Intervju med Dorinel Marc

Mitt första möte med Dorinel Marc ägde rum när han gästföreläste på kursen Filosofisk Estetik våren 2003. I strikt mening föreläste Dorinel Marc egentligen inte. Hans hållning påminde mer om en performance. Jag kom ihåg hur det var: Jag och en kompis hade bänkat oss vid ”scenens” vänstra sida. Vi var nog lite stela och nervösa, ska erkännas. ”Vad ska han hitta på.” tänkte vi.

Det var mycket få bilder han visade oss. Istället argumenterade han, gapade, ja ibland nästan hånade oss. Allt för att få oss att vakna. Det var som att han såg alla, på en och samma gång. Det var speciellt en händelse som etsat sig fast. En i publiken hade varit lite mer tyst än oss andra. Det hade den perceptive uppviglaren Marc givetvis uppmärksammat. Han började ifrågasätta henne, undra vad hon ville, vad hon gjorde och så vidare. Det var uppenbart att hon inte ville delta i det offentliga spelet. Någon annan i publiken kom till hennes försvar och sa, ”Alla kanske inte vill prata. Du borde ta hänsyn till att vissa har svårt att svara på frågor och tala inför andra.”

Dorinel Marcs svar på detta var en metafor: ”Om du matar fåglar – matar du dem mekaniskt utan hänsyn till vilka som får bröd eller inte, eller försöker du ge bröd till dem som inte så lätt kan få?”.

Marc presenterade en fågelmatar-metafor. Marc var fågelmataren som gav publiken det livgivande brödet. Sedan dess fastnade Dorinel Marcs konst, pedagogik, liv eller vad man vill kalla det hos mig.

I våras tog jag kontakt med Marc och frågade om han var intresserad av att göra en intervju för SARTS. Sedan dess har Marc med jämna mellanrum deltagit i de diskussioner som förts på SARTS. Marcs ihärdighet och vilja att granska och undersöka finns det tydliga exempel på. Följ till exempel diskussionen som följde efter intervjun med galleristen Natalia Goldin Lundh. Jag är glad att Dorinel Marc äntligen fått tid att svara på några frågor.

Rikard Ekholm

-------

Rikard Ekholm: Jag hörde att du våren 2004 deltog i Iranska Riksförbundets sammankomst på ABF i Stockholm, "Folkbildning mot rasism". De höll ett möte om intolerans i olika former, bland annat om hot mot det demokratiska samhället, främlingsfientlighet, diskriminering och så vidare. Ämnen som är viktiga att diskutera. Som jag förstått det, så gick du dit för att du tyckte det verkade intressant. Men sen gjorde du en mer eller mindre spontan aktion. Kan du beskriva händelsen?

Dorinel Marc: Jag brukar inte delta i den här typen av möten, men jag fick ett utskick om "Folkbildning mot rasism" på ABF och då kände jag att jag behövdes där, så jag gick dit.

I inledningen till mötet pratade tre talare, bland andra Masoud Kamali, (professor, regeringens utredare om diskriminering, makt och integration). Han pratade på ett krystat intellektuellt sätt och gjorde flitigt bruk av begreppet strukturell diskriminering utan att förklara vad det var för nåt. Det kändes konstigt med tanke på att ABF står för Arbetarnas Bildnings Förbund. Ingen i publiken vågade avbryta för att fråga vad strukturell diskriminering betydde så han forstsatte att prata på en pseudointellektuell nivå utan att bry sig om att folk hängde med eller inte.

Istället försäkrades åhörarna att inte vara oroliga för att missa nåt av det som sades eftersom alla talen kommer att vara tillgängliga i utskrift på persiska.

Samtliga tre talare fokuserade på behovet av att få mer pengar till att "folkbilda svenskarna om att världen har kommit till Sverige" och "att anpassa svenskarna till den nya situationen". Ingen sa ett enda ord om att ställa krav på invandrare att anpassa sig till Sverige genom att lära sig svenska och respektera svenska lagar. En annan sak som talarna ansåg viktig var att motverka de antidemokratiska krafterna och störa deras möten genom att till exempel blåsa i visselpipor. De förklarade inte vilka de antidemokratiska krafterna var men de syftade på alla som ifrågasätter invandringen. Jag blev fundersam över hur demokratiska dessa invandrare egentligen var när de inte tillätt att folk skall vara kritiska mot dem och uppmuntrade till att störa andras möten trots att vi har mötesfrihet i Sverige.

Talarnas krystade pseudointellektualitet och deras sätt att ge skulden för de problem som invandringen för med sig på de etniska svenskarnas brist på tolerans gjorde mig upprörd.

(Jag tycker inte att man kan kräva att Sverige som värdland skall anpassa sig till alla de flyktingar som kommer hit. Flyktingar söker sig till Sverige eftersom Sverige erbjuder ett skydd som dessa människor inte får i deras hemländer. Människor i sjönöd driver inte till havs i väntan på att bli räddade av en lyxkryssare utan de blir glada om en fiskarbåt plockar upp dem. Och väl ombord kräver de inte att fiskarbåten skall göras om till lyxfartyg för att det skall passa deras livsstil. En sjökapten vars båt har gått under och blir räddad av en annan båt kan inte kräva att han skall bli kapten på den båten som räddad honom bara för att han arbetat som kapten på förra båten. Om han vill göra rätt för sig kan han diska eller göra annat som besättningen på den nya båten behöver hjälp med.)

Men talarnas attityd på ABF mötet var att alla som arbetade som läkare i Iran skall också få läkarjobb i Sverige. De fick det att låta som det vore Sveriges fel att de kommit till Sverige och det inte finns lediga jobb till dem. De uttryckte sin vrede över att det talas nästan enbart svenska språket på sjukhus (förutom i källaren där det talas hundratals språk) och att det är för många personer med svenska namn i ansvarspositioner i Sverige. De fick det att låta som om alla svenskarna utan den minsta ansträngning får läkarjobben och lever helt bekymmerlösta liv. De sa absolut ingenting om att det vore mycket enklare om alla som valt att leva i Sverige tog sitt ansvar och ansträngde sig för att lära sig svenska språket och uppgraderade sina kunskaper istället för att vifta med diplom från sina hemländer och kräva förtur till statusjobben.

(Jag tycker inte att man kan kräva att få arbeta som läkare i Sverige om man inte kan svenska ordentligt. Vad skall de svensktalande patienterna göra om de inte förstår sin läkare? Anlita tolk, eller lära sig persiska kanske?)

Jag blev riktigt, riktigt upprörd men behöll ändå lugnet tills talarna hade avslutat sina resonemang och moderatorn lämnade över ordet till publiken. Då räckte jag upp handen och anmälde mig som frågeställare. Jag fick ordet direkt och började tala högt, med en stark och penetrerande röst; "Dar nu ati spus nimic despre importanta dea a ne invata limaba suedeza, sa avem o limba comuna pe care sa comunicam pentru a evita neintelegeri si conflicte, sa avem suedeza ca o limba comuna pentru toti cetatenii suedezii. Eu traiesk in suedia si vreau sa vorbesc suedeza cu concetatenii mei nu Limba chineza si nu Limba persana …" och så fortsatte jag med samma volym och intensitet till någon i publiken utbrast: "Varför talar du inte svenska?" Då bytte jag från rumänska till svenska och sa samma sak i svensk version "Men TALARNA har inte sagt nåGonting om språkets betydelse, Om att ställa krav på alla medborgare att lära sig svenska som ett gemensam språk för att kommunicera med varandra för att undvika konflikter och lösa problem.

Jag lever i Sverige och vill tala Svenska med mina medborgare inte Kinesiska och inte persiska …

Det blev en stark chockartad upplevelse för de samlade. Några blev riktigt provocerade och tyckte att jag hade agerat störande och då svarade jag: "Ni uppmuntrade ju oss att störa andras möten men ni vill inte att någon skall störa era möten. Hur hänger det ihop med demokrati och tolerans?

Mitt inslag bröt hierarkierna och diskussionen kom igång. Det blev en livlig debatt och deltagarna försökte på allvar att reda ut bland annat vad som menas med antidemokratiska krafter, om det är möjligt för en utlänning att blir svensk och om man har rätt att störa andras möten när det råder mötesfrihet i Sverige.

RE: Har du gjort andra liknande aktioner - i så fall angående vad och varför?

DM: Jag har gjort ganska många liknande aktioner genom åren allt från att informera genom pressrelease att jag skulle besöka Moderna Museet torsdagen den 16 april 1998 mellan klockan 16 och 20, till att såga en dörr i väggen på en utställning organiserad av curatorstudenterna på Konstfack och "bota" en haltande tiggare i tunnelbana.

Några av de tidigare aktionerna finns dokumenterade på video men de flesta av de jag genomfört de senaste åren under min "Shamaniska period" finns inte dokumenterade. Därför känns det jättebra att få de dokumenterade i berättad form här på SARTS.

Här kommer några exempel:

På utställningen Tredagarspermanent på SOC i Sthlm den 5/12 /2003 bevittnade jag en Gubbslems-performance av Joanna Rytel. Hon spydde galla över den "svenska mannen" och använde mycket förödmjukande, förnedrande, kränkande uttryck och mycket grova ord om svenska män. Joannas tal om den svenska mannen förde tankarna till Nazisternas åsikter om judar eller Klu klux klans om de svarta. I dagens Sverige är den svenska medelåldersmannen ett lovligt byte. Kvinnor, barn, invandrare, homosexuella och diverse minoriteter är skyddade genom olika lagar. Det är i stort sett förbjudet att hetsa mot alla folkgrupper och individer utom mot svenska heterosexuella män (och poliser). Joanna tog vara på det och öste ur sig sånt som hade fått folk att bli rasande om det hade gällt till exempel kvinnor, homosexuella eller invandrare. Hon sa såna grova saker att jag inte ens vill återge det här och trots det, eller tackvare detta applåderade publiken. (I början applåderade publiken på Joannas befallning och sen även friviligt eller rent slentrianmässigt.)

Hon sade allt detta i en konstkontext och om konsten speglar samhället kunde jag se framför mina ögon att någonstans i Sverige i ett politiskt sammanhang stod en kvinna och sa liknande saker om svenska män och hennes åhörare applåderade. Tänk om det är så på vissa politiska möten och ingen vågar ifrågasätta det som sägs!

När Joannas tal var slut och applåderna hade lagt sig, gick jag fram till mikrofonen och bad de svenska män som fanns i publiken att komma fram och kommentera Joannas åsikter om svenska män. "Varsågod Den svenska mannen kom fram och berätta för oss om det som Joanna sagt om svenska män stämmer. Stämmer det att svenska mannen är så äcklig och ynkryggad som Joanna påstår?" Det blev ingen trängsel till mikrofonen men till slut kommer det fram en ung tjej med ljusblont hår och ljusblåa ögon iförd ljusblå uniform och hon sa med en snäll röst: "Jag tycker att det Joanna sagt var jättebra". Då kommenterade jag lite konfunderad. "Jag efterlyste den svenska mannen och så kom det fram en kvinna". Hon kände sig förolämpad och sa "Jag är ingen kvinna". Varpå jag replikerade: "Då måste jag dra slutsatsen att den svenska manen är en kvinna som inte vill vara kvinna".

En annan händelse:

En dag i våras eller vintras när jag satt på tåget från Hässelby Strand mot T-centralen kom det en man på ostadiga ben, han haltande och hade krycka. Han gick genom tåget och i sin skakiga hand höll han ett 10-kronors mynt. Tåget ålade sig fram och den haltande manen vinglade till. Varsågod och sitt sa jag och pekade på den lediga sittplatsen bredvid mig. Han tittade på mig utan att förstå. Var så god och sitt upprepade jag igen med högre röst. Inte gå genom tåget om du har ont i benen! Det är farligt, du kanske ramlar. Han skakade på huvudet och antydde att han inte talade svenska. Då sa jag samma sak på rumänska, "Poftiti sedeti daca va dor picioarele. Ca s-ar putea sa cadeti daca umblati prin tren" Varsågod och sitt om du har ont i benen, det är farligt, du kan ramla du har ju ont i benen. (Jag växlade hela tiden mellan svenska och rumänska så att de andra som satt på tåget kunde följa dialogen). Han svarade "Iti bati joc de mine" (Du driver med mig) "Nej det är inte jag som driver med dig utan det är du driver med de handikappade. De handikappade vill inte vara handikappade. De arbetar med fötterna och med munnen för att försörja sig själva. Vad har du för benskada? Visa mig din skada!" skriker jag och trycker på hans knän. "Du är botad. Stå rakt upp! Du är frisk . Jag har botat dig!" skriker jag ungefär som på en väckelse möte (fast jag har aldrig varit på sånt) Han stod rakt upp och skyndade sig för att lämna vagnen. Och i det ögonblicket fick jag ett fantastiskt infall och ropade exalterat: "Det kanske var på det sättet som Jesus botade de sjuka".

En annan händelse ägde rum i somras på Drottninggatan. Mitt på gatan stod det en massa folk i en stor ring och tittade på några som spelade hasardspel. Det var ett sånt spel som drivs av ligor från Östeuropa. Spelet brukar gå ut på att gissa under vilken ask som det gömmer sig en kula. Vanliga förbipasserande har ingen chans att vinna, men de som driver spelet brukar ha kumpaner/statister som låtsas vinna stora summor för att locka folk in i spelet. De har ett väldigt speciellt sätt att lura folk att satsa. De tvingar folk mer eller mindre att vara med och satsa. Jag blev lurad som tonåring i Rumänien. För några år sen började dessa ligor dyka upp i Sverige. I vanliga fall brukar jag ringa till polisen så fort jag ser dem, men denna vackra sommardag tänkte jag testa mina shamaniska metoder. Jag ställde mig i ringen bland åskådarna och spelarna och började stampa med foten i marken och sjunga allt vad jag kunde:

SLUTA SPELA DETTA SPEL!
DET ÄR JÄTTE FEL.
SLUTA SPELA DETTA SPEL!
DET ÄR JÄTTE FEL.
SLUTA SPELA DETTA SPEL!
DET ÄR JÄTTE FEL.

Efter ett tag började folk sjunga med, " SLUTA SPELA DETTA SPEL! DET ÄR JÄTTE FEL. SLUTA SPELA DETTA SPEL! DET ÄR JÄTTE FEL. SLUTA SPELA DETTA SPEL! DET ÄR JÄTTE FEL." Jag drog därifrån och lämnade de sjungande och stampande. Jag roades av tanken att bland dem som sjöng fanns ligisternas låtsaspublik som inte förstod svenska och trodde att de hade lärt sig en fin folksång. Hoppas att de har lärt sig den ordentligt och forstsätter använda den som reklamslinga.

Det får räcka med dessa exempel så länge.

RE: Ibland brukar du kalla dig själv för pedagog. Ofta med starkare betoning än när du kallar dig konstnär. Det här med pedagogik verkar stå dig varmt om hjärtat - varför då?

DM: Att lära ut är bland det viktigaste som finns. Men tyvärr har lärarrollen mycket låg status. När jag gick på Konstfack under andra halvan av 90-talet hade bildpedagogerna lägsta statusen av alla facken. Många av mina klasskamrater på Fri Konst tyckte att bildpedagogernas konst var mindre värd än deras konst och såg ner på dem. Jag har vid upprepade tillfällen varit tvungen att påminna konststudenterna att det var tragiskt att de såg ner på bildpedagogerna eftersom de själva med stor sannolikhet kommer att bli tvungna att försörja sig som lärare.

Till det tragiska hör också att många som egentligen skulle vilja studera på fri konst söker till bildpedagogik eftersom det verkar vara lättare att komma in där. Många bildpedagoger har alltså ambitionen av att vara fria konstnärer och tar inte sin pedagogiska uppgift på allvar och detta medför ännu lägre status för yrkeskåren. (Det kan hända att bildpedagogutbildningen var lika hipp i början på 70-talet som curatorutbildningen var i slutet på 90-talet men den verkar ha haft det ganska svårt under de senaste 20 åren)

Även på Moderna Museet har bildpedagogiken haft en ganska underordnad ställning. Men detta kan också bero på några enskilda pedagogers brist på självförtroende och yrkesidentitet. Jag är glad att John Peter Nilsson fått anställning som pedagog på Moderna och jag hoppas att han kommer att bidra till att öka bildpedagogernas status.

Min roll som pedagog är sammanflätad med min roll som konstnär. Jag ser mig själv som en lärare för hela samhället och jag lär mig ständigt nya saker genom att försöka lära ut. Ibland visar jag upp planscher (som t ex den med ett svart moln målad på en idyllisk bild hämtad från Vakttornet), ibland visar jag upp föremål, konstverk eller verkliga situationer för att förmedla mina tankar och idéer eller skapa diskussioner kring viktiga ämnen. Många av mina konstverk är ett slags didaktisk - eller forskningsmaterial som jag visar upp för att få värdefulla reaktioner både från gemene man och från experter.

Jag försöker vara pedagogisk i alla situationer oavsett om de utspelar sig i klassrummen, på gallerier, på museer, på webben, i hemmet eller ute på gator och torg. Och jag gör det med samma passion oavsett om jag får betalt eller inte, och av samma anledning som en konstnär skapar konst oavsett om det finns en köpare eller inte. Det händer ibland när jag reagerar på saker som händer ute på gatan eller på tunnelbanan att folk frågar mig: "Vem är du som lägger dig i ?" Då brukar jag svara "Jag är lärare i livets skola och du befinner dig just nu i mitt klassrum".

RE: Man måste nog säga att du anses vara väldigt provokativ. Jag har hört att du på ett svenskt galleri blev inlåst så du inte skulle störa? Är det sant, och varför blir det så tror du?

DM: Jag är medveten om att folk kan uppleva mig som provokativ men jag vill inte provocera. Jag arbetar inte med provokation som metod. Folk kan bli provocerade av mina konstnärliga och pedagogiska metoder men jag vill inte skada utan lyfta fram missförhållanden, diskutera, analysera, debattera, ge goda råd, förändra... Jag är en social konstnär och har en förmåga att i vissa sociala sammanhang skapa speciella situationer med mystiska dimensioner. Egentligen vet jag inte om det är jag själv som skapar situationerna eller om jag bara tar vara på det som händer. Det märkliga är att när jag kommer upp i varv uppnår jag ett andligt tillstånd och min förmåga att lägga ihop saker och ting ökar så oerhört mycket att jag kan läsa av och påverka en social situation på ett shamaniskt sätt. Jag upphäver hierarkierna och ger människor chansen att få kontakt med den tidlösa konsten som existerar oberoende av alla ismer och post-ismer. Vissa situationer kan utspela sig så snabbt och jag själv blir förvånad över att jag hinner få alla brickorna på plats på så kort tid. Föreställ er en jonglör som skulle jonglera med alla föremål som publiken kastar mot honom/henne utan att på förhand veta vad nästa föremål kommer att bli.

Det finns dock en väsentlig skillnad mellan mig och en ordinarie shaman och det är att jag inte tar några droger.

Jag håller på och lär mig mer om mer om hur jag skall ta vara på min sociala talang utan att såra människor. Läsarna här på SARTS fick ett litet smakprov på mitt sätt att arbeta när jag gav mig in i debatten orsakad av intervjun med Natalia Goldin Lundh. Man kan säga att jag var ganska hård mot Natalia och att jag fortsatte Linnéa i en jobbig situation. Men till slut kom Linnéa in i diskussionen och jag lyckades förena de i en slags försoning. (Det blev nästan som en dokusåpa)

Mitt sätt att arbeta närmar sig socialterapi. Jag har ingen aning om det finns nåt som heter samhällsterapi, men jag ser mig inte bara som samhällspedagog utan även som samhällsterapeut. Jag försöker prata med hela samhället på samma sätt som en terapeut pratar med ett par eller en familj.

Till skillnad från många andra konstnärer som agerar provokativt så tycker jag om människor och jag känner mig oerhört trygg i stora grupper. Jag ser hela världen som en stor familj och är lika provocerande för främmande som för min egen mamma och mina syskon. Jag trycker inte på ömma punkter för att skada utan för att bota. Jag tror att folk kan bli provocerade av mig eftersom jag har en medfödd känsla för rättvisa och är ganska snabb med att ta parti för dem som blir illa behandlade. Och min uppfattning om vilka som är illa behandlade stämmer inte alltid överens med de gängse uppfattningarna. Jag är inte provocerande på det sättet att jag slänger ur mig nåt fult och drar från platsen utan jag tillhör de som är kvar, städar efter sig och reparerar eventuella skador. På detta sätt är jag mer jobbig än provocerande. En riktig "pain in the ass" skulle kanske några definiera mig som.

Det stämmer att jag blivit inlåst på en toalett men den toaletten var samtidigt ett konstverk utställt på ett galleri och det som utspelade sig kring toaletten problematiserade relationen: konstnär - konstverk - gallerist - publik.

Detta hände en dag i början av mars 2004 då jag befann mig på toppen av i min intensiva shamaniska period och skapade många lärorika situationer. Galleri Nordenhake, Sthlm hade vernissage för en utställning med Marjetica Potrc och jag kom dit av en slump i sällskap med konstnären Måns Wrange. Måns hade med sig sin lilla dotter sovande i barnvagnen. Vi kom in i gallerirummet och han parkerade barnvagnen strax innanför ingången. Mitt i galleriet tronade ett färgglatt utedass placerad på ett sockelliknande fundament. Konstnären stod en bit utanför verket och tog emot Måns med öppna armar. De kände varandra sen tidigare. "This is Dorinel Marc and he is a very good artist" sa Måns till Marjetica Potrc och presenterade mig för henne. "I have to ckeck if you are an good artist too - sa jag till Marjetica. But I have to go to the toilet first." tillade jag och pekade lekfullt mot hennes utedass. "But you must read the instructions first" svarade hon. Jag tog en snabbtitt på instruktionerna till "Caracas Dry Toilet" som verket hette och fick genast uppfattningen att det rörde sig om en prototyp i full skala av ett utedass som var tänkt att lösa hälso- och miljöproblemen i fattiga delar av världen. Det var alltså en prototyp (utställningsföremål) och inte en toalett som skulle användas av galleribesökarna för att uträtta sina behov. Den förde tankarna till Duchamps urinoar och till den ständiga diskussionen om bruksföremål versus konstföremål. Det kändes som Marjetica problematiserade det hela på ett intressant sätt så jag sa till henne "I think you are a good artist" och fortsatte att undersöka vidare toalettens tekniska lösningar. Jag var intresserad av torrtoalettekniken eftersom jag inte hade någon WC i min ateljé och ville veta mer om möjligheterna att använda torrtoalett inomhus. Så jag gick in i toaletten och tog en närmare titt på hur den var konstruerad. Jag lyfte på sittringen för att se hur hon hade löst det med separationen av urin och avföring. Jag var på väg att fråga henne om toaletten kunde gå att använda inomhus men när jag lyfte på toalettringen gnisslade det till och galleristen dök upp och skrek: "Go out from my gallery!" Jag svarade "But I am inside the artwork, having a dialogue with the artist and the artist thinks it's okay" Galleristen började skrika högre och högre "Out from my gallery!" och jag skrek tillbaka "I am inside the artwork and the artists thinks its okey. Galleristen skrek "I don't think she does!" Jag skrek " Yes the artist does. Ask the artist!" Han skrek " No, I don't think she does. Out from my gallery! Jag upprepade "I am inside her artwork and she thinks it's okey" ”No, I don't think she does” skrek han bokstavligen över huvudet på konstnären utan att fråga henne vad hon tyckte.

När han insåg att han inte kunde bestämma över den fristad som konstverket erbjöd mig, slängde han igen toalettdörren och låste in mig. I det ögonblicket fick jag panik och tänkte: "Vad gör jag om jag blir kiss- eller bajsnödig?" Då måste jag be galleristen att släppa ut mig så jag kan gå på toaletten. Det var intressant att jag var inlåst i en toalett som jag inte ville uträtta mina behov i. Att använda den som toalett hade varit en provokation mot galleristen och att skända Marjetica Potrcs verk. Och jag var inte där för att provocera utan för att inhämta och delge kunskap.

Toaletten var tänkt att betraktas som konstobjekt under utställningstiden och det var just som konst den fungerade när den bevisade att konstverket utgör en territorium som galleristen inte kan bestämma över.

Det dröjde inte länge innan konstnären öppnade dörren och bjöd ut mig. "He is calm now" sa hon och pekade mot galleristen. Till det fantastiska hör att under tiden som situationen utspelade sig hade Måns Wrange gått ut i trappan för att prata i mobilen och han missade det hela. Hans dotter sov lugnt i gallerirummet utan att vakna av våra skrik.

Bild på verket: http://www.artnet.de/artwork/423896717/_Marjetica_Potrc_Caracas_Dry_Toilet.html
Marjetica Potrc, “Caracas: Dry Toilet” March 3-April 17
Galerie Nordenhake Stockholm
Marjetica Potrcs hemsida http://www.potrc.org/

RE: Du har kommit på något du kallar "livekritik" - kan du säga något om det? Kommer det ur den så kallade konstkritikens kris?

DM: Jag har hållit på med live kritik sen jag var liten. Jag minns att mina klasskompisar i grundskolan brukade kalla mig för kommentator. Min frispråkighet var också en av anledningarna till att jag 1987, 24 år gammal lämnade den kommunistiska diktaturen Rumänien och kom som politisk flykting till Sverige. Det jag inte gillade i Rumänien var bland annat att mina överordnader istället för att argumentera hotade mig med bestraffning.

Jag myntade begreppet LIVE KRITIK för snart två år sen i samband med en Moderna by Night curerad av Catrin Lundqvist. Men jag har hållit på med Live Kritik i konstsammanhang åtminstone sen 1996 då jag kritiserade galleristens Charlotte Lunds hängning av Maria Fribergs verk på den alternativa konstmässan Smart Show '96 som ägde rum i Wasahallen. Detta resulterade i att Charlotte Lund hämnades och stängde av mig och Source från Smart Show '97 som ägde rum på en finlandsfärja. Jag svarade med ett massutskick i löpsedelformat med texten "Vi sitter inte i samma båt under Smart Show '97" Bo Madestrand tog upp det i sin recension av mässan och förebådade slutet för Smart Show. Det blev också det sista året för Smart Show.

Live kritik inbegriper en interaktivitet som liknar det som finns här på SARTS, det vill säga att den som kritiseras har möjlighet att svara utan att behöva be en tidningsredaktör om lov. Live kritik är också det som en konstnär ger till en konstnärskollega på vernissage eller vid annat tillfälle. (Eller utställningsbesökaren ger till konstnären, galleristen, curatorn osv.) Vernissage är ett mycket speciellt tillfälle. Det bjuds på vin och tilltugg men detta görs av en speciell anledning, nämligen för att publiken skall slappna av och våga diskutera konsten med konstnären och de inbjudna. Mycket av den så kallade relationella estetiken går ut på att iscensätta situationer som liknar vernissagen. Men varför skapa nya estetiska situationer när vi kan ta vara på det som finns? Vernissager är för mig tidlösa ritualsituationer som överträffar all relationell estetik. Vernissagen är ett unikt tillfälle då konstnären får höra vad folk tycker om konsten. Vernissagen ger oss ett smakprov på hur det var förr i tiden när konstnären var en shaman som ställde fram, slängde eller hängde vissa speciellt utvalda saker och sen lät folksamlingen försöka tyda dem. Det var fullt tillåtet att tycka fel eftersom alla svar behövdes. På dagens vernissager samlas en massa konstexperter men det är väldigt få som tar sitt ansvar och kritiserar konsten. Det pågår säkert en tyst kritisk process inom varje besökares hjärna men det är väldigt få som delar med sig av sina kritiska åsikter. Några sparar dem för publicering i tidningar och det är viktigt med skriven kritik men det är desto viktigare att folk vågar ha sin egen uppfattning och uttrycka den i direkt samtal med konstnären, galleristen, intendenten osv. Om konstnären frågar vad folk tycker om utställningen då brukar de svara antingen att den är jättefin eller att det är svårt att säga nåt eftersom det är för mycket folk så de måste komma tillbaka en annan dag och titta i lugn och ro. Det är ett bra svar men hur många av dem kommer tillbaka? Och hur många av dem ger kritiska kommentarer när de kommer tillbaka?

Live kritik går ut på att våga vara okunnig och uttala sig om sånt som man inte förstår. Genom att börja prata om saker som man inte vet någonting om får man veta mer. Jag undersöker saker och ting på ett väldigt empiriskt och shamaniskt sätt och jag misstänker att Live Kritik är mitt sätt att försöka förstå vad konstkritik är för någonting.

Det talas om att konstkritiken är i kris och det kanske ligger nåt i det eftersom Konstkritikerförbundet snodde idéen med Live kritik och ordnade LIVE KRITIK under årets Sthlm Art Fair. Jag kan inte påstå att jag har patent på Live Kritik eftersom den har funnits i alla tider och kulturer och finns även bland djuren, men Konstkritikerförbundet borde åtminstone ha gett mig lite cred och informerat om att de blivit inspirerade av mig.

Konstkritiken är precis som konsten mycket sammanflätad med livet och den kommer att existera så länge livet existerar så det finns inte någon risk att kritiken kommer att försvinna. Kriser kan vara positiva (för de som överlever dem) eftersom när man tagit sig genom krisen har man förhoppningsviss fått insikt och mognat. Jag tror faktiskt att den konstkritikkris som upplevs i Sverige beror först och främst på konsten. Konsten är i kris och detta påverkar naturligtvis kritiken. Vart tionde år kommer konstvärlden med nya löften om engagerad nyskapande, spännande ung icke kommersiell konst, men på bara några få år blir allting förvandlat till investeringsobjekt och bilder till salu. Många musei- och galleriutställningar är konsthandelns reklamjippo så det är inte konstigt att kritikerna tappar suget efter ett tag. Vem vill finna sig i att vara en bricka i konstmarkandens spekulationer. Jag måste säga att jag är imponerad av att många svenska kritiker har hållit sitt intresse för konsten vid liv. Unga kritiker tycker säkert att det är kul att skriva om till exempel relationell estetik eftersom de upplever det för fösta gången, men en äldre kritiker som hunnit uppleva den i tre generationer sen 60-talet har ett helt annat perspektiv på utvecklingen och märker hur idéerna vattnas ut och blir till slut innehållslösa estetiska imitationer av samhällsengagerad konst. Vem orkar bry sig längre om relationell estetik när de flesta gör nåt som ser ut som relationell estetik.

Den kris som konstkritiken syftar på beror också på att konstkritiken i medierna har fått minskat utrymme medan det utbildas alltfler konstnärer, curatorer, teoretiker. Det finns en överproduktion på akademiker och bara ett fåtal av dessa kan försörja sig på att skapa konst eller skriva om konst.

Det pågår en kamp för professionell överlevnad och istället för att måna om tolerans och mångfald skriker folk desperat: "Min konst är bättre än hans konst" "Min kritik är bättre än hennes kritik". Alla som åtrår positionen som kritiker får tänka på att det gäller att orka skriva fler recensioner än en.

Det farliga när det gäller kriser är inte kriserna i sig utan den revolutionära rebelliska stämningen som vissa försöker skapa för att förskansa sig makt. Kriser är en naturlig del av evolutionen men det är däremot inte revolutioner. Och revolutioner är farliga eftersom de ger inkompetenta personer möjlighet att ta över makten (och ansvaret). Därför förespråkar jag långsamma övergångar där gamla (även konservativa) kritiker får verka sida vid sida med unga kritiker (även rebelliska). De unga kritikerna får lära sig att lyssna även på de kritiker som de inte gillar. De får också lära sig att ta sitt eget ansvar i byggandet av nya kritiska kanaler om de befintliga inte räcker till. Om Dagens Nyheter Kultur inte kan erbjuda arbete till alla unga så får de unga bygga upp Morgondagens Nyheter Kultur.

RE: Är det någon konstnär, eller annan person du beundrar, som du vill jobba med, eller som inspirerar dig?

DM: Det finns många konstnärer och andra yrkesutövare som jag tycker om och som inspirerar mig. Jag har också haft turen och glädjen att arbeta med såna människor, men det är inte så att jag vill jobba endast med folk som jag beundrar och tycker om. Jag söker mig inte till likasinnade utan föredrar att samarbeta men mina motståndare för att skapa balans och harmoni. Ibland känner jag att jag skulle vilja samarbeta med vetenskapsmän för att hitta svaren på Universums mysterier, men då tänker inte på något konkret namn. Egentligen tänker jag inte på enskilda personer utan på arbetsgrupper.

Jag beundrar de stora massorna som offrar sig för att några få individer eller produkter skall bli kända. Jag misstänker att GUD egentligen var namnet på ett företag med oändligt många anställda som skapade världen. Jag skulle kunna samarbeta även med Djävulen i hopp om att förändra världen till det bättre.

RE: Vad är dina nästkommande projekt?

DM: Jag är mitt inne i ett av mina "nästkommande projekt" som går ut att på att överföra samtliga tidigare utgåvor av Source Video Magazine of Contemporary Art från VHS till DVD. Jag har fått Konstnärsnämnden Sveriges bildkonstnärsfonds bidrag för kostnadskrävande projekt, för att tillsammans med min kollega Simina Astilean ge ut samtliga tidigare nummer av Source i DVD version. (VHS versionen kommer att existera parallellt med DVD - utgåvan under en obestämd övergångsperiod).

Ett annat projekt som jag har på gång heter "Markus Andersson en målande samtidsskald" och är ett försök att ge svar på frågan varför vissa konstnärer som lever i vår tid inte räknas som samtida. Jag hoppas få visa "Markus Andersson en målande samtidsskald" på en viktig utställning i Stockholm med början i mitten på februari 2006. Men det är inte riktigt bestämt ännu så jag kan inte säga mer.

Annars har jag på gång några workshops, föreläsningar, möten och så vidare...