Det har pratats om den svenska konstkritikens fall både när det gäller kvalitet, inflytande och status. På NU-Es hemsida kan man läsa att kritiken blir populistisk när DN frågar Gunnel Wåhlstrand hur det känns att vara en stjärna på uppgång efter den uppmärksamhet hon fått i modetidningen Bon. Är denna pågående popularisering en negativ trend, ett sista försök att rädda en kritik dömd att dö ut? Kanske, men samtidigt måste man tycka att det är positivt att konsten får uppmärksamhet utanför det traditionella etablissemanget när detta inte räcker till. Ett tydligt tecken på konstkritikens minskade betydelse och status är att det inte ens går att söka efter konst bland SVDs recensioner på deras hemsida. Kategorierna man har att välja mellan på deras kultursida är: film, skivor, scen, böcker, krog och mat. Var är konsten? Att inte ens ägna en del av hemsidan åt konst är under all kritik och talande för den brist på intresse för konst som finns i dagspressen.
DNs hemsida stoltserar med en konstkategori under avdelningen recensioner. Något annat vore konstigt när det trots allt är sveriges största dagstidning det rör sig om. Personligen tycker jag tyvärr inte att DNs konstsida är intressant som annat än en vägledning till vilka utställningar som kan vara värda att se just för tillfället. Man blir inte direkt entusiasmerad och jag har svårt att se hur inte redan konstintresserade lockas till att se konst genom att läsa DN.
På internet finns Konsten.net under ledning av Anders Olofsson som också är redaktör på tidningen Konstperspektiv. När man läser Konsten.net känner man att det finns ett engagemang och en vilja till att förmedla. Problemet med Konsten.net, och för övrigt också SARTS och andra internetbaserade media, är att den inte når ut till dem som inte aktivt söker konstrelaterad information. Jag tror att det är i dagspressen, tv och radio som konsten måste synas och höras. Alternativet i dagens medisasamhälle är nog tyvärr en ökad marginalisering av den samtida konsten och därmed en minskad relevans för konstkritiken.
Med anledning av mitt inlägg har jag mailat Carl-Otto Werkelid som är kulturchef på SVD och ställt honom några frågor. Han har ännu inte svarat men när (om) han svarar lägger jag upp det på SARTS.
1 kommentar:
Ja, visst är det så att konstkritiken krisar och visst är det så att DN:s konstbevakning suger röv, men det största problemet är inte att recensionerna inte entusiasmerar. Varför ska förresten kritiken entusiasmera (som tillkämpat käck bildjournalentrams)? Alla är ju inte intresserade av konst. Jag är inte intresserad av motorsport och tycker att motorsportjournalisterna helst bör ägna sig åt att bevaka motorsporten på ett sätt som gör att de redan motorsportfrälsta känner att de får ut något av texterna istället för att slå knut på sig för att göra mig intresserad.
Det största problemet med konstkritiken i dag är väl att den befinner sig miltals ifrån det som verkligen betyder något inom konsten och hellre stryker medhårs än problematiserar. Det är ju ett problem som inte bara gäller konstkritiken utan hela konstvärlden. Det är ett problem som stavas MAKT.
Tyvärr känner inte jag eller någon annan jag känner något engagemang eller någon vilja att förmedla när vi läser konsten.net, vi känner bara att vi måste gäspa hela tiden.
Konstkritiken började ta död på sig själv när den började planka pressmeddelanden och läskiga karriärsträvanden, otillbörliga ryggdunkningar och flottiga handslag mellan kritiker och de institutioner de var satta att granska började göras helt öppet utan något smusslande. Trovärdigheten i konstkritiken har idag försvunnit helt.
En konstnär.
Skicka en kommentar