Jag började spela när jag var 11 år.
Fotboll är det enda jag har varit riktig bra på.
Jag brukar säga det. Tänka så.
Enda gången jag har haft riktig kontroll.
Allt det där. Att spelet saktas ned. Att man ser allt och alla. Så kände jag.
Då jag stod på topp.
Jag lärde mig att spela på raster. Och efter skolan.
Grusplanen på Breviksskolan. Och på den lilla gräsplanen vid lekplatsen på min gata. Sportkillarna sa:
- Häng med på en riktig fotbollsträning.
Jag gjorde fyra mål. Körde på som om jag lirade på gatan där hemma. Killarna ville ha mig med i laget. Tyckte jag skulle vara med och spela i nästa match.
Jag gjorde nog inte det. Först skulle jag drillas i spelsystem och springa runt koner. Göra allt sånt som de andra hade gjort i åratal. Innan jag ramlade in och hade roligt.
Någonstans runt en kon dog jag lite för första gången. Det var här jag förlorade min oskuld.
Världen blev för första gången grå. Jag gick från lek till arbete.
- Jobba gubbar, ropade tränaren.
Så ropar jag själv när vi spelar i dag. En slags terapi kanske.
Jag spelade. Det gick ganska bra. Men jag ville spela f o t b o l l. Driva. Passa. Springa. Möta. Vara fri.
Koner. Löpning. Spelövningar. Position. Zon. Försvar. Där var jag inte fri.
Jag tröttnade. Zico och Pelé kunde inte rädda mig. Det var över.
Men jag minns. Och när jag spelar ibland nu. Då kommer det tillbaka. Inte samma slags kontroll. Men glädjen. Den finns kvar. Och den är skön att känna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar