En kommentar till "Estetiska debatter inom ishockeyvärlden"

Mario Lemieux, en av de mest estetiska hockeyspelarna någonsin.

Estetikern Max Ryynänen har skrivit artikeln ”Estetiska debatter inom ishockeyvärlden”, Kontur (Ny tid), nummer 2, 2008.

Max Ryynänen är något av en pionjär. Aldrig tidigare har jag sett en artikel med denna vinkling. Äntligen. ”Om det finns en lagsport med white trash-label och en lagsport där det konservativa testosteronet ännu anses dominera är det hockey”, skriver Ryynänen.

Jag antar att han har rätt. Att det är anledningen till att artiklar av hans slag inte publiceras.

I Dagens Nyheter skrev Malena Rydell 3 oktober: ”Att bli hockeyman, vilket öde. Hockeymannen går på den kanske töntigaste av manlighetsmaskerader. Först vadderar han sig över hela kroppen. Sen går han ut och möter världen med knivar under fötterna. Upp till tom kamp i en ishall. När jag var i tonåren var det hockeyspelarna som fick mig att tro att män är dårar.”

Citatet är taget från Malena Rydells recension av boken Pittstim.

Ryynänen skriver helt korrekt att vi lätt hittar intellektuella som talar öppet som sitt fotbollsintresse.

Lika lätt hittar vi intellektuella som talar öppet om sitt förakt för ishockey, kan det tyckas.

Max Ryynänens mycket vakna artikel handlar om en förändring av den estetiska diskursen; diskussion om större målburar och debatt om defensivt spel. Och om hur estetiska begrepp – som beauty – präglar språket om hockey. ”Det jag själv tycker är intressant, är att man faktiskt överhuvudtaget talar så mycket om estetik i ishockeyvärlden, något jag insett genom att själv i två år blogga om hockeyestetik”, skriver Ryynänen.

Personligen tycker jag nog inte att det är överraskande. Vi vill se snygga mål och snyggt spel oavsett vad det gäller för lagsport med boll – eller puck. Att vi ser det sköna i en snygg fint är väl inte så konstigt?

Ryynänen övertygar genom att han skriver bra, men också genom de begripliga exempel han tar.

Ett exempel: ”The beauty, however, rests in the hard work necessary to obtain the result – be it a well placed snaps hot inte a corner, a laser beam of a slap shot through the five-houle or, even, a garbage rebound in front of the net. The effort required to light the red lamp is what makes scoring so special.” Citat från Shawn P. Roarkes blogg återfinns i Ryynänens text.

Ryynänen sätter fingret på skiftet från offensivt spel (förr) till defensivt spel (i dag) som har etablerats inom hockeyn. Skiftet är ett faktum. Ryynänen har helt rätt i detta. Lagen spelar i dag mer strategiskt, tätare och forecheckar mer. Spelarna rör sig på isen på ett annat sätt. Som en reaktion mot detta har det kommit förslag om att göra målburarna större, och därmed få mer mål. Förr gjorde man mer mål i hockey. Ryynänen skriver om Colin Cambpell som jobbar för NHL. Han vill ha större burar så att fler vackra mål ska göras.

Jag skriver lite kort om detta defensiva spel. I NHL kallas det i dag populäraste defensiva system för ”the trap” och slog igenom på allvar 1995 då New Jersey Devils vann Stanley Cup för första gången i lagets historia med detta system. Året innan hade New York Rangers med en stark offensiv, såväl av forwards som av backar, tagit laget, bland annat genom att slå just Devils, till seger i Stanley Cup. I NHL kan man med andra ord härleda den defensiva hockeyns genombrott till just 1995 och Devils. Laget spelar än i dag med ett liknande system.

Andra lag har sedan spelat med liknande defensiva system. Florida Panthers tog sig hela vägen till final 1996 genom att i slutspelet knocka ut stjärnspäckade – och offensiva – Pittsburgh Penguins med Mario Lemieux, Ron Francis och Jaromir Jagr. Florida var ganska nya i ligan och hade framförallt spelare av mindre bra kvalitet. Att spela defensivt blev deras räddning. Även om det inte räckte hela vägen.

Ryynänens idé om hur det defensiva spelet får större utrymme i dag av både NHL-ligan, genom högre löner, samt genom ett ny slags estetisk sensibilitet stämmer bra, tror jag. Men jag har några funderingar. Jag har inte forskat som Ryynänen förstås, mitt perspektiv är ett annat. Men likväl:


Terry Sawchuk från en tid då målvakter inte hade hjälm.

Ryynänen nämner målvakterna Miika Kiprusoff och Henrik Lundqvist, stjärnor i Calgary Flames respektive i NY Rangers. Jag är osäker på om målvaktsräddningar i dag, till skillnad från förr, uppmärksammas på ett annat, nytt sätt. Jag tänker på äldre målvakter som Ken Dryden och Terry Sawchuk. De har sedan länge slutat spela hockey. Läser jag vår sätt att skriva hockeyhistoria framhålls dessa spelare onekligen. Kan det vara så att räddningar under den tid då de var aktiva inte uppskattades på samma sätt som vi uppskattar dem i dag, då vi via nätet kan se repriser av benskydd som slås samman för att täcka igen, och lyssna till exalterade kommentatorer? Det kan vara så att vår tids defensiva vurm reaktualiserar dessa spelare. Men jag vet inte. Såg vi dem inte för vad de gjorde då?

En ytterligare fråga gäller backarna. ”Nicklas Lidström, Kimmo Timonen och Scott Niedermayer är alla stjärnbackar med extremt höga löner […]”, skriver Ryynänen.


Offensiva Scott Niedermayer, Anaheim Ducks.

Det är sant. Men att ta de tre spelarna som exempel på defensiva spelare känns inte hundra procent rätt, tycker jag. Det finns i grova drag två kategorier av backar. Offensiva och defensiva. De spelare Ryynänen nämner är, skulle jag säga, offensivt spelande backar. Lidström och Niedermayer har båda vunnit James Norris Memorial Trophy (ges till NHL:s bäste back). Lidström har vunnit detta pris sex gånger. Aldrig har trofén gått till någon som är mer defensiv än offensiv, som till exempel Scott Stevens. Min poäng är att de tre spelarna Ryynänen nämner är kända som offensiva backar, de följer med upp i anfall och gör många poäng. Mer poäng till och med än vad många forwards i deras respektive lag gör. Jag tror att Ryynänen trots allt har rätt, men att han kanske inte tog de bästa exemplen på defensiva spelare.

Ett tecken på att han har rätt är att det sedan en tid – då och då – blossar upp en debatt om just James Norris Memorial Trophy. Problemet är att defensiva backar, tillskillnad från Lidström och andra, inte får det erkännande de borde ha, menar man. Därför argumenterar många för att ytterligare en trofé borde introduceras i NHL som enbart bör ges till defensiva backar.

Forwards har priser som de alltid tar hem eftersom kriterierna för att få dem bygger på offensivt spel. Art Ross och Maurice Richard Trophy ges till den spelare som har gjort mest poäng respektive mest mål. Men det finns även ett pris som ges till den bäst defensivt arbetande forwarden i NHL, Frank J. Selke Trophy. Detta pris introducerades till säsongen 1977-78. Uppmärksamheten som ges till spelets defensiva sidor är alltså inte något helt nytt.

Ryynänens pionjärliknande arbete imponerar. För första gången i Norden, mig veterligen, har en artikel om den estetiska debatten inom ishockeyn publicerats. Jag hoppas att dörren nu är öppen och att vi kommer att sköljas över av fler artiklar av det här slaget.