Rikard intervjuar Rikard om Lars

Rikard 1: Du har intervjuat Lars Nittve för Konsten.net, HÄR. Varför har du intervjuat honom?

Rikard 2: Var ska jag börja. Lars Nittve är tveklöst Sveriges betydelsefullaste utställningsmakare under de senaste 25 åren. Och nu gör han sin första riktiga utställning på tio år med Tid & Plats: Los Angeles på Moderna Museet. Han är överintendent (myndighetschef) på vårt största konstmuseum. En intervju var på sin plats helt enkelt.

Rikard 1: Har du någon relation till denne man?

Rikard 2: Lars Nittve var min högste chef när jag arbetade på Moderna som värd mellan 2004 och 2006. Vi kallade honom Gud ibland. Han stack ut. Inte bara för att han är kändis. Han såg – och hälsade. En liten sak, kanske. Men något som är viktigt på en arbetsplats. Då och då kunde han stanna till och prata också. Det var alltid kul. Han bjussade på sig själv.

Rikard 1: Det är ju fint. Men hur är han?

Rikard 2: Först och främst professionell. Han kände igen mig när vi träffades. Vi pratade lite. Men han hade mycket att stå i och direkt efter att jag hade gått hade han en ny träff.

Rikard 1: Lars Nittve menar att hans åtagande till museet och dess ekonomi hindrar honom från att göra utställningar. Vad tycker du om det?

Rikard 2: Det låter rimligt. Men jag vill inte att det ska vara så. Moderna Museets överintendent ska inte bara vara administrativ chef med allt vad det innebär med nätverkände och pappersexercis, tycker jag. Jag vill ha det personliga avtrycket i form av ett slags konstnärligt ledarskap. Överintendenten ska visa vad museet står för genom att göra utställningar och även aktivt delta i en samtida konstdebatt.

Rikard 1: Varför då? Du är så bestämd.

Rikard 2: Dels har Lars Nittve kommit dit han är i dag genom att göra skarpa utställningar. Implosion är det mest kända exemplet. Jag tycker att han ska fortsätta på den vägen. Ekonomi och administration borde skötas av andra – som har den utbildningen. En position som hans kan jämföras med en kulturchefs på en dagstidning. Det är viktigt att vara ansiktet utåt inte bara i symbolisk mening. Det gäller att stå för något, att säga något – att ta strid för något. Visst, det är laget som vinner matchen, men det är bara de lag som har en, två stjärnspelare som går hela vägen.

Rikard 1: Nåja. Nu är du lite känslosam. Det här betyder något för dig, inte sant?

Rikard 2: Ja, det gör det. Missförstå mig inte. Jag tycker att Nittve gör ett bra jobb. Jag vill bara att det ska bli mer Nittve över Moderna i form av utställningar och uttalade visioner. Alternativt ha en stab av intendenter som är mer utåtriktade och – det har jag tjatat om tidigare – plocka in mer av samtiden. Den moderna konsthistorien hanteras bra. Samtiden däremot…

Rikard 1: Man kan tolka Nittve som om att det nya klimatet med fler konsthallar och gallerier ger Moderna en annan roll – och att denna roll är att ta hand om den moderna konsthistorien, eller?

Rikard 2: Jo, den tolkningen är nog inte helt fel. Det kanske också är det bästa att Moderna Museet tar hand om konsten från 1900-1970 – i runda slängar. Och att de andra institutionerna tar hand om det som kommer efter – eller att något nytt, motsvarande Institute of Contemporary Arts i London, öppnar även i Stockholm. Det har ju varit tal om detta länge.

Rikard 1: I samma veva som utställningen Tid & Plats: Los Angeles öppnade lyfte DN upp att Nittve gett sin hustru jobb på museet. Du frågade inget om detta?

Rikard 2: Nej. DN tog ju tag i det och Nittve har redan uttalat sig, här. Det var ingen idé att ta om det igen.

Rikard 1: Något annat du vill säga?

Rikard 2: Första gången jag intervjuade Nittve var under arbetet med min första magisteruppsats, den i konstvetenskap, den handlar om hur Moderna Museet under åren har samlat på sig samtida konst under olika perioder, 60-tal, 70-tal etcetera. Och senare intervjuade jag honom på SARTS, här. När jag var där fick jag museets nya historiebok, den såg fin ut. Jag finns med i bibliografin med min magisteruppsats. Det gjorde mig glad. Får man säga det?

Rikard 1: Kan du väl.

"Förstår du apelsin?"

En apelsin. Grunden för ett konstfilosofiskt problem.

- Gillar du apelsin?
- Ja.
- Förstår du apelsin?
- Neeej.

En man och en kvinna på tunnelbanan tidigare i dag.
Mannen försökte sig på en liknelse.
Tanken var att förklara att dans är något man gillar. Inte något man nödvändigtvis förstår.

- Det är likadant med konst. Jag kan gå på museer och titta på abstrakt konst. Vissa saker tycker jag om. Andra saker inte alls.

- Jag håller med, sa hon.

Jag ville förstås lägga mig i. Hur ofta hör jag diskussioner av det här slaget? Men jag kunde inte riktigt. De hade ett sånt fint samförstånd. Skulle jag bara bryta in?

Nej. Det kändes inte rätt att lägga sig i.

Men nästa gång. Då ger jag mig in i diskussionen. Nästa gång.

Inte som vanligt

Kick-Ass # 2, av Mark Millar och John Romita Jr.

Det är inte förvånande. Han har verkligen något. Skriver som få – och har idéer som ingen annan. Dessutom hookar han upp de bästa tecknarna: Steve McNiven, John Romita Jr och Bryan Hitch.

Mark Millar.

Plockade upp första numret av Kick-Ass. Oslagbar idé. Där finns både berättelsen som sådan, men också ett spel, ett brott med det traditionella. Superhjälten har historiskt sett varit en vek kille som är utanför i skolan. Hans mor och/eller far har dött. Sen tar han steget och blir hjälte. Han råkar vara född med extraordinära förutsättningar eller så hamnar han i en situation där han får sina krafter.

I Kick-Ass är förutsättningarna annorlunda. Huvudfiguren Dave Lizewski, ungefär 16 år, har inte de bästa hemförhållandena, hans mor är faktiskt död och hans far mår inget vidare. Men han har ett bra gäng i skolan.

Han framställs som en helt vanlig kille som spelar tv-spel och surfar på nätet. Sammanhanget konstruerar Millar riktigt bra: ”I liked Scrubs, Stereophonics, the Goo Goo Dolls and Entourage. Snow Patrol, Heroes and the movies of Ryan Reynolds.”, berättar han för läsaren. Dave Lizewski är som vem som helst.

Han tycker att vardagen är trist. Han vill inte bli kontorsråtta. Varför inte följa sin dröm och göra något bra på vägen?, tänker han.

Sagt och gjort. Han skaffar trikåer. Gymmar, men ser fortfarande ut som en liten kille. Sen är det dags.

Saken är den att det går åt pepparn. Han vill sätta p för tre killar med sprejburkar. Överraskningsmomentet ger honom ett par träffar. Han har skaffat sig en slags batong. Men sen. Aj. Vem klarar en spark mellan benen, utan suspensoar? Bara en sådan sak, att den tänkta hjälten får en spark just där, signalerar att Kick-Ass ger något vi inte riktigt känner igen. Ingen – INGEN – superhjälte går ner av den anledningen.

Sedan följer tätt sparkar och knytnävsslag på en liggande trikåklädd 16-åring. Det är ganska otäckt faktiskt. Den elakaste i gänget slutför det hela med att ta fram kniven och ge honom ett stick.

Vår unga hjälte stapplar iväg. Kommer ut på den hårt trafikerade vägen och blir påkörd av två kvinnor i en bil som snabbt smiter scenen. Nummer ett avslutas med en helsidesbild av en medvetslös och blodig Dave Lizewski: ”Two broken legs, my spine crushed, and dressed like a fucking pervert. My dad was going to kill me.”

Det går alltså – än så länge – som det skulle gå för vem som helst att ge sig in i ett slagsmål. Åt pipsvängen. Han är inte mutant, har inte blivit biten av en radioaktiv spindel, har ingen högteknologisk järndräkt med raketmotorer och han har inte blivit injicerad med ett supersoldatserum – Dave Lizewski är du och jag. Och det är förstås poängen. Det är lätt att identifiera sig. Vi förstår honom.

Nog drömde jag om att vara superhjälte när jag var 12. Tack och lov att jag inte tog tag i det…

Sedan dess har det kommit ett antal nummer. Och nu spelar Hollywood in film av serien. Men det är en annan historia.

Jag plockar inte upp lösnumren. I december kommer nummer 1-6 samlade i formatet som är den grafiska novellen. Den tar jag.

Dave Lizewski, den vanlige killen.

Jag och Neil Gaiman

Marvel 1602 (2003-2004). Text Neil Gaiman

Centralstationen för ett par dagar sedan. En ung tjej. Hon väntade väl på tåget. Väskan vid fötterna. Lockigt hår. Tjocka glasögon.

Hon står upp och läser. Ögonen riktigt glöder. Det är något i hennes bok som fascinerar. Som är viktigt. Jag slänger ett öga. Neil Gaiman. Fantasyförfattaren nummer ett för en hel generation. Kanske mest känd för serien Sandman. Hon kanske kommer missa tåget. Boken går först.

Om du bara visste vad jag har i min manbag, tänker jag.
Neil Gaimans grafiska novell Marvel 1602. Men mina ögon glöder inte på samma sätt. 1602 är en smart och sinnrik syntes av Gaimans berättartekniska knep och det universum som är Marvels. Men ändå, inte riktigt min kopp thé.

Marvel fascinerar mig för att det hänger samman. Har en historia. Marvel 1602 är en novell som använder karaktärerna men ger dem nya sammanhang. Deras historia förvanskas, görs om. Det är inte vad jag vill ha, även om berättelsen bär på intressanta poänger, och inte minst bygger på roliga allusioner, om man nu gillar det.

Tidigare i kväll såg jag om filmen Stardust. Neil Gaiman förföljer mig. Det vet jag nu. Jag såg filmen på bio med en god vän när den gick upp förra året. Vi hade sett en film runt 18. Men kände oss inte nöjda. Vi valde Stardust som kvällens film nummer två. Jag kände väl sådär inför det valet. Sagor är inte riktigt min grej. Men hängde ändå på. Då visste jag inte att Gaiman låg bakom. Att filmen bygger på hans bok.

Jag har svårt att tänka mig att det finns en bättre matinéfilm. Kampen för det goda har aldrig varit så lättsamt trevlig och liksom gulligt, mysigt – lagom spännande som i Stardust. Dessutom är jag lite förtjust i Claire Danes Yvaine, och framförallt i Robert De Niros sjörövare i kvinnokläder: ”Oh, it's okay Captain, we've always known you were a woopsie”, säger en man i besättningen, när Captain Shakespeare tror att de avslöjat hans hemlighet.

Jag är helt säker på att Neil Gaiman och jag inte skulle ha särskilt mycket att säga varandra.
Han esoteriker. Jag realist. Han Tori Amos. Jag AC/DC (och Frank Sinatra). Han kulturtant. Jag något annat. Men i Stardust, där möts vi – och lite i 1602.


Robert De Niro dansar i kvinnokläder i Stardust.

Jag älskar det som är lite tråkigt

Frukost framför TV:n i söndags. VH1 kör best of black and white-videos. Pet Shop Boys Being Boring, deras andra singel från albumet Behaviour går igång.

Jag har nog inte hört den på minst tio år. Jag känner ingen som spelar PSB och jag hör dem aldrig ute (som om jag är ute). Jag har aldrig lyssnat på dem egentligen.

Men nu hände något. Being Boring väcker en känsla, jag vet plötsligt vad jag tycker om.

Där framför TV:n slog det mig. Det är det här jag tycker om.

”Cause we were never being boring
We had too much time to find for ourselves
And we were never being boring
We dressed up and fought, then thought: make amends
And we were never holding back or worried that
Time would come to an end.”

Så sjunger (läs pratar) Neil Tennant medan Chris Lowe trycker på knapparna. Ljudbilden är en fullständig anakronism – och helt underbar. För mig handlar det egentligen inte om låten som låt. Det handlar bara om refrängen, den svaga upptakten i refrängen och den självsäkra och framförallt självklara tron på att vi aldrig var tråkiga – vi höll aldrig igen eller oroade oss för att tiden skulle ta slut.

Det är ju så det är att minnas bra tider.
Det var så det var. Då. Vi var aldrig tråkiga.
Och det var vi inte heller.


"Being Boring", Pet Shop Boys.

Men det är inte bara musiken i kombination med den smäktande texten som gör att jag går igång. Det finns något mer allmänt, genomgående, kanske är ett bättre ord, i Being Boring. Där finns något som finns i annat som jag dras till. Sånt här går alltid åt pepparn – försök att begreppsliggöra känslor, men jag tänker ändå sätta ner ett finger. Skriva om vad jag älskar. För det är väl det jag gör.

Grunden är avvikelsen. Och före den finns tystnaden (ja du ser). Det tomma. Eller i alla fall det svaga. Sen vill jag ha skiftet. Det som avviker. Men bara något litet. Resultatet ska vara något nästan tråkigt.
Det är det jag tycker om.

Martin Sheen i Apocalypse Now är för mycket. Han hänger för mycket med huvudet. Gör sig lite för vacker. Och ciggen. Oj. Där skär det sig rejält. Men han gör ett bra försök. Det gör han.

Nej, det jag tänker på ska vara något mycket mer tyst. Subtilt kanske någon skulle säga. Men inte jag.

Det finns något i Daft Punks Something About Us från 2003. Den sjätte och sista singeln från electropop-opera-albumet Discovery.

Piano. Beat. Orgel. Datoriserade röster.


"Something About Us", Daft Punk.

”I need you more than anything in my life
I want you more than anything in my life
I'll miss you more than anyone in my life
I love you more than anyone in my life.”

Så slutar texten två tredjedelar in i låten.

Jag inser förstås att jag framstår som extremt romantisk.
Det är som det är.

Det är något med pianoackorden i början och det framåtskridande beatet plus den rörande och fullständigt ärliga texten – Jag kanske inte är den rätte, det kanske inte är rätt tid. Men det är något med oss som jag måste göra, en hemlighet jag måste dela med dig.

Det är så lite där. Men det är så viktigt. Och det behövs inget mer.


Martin Sheen. Bra. Men inte hundra.

"Ska vi käka frukost?"

Jag ligger i min svarta Chaise Lounge och läser Adorno. Eller en avhandling om Adornos estetik för att vara mer precis.

Jag drömde mig bort ett slag. Återupplevde den där dagen.

”Ring, ring.”
- Hello, säger jag.
Jag ligger på Marriott Marquis i New York och sover. Klockan är sex och jag är trött. Kvällen innan såg jag en performance i Soho. Det blev sent.
- Hej, det är jag, säger rösten - ska vi käka frukost?

Vi träffas i lobbyn.
Det är kallt. Februari 2007. Det är lugnt ute. Vi står på Times Square.

- Jag vet ett bra ställe. Jag brukade äta där förr. Det var ett polishak då, säger han.
Ett diner. Ser ut som de alltid gör. Bås och några mindre bord.

Vi kollar menyn. En man kommer för att ta beställning. Vi har inte bestämt oss. Men det går ändå.

- I’ll have a grilled croissant with bacon, and throw in some cheese there too – ska du också ha en? – make that two, sager den före detta hockeyspelaren.

Vi pratar. Om det nya. Om vinet. Och om gamla tider. Men inte så mycket hockey. Vilket förvånar. Få hockeyspelare kan matcha snittpoängen.

Ulf ”Lillpröjsarn” Nilsson har snittat nästan 1.4 poäng per match i WHA och NHL.
Winnipeg Jets och New York Rangers från 1974 till1983.

En grillad croissant med bacon och ost. Det var gott. Och kaffe till det. Mmm.
Ibland gör jag den frukosten här hemma.

Då var jag på topp

Jag började spela när jag var 11 år.
Fotboll är det enda jag har varit riktig bra på.
Jag brukar säga det. Tänka så.

Enda gången jag har haft riktig kontroll.
Allt det där. Att spelet saktas ned. Att man ser allt och alla. Så kände jag.
Då jag stod på topp.

Jag lärde mig att spela på raster. Och efter skolan.

Grusplanen på Breviksskolan. Och på den lilla gräsplanen vid lekplatsen på min gata. Sportkillarna sa:
- Häng med på en riktig fotbollsträning.

Jag gjorde fyra mål. Körde på som om jag lirade på gatan där hemma. Killarna ville ha mig med i laget. Tyckte jag skulle vara med och spela i nästa match.

Jag gjorde nog inte det. Först skulle jag drillas i spelsystem och springa runt koner. Göra allt sånt som de andra hade gjort i åratal. Innan jag ramlade in och hade roligt.

Någonstans runt en kon dog jag lite för första gången. Det var här jag förlorade min oskuld.

Världen blev för första gången grå. Jag gick från lek till arbete.
- Jobba gubbar, ropade tränaren.

Så ropar jag själv när vi spelar i dag. En slags terapi kanske.

Jag spelade. Det gick ganska bra. Men jag ville spela f o t b o l l. Driva. Passa. Springa. Möta. Vara fri.

Koner. Löpning. Spelövningar. Position. Zon. Försvar. Där var jag inte fri.

Jag tröttnade. Zico och Pelé kunde inte rädda mig. Det var över.

Men jag minns. Och när jag spelar ibland nu. Då kommer det tillbaka. Inte samma slags kontroll. Men glädjen. Den finns kvar. Och den är skön att känna.

En kommentar till "Estetiska debatter inom ishockeyvärlden"

Mario Lemieux, en av de mest estetiska hockeyspelarna någonsin.

Estetikern Max Ryynänen har skrivit artikeln ”Estetiska debatter inom ishockeyvärlden”, Kontur (Ny tid), nummer 2, 2008.

Max Ryynänen är något av en pionjär. Aldrig tidigare har jag sett en artikel med denna vinkling. Äntligen. ”Om det finns en lagsport med white trash-label och en lagsport där det konservativa testosteronet ännu anses dominera är det hockey”, skriver Ryynänen.

Jag antar att han har rätt. Att det är anledningen till att artiklar av hans slag inte publiceras.

I Dagens Nyheter skrev Malena Rydell 3 oktober: ”Att bli hockeyman, vilket öde. Hockeymannen går på den kanske töntigaste av manlighetsmaskerader. Först vadderar han sig över hela kroppen. Sen går han ut och möter världen med knivar under fötterna. Upp till tom kamp i en ishall. När jag var i tonåren var det hockeyspelarna som fick mig att tro att män är dårar.”

Citatet är taget från Malena Rydells recension av boken Pittstim.

Ryynänen skriver helt korrekt att vi lätt hittar intellektuella som talar öppet som sitt fotbollsintresse.

Lika lätt hittar vi intellektuella som talar öppet om sitt förakt för ishockey, kan det tyckas.

Max Ryynänens mycket vakna artikel handlar om en förändring av den estetiska diskursen; diskussion om större målburar och debatt om defensivt spel. Och om hur estetiska begrepp – som beauty – präglar språket om hockey. ”Det jag själv tycker är intressant, är att man faktiskt överhuvudtaget talar så mycket om estetik i ishockeyvärlden, något jag insett genom att själv i två år blogga om hockeyestetik”, skriver Ryynänen.

Personligen tycker jag nog inte att det är överraskande. Vi vill se snygga mål och snyggt spel oavsett vad det gäller för lagsport med boll – eller puck. Att vi ser det sköna i en snygg fint är väl inte så konstigt?

Ryynänen övertygar genom att han skriver bra, men också genom de begripliga exempel han tar.

Ett exempel: ”The beauty, however, rests in the hard work necessary to obtain the result – be it a well placed snaps hot inte a corner, a laser beam of a slap shot through the five-houle or, even, a garbage rebound in front of the net. The effort required to light the red lamp is what makes scoring so special.” Citat från Shawn P. Roarkes blogg återfinns i Ryynänens text.

Ryynänen sätter fingret på skiftet från offensivt spel (förr) till defensivt spel (i dag) som har etablerats inom hockeyn. Skiftet är ett faktum. Ryynänen har helt rätt i detta. Lagen spelar i dag mer strategiskt, tätare och forecheckar mer. Spelarna rör sig på isen på ett annat sätt. Som en reaktion mot detta har det kommit förslag om att göra målburarna större, och därmed få mer mål. Förr gjorde man mer mål i hockey. Ryynänen skriver om Colin Cambpell som jobbar för NHL. Han vill ha större burar så att fler vackra mål ska göras.

Jag skriver lite kort om detta defensiva spel. I NHL kallas det i dag populäraste defensiva system för ”the trap” och slog igenom på allvar 1995 då New Jersey Devils vann Stanley Cup för första gången i lagets historia med detta system. Året innan hade New York Rangers med en stark offensiv, såväl av forwards som av backar, tagit laget, bland annat genom att slå just Devils, till seger i Stanley Cup. I NHL kan man med andra ord härleda den defensiva hockeyns genombrott till just 1995 och Devils. Laget spelar än i dag med ett liknande system.

Andra lag har sedan spelat med liknande defensiva system. Florida Panthers tog sig hela vägen till final 1996 genom att i slutspelet knocka ut stjärnspäckade – och offensiva – Pittsburgh Penguins med Mario Lemieux, Ron Francis och Jaromir Jagr. Florida var ganska nya i ligan och hade framförallt spelare av mindre bra kvalitet. Att spela defensivt blev deras räddning. Även om det inte räckte hela vägen.

Ryynänens idé om hur det defensiva spelet får större utrymme i dag av både NHL-ligan, genom högre löner, samt genom ett ny slags estetisk sensibilitet stämmer bra, tror jag. Men jag har några funderingar. Jag har inte forskat som Ryynänen förstås, mitt perspektiv är ett annat. Men likväl:


Terry Sawchuk från en tid då målvakter inte hade hjälm.

Ryynänen nämner målvakterna Miika Kiprusoff och Henrik Lundqvist, stjärnor i Calgary Flames respektive i NY Rangers. Jag är osäker på om målvaktsräddningar i dag, till skillnad från förr, uppmärksammas på ett annat, nytt sätt. Jag tänker på äldre målvakter som Ken Dryden och Terry Sawchuk. De har sedan länge slutat spela hockey. Läser jag vår sätt att skriva hockeyhistoria framhålls dessa spelare onekligen. Kan det vara så att räddningar under den tid då de var aktiva inte uppskattades på samma sätt som vi uppskattar dem i dag, då vi via nätet kan se repriser av benskydd som slås samman för att täcka igen, och lyssna till exalterade kommentatorer? Det kan vara så att vår tids defensiva vurm reaktualiserar dessa spelare. Men jag vet inte. Såg vi dem inte för vad de gjorde då?

En ytterligare fråga gäller backarna. ”Nicklas Lidström, Kimmo Timonen och Scott Niedermayer är alla stjärnbackar med extremt höga löner […]”, skriver Ryynänen.


Offensiva Scott Niedermayer, Anaheim Ducks.

Det är sant. Men att ta de tre spelarna som exempel på defensiva spelare känns inte hundra procent rätt, tycker jag. Det finns i grova drag två kategorier av backar. Offensiva och defensiva. De spelare Ryynänen nämner är, skulle jag säga, offensivt spelande backar. Lidström och Niedermayer har båda vunnit James Norris Memorial Trophy (ges till NHL:s bäste back). Lidström har vunnit detta pris sex gånger. Aldrig har trofén gått till någon som är mer defensiv än offensiv, som till exempel Scott Stevens. Min poäng är att de tre spelarna Ryynänen nämner är kända som offensiva backar, de följer med upp i anfall och gör många poäng. Mer poäng till och med än vad många forwards i deras respektive lag gör. Jag tror att Ryynänen trots allt har rätt, men att han kanske inte tog de bästa exemplen på defensiva spelare.

Ett tecken på att han har rätt är att det sedan en tid – då och då – blossar upp en debatt om just James Norris Memorial Trophy. Problemet är att defensiva backar, tillskillnad från Lidström och andra, inte får det erkännande de borde ha, menar man. Därför argumenterar många för att ytterligare en trofé borde introduceras i NHL som enbart bör ges till defensiva backar.

Forwards har priser som de alltid tar hem eftersom kriterierna för att få dem bygger på offensivt spel. Art Ross och Maurice Richard Trophy ges till den spelare som har gjort mest poäng respektive mest mål. Men det finns även ett pris som ges till den bäst defensivt arbetande forwarden i NHL, Frank J. Selke Trophy. Detta pris introducerades till säsongen 1977-78. Uppmärksamheten som ges till spelets defensiva sidor är alltså inte något helt nytt.

Ryynänens pionjärliknande arbete imponerar. För första gången i Norden, mig veterligen, har en artikel om den estetiska debatten inom ishockeyn publicerats. Jag hoppas att dörren nu är öppen och att vi kommer att sköljas över av fler artiklar av det här slaget.

På Milano. Inte i Milano.

Julia Dufvenius som Sonja i Onkel Vanja. Foto: Dramaten/Sören Vilks

Det började redan på Milano. Nej inte i Milano. På. Jag menar dagiset.
Vi var 1 år.
Nu är vi 31.

Tobias Brandel, SvD:s kulturnyhetsreporter och min äldsta vän.

Vi såg Onkel Vanja på Dramaten i kväll. Tjechov. Ingen plot. Bara liv.

Den kommer få dålig kritik.
Men jag tyckte om den. Ganska mycket.
Örjan Ramberg som Astrov funkade bra.
Julia Dufvenius som Sonja, inte alls dum.
Klart bäst var Rolf Skoglund. Jag ger honom högsta betyg – utmärkt, för hans rollprestation som den ruinerade godsägaren Ilja Iljitj Telegin.

Mer av Skoglund, tack.

Nu ska Tobias och Jakob till Buenos Aires. Tjänstledigt. Sex månader.
Avskedsfest i morgon.
Attans. Där missar jag en riktigt bra fest. Jag åker till Västervik. Trädgården kallar.

När vi skildes åt i kväll kändes det lite vemodigt. Jag vet inte varför. Sex månader är förstås länge. Men har man känt varandra i 30 år är sex månader inte så farligt.

Vi pratade innan föreställningen. Vi åt asiatisk buffé på Nybrogatan. Vi drack varsitt glas vatten.

Efteråt gick vi genom stan en bit. Pratade på. Trevligt. Småputtrigt. Jag med cykel. Han med ryggsäck.

När vi skiljdes åt kramades vi. Det var nog länge sedan vi gjorde det. Minns inte när. Eller kramas vi alltid när vi ses på deras fester? Osäker.

Kanske blir det en resa söderut även för mig. Gratis boende gör sådana val lite lättare.

Hellre Dramaten än vernissage

”Ska vi byta plats”, sa mannen vid fönstret.
Jag hade suttit och hängt mot fönsterplatsen. Vi flög in mot Keflavik. Den internationella flygplatsen på Island.
”Tack, om det går bra”, sa jag.
En förunderlig plats. Inte minst från luften. Bilder kommer.

Det blev en far-son-helg. Vi har sådana ibland, Håkan och jag. Den längsta helgen vi hängde varade i över en månad. Då körde vi bil, närmare bestämt en Land Rover Defender, mellan Bahrain och Västervik.

Helgens höjdpunkter inkluderade ”whale-watching”, gejsrar, Tingvallir, Blue Lagoon och Gulfoss.
---

Vad gjorde jag då på DN i förra veckan?
Jag intervjuade Ola Larsmo för Västerviks-Tidningens räkning. Larsmo vann nyligen det prestigefyllda Bjørnsonpriset. Larsmo växte upp i Västervik. Läs intervjun här.

Ola Larsmo är redaktör för tidningssveriges, i mina ögon, viktigaste uppslag: DN:s Idé & kritik-uppslag. Det är där de långa recensionerna får plats och det är där kommentarer publiceras. Jag säger inte att uppslaget alltid ger bra läsning. Men förutsättningarna finns där. Onekligen. Ingen annan tidning har denna form.
---

Jobbet rullar på. Träffade professorn i går för handledning. Fick tips och det hela flyter på.
---

På fredag åker jag till Västervik. Ska ta hand om trädgården. Den inre och den yttre. Men innan dess ska jag se Tjechovs Onkel Vanja på Dramaten på torsdag.

Jo, jag vet. Jag missar flera stora vernissager på torsdag. Men det är konsten jag vill se. Inte människorna runt den. Då passar Dramaten bättre nu på torsdag. Gallerierna står kvar.

Som ett brev på posten

För ett par veckor sedan skrev jag om den positiva upplevelse det var att ha Max Ryynänen på besök i Uppsala, här. Han föreläste på det högre seminariet om estetiskt språkbruk i relation till ishockey. Jag frågade rakt ut om hans studie resulterade i något.

I dag när jag tittade i mitt postfack låg där ett kuvert från Max Ryynänen. I kuvertet fanns nummer 2 av tidningen Kontur (Ny tid) med Ryynänens artikel ”Estetiska debatter inom ishockevärlden”.

Fantastiskt! Jag har dock ännu inte läst vad Ryynänen kom fram till. Men att texten blev klar och att den finns i min ägo, känns både spännande och roligt.

Jag ska läsa igenom texten på tåget till Stockholm i kväll.

Tack, Max Ryynänen. Jag uppskattar det.

Personlig milstolpe

Tisdag klockan 13.20 ungefär. Jag sitter på tåget från Stockholm till Uppsala.

Stopp. Märsta.

14.15 börjar mitt seminarium, det vill säga jag ska lägga fram och försvara "Kapitel 1" från min avhandling.

"Olyckligtvis har det inträffat en olycka i Uppsala så vi får stå kvar här", säger en besvärad röst i högtalarna.

Vi kommer iväg. Stopp. Knivsta. Vi kliver av och tåget vänder tillbaka till Stockholm.

Inga bussar. Klockan är några minuter i två. Jag ringer min handledare och ber honom skjuta fram seminariet till 15.15. Lagom kul.

Tillslut dyker ett dubbeldäckartåg upp som tar mig till Uppsala.
Enligt Uppsala Nya Tidning orsakade en traktor att några bommar gick sönder. Ingen skadades.

Nio stycken sitter bänkade i Filosofiska institutionens seminarieum redo att sätta tänderna inte bara i min text utan också i mig.

Men det gick bra. Givetvis fick jag kritik. Konstruktiv sådan. Tack. Tipsen haglade riktigt över mig. Vad ska du göra nu? Ska du utvidga inom eller utom konsten?

Det blev riktigt snackigt. Och då menar jag på ett positivt sätt. Fortsättning följer med handledarsamtal både med professorn och med min huvudhandledare.

I dag ska jag undervisa. På fredag sticker jag till Island. I morgon ska jag till DN.