängsel till mikrofonen men till slut kommer det fram en ung tjej med ljusblont hår och ljusblåa ögon iförd ljusblå uniform och hon sa med en snäll röst: "Jag tycker att det Joanna sagt var jättebra". Då kommenterade jag lite konfunderad. "Jag efterlyste den svenska mannen och så kom det fram en kvinna". Hon kände sig förolämpad och sa "Jag är ingen kvinna". Varpå jag replikerade: "Då måste jag dra slutsatsen att den svenska manen är en kvinna som inte vill vara kvinna".

En annan händelse:

En dag i våras eller vintras när jag satt på tåget från Hässelby Strand mot T-centralen kom det en man på ostadiga ben, han haltande och hade krycka. Han gick genom tåget och i sin skakiga hand höll han ett 10-kronors mynt. Tåget ålade sig fram och den haltande manen vinglade till. Varsågod och sitt sa jag och pekade på den lediga sittplatsen bredvid mig. Han tittade på mig utan att förstå. Var så god och sitt upprepade jag igen med högre röst. Inte gå genom tåget om du har ont i benen! Det är farligt, du kanske ramlar. Han skakade på huvudet och antydde att han inte talade svenska. Då sa jag samma sak på rumänska, "Poftiti sedeti daca va dor picioarele. Ca s-ar putea sa cadeti daca umblati prin tren" Varsågod och sitt om du har ont i benen, det är farligt, du kan ramla du har ju ont i benen. (Jag växlade hela tiden mellan svenska och rumänska så att de andra som satt på tåget kunde följa dialogen). Han svarade "Iti bati joc de mine" (Du driver med mig) "Nej det är inte jag som driver med dig utan det är du driver med de handikappade. De handikappade vill inte vara handikappade. De arbetar med fötterna och med munnen för att försörja sig själva. Vad har du för benskada? Visa mig din skada!" skriker jag och trycker på hans knän. "Du är botad. Stå rakt upp! Du är frisk . Jag har botat dig!" skriker jag ungefär som på en väckelse möte (fast jag har aldrig varit på sånt) Han stod rakt upp och skyndade sig för att lämna vagnen. Och i det ögonblicket fick jag ett fantastiskt infall och ropade exalterat: "Det kanske var på det sättet som Jesus botade de sjuka".

En annan händelse ägde rum i somras på Drottninggatan. Mitt på gatan stod det en massa folk i en stor ring och tittade på några som spelade hasardspel. Det var ett sånt spel som drivs av ligor från Östeuropa. Spelet brukar gå ut på att gissa under vilken ask som det gömmer sig en kula. Vanliga förbipasserande har ingen chans att vinna, men de som driver spelet brukar ha kumpaner/statister som låtsas vinna stora summor för att locka folk in i spelet. De har ett väldigt speciellt sätt att lura folk att satsa. De tvingar folk mer eller mindre att vara med och satsa. Jag blev lurad som tonåring i Rumänien. För några år sen började dessa ligor dyka upp i Sverige. I vanliga fall brukar jag ringa till polisen så fort jag ser dem, men denna vackra sommardag tänkte jag testa mina shamaniska metoder. Jag ställde mig i ringen bland åskådarna och spelarna och började stampa med foten i marken och sjunga allt vad jag kunde:

SLUTA SPELA DETTA SPEL!
DET ÄR JÄTTE FEL.
SLUTA SPELA DETTA SPEL!
DET ÄR JÄTTE FEL.
SLUTA SPELA DETTA SPEL!
DET ÄR JÄTTE FEL.

Efter ett tag började folk sjunga med, " SLUTA SPELA DETTA SPEL! DET ÄR JÄTTE FEL. SLUTA SPELA DETTA SPEL! DET ÄR JÄTTE FEL. SLUTA SPELA DETTA SPEL! DET ÄR JÄTTE FEL." Jag drog därifrån och lämnade de sjungande och stampande. Jag roades av tanken att bland dem som sjöng fanns ligisternas låtsaspublik som inte förstod svenska och trodde att de hade lärt sig en fin folksång. Hoppas att de har lärt sig den ordentligt och forstsätter använda den som reklamslinga.

Det får räcka med dessa exempel så länge.

RE: Ibland brukar du kalla dig själv för pedagog. Ofta med starkare betoning än när du kallar dig konstnär. Det här med pedagogik verkar stå dig varmt om hjärtat - varför då?

DM: Att lära ut är bland det viktigaste som finns. Men tyvärr har lärarrollen mycket låg status. När jag gick på Konstfack under andra halvan av 90-talet hade bildpedagogerna lägsta statusen av alla facken. Många av mina klasskamrater på Fri Konst tyckte att bildpedagogernas konst var mindre värd än deras konst och såg ner på dem. Jag har vid upprepade tillfällen varit tvungen att påminna konststudenterna att det var tragiskt att de såg ner på bildpedagogerna eftersom de själva med stor sannolikhet kommer att bli tvungna att försörja sig som lärare.

Till det tragiska hör också att många som egentligen skulle vilja studera på fri konst söker till bildpedagogik eftersom det verkar vara lättare att komma in där. Många bildpedagoger har alltså ambitionen av att vara fria konstnärer och tar inte sin pedagogiska uppgift på allvar och detta medför ännu lägre status för yrkeskåren. (Det kan hända att bildpedagogutbildningen var lika hipp i början på 70-talet som curatorutbildningen var i slutet på 90-talet men den verkar ha haft det ganska svårt under de senaste 20 åren)

Även på Moderna Museet har bildpedagogiken haft en ganska underordnad ställning. Men detta kan också bero på några enskilda pedagogers brist på självförtroende och yrkesidentitet. Jag är glad att John Peter Nilsson fått anställning som pedagog på Moderna och jag hoppas att han kommer att bidra till att öka bildpedagogernas status.

Min roll som pedagog är sammanflätad med min roll som konstnär. Jag ser mig själv som en lärare för hela samhället och jag lär mig ständigt nya saker genom att försöka lära ut. Ibland visar jag upp planscher (som t ex den med ett svart moln målad på en idyllisk bild hämtad från Vakttornet), ibland visar jag upp föremål, konstverk eller verkliga situationer för att förmedla mina tankar och idéer eller skapa diskussioner kring viktiga ämnen. Många av mina konstverk är ett slags didaktisk - eller forskningsmaterial som jag visar upp för att få värdefulla reaktioner både från gemene man och från experter.

Jag försöker vara pedagogisk i alla situationer oavsett om de utspelar sig i klassrummen, på gallerier, på museer, på webben, i hemmet eller ute på gator och torg. Och jag gör det med samma passion oavsett om jag får betalt eller inte, och av samma anledning som en konstnär skapar konst oavsett om det finns en köpare eller inte. Det händer ibland när jag reagerar på saker som händer ute på gatan eller på tunnelbanan att folk frågar mig: "Vem är du som lägger dig i ?" Då brukar jag svara "Jag är lärare i livets skola och du befinner dig just nu i mitt klassrum".

RE: Man måste nog säga att du anses vara väldigt provokativ. Jag har hört att du på ett svenskt galleri blev inlåst så du inte skulle störa? Är det sant, och varför blir det så tror du?

DM: Jag är medveten om att folk kan uppleva mig som provokativ men jag vill inte provocera. Jag arbetar inte med provokation som metod. Folk kan bli provocerade av mina konstnärliga och pedagogiska metoder men jag vill inte skada utan lyfta fram missförhållanden, diskutera, analysera, debattera, ge goda råd, förändra... Jag är en social konstnär och har en förmåga att i vissa sociala sammanhang skapa speciella situationer med mystiska dimensioner. Egentligen vet jag inte om det är jag själv som skapar situationerna eller om jag bara tar vara på det som händer. Det märkliga är att när jag kommer upp i varv uppnår jag ett andligt tillstånd och min förmåga att lägga ihop saker och ting ökar så oerhört mycket att jag kan läsa av och påverka en social situation på ett shamaniskt sätt. Jag upphäver hierarkierna och ger människor chansen att få kontakt med den tidlösa konsten som existerar oberoende av alla ismer och post-ismer. Vissa situationer kan utspela sig så snabbt och jag själv blir förvånad över att jag hinner få alla brickorna på plats på så kort tid. Föreställ er en jonglör som skulle jonglera med alla föremål som publiken kastar mot honom/henne utan att på förhand veta vad nästa föremål kommer att bli.

Det finns dock en väsentlig skillnad mellan mig och en ordinarie shaman och det är att jag inte tar några droger.

Jag håller på och lär mig mer om mer om hur jag skall ta vara på min sociala talang utan att såra människor. Läsarna här på SARTS fick ett litet smakprov på mitt sätt att arbeta när jag gav mig in i debatten orsakad av intervjun med Natalia Goldin Lundh. Man kan säga att jag var ganska hård mot Natalia och att jag fortsatte Linnéa i en jobbig situation. Men till slut kom Linnéa in i diskussionen och jag lyckades förena de i en slags försoning. (Det blev nästan som en dokusåpa)

Mitt sätt att arbeta närmar sig socialterapi. Jag har ingen aning om det finns nåt som heter samhällsterapi, men jag ser mig inte bara som samhällspedagog utan även som samhällsterapeut. Jag försöker prata med hela samhället på samma sätt som en terapeut pratar med ett par eller en familj.

Till skillnad från många andra konstnärer som agerar provokativt så tycker jag om människor och jag känner mig oerhört trygg i stora grupper. Jag ser hela världen som en stor familj och är lika provocerande för främmande som för min egen mamma och mina syskon. Jag trycker inte på ömma punkter för att skada utan för att bota. Jag tror att folk kan bli provocerade av mig eftersom jag har en medfödd känsla för rättvisa och är ganska snabb med att ta parti för dem som blir illa behandlade. Och min uppfattning om vilka som är illa behandlade stämmer inte alltid överens med de gängse uppfattningarna. Jag är inte provocerande på det sättet att jag slänger ur mig nåt fult och drar från platsen utan jag tillhör de som är kvar, städar efter sig och reparerar eventuella skador. På detta sätt är jag mer jobbig än provocerande. En riktig "pain in the ass" skulle kanske några definiera mig som.

Det stämmer att jag blivit inlåst på en toalett men den toaletten var samtidigt ett konstverk utställt på ett galleri och det som utspelade sig kring toaletten problematiserade relationen: konstnär - konstverk - gallerist - publik.

Detta hände en dag i början av mars 2004 då jag befann mig på toppen av i min intensiva shamaniska period och skapade många lärorika situationer. Galleri Nordenhake, Sthlm hade vernissage för en utställning med Marjetica Potrc och jag kom dit av en slump i sällskap med konstnären Måns Wrange. Måns hade med sig sin lilla dotter sovande i barnvagnen. Vi kom in i gallerirummet och han parkerade barnvagnen strax innanför ingången. Mitt i galleriet tronade ett färgglatt utedass placerad på ett sockelliknande fundament. Konstnären stod en bit utanför verket och tog emot Måns med öppna armar. De kände varandra sen tidigare. "This is Dorinel Marc and he is a very good artist" sa Måns till Marjetica Potrc och presenterade mig för henne. "I have to ckeck if you are an good artist too - sa jag till Marjetica. But I have to go to the toilet first." tillade jag och pekade lekfullt mot hennes utedass. "But you must read the instructions first" svarade hon. Jag tog en snabbtitt på instruktionerna till "Caracas Dry Toilet" som verket hette och fick genast uppfattningen att det rörde sig om en prototyp i full skala av ett utedass som var tänkt att lösa hälso- och miljöproblemen i fattiga delar av världen. Det var alltså en prototyp (utställningsföremål) och inte en toalett som skulle användas av galleribesökarna för att uträtta sina behov. Den förde tankarna till Duchamps urinoar och till den ständiga diskussionen om bruksföremål versus konstföremål. Det kändes som Marjetica problematiserade det hela på ett intressant sätt så jag sa till henne "I think you are a good artist" och fortsatte att undersöka vidare toalettens tekniska lösningar. Jag var intresserad av torrtoalettekniken eftersom jag inte hade någon WC i min ateljé och ville veta mer om möjligheterna att använda torrtoalett inomhus. Så jag gick in i toaletten och tog en närmare titt på hur den var konstruerad. Jag lyfte på sittringen för att se hur hon hade löst det med separationen av urin och avföring. Jag var på väg att fråga henne om toaletten kunde gå att använda inomhus men när jag lyfte på toalettringen gnisslade det till och galleristen dök upp och skrek: "Go out from my gallery!" Jag svarade "But I am inside the artwork, having a dialogue with the artist and the artist thinks it's okay" Galleristen började skrika högre och högre "Out from my gallery!" och jag skrek tillbaka "I am inside the artwork and the artists thinks its okey. Galleristen skrek "I don't think she does!" Jag skrek " Yes the artist does. Ask the artist!" Han skrek " No, I don't think she does. Out from my gallery! Jag upprepade "I am inside her artwork and she thinks it's okey" ”No, I don't think she does” skrek han bokstavligen över huvudet på konstnären utan att fråga henne vad hon tyckte.

När han insåg att han inte kunde bestämma över den fristad som konstverket erbjöd mig, slängde han igen toalettdörren och låste in mig. I det ögonblicket fick jag panik och tänkte: "Vad gör jag om jag blir kiss- eller bajsnödig?" Då måste jag be galleristen att släppa ut mig så jag kan gå på toaletten. Det var intressant att jag var inlåst i en toalett som jag inte ville uträtta mina behov i. Att använda den som toalett hade varit en provokation mot galleristen och att skända Marjetica Potrcs verk. Och jag var inte där för att provocera utan för att inhämta och delge kunskap.

Toaletten var tänkt att betraktas som konstobjekt under utställningstiden och det var just som konst den fungerade när den bevisade att konstverket utgör en territorium som galleristen inte kan bestämma över.

Det dröjde inte länge innan konstnären öppnade dörren och bjöd ut mig. "He is calm now" sa hon och pekade mot galleristen. Till det fantastiska hör att under tiden som situationen utspelade sig hade Måns Wrange gått ut i trappan för att prata i mobilen och han missade det hela. Hans dotter sov lugnt i gallerirummet utan att vakna av våra skrik.

Bild på verket: http://www.artnet.de/artwork/423896717/_Marjetica_Potrc_Caracas_Dry_Toilet.html
Marjetica Potrc, “Caracas: Dry Toilet” March 3-April 17
Galerie Nordenhake Stockholm
Marjetica Potrcs hemsida http://www.potrc.org/

RE: Du har kommit på något du kallar "livekritik" - kan du säga något om det? Kommer det ur den så kallade konstkritikens kris?

DM: Jag har hållit på med live kritik sen jag var liten. Jag minns att mina klasskompisar i grundskolan brukade kalla mig för kommentator. Min frispråkighet var också en av anledningarna till att jag 1987, 24 år gammal lämnade den kommunistiska diktaturen Rumänien och kom som politisk flykting till Sverige. Det jag inte gillade i Rumänien var bland annat att mina överordnader istället för att argumentera hotade mig med bestraffning.

Jag myntade begreppet LIVE KRITIK för snart två år sen i samband med en Moderna by Night curerad av Catrin Lundqvist. Men jag har hållit på med Live Kritik i konstsammanhang åtminstone sen 1996 då jag kritiserade galleristens Charlotte Lunds hängning av Maria Fribergs verk på den alternativa konstmässan Smart Show '96 som ägde rum i Wasahallen. Detta resulterade i att Charlotte Lund hämnades och stängde av mig och Source från Smart Show '97 som ägde rum på en finlandsfärja. Jag svarade med ett massutskick i löpsedelformat med texten "Vi sitter inte i samma båt under Smart Show '97" Bo Madestrand tog upp det i sin recension av mässan och förebådade slutet för Smart Show. Det blev också det sista året för Smart Show.

Live kritik inbegriper en interaktivitet som liknar det som finns här på SARTS, det vill säga att den som kritiseras har möjlighet att svara utan att behöva be en tidningsredaktör om lov. Live kritik är också det som en konstnär ger till en konstnärskollega på vernissage eller vid annat tillfälle. (Eller utställningsbesökaren ger till konstnären, galleristen, curatorn osv.) Vernissage är ett mycket speciellt tillfälle. Det bjuds på vin och tilltugg men detta görs av en speciell anledning, nämligen för att publiken skall slappna av och våga diskutera konsten med konstnären och de inbjudna. Mycket av den så kallade relationella estetiken går ut på att iscensätta situationer som liknar vernissagen. Men varför skapa nya estetiska situationer när vi kan ta vara på det som finns? Vernissager är för mig tidlösa ritualsituationer som överträffar all relationell estetik. Vernissagen är ett unikt tillfälle då konstnären får höra vad folk tycker om konsten. Vernissagen ger oss ett smakprov på hur det var förr i tiden när konstnären var en shaman som ställde fram, slängde eller hängde vissa speciellt utvalda saker och sen lät folksamlingen försöka tyda dem. Det var fullt tillåtet att tycka fel eftersom alla svar behövdes. På dagens vernissager samlas en massa konstexperter men det är väldigt få som tar sitt ansvar och kritiserar konsten. Det pågår säkert en tyst kritisk process inom varje besökares hjärna men det är väldigt få som delar med sig av sina kritiska åsikter. Några sparar dem för publicering i tidningar och det är viktigt med skriven kritik men det är desto viktigare att folk vågar ha sin egen uppfattning och uttrycka den i direkt samtal med konstnären, galleristen, intendenten osv. Om konstnären frågar vad folk tycker om utställningen då brukar de svara antingen att den är jättefin eller att det är svårt att säga nåt eftersom det är för mycket folk så de måste komma tillbaka en annan dag och titta i lugn och ro. Det är ett bra svar men hur många av dem kommer tillbaka? Och hur många av dem ger kritiska kommentarer när de kommer tillbaka?

Live kritik går ut på att våga vara okunnig och uttala sig om sånt som man inte förstår. Genom att börja prata om saker som man inte vet någonting om får man veta mer. Jag undersöker saker och ting på ett väldigt empiriskt och shamaniskt sätt och jag misstänker att Live Kritik är mitt sätt att försöka förstå vad konstkritik är för någonting.

Det talas om att konstkritiken är i kris och det kanske ligger nåt i det eftersom Konstkritikerförbundet snodde idéen med Live kritik och ordnade LIVE KRITIK under årets Sthlm Art Fair. Jag kan inte påstå att jag har patent på Live Kritik eftersom den har funnits i alla tider och kulturer och finns även bland djuren, men Konstkritikerförbundet borde åtminstone ha gett mig lite cred och informerat om att de blivit inspirerade av mig.

Konstkritiken är precis som konsten mycket sammanflätad med livet och den kommer att existera så länge livet existerar så det finns inte någon risk att kritiken kommer att försvinna. Kriser kan vara positiva (för de som överlever dem) eftersom när man tagit sig genom krisen har man förhoppningsviss fått insikt och mognat. Jag tror faktiskt att den konstkritikkris som upplevs i Sverige beror först och främst på konsten. Konsten är i kris och detta påverkar naturligtvis kritiken. Vart tionde år kommer konstvärlden med nya löften om engagerad nyskapande, spännande ung icke kommersiell konst, men på bara några få år blir allting förvandlat till investeringsobjekt och bilder till salu. Många musei- och galleriutställningar är konsthandelns reklamjippo så det är inte konstigt att kritikerna tappar suget efter ett tag. Vem vill finna sig i att vara en bricka i konstmarkandens spekulationer. Jag måste säga att jag är imponerad av att många svenska kritiker har hållit sitt intresse för konsten vid liv. Unga kritiker tycker säkert att det är kul att skriva om till exempel relationell estetik eftersom de upplever det för fösta gången, men en äldre kritiker som hunnit uppleva den i tre generationer sen 60-talet har ett helt annat perspektiv på utvecklingen och märker hur idéerna vattnas ut och blir till slut innehållslösa estetiska imitationer av samhällsengagerad konst. Vem orkar bry sig längre om relationell estetik när de flesta gör nåt som ser ut som relationell estetik.

Den kris som konstkritiken syftar på beror också på att konstkritiken i medierna har fått minskat utrymme medan det utbildas alltfler konstnärer, curatorer, teoretiker. Det finns en överproduktion på akademiker och bara ett fåtal av dessa kan försörja sig på att skapa konst eller skriva om konst.

Det pågår en kamp för professionell överlevnad och istället för att måna om tolerans och mångfald skriker folk desperat: "Min konst är bättre än hans konst" "Min kritik är bättre än hennes kritik". Alla som åtrår positionen som kritiker får tänka på att det gäller att orka skriva fler recensioner än en.

Det farliga när det gäller kriser är inte kriserna i sig utan den revolutionära rebelliska stämningen som vissa försöker skapa för att förskansa sig makt. Kriser är en naturlig del av evolutionen men det är däremot inte revolutioner. Och revolutioner är farliga eftersom de ger inkompetenta personer möjlighet att ta över makten (och ansvaret). Därför förespråkar jag långsamma övergångar där gamla (även konservativa) kritiker får verka sida vid sida med unga kritiker (även rebelliska). De unga kritikerna får lära sig att lyssna även på de kritiker som de inte gillar. De får också lära sig att ta sitt eget ansvar i byggandet av nya kritiska kanaler om de befintliga inte räcker till. Om Dagens Nyheter Kultur inte kan erbjuda arbete till alla unga så får de unga bygga upp Morgondagens Nyheter Kultur.

RE: Är det någon konstnär, eller annan person du beundrar, som du vill jobba med, eller som inspirerar dig?

DM: Det finns många konstnärer och andra yrkesutövare som jag tycker om och som inspirerar mig. Jag har också haft turen och glädjen att arbeta med såna människor, men det är inte så att jag vill jobba endast med folk som jag beundrar och tycker om. Jag söker mig inte till likasinnade utan föredrar att samarbeta men mina motståndare för att skapa balans och harmoni. Ibland känner jag att jag skulle vilja samarbeta med vetenskapsmän för att hitta svaren på Universums mysterier, men då tänker inte på något konkret namn. Egentligen tänker jag inte på enskilda personer utan på arbetsgrupper.

Jag beundrar de stora massorna som offrar sig för att några få individer eller produkter skall bli kända. Jag misstänker att GUD egentligen var namnet på ett företag med oändligt många anställda som skapade världen. Jag skulle kunna samarbeta även med Djävulen i hopp om att förändra världen till det bättre.

RE: Vad är dina nästkommande projekt?

DM: Jag är mitt inne i ett av mina "nästkommande projekt" som går ut att på att överföra samtliga tidigare utgåvor av Source Video Magazine of Contemporary Art från VHS till DVD. Jag har fått Konstnärsnämnden Sveriges bildkonstnärsfonds bidrag för kostnadskrävande projekt, för att tillsammans med min kollega Simina Astilean ge ut samtliga tidigare nummer av Source i DVD version. (VHS versionen kommer att existera parallellt med DVD - utgåvan under en obestämd övergångsperiod).

Ett annat projekt som jag har på gång heter "Markus Andersson en målande samtidsskald" och är ett försök att ge svar på frågan varför vissa konstnärer som lever i vår tid inte räknas som samtida. Jag hoppas få visa "Markus Andersson en målande samtidsskald" på en viktig utställning i Stockholm med början i mitten på februari 2006. Men det är inte riktigt bestämt ännu så jag kan inte säga mer.

Annars har jag på gång några workshops, föreläsningar, möten och så vidare...

36 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Dorinel. Tack, du är inspirerande och modig.

""Vem är du som lägger dig i ?"
Då brukar jag svara "Jag är lärare i livets skola och du befinner dig just nu i mitt klassrum". "

Nu tillhör jag det som tror att det är utomordentligt sunt för en konstnär att ha en unns messias-komplex, men upprättar du inte på detta sätt en viss hieraki/distans till eleven? För det blir väll ingen lärare utan elev?

I sådana fall.. är det en önskvärd utgångspunkt? Som jag uppfattar det arbetar du ju mycket med att försöka upphäva just hierarkier?

Min fråga är kanske: "Livets skola".. vemms liv?

MVH / Alfred

Maria sa...

Hej!

Jag tycker intervjun var uppfriskande!
Det var väldigt intressant att läsa om exemplen där du var "in action". Jag önskar att jag var precis lika modig och rättfram.

Att du är lärare i livets skola är en väldigt bra benämning. Att man bryr sig om och ser sina medmänniskor, ibland deras brister är schysst. Oftast berättar ju inte folk att man gör fel för "att vara snälla" men egentligen är de bara rädda. Rädda för att visa vem de är och vad de står för.

Jag ser inget problem i lärare/elev rollen som Alfred ovan gör. Ibland lär jag människor saker och ibland lär de mig. Om det finns en hierarki är den skiftande. Jag är själv bildlärare för tonåringar och lär elever det jag kan, men de lär mig nog mera.

Dorinel Marc sa...

Hej Alfred!

Kul att du är tillbaka med dina funderingar observationer och kommentarer. Jag saknade dig i debatten om konstkritikens kris. Jag minns att du ursäktade dig sist för att dina teorier var hemsnickrade eller liknande och jag hade tänkt svara att mina moralkakor är hembakade, men jag ber inte om ursäkt för det eftersom jag bakar dem med kärlek och omsorg. Jag hann som sagt inte säga det då men jag hoppas att jag lyckades formulera det det nu.

Det ligger ganska mycket i det du säger om hierarkier men den relation mellan lärare och elev som jag förespråkar liknar den "hierarki" som finns mellan familjemedlemmar. Den baseras inte på makt och förtryck utan på kärlek, ansvar, respekt, erfarenhet, kunskapsförmedling osv. En förälder måste ge sina barn även sådan kunskap som barnen inte ber om. Det finns ingen fullständigt utbildning i att vara föräldrar, syskon, far - och morbröder, mostrar fastrar, mor - och farföräldrar osv utan de som tar sin roll på allvar skaffar sig kunskap medan de håller på. Det ligger ju i familjens intresse att familjemedlemmarna lever på rätt sida om gallren och alla får ge råd till alla.

Genom att vi tar på allvar vår roll som familjemedlemmar och medborgare kan vi komma från den vaktbolag-stat som Sverige håller på att utvecklas till.

Såsom Maria förklarade för dig, lär sig en pedagog väldigt mycket genom att lära ut. Och det var precis det jag menade när jag skrev: "Jag ser mig själv som en lärare för hela samhället och jag lär mig ständigt nya saker genom att försöka lära ut."

"Livets skola" kan vara ett både brett och smalt begrepp eftersom den kan inbegripa vilka erfarenheter som helst och kan användas väldigt individualistiskt.
När jag hänvisar till "Livets skola så menar jag inte att någon skall lära sig att överleva i ett hårt social klimat utan att vi tillsammans skall skapa ett klimat som skall passa så många som möjligt. Genom livets skola försöker jag också nå sådana individer som inte klarar av att gå i vanlig skola. Folk kan inte bara sitta med benen i kors, supa och smutsa ner det offentliga rummet och tro att de har hamnat utanför samhället. Att göra det är som att flytta från pojk- eller flickrummet till vardagsrummet i föräldrahemmet och påstå att man har flyttat hemifrån. Vissa människor måste bli påminda att de är en del av samhället.
Samtidigt vill jag få, de som skaffat sig fina akademiska examen, att förstå att de inte är viktigare för samhället än någon som arbetar hela sitt liv som städare.
Så jag ställer krav på folk i alla led eftersom jag ser alla som jämställda. (De som man inte kan ställa krav på är inte jämställda.)


Slutligen undrade du vems liv det handlar om. Då kan jag svara att det handlar om allas liv eftersom livet är en gruppföreteelse.


Till Maria!

Kul att du gillade intervjun. Jag var lite nervös för din reaktion eftersom du hade efterlyst recensioner, men det verkar som Rikard och Kalle har tillfredsställt ditt behov av recensioner.

Det är intressant att både du och Alfred tycker att jag är modig, men jag vill påminna er att mitt mod beror på att jag känner mig trygg bland människor.

Joakim sa...

Så den vite heterosexuelle medelålders mannen har fått sin förkämpe? Så ytterligt fascinerande och smaklöst. Dorinel, jag finner de djärva idéerna uppfriskande, men argumentationen är unken och fantasilös.

Dorinel Marc sa...

Till Joakim (Borda Pedreira?)

Jag är inte någon förkämpe för den vite heterosexuelle mannen utan möjligtviss för "den svenske indianen".
Och det krävs inte mycket fantasi för att inse att "den svenske indianen" har blivit ett lovlig byte. Att förstå verkligheten handlar inte så mycket om fantasi utan om empati.

Dorinel Marc sa...

Till Joakim Grönesjö!

Det är intressant att följa hur ni som kommenterar dyker upp i par.
Först någon som kritiserar mig och sen någon som försvarar mig.
Det är mycket berörande.

Egentligen borde jag kanske hålla mig i bakgrunden och låta er kommentera helt fritt.
Att publicera en intervju kan liknas vid att ställa ut ett konst verk.
Konstnären behöver inte nödvändigtviss delta i de diskussioner som verket genererar utan han/hon kan lära sig nya saker genom att lyssna på de samtal som utspelar sig kring verket.

Jag känner en konstnär som efter avslutat utbildning på Konstfack utbildade sig till sjuksköterska. Jag tror att hon inte stod ut med konstvärldens låtsas engagemang.

Rikard Ekholm sa...

Joakim jag är nyfiken på dina åsikter. Du eftersöker att Dorinel ska ge en bättre argumentation - skulle du ytterligare kunna förklara (argumentera) varför du finner Dorinels argumentation så unken?

Nu får vi ju bara din slutsats.

Anonym sa...

Sara Landare said...

Åh, Dorinel, plötsligt, ur ett något irriterat tillstånd (förklarar nedan), sprider sig ett löjligt, drömskt leende på mina läppar när jag läser dig, kroppen blir glad. Jag känner, tror, vet att här finns det mycket att lära. Och kommer på att jag kan också, om jag vill och vågar.

Vad är det då som irriterar mig? Jag tror att det har att göra med just det som Joakim antyder angående den vite heterosexuelle medelålders mannen. Alltså självklarheten med vilken Dorinel agerar, som ju är så skön och befriande, stör mig något så in i he... För när verkligheten gör sig påmind ser jag vissa saker klart. Begränsningar. Oskrivna lagar. Normer. Det som Dorinel en stund lyfte från mig. Kanske är det egentligen inte svårare än att bara följa sina infall, göra som man vill, veta, vilja och tro, tro, tro på sig själv till tusen procent. Den där självklarheten där du till och med när du har FEL vet att du innerst inne har rätt, och att DU har rätt att göra just det du gör.

Jag vet inte vad andra tycker men det är inte så många som kommer undan med det. Mest just medelålders män, fast de behöver inte alltid vara vita enligt min erfarenhet. Möjligtvis ultrakarriärskvinnor (finns några att läsa om på denna blogg). Jag menar inte att starta någon feministisk diskussion, jag får känslan av att Dorinel gäspar av sånt, jag ville bara tala om hur dubbelt jag reagerade. Superintressant.

Joakim Borda sa...

Det enda som är mer tröttsamt än snusförnuftiga människor är snusförnuftiga konstnärer. Jag avfärdar inte allt som du säger i den där texten, Dorinel, många av dina idéer är både uppfriskande och underhållande. Jag har en svaghet för nihilism. Men hela inledningen var som sagt unken. Kanske är du en sådan där konstnär som rotar bland folket, i varje fall håller du en ton och argumentation som gärna påträffas i fikarummet på något gudförgätet kneg. Jag instämmer i att Kamali och hans anhang är ett gäng akademiska dogmatiker, för att inte säga charlataner. Men hela den där "lär er prata svenska och sluta klaga, ni ska vara tacksamma att ni har fått komma hit och tänk på oss stackars flitiga östeuropéer som minsann vet att anpassa sig samt uppskatta frihet och demokrati utan att gnälla och ställa krav" är lika absurd som förlegad. Jag har hört den många gånger förr, särskilt under tidigt 90-tal. Men till skillnad från den tidens musik och mode, som är hett just nu, är det där pratet helt passé.

Men vad värre är brister argumentationen på alla punkter. Dina argument är följande: 1. Alla i Sverige måste prata svenska 2. Invandrare måste respektera svenska lagar (Jag väljer att tolka detta som att de måste FÖLJA lagarna.) 3. Att få åtnjuta demokrati är en lyx som man bör vara tacksam över. 4. Invandrare är lata och deras utländska examina är mindre värda än svenska. Det här sista är svårt att behandla som ett filosofiskt argument utan att ta till empiri. Här hade du behövt presentera premisserna till det argumentet och jag skulle i gensvar hänvisa till olika empiriska undersökningar som visar att utbildningsnivån hos många invandrare håller en nivå som inte är sämre än den svenska, att det inte saknas behov av men väl tilltro till utomeuropeiska läkare etc.

Varför måste man lära sig svenska? När jag träffar en immigrant brukar jag punktera deras naiva entusiasm över att få gå på SFI-kurs med rådet att de istället lär sig flytande engelska. Svenska måste man tala perfekt eller inte alls. En bruten svenska är ett handikapp idag. Blattedialekt likaså. Bättre då med engelska eftersom de efter några år ändå måste flytta vidare till England om de ska få återuppta sitt yrkesliv som läkare eller ingenjör. Dessutom talar alla i sverige engelska och på det språket slipper man få höra "Förlåt, vad sa du?" av frustrerade småbyrokrater. De är fullt upptagna med att själva förstå med sin patetiska semesterengelska. Kommunikationen blir mer jämlik med ett lingua franca.

Det är alls ingen självklarhet att man måste förlja lagarna i ett land. Det kan ju vara förtryckande lagar. Men om vi godtar att man måste följa ett demokratiskt lands lagar, som de svenska, så visst. Men då faller dina andra argument.

Det där populistiska tacksamhetstramset är ologiskt. Vad ska man vara tacksam för? Att slippa diktatur och öppet förtryck? Det är en mänsklig rättighet enligt FNs deklaration om just dessa rättigheter. Den svenska grundlagen är förvisso inte lika generös, eftersom den medger vissa inskränkningar för ickemedborgare, men med förbehållet att dessa ska vara förenliga med ett demokratiskt samhälle. Dessutom har Sverige ratificerat FN-deklarationen. Europakonventionen som är inkorporerad som svensk lag uppväger medborgarskapskravet genom att föreskriva dessa rättigheter för "Envar". Grundläggande mänskliga rättigheter är inga privilegier och därför inget man bör vara tacksam för.

Även assimileringstanken som genomsyrar din argumentation är minst sagt konstig. I en demokrati stipuleras en uppsättning friheter (se efter i Regeringsformen [RF] kap 1 & 2 för vad som gäller i Sverige) som sammantaget garanterar medborgaren rätten att tycka att regeringen är ett gäng idioter, att skriva gnälliga insändare eller gå på stan i Burkha om man så vill. För att inte tala om rätten att sitta i sin förortsetta hela dagen och uggla framför latinamerikanska såpor dubbade på arabiska.

Dina argument om att man ska anpassa sig till Sverige är motsägelsefulla. I en demokrati har man rätt att ställa krav på samhället eftersom all offentlig makt utgår från folket. Ett annat problem med att kräva anpassning är att man enligt den logiken också måste anpassa sig i diktaturer. Ja om alla gjorde det skulle vi väl inte ha några flyktingar. Och kanske inte någon demokrati heller.

Själv är jag född här och hatar falukorv och lutheranism, ser ner på bondtölpar och läser gärna utländsk pornografisk litteratur. Det är ingens ensak mer än min. Och jag är inte tacksam för fem öre, varken när jag vältrar mig i lyx eller när kronofogden jagar mig. Det är min grundlagsskyddade rätt att vara otacksam.

Anonym sa...

Dorinel

Angående kritiker krisen.

Jag läser det mesta här, men för mig som obildad dyslektiker var det något ansträngande att hänga med i alla vändningar. Men nån liten oskyldig kommentar sköt jag nog in vill jag minnas.

Angående pedagogiken:

Visst kan hierarkier vara av godo. Men jag tycker att det är utomordentligt viktigt att det är en uttalad överenskommen hierarki mellan, lärare och elev, eller vilken form av auktoritet det nu än rör om.

Scenario: Mig själv för några år sedan bara...en knarkande nersmutsande tonåring, med benen oftast i kors, utan en tillstymmelse till trygghet ibland människor och än mindre med någon akademiker-utbildning. Kliver på tunnelbanan hemma i Hässelby, På samma station kliver en vilt främmande skäggprydd man på och läxar upp mig i konsten att leva mitt liv? Hur skulle jag kunna anat att det hela skett av kärlek?

Jag hade troligtvis bara blivit rädd och flugit i taket.

Det blir en fråga om integritet.

Jag ser en likartat problematik i den relationella konsten. Man använder samma metoder som i telefonförsäljning eller välgörenhets drafting. Gör man rätt i att köra ner konsten i halsen på människor? Har man inte längre rätten att "välja" konsten?

MVH / Alfred

Dorinel Marc sa...

Hej Joakim Borda:

Din argumentationskonst faller på första versen. "Det enda som är mer tröttsamt än snusförnuftiga människor är snusförnuftiga konstnärer" skriver du och det verkar som du inte förstått att konstnärer är människor.

Konstnärer är människor, svenskar är människor, läkare är människor , invandrare är människor och jag pratar om mänskliga rätigheter och skyldigheter. Du pratar bara om mänskliga rättigheter och det är där som skon klämmer. Det var precis det som talarna på ABF gjorde. De pratade bara om rättigheter ingenting om skyldigheter.

Till skillnad från dig så tar jag inte de mänskliga rättigheterna för givet. Mänskliga rättigheter förutsätter att en majoritet tar sina mänskliga skyldigheter på allvar.

Jag håller med dig att det finns såna som ser nere på folk som bryter och att det är "finare" att tala engelska än dålig svenska. Det ligger mycket i det du skriver på den punkten och jag anar även en viss uppgivenhet inför den snobbism som råder.

Men när jag skrev att man skall ställa krav på alla som fått stanna i Sverige då syftar jag på politiska flyktingar som är här för att få en fristad undan förtryck och krig inte av karriärmässiga skäl. En läkare som verkligen tycker om människor väljer vilket arbete som helst på sjukhuset eftersom han/hon förstår att alla insatserna behövs och att man utvecklas genom arbete.

Den främsta anledningen till att jag vill att vi skall tala svenska med våra medborgare är att jag tycker att de människor som byggt upp välfärden har rätt att dö på svenska.

Jag tycker att vi skall visa respekt för de människor som slitit för den välfärd som många både invandrare och unga svenskar tar för givet. (precis som de tar för givet mänskliga rättigheterna.)
Vi behöver inte säga tack. Det räcker med att vi tar våra mänskliga skyldigheter på allvar.


Jag reagerade precis som Rikard på att du hade klassat mitt sätt att argumentera som unket. Men jag är benägen att hålla med dig. Jag uttrycker mig på ett empiriskt, närmast primitivt sätt och min argumentation kan därför upplevas som uråldrigt och därmed unken.

Du är observant och skarp i din kritik och jag är tacksam över att du tar dig tid och argumenterar.

Men vi vet ingenting om sakernas tillstånd i ett längre tidsperspektiv och om tiden inte rör sig i den riktningen som du tror, då kommer mina unkna argument att kännas fräschare och fräschare med åren.

Hänger du med?

Dorinel

Dorinel Marc sa...

Till Alfred!

Föreställ dig följande scenario:
Du sitter på tåget mot Hässelby Strand i sällskap med din kompis. Ni är trötta och ni vilar fötterna på sättet mittemot, men ni bryr er inte om att lägga en tidning eller annat skydd under era skor. Snett mittemot sitter en gråskäggig man och tittar fundersam på er. Efter ett tag säger den skäggige manen:
"Ursäkta jag måste störa er med en fråga. Jag ser att båda ni har fötterna på sättet, men om det kommer en tågvakt och säger till er att ni inte får ha fötterna på sättet vad gör ni då?"
"Vi tar ner fötterna från sättet" säger du och din kompis.
"Ok men om jag säger till er att ni inte skall ha fötterna på sättet tar ni bort dem då?" frågar mannen.
"Ja" säger både du och din kompis samtidigt som ni tar ner era fötter från sättet .
"Fantastiskt säger den skäggige mannen. Det finns hopp för mänskligheten."

Hängde du med?

Anonym sa...

Den här diskussionen om "att lära sig svenska" ordentligt. Det är bra att diskutera annat än konst på Sarts också.

En invandrad person behöver inte lära sig svenska korrekt men göra sig förstådd. Pensionärer kan faktiskt inte engelska och själv har jag arbetat inom hemtjänsten i London, med min inte perfekta engelska. Det var oerhört svårt att springa runt och handla 40 varor med en engelsk inköpslista. Jag sprang mellan hyllorna och var helt svettig när jag var klar. Ibland blev det fel, mest med olika slags köttsorter, och jag fick gå tillbaka. Men jag lärde mig och pensionärerna visade förståelse för att jag inte kunde engelska perfekt. Det är så mycket antingen eller, varför kan inte svenskar visa tålamod med en knagglig svenska? Båda sidor måste anstränga sig, jag tycker det är ett underbetyg till personen att gå över till engelska direkt. Kort inlägg eftersom jag har kort om tid.

?? sa...

?

Anonym sa...

Dorinel, menar du att alla människor har samma förutsättningar i grunden? Att de bara behöver fostras till att ta vara på dem? Så tolkar jag dina kommentarer. Det gör mig allvarligt talat ledsen. Inte så att jag tror att du i ditt agerande, eller argumentation skulle göra något dåligt, du verkar ju snäll. Men jag vill hävda att människor har olika känslighet och begåvning, där du omöjligt kan ställa samma krav. Vare sig det gäller att lära sig svenska eller känna tacksamhet. Däremot kan du ju locka fram hur sköna grejer som helst ur folk, med rätt taktik/teknik. För det är väl det du "gör"? Det är ju konst. Att påstå att vi alla är jämställda är ett skämt. Jag brukar låtsas det ibland, för att liksom få lite roligare. En stund. Sen får jag alltid en käftsmäll och måste komma ihåg hur det var nu igen. Men på det igen bara.

Dorinel Marc sa...

Till Anonym som undrade om jag tyckte att alla hade samma förutsättningar att lyckats:

Till din glädje kan jag meddela att du har missförstått mig ganska rejält. Jag har aldrig påstått vare sig att alla har samma förutsättningar att lyckas eller att man skall ställa samma krav på alla.

Jag håller med dig att "människor har olika känslighet och begåvning" men jag vill ställa en konkret fråga till dig:

Klassar du en person som låtsas vara handikappad som begåvad eller mindrebegåvad?

Jag är kritisk mot fuskare som utnyttjar de "förmåner" som är reserverade för handikappade, t ex genom att tigga pengar i tunnelbana eller köpa sig en handikapparkeringstillstånd.

Riktigt handikappade är enligt min erfarenhet angelägna att göra rätt för sig och inte vill vara samhället till last.

"Så jag ställer krav på folk i alla led eftersom jag ser alla som jämställda. (De som man inte kan ställa krav på är inte jämställda.)" skrev jag men sa aldrig att man skall ställa samma krav på alla i alla sammanhang.

När jag sitter på bussen till exempel, kan jag inte ställa samma krav på bussföraren som jag ställer på en medresenär. Men jag ställer rimliga krav både på bussföraren och på medresenärerna och de i sin tur ställer krav på mig. Dessa krav märks knappt när alla respekterar reglerna ombord.

Vi ställer ju krav på varandra som familjemedlemmar, samboende, kompisar, skolkamrater, medpatienter, medmänniskor, osv så det är inte alls konstigt att ställa krav på varandra som medborgare. Och att förvänta sig av svenska medborgare skall tala svenska är faktiskt ett minimum krav. Jag anser att alla svenska medborgare har skyldigheten att tala svenska och rätten att bryta på sina modersmål.

Att vi skall kunna ställa krav på varandra är A-O i ett demokrati tycker jag. Och då menar jag ömsesidiga krav.
Joakim Borda skrev i sin andra kommentar att demokratier garanterar "medborgaren rätten att tycka att regeringen är ett gäng idioter".
Om detta skall verkligen vara demokratiskt enligt min bild av demokrati, då har också regeringen rätten att tycka att medborgarna är "ett gäng idioter"

Ett pedagogiskt exempel inträffade i Göteborg häromåret när ett gäng ungdomar kastade stenar mot polisen. Då plockade en polisman upp en sten och kastade den tillbaka mot stenkastarn. Klockrent tycker jag, men du kanske tycker att jag inte är snäll mot stenkastarna.
Men föreställ dig följande scenario:
Någonstans i världen håller en kvinna på att bli stenad till döds. Hon är omringad av folkmassorna och stenarna regnar över henne. Men plötsligt börjar hon plocka upp alla stenarna och kastar dem med allt kraft tillbaka i huvudet på dem som försökte döda henne. Skulle inte det vara vackert?

Ana sa...

Det finns mycket intresssant här att kommentera men först och främst måste jag få fråga:
Hur visste du att den fuskhaltande mannen i tunnelbanan var rumän? Blev det någon reaktion från de andra passagerarna?

Jag är också från Rumänien och har själv irriterat mig på den typen av tiggande på tunnelbanan - jag bor inte i Stockholm, men är där då och då, och varje gång händer det att jag råkar ut för något liknande, till exempel en äldre kvinna som sjunger en banal kärlekssång med falsk röst medan hennes man går runt i vagnen och försöker samla in mynt - och det är så att jag vill sjunka genom jorden. Flera gånger har jag tänkt fråga eller säga något men låtit bli för att jag inte riktigt vetat om jag skulle kunna hantera situationen efteråt.

Men de gånger jag har reagerat så har jag hört att de pratar rumänska eller sett att de räcker fram lappar där det står att de är från Rumänien.

Dorinel Marc sa...

Till Ana:

Jag gick på känslan. Hans sätt att iscensatta sitt handikapp fick mig att tro att han var från Rumänien. Så jag började prata rumänska med honom när han antydde genom sitt kroppsspråk att han inte talade svenska.
Det var några medpassagerare som kommenterade och jag tror att det var såna som hade gett honom pengar. De stod ganska långt borta i vagnen så jag kunde inte följa diskussionen.

Jag har kritiserat även de som brukade dela ut lappar i tunnelbanan.

Åren 2003-2004 var det en invasion av tiggare från Rumänien som delade ut nästan identiska lappar med texter som:
" Hej!
Jag är en flicka från Rumänien som har tre syskon.
Våra föräldrar har lämnat oss och vi har ingenstans att ta vägen.
Jag ber om hjälp så jag kan hjälpa mina bröder i Rumänien.
Tackar er för hjälpen!
Lappen åter Tack!"

Jag började prata svenska med dem men de kunde inte svenska.
På deras lappar stod det "Lappen åter Tack!" så de förväntade sig att vi som fick lappen skulle förstå svenska. Då frågade jag dem på rumänska "Varför skriver ni inte era lappar på rumänska istället? Ni ber om hjälp på ett språk som ni inte förstår. Hjälp är inte bara pengar" De svarade: "Det finns ingen som talar rumänska här" " Visst finns det folk som talar rumänska här, jag talar ju rumänska med dig just nu." - svarade jag.

Jag försökte förklara för de att deras sätt att missbruka människors givmildhet kommer att resultera i att folk slutar bry sig och detta kommer att drabba de som verkligen behöver hjälp.

Våren 2004 tog jag upp detta på en romsk kväll på Moderna Museet i Sthlm. (Live kritik) Bland gästerna fanns både medlemmar av Sveriges romska elit och personal från rumänska ambassaden. Jag lyckades på ett ganska fint sätt koppla ihop konstvärlden med tiggarvärlden och romerna med rumänerna. Samma år gjorde jag även ett verk med titeln "Desperata aliens använder sig av ett språk de inte förstår" som jag ställde ut utanför Falun. Det finns att se på min hemsida under "works" http://www.sourceunlimited.org/dorinel/

Jag vet vilken sångerska med falsk röst du syftar på. Hon är ganska pinsam faktiskt. Men jag har träffat även bra gatumusiker från Rumänien som jag känt mig stolt över.
Jag har också samarbetat med gatumusikanter från Rumänien, bl a på Sthlm Art Fair och på Kägelbanan (Södra teatern).

Mycket av min konstnärliga aktivitet går ut på att försöka förstå konsten. Och för att förstå konsten tittar jag på tiggarnas, tjuvarnas, bedragarnas och andra gruppers sätt att iscensätta.
Det finns väsentliga skillnader mellan tiggare och konstnärer men också slående likheter.

Anonym sa...

Svar på Dorinels fråga om fejkhandikappade är begåvade eller mindre begåvade:

Jag tycker inte heller om bedragare. Ibland är det dock svårt att veta varför en människa handlar på ett visst sätt. Vad ligger bakom? Ditt synsätt på människan tycks mig frikopplat från den kontext människan befinner sig i. Det är ju ofta så konstnärer agerar och skapar, just för att de finner verkligheten otillräcklig, så bygger de ut den och har de tur, eller gapar högt så får utbyggnaden plats. En stund eller länge, eller alltid.
Det som gör det hela mer problematiskt är just maktstrukturen i kontexten. Det är klart att det är vackert när folk försvarar sig men sen då? Påföljd? I en utopi är ju ditt sätt att ställa krav på människan helt adekvat. Jag behöver utveckla det här men nu får jag inte vara här längre. Återkommer.

Anonym sa...

Jag hänger med! Inga fötter på sätet.

Angående bluffmakare och tiggare:

Är det inte tjusigare att sparka uppåt?

MVH/Alfred

Dorinel Marc sa...

Till Anonym:

Du skriver angående mina kommentarer:
"Ditt synsätt på människan tycks mig frikopplat från den kontext människan befinner sig i"
Jag vågar påstå att det förhåller sig tvärtom, nämligen att jag agerar utifrån "den kontext som människa befinner sig i".

Vidare skriver du: "I en utopi är ju ditt sätt att ställa krav på människan helt adekvat." Nu vet jag inte om du använder "utopi" om ett samhällsform som är omöjligt att uppnå eller om ett välfungerade samhälle. För mig är definitionen av utopi relativ och är strikt beroende av den kontext som människan lever i. För många människor som lever i fattigdom och förtryck runtom i världen är demokrati av svensk modell rena utopin, medan för många som är födda här, är Sverige den tråkiga landet Lagom.

Jag har vid några tillfällen gjort kritiska kommentarer till de utopiska bilder av paradiset som marknadsförs av Jehovas Vittnen. Deras illustrationer av Paradiset, publicerade i "Vakttornet" och "Vakna" brukar vara väldigt lika de harmoniska liv, i samspel med djuren och naturen, som många lever idag här på Jorden. Men ändå använder Jehovas Vittnen dessa relativ vanliga bilder för att sälja "behörighet till Paradiset". Så jag tog och klistrade in en skylt med texten "obehöriga äga ej tillträde" vid ingången till en av dessa paradiska bilder, och gissa vad som hände! Det kändes faktiskt helt logiskt att man skall kräva en viss behörighet av de som vill leva i Paradiset. Annars skulle Paradiset så småningom transformeras till ett helvete av de som tror att i Paradiset är allt tillåtet.

/Dorinel

Ps titta gärna på min hemsida om du inte gjort det redan
http://www.sourceunlimited.org

Dorinel Marc sa...

Hej Alfred!


Det som jag har märkt som generell tendens bland unga aktivister, anarkister osv är att de ställer högre krav på t ex H&M, Coca Cola och Mc Donalds än på enskilda små handlare. Det är en farligt attityd tycker jag eftersom de stora kompanierna är redan under hård bevakning och tvingas ta sitt ansvar när det gäller löner, skatter, skydds - och miljöfrågor o s v, medan många av de små skurkarna kommer undan. Många skurkar små....
Det finns fuskare och bedragare på alla nivåer allt från tiggare i tunnelbana till stora insamlingsorganisationer men det finns också folk i deras närhet som avslöjar dem. Jag tror att vi kan åstadkomma ganska mycket om vi både hjälper och ställer krav på vår nästa.

Anledningen till det gick så dåligt för den demokratiska utvecklingen i Rumänien efter "revolutionen" 1989 var att de avrättade Ceausescu som en syndabock utan att ställa krav på den enskilde medborgaren.

Jag har länge brottas med frågan varför mänskligheten har utvecklats mycket mer på det tekniska planet än på det sociala. Under min shamaniska period kom jag fram till att eländet i världen beror på att vi i våra sociala relationer ljuger för varandra och inte tillåts verifiera sanningshalten i varandras påstående. Vetenskapsmän tillåter att deras påstående kontrolleras medan i mänskliga relationer får kontroll en negativ laddning.
Om en matematiker påstod att 2+3+1=7, då fick vem som helst verifiera om detta stämde utan att matematikern sa" Litar ni inte på mig? Tror ni att jag är dum?"
Men i våra sociala relationer förhåller det sig annorlunda:
Om en man sa till sin fru "I morgon kväll skall jag åka bort på en konferens med arbetskompisarna X, Y och Z" och kvinnan ville kontrollera sanningshalten genom att fråga X, Y och Z, skulle mannen bli så upprörd över att hans fru inte litade på honom att han ville hellre göra slut än låta henne kolla om ekvationen stämde.

Som en sammanfattande svar på din fråga "Är det inte tjusigare att sparka uppåt?" så kan jag säga att jag ser sakerna i ett universellt perspektiv och att i universum finns det inte uppåt eller neråt så jag sparkar försiktigt åt alla håll.

Anonym sa...

Dorinel

"I universum finns varken upp eller nedåt" Är ett påstående jag inte skulle verifiera. Univesum är lika mycket en konvention som tex konst...och borde väll stå i förhållande till människor/samhälle osv.

Uppåt behöver nödvändigtvis inte vara en hamburger kedja. Det kan lika gärna vara ett svar på, varför människor tigger? varför människor ljuger? osv... ställt på sin spetts blir nog frågan vem äger tillträde till paradiset.

Nu blev det visst väldigt diffust.

PS. jag tittade lite på din hemmsida, vad stilig du var när du var ung.

MVH/ Alfred

Dorinel Marc sa...

Hej Alfred!

Jag hänvisade till att det inte finns uppåt och neråt i universum i ett poetiskt försök att förklara att jag sparkar inte konstant uppåt eller neråt utan bedömer varje fall individuellt. När jag tog upp exemplet med tiggaren i tunnelbana så ville jag inte få fram budskapet att tiggeri är fel utan att det är fel att fejka handikapp för att komma åt resurser som är avsedda för nödställda.

Jag tycker att det är helt mänsklig att tigga och be om hjälp när man befinner sig i nöd, men att göra det till en livsstil är att missbruka människors goda vilja. De som utnyttjar och missbrukar folks generositet tar inte sitt ansvar för att andra som befinner sig i nöd skall få hjälp.

Att folk blivit immuna mot tigare med lappar "Hej jag kommer från Rumänien" beror på att tiggarna har missbrukat folks generositet.

Att folk orkar knappt bry sig om fler apatiska flygtingbarn beror "att apatiska flygtingbarn" har missbrukas.

Att inställningen till invandring har blivit alltmer negativ beror på att alldeles för många av de som fått stanna i Sverige inte förstått att det gäller att ta sitt ansvar om det skall finnas plats och resurser för fler i nöden.

Varför tigger friska människor, eller håller på med försäkringsbedrägerier? Inte för att de tror att de är dumma eller mindre begåvade utan för att de tror att de är smarta och kan ta genvägen till framgång. De vill i likhet med valutaspekulanter, tjuvar, rånare och andra liknande kategorier slippa jobba och komma direkt åt pengarna. Dessa grupper är tillräckligt smarta för att vilja ha pengar utan arbete men ändå inte tillräckligt begåvade för att förstå att även brottsligt aktivitet blir till slut ett arbete, och i många fall ett ganska riskfylld, slitigt och lågavlönad sådan.

Och nu lite angående vilka som får tillträde till Paradiset.

Föreställ dig följande scenario:

Du är en av många som byggt upp ett Paradis där människor och djur lever sida vid sida i samförstånd med varandra och i samspel med naturen. En dag står du vid ingången till Paradiset, välkomnar några nykomlingar och sen visar du dem runt. En av de nyanlända tittar förundrad över Paradiset och vänder sig till gruppen och utbrister: "Här finns det hur många kossor och betesmark som helst, men ingen hamburgarrestaurang, så låt oss starta en hamburgerkedja!"

Vad säger du till honom?

MVH
Dorinel

Ps Du skrev att jag såg stilligt ut när jag var yngre så det är inte säkert att du hade blivit rädd för mig om jag hade läxat upp dig i tunnelbana för några år sen :-) Ds

Anonym sa...

Jag skulle fundera en stund, sen skulle jag svara: Utmärkt ide! Välkommna! Och så skulle jag lite cyniskt tänka för mig själv: bra då kommer dom här nykommlingarna inte behöva tigga i tunnelbanan i varge fall.

Ps. Förlåt mig, yngre skulle det stått, inte ung.

Men jag hade nog ändå blivit ganska besvärad, sån är jag.

MVH / Alfred

Dorinel Marc sa...

Hej igen Alfred!

Jag måste förtydliga att med formuleringen "människor och djur lever sida vid sida i samförstånd med varandra" menade jag att de inte åt upp varandra.
Skulle du fortfarande säga samma sak till en nykomlig som ville starta en hamburgerkedja i Paradiset?

Dorinel

Anonym sa...

Jo jag förstod att det inte var meningen att äta djuren i paradiset. Jag försökte bara värdsliggöra det hela något.

Ok, under förutsättningarna att bara vegetarianer kommer in i paradiset så svarar jag: Nej, fel paradis! Här tar vi hänsyn till alla däggdjur, du får tänka om eller räkna med att bli förvisad till, vart du nu kom ifrån...

"Att inställningen till invandring har blivit alltmer negativ beror på att alldeles för många av de som fått stanna i Sverige inte förstått att det gäller att ta sitt ansvar om det skall finnas plats och resurser för fler i nöden."

Först, har inställningen till invandring verkligen blivit negativare?

"Experter" talar ju nu om att mass importera arbetskrafft för att ta han om de äldervård osv...(vilket är ett lustigt resonemang, skulle arbetslösa svenskar vara för "fina" för att själva ta hand om sina gamla?)

Sen det att många invandrare fuskar. Som jag ser det beror det mycket på att de sätts i ett system som mer eller minder är upplagt för fusk, i ett land där det förts en usel daltig integrationspolitik
de senaste tjugo trettio åren.
Det beror väll inte på att invandrare skulle ha sämre karaktär?

Alfred

Dorinel Marc sa...

Hej Alfred!

Jag håller med dig att invandrare inte har sämre karaktär än svenskar.

Det jag vill få fram är att bristande information om vilka regler som gäller i Paradiset kan medföra att folk gör livet i Paradiset till ett helvete för andra människor och djur och i slutändan även för sig själva.

Jag vet inte om du har tänkt på att även nöjesparker har strikta regler som måste respekteras både av de som sköter karusellerna och besökarna för att det skall vara riktigt kul.

Och nu när vi skriver så mycket i liknelser minns jag på att du dök upp i debatten om konstkritiken och diskuterade konstkritikern som vinprovare. Det var intressant.Jag minns konversationen om en tomvinflaska men inte under vilket artikel det var. Hur går det med dina studier förresten? Håller du på att utbilda dig till konstvetare?
Jag är dessutom nyfiken på om vi har träfatts förut? Av ditt tidigare inlägg verkar det som du har sett mig någon gång när jag hade lång skägg. Kanske på tåget mot Hässelby :- ) ?

Ha en trevlig kväll!
Dorinel

Anonym sa...

Hej!

Jag är absolut benägen att hålla med om att förhållningsregler och tydlighet är nödvändigt i ett paradis, det är nödvändigt för all form av mänsklig verksammhet, också konst.

Det var Karl N som jämförde en konstkritikers roll med en vinprovares under Manderstrend rubriken. Jag tyckte det var orimligt i o m att ett vin existerar innom ett så tydlig ramverk, vin har alltid beröringspunkter med annat vin tex.
Konstvärlden är ett dolt ramverk, med maskerade hierarkier och extremt rörliga diffusa förhållningsregler. Man bryter mot en konvention, man bygger upp två nya osv, konst är offta snårigt och byråkratiskt, medans vin är...vin.

Mina studier går väll någorlunda antar jag, någon konstvetare kommer jag aldrig bli dock. Nej jag ska alltid vara en enslig stafflimålare, och jag hoppas kunna arbeta inom äldervården för att få ihop det.

Vi har nog aldrig träffats, jag har lämnat Stockholms västra förorter, troligtvis för gott och bor numera i Göteborg. Skägget har jag sett på bild i något sammanhang jag inte mins.

MVH / Alfred

Dorinel Marc sa...

Hej Alfred!

Tack för ditt svar. Hoppas att du trivs bra i Göteborg.
Göteborg känns hett just nu med tanke på att konstkritikerdebatten skall flytta dit till helgen. Skall du till Konstmuseet på konstkritikerdebatten på lördag?
Jag la ut information om diskussionen i Göteborg under inlägget "Understreckare om krisen" och försökte mobilisera Sarts och Efterkritiken att åka Göteborg för att sätta lite fart på debatten. Men det verkar som ingen från Sarts skall dit. Jag är själv ganska osäker på om jag skall åka. Men det skulle vara kul om det kommer mycket folk och blir lika trångt som det var på konsthall C i Hökarängen så paneldeltagarna får lite press på sig och känner att det är på allvar.
Om jag åker till Göteborg skulle det vara kul att träffa dig.

Jag läste igen diskussionen om kritikern som vinprovare som fördes under rubriken Om Madestrands "Kritikerkris" (publicerad måndag, oktober 03, 2005). Det var en intressant analogi inte minst på grund av att du plötsligt ställde frågan "Men om vinrecensenten korkar upp flaskan och finner att den är tom då? Först då står vinrecensenten inför en likartad situation som konstkritikern". Jag tänkte fördjupa mig i diskussionen men han inte riktigt eftersom jag hade fullt upp med min intervju. Jag hoppades då att jag skulle få tillfälle att diskutera det i anslutning till kommentarerna till intervjun men höll på att glömma det. Men nu får jag passa på och ta tag i det.
Att använda vinet som metafor när man skall försöka förstå konstnärens och kritikens roll var ett bra grep tycker jag. Jag hade sagt i tidigare diskussion att en bra kritiker kan kritisera dålig konst utan att det blir dålig kvalité på kritiken för det. Karl sa ungefär samma sak genom att använda sig av exemplet med en vinprovare som får smaka på dåligt vin. Recensenten behöver inte vara en dålig recensent för att han/hon skriver att dåliga viner är dåliga menade Karl.

Jag håller med dig att "vin har alltid beröringspunkter med annat vin" men kom ihåg allt vin har inte samma status. Allt som marknadsförs under etiketten vin skulle kunna betraktas som vin men så är inte fallet. Det är lättare att vara överens om vad som är vin om man inte arbetar i branschen och behöver tillverka eller sälja det. Det finns tyvärr vin som inte håller måttet så vi får vara glada att det finns kvalitetskontrollanter. Vad som är gott vin är egentligen en smaksak men det är inte gemene mans smak som gäller. Det finns finsmakare som kallar allt vin som de inte gillar för ättika eller annat.. Även drickvatten som inte skall ha någon smak är en smaksak ändå.
Häromåret såg jag ett tv-program om bordsvatten. De intervjuade en expert som rekommenderade vilken mat skall ätas till vilket vatten. Han nämnde bara en massa märkesvatten på flaska. Då frågade programledaren "Till vilken mat skall man dricka kranvatten?" "Till hundmat" svarade experten. Jag antar att miljoner tittare kände sig förolämpade men det blev ingen tittarstorm ändå. (hundarna borde också bli upprörda men det är en annan historia)

Och nu när jag har berört både vin och vatten så vill jag återknyta till den tomma flaskan som du använde som metafor för det tomma gallerirummet.
Jag tillhör de som använt sig av det mer eller mindre tomma gallerirummet för att försöka förstå konstens innersta väsen.
(Titta gärna på min hemsida http://www.sourceunlimited.org/dorinel under "Works" på "Inställt" som var en handling som jag gjorde under Konstfacktiden. Det finns även en kort recension av Peter Cornell under "Press-review")
Att få en konstupplevelse genererad av det tomma gallerirummet är inte konstigare än att bli botad av sockerpiller. (placeboeffekt) Jag tror faktiskt att under speciella omständigheter skulle man kunna bli riktig berusad av att "dricka" ur en tom vinflaska.

I konsten har vi det tomma gallerirummet som kan generera konstupplevelser medan i den kristna religionen har vi exemplet med vattnet som genererade berusning under bröllopsfesten i Kana. (Enligt Nya Testamentet förvandlade Jesus typ 600 liter vatten till vin). Min teori är att Jesus fick gästerna att dricka vatten och leka att de drack vin och att alla hade jätteskoj ungefär som småbarn och vuxna har kul när de bakar och "äter" sandkakor. Jag tror att Jesus försökte få folk att använda vinet som symbol för blod och vattnet som symbol för vin i sina ritualer .

Konstarterna är besläktade med ritualer och i teater-, film- eller bildkonstsammanhang är det helt accepterat att man bli full av att dricka ur en tom vinflaska.
Och det är just den tomma vinflaskan som skiljer den berusningen som konsten erbjuder mot den ordinarie vinberusningen.

Problemet uppstår när vinrecensenterna skall recensera en berusning som är orsakad av en tomvinflaska. Den berusningen som konsten genererar kan inte kontrolleras utifrån promille halten i blodet.
Och jag tror att det är därför som du upplever att "konst är offta snårigt och byråkratiskt, medans vin är...vin."

Håller du med mig?

Dorinel

Anonym sa...

Hej Dorinel, nej det blev ingen konstkritik debatt för mig, jag hade planerat att gå men så blev jag sjuk. Tack för att du har tagit dig tid att svara på allt.

Jag vet inte riktigt om jag håller med i alla dina analyser, det är väl så att det är vinrecencentens uppgift att ta reda på hur bra vinet smakar utefter vissa stadgar och traditioner, i vinrecentionen tas fasta begrepp som torrhet, sötma, beska, fruktsyra upp. Huruvida vinrecensenten blir full eller inte brukar väll oftast inte offentliggöras. Med det öppet "modernistiska" och reaktionära synsätt jag har önskar jag att man kunde göra liknelser mellan konst och vin men jag tycker inte det känns rimmlig nu, kanske i vissa fall, i andra inte. Vinet kan vara dålig eller bra, rött eller vitt, ja det kan till och med vara cider,saft, vinäger eller "bara" vatten, högt eller lågt, men det har ändå mycket klarare spelregler än konst, spelregler som alla vin/vätske drickare mer eller mindre känner till.

Jag tycker problem uppstår på ett tidigare stadium än hos konstkritikern, nämligen i förhållandet mellan konst och publik. Få ser konst, ännu färre förstår den. Tydligast blir det då man öppnar konsthallar ute i ´"underklassens" förorter och ordar tjusigt om integration osv, men att ingen som bor i dessa förorter har tid eller lust att sätta sig in i eller förstå den konst som visas där bryr man sig egentligen inte så mycket om och väldigt få ansträngningar görs för att inviga flera i den lilla iförstådda "kulturklassen" som konsten riktar sig till. Jag tycker att det är lite infekterat. Nu har väl konst ingen skylldighet att bli förståd av någon överhuvudtaget, och jag säger absolut inte att "gemene man" ska få bestämma över konsten, då hade kulturutbudet i sverige mest bestått av ishockey och Nordman (vilket det kanske skulle kunna ske en resning av det också vem vet? Det är en annan historia.) Det sägs offta att konst handlar om kommunication men ändå är många konstnärer livrädda för att vara tillgängliga. Detta tror jag har att göra med den väldiga mystiska status ordet "konst" har, det gynnar konstens status att vara intern, det man inte förstår kan man heller inte kritisera på ett vettigt sätt. Det bildas ett jätteglapp mellan konsten och "gemene man" då konstnärer mer och mer arbetar med metakoder som ställer stora krav på sin publik, och det är offta helt omotiverat,det är inte bättre, inteligentare eller viktigare konst på något sätt utan liknar mer det smått anala synsätt som bordsvatten experten hade till vatten. Men om konsten vill ha inflytande utanförsin egen lilla bubbla bör ju varge konstnär sätta sig hemma i köket och tänka över vem man vill bli förståd av. Jag tycker att det offta finns ett visst styngn feghet i det hela: konstnärer gör intellektuellt-valtentät konst, pupliken hamnar i en situation där det enda "kritiska" denna kan konstatera är: "Det här är något jag inte förstår" (vilket självklart ingen vågar säga) och redan där får "konsten" ett enormt övertag över "publiken", konsten kan enkelt konstatera: "Det är för att du inte begriper bättre lille vän" klapp klapp på huvudet.

Det är fullt möjligt att få en upplevelse av ett tommt galleri, och jag ifrågasätter väll egentligen inte ett sådant förhållningsätts intellektuella legitmitet. Det är väl som då en målare målar en vit-monokrom för att tampas med själva bergeppet måleri, en befogad fråga, men en ganska trisst "målning" Jag tycker själv att det tomma gallriet/ramen/pappret/podiet är ett ganska torftigt sätt att medela sig på, man sparkar in redan öppna dörrar. Du gjorde en jämmförelse med sockerpiller. Tycker du inte att en placeboeffekt per deffinition innebär en viss grad av bedrägeri/själv bedrägeri. Ett socker piller kanske kan bota lite ledvärk men det hjälper knappast den som har värre åkommor som bröstcanser eller kanske en skottskada.

Jag kan heller inte riktigt se är vad ett tomt galleri har att göra med ett galleri fyllt med någonslags objekt, varför rubriceras två helt olika språk under samma namn (konst)?, det ena är som jag ser det något verbalt intellektuelt medans det andra rör sig om ett handfast gestaltande. Borde det inte bli lättare och rakare med nya begepp istället för att trängas inom samma gamla? Varför tar all konst avstamp i just bildkonst?

För att försöka förklara varför jag tycker konst är snårig och byrokratiskt kan jag ställa en rad frågor: Varför kallas vissa skulpturer för installationer, vissa filmer för videokonst, viss teater för preformance, viss musik ljudkonst, vissa fotografier för fotokonst? Är det för att klargöra något eller för att belysa något ur en ny aspekt, handlar det bara om kontext eller också om status?

Hoppas att du orkar med att läsa fast att jag generaliserar med en stor grävskopa hela tiden. MVH /Alfred

Dorinel Marc sa...

Hej Alfred!

Förlåt att jag svarar så sent men jag fastnade i en debatt på Efterkritiken. Det var synd att du blev sjuk och inte kunnat delta i diskussionen i Göteborg. Det hade varit bra med en rapport därifrån. (Sarts och Efterkritiken åkte inte till Göteborg och då åkte inte jag dit heller.)

När det gäller liknelsen konst och vin så var jag inte helt konsekvent. Man provsmakar naturligtviss inte för att bli full. Men de subjektiva aspekterna väger tungt i vinsammanhang, därför så stora skillnader i pris. Det finns viner som kostar typ 20.000 kr flaskan - ingenting alltså för folk som tycker att allt vin är vin. Samma sak gäller även konst: Många nöjer sig med hötorgskonst för 100 kr styck och skrattar bara när de hör att någon betalar miljoner för en tavla som ser ut som kladd. Egentigen räcker det att titta på konst, man behöver inte äga den, men ändå köper folk dyr konst.

Min teori är att dyrt vin och dyr konst är ett sätt att få folk som samlat på sig rikedomar att spendera sina pengar. (eller från ett annat perspektiv: att komma åt deras pengar) Det skulle inte förvåna mig att höra det finns rika människor som dricker mjölk för 1000kr litern.

Läs gärna på vinklubbens hemsida så kommer du säkert att se likheterna mellan vin och konst.
http://vinklubben.se/v2/4/artikel.asp?artikelID=48

Jag tror att konstens subjektiva natur hör ihop med religionen. Konst och tro ligger mycket närmare varandra än många vill tro.

Jag kan inte ställa krav på att alla konstnärer skall vara sociala och tänka på publiken på grund av att många som väljer måleriet /bildkonsten lider kanske av socialhandikapp eller andra störningar som gör att de kommunicerar bäst genom sin konst.

Du undrar:
"Varför kallas vissa skulpturer för installationer, vissa filmer för videokonst, viss teater för preformance, viss musik ljudkonst, vissa fotografier för fotokonst?"

Mitt svar på din fråga är att skillnaden mellan skulptur och installation är inte mer statusbaserad än skillnaden mellan andra konstnärliga tekniker som t ex torrnål, akvarell, måleri.
Det som är konst är konst oavsett teknik. Performance är en konstform men all performance är inte konst.

Det finns rent tekniska skillnader mellan performance och teater bland annat att performance är baserad på konstnärens egna medverkan och är inte inövad och regisserad på samma sätt som teater. Det som kallas videokonst skiljer från spelfilm på grund av att videokonsten är gjord av bildkonstnärer under andra förutsättningar än spelfilmen och för en annan publik än filmpubliken.

Nu hinner jag inte gå genom alla dessa uttrycksätt men videokonst garanterar inte per automatik högre status än spel film. Tvärtom. Försök att distribuera ett videoverk till biograferna över hela världen och då förstår du vad jag menar.

Med vänlig hälsning
Dorinel

Anonym sa...

Hej Dorniel.

Det gör inget om du svarar sent, jag äger inte ens en dator så det blir inte så tätt mellan läsningarna heller.

Hej visst finns det massor av likheter mellen vin och konst, det finns säkerliken vinodlare som gör anspråk på att vara just "konstnärer", och jag skulle inte vara den som sa emot. Jag upplever ändå vissa skillnader, vin är ändå "objektivt" sätt vin. Jag tror även att den mest inbitne vinkännaren om denne tillät sig själv att tänka någorlunda rationellt inte skulle neka till det. Sen kan kvalitetet och syftet med vinet skilja så pass att det blir tämligen meningslöst att sätta olika sorter i sammanhang med varandra. Med "vin är vin" menar jag inte att allt vin skulle betraktas lika. Jag tror inte att en korrumperad vinbransch någonsin kan mäta sig med T.e.x våran perverterade inst-konstteori....

Ny aspekt: Det finns människor som hävdar att andra människor inte är människor...jag måste våga hävda att dom har fel.

Jag finner det väldigt fascinerande hur konst kan värderas till så skyhöga summor pengar. Högst av allt på denna jord, affektionsvärde har liksom inget tak. Man får hoppas att det inte bara är status utan att det verkligen rör sig om "affektion".

Jag ville med mina frågor försöka peka på det som jag upplever som ett töcken av förvirring som ligger lindat kring konsten.

Jag känner väl till vad som "skiljer" spelfilm från videokonst, men jag tycker att det är konstruerade, orättvisa och hämmande begreppsinringningar, egentligen rör det sig bara om sammanhang och manér. Det mesta som placeras i konst kontext får automatiskt en slags "OK" stämpel och betraktas som legitimerad "hög" intellektuell aktivitet, medan vanlig spelfilm måste påvisa sin status film för film. Det handlar inte om vad som går att sälja, det handlar om vad som är sant.

Är det video-"konst" betraktas det ur grodperspektiv vilket tyvärr medför att "vanlig" film betraktas ur fågelperspektiv. Best för alla om man tilläts titta rakt upp och ner och tilläts se konsten för vad den är.

Jag vill mena att alla bilder, "torrnål, akvarell, måleri" grottmålningar, laser projektioner, ja exakt vilken typ av bild som helst är samma sak. En komponerad yta, pang! här slutar världen och bilden börjar, sedan pang! slutar bilden och världen börjar igen, det är inte så svårt att känna igen en bild när du ser den. På så vis är "bild bild" och däri ser jag en ärlighet och styrka.

Samma sak gäller musik, man känner ganska lätt igen när man hör den, opera, boddy-synt, rock, hissmusik. folkmusik. Det är formelt sätt samma sak, arrangerat ljud. Musik är musik jag tror ändå att de flesta kan enas om det. Musik är nog det rakaste begreppet av alla.

Vad säger att en teater regissör inte själv får delta? och finns det egentligen nåt som säger att man man måste repetera för att det ska bli teater?

Jag skulle nog våga påstå att även skulptur/instalation/objekt egentligen är samma sak alltihop.

Det är inget egentligt fel på att kategorisera eller precisera något men jag personligen känner att bara inom konstetablissemanget ligger det massor av dolda missförhållanden jag inte kan gå med på. Men jag kanske bara är paranoid?

Som det ser ut nu tar nästan all "fri" konst fotfäste i det som man kan sammanfatta som "bild"konst. Det är inte så konstigt då det till stor del är ur denna bild tradition nya konstarter mynnat ur, vilket är positivt. Men att då man glidit helt ifrån bildkonst språket ändå hänger sig kvar i samma begrepp kan jag inte förstå. Man har "ärvt" "bildkonstens" historia, traditioner, föreningar, status, plattformar, instutitioner, skolor ja till och med faktiska byggnader fast man inte längre har med "bildkonst" att göra. Här kommer många ikläm, inte minst publiken. Varför värnar inte olika konstarter om sin suveränitet, varför skapar man inte tydligare begrepp och nya typer av plattformar? Varför gör man anspråk på att tilhöra en tradition och så håller man bara på och ironiserar kring den? Jag inser själv att det här kan läsas som idiotiskt konservativt "bildkonst" vurmande men det är absolut inte det jag är ute efter, jag är bara ute efter klarhet och förståelse, för all typ av konst. Jag vet inte riktigt om jag får det att går fram.

Jag vill nog säga att allt är samma sak men att det är absolut viktigt att göra skillnad på saker och ting.

En till fråga, vad skiljer aktioner, happenings eller relationell konst ifrån "livet"?

Jag tittade igenom diskussionerna på efterkritiken, blev nästan lite avskrämd. Vilks är en mkt duktig retoriker, jag har svårt att greppa vart han själv står riktigt.

Det var faktiskt Tensta konsthall som starkt bidrog till att jag som 16 åring "valde bort" konsten. Jag gick på gymnasiet i Tensta och dom envisades med att tutta in oss estet-elever i titt som tätt för att delta i olika projekt och tävlingar, jag och två kompisar vann en! Vi fick en tusenlapp att köra en "konst"film för, men vi köpte knark för pengarna, det är nästan ironiskt talande för hela spektaklet. Jag vet inte hur det är där nu men redan då kändes det som en slags safaribur. Innerstadspubliken på liten trygg fantasi expedition i Tensta, och åt vårat håll safari i "konstvärlden", vedervärdig känsla, verkligen. Det jag minns starkast är att jag aldrig såg en enda människa där.

MVH/ Alfred

Anonym sa...

En sak till:

"Många nöjer sig med hötorgskonst för 100 kr styck och skrattar bara när de hör att någon betalar miljoner för en tavla som ser ut som kladd."

Det gör dom inte alls, folk köper affisher föreställande hundra år gammal konst, solrosor, nakna haitiser, färgglada papersklipp mm.
Sen skrattar dom gott. Jag tycker det är intresant.

MVH / Alfred

Dorinel Marc sa...

Hej Alfred!

Frågan om original och reproduktion är mycket intressant. Originalet är viktigt eftersom det innehåller inte bara information om verket utan även annan viktig information om den tid det har skapats i. ( Det kan vara allt från vävteknik som användes vid framställning av målarduken till stenar och metaller som användes till skulpturer. )
Det räcker med en kopia för att få en konstupplevelse men originalet har som sagt även en betydelse som tidsdokument. Att ta han om originalverk innebär egentligen ett stort ansvar.
Och de som säljer reproduktioner kan tjäna ganska bra pengar på det faktiskt. Jag tror att summan av alla reproduktioner av t ex Mona Lisa överstiger många gånger originalets värde.

Dina erfarenheter av Tensta är intressanta. Jag har en bekant som arbetar som bildlärare på Tenstagymnasium. Du kanske har lust att besöka skolan vid något tillfälle och prata med eleverna?

Dorinel

Anonym sa...

De flesta av mina "favorit" verk har jag aldrig sett annat än små reproduktioner av. Viss konst behöver man inte ens se utan bara få beskriven för sig för att komma åt konstupplevelsen. Jag har aldrig sett "din" fighting mother, ändå säger "verket" mig massor.

En del av det "postmoderna" tänkandet går väl ut på att ifrågasätta uniciteten hos ett verk och värdet av orginalet. Men som med allt annat innom det "postmoderna" tänkandet är det mest svävande ytlig teori, man betraktar i praktiken fortfarande en "äckta" Warhol på precis samma sätt som en "äckta" Ucello, Rubens eller Picasso...som man alltid gjort och antagligen alltid kommer göra...? Samma syn verkar man ha på all fin-konst inte bara objekts baserad sådan, "orginal" händelser, "orginal" gärningar och "orginal" tankar osv...

Om man istället efterliknade musikvärldens förhållningsätt, där "fansen" ivrigt väntar på nästa släppta låt/verk och vem som hellst kan äga en stor skiv/konst samling. Man kunde lansera konstnären som en super idol och massproducera kvalitets reproduktioner av verken som spreds till en så stor och bred publik som möjligt, över hela världen.

"NY BILD av ******* som gjorde sommar klassikern ******!!!!SLÄPPS 15/11, 180kr!!!".

Skrämmande men spännande.

Jag förstår inte vad Tensta eleverna skulle ha för glädje av att lyssna på mig annat än i syftet "Passa er ungdommar, annars kan det gå så här illa".

Gott nytt år/Alfred