Scott Stevens, New Jersey, tacklar # 19, Boston Bruins.
I våras kom överraskningen.
Jag doktorerar i estetik vid Uppsala Universitet. Därför går jag på seminarier. Det högre seminariet, närmare bestämt.
Den finske estetikern Max Ryynänen var inbjuden. Och som han chockade.
Det visade sig att han och jag delade intresse – ishockey. Det vill säga hockey som den spelas i National Hockey League, NHL. Snabbt. Snyggt. Hårt.
Ryynänen arbetade just då med en text i estetik om språket kring hockey. Så förstod jag det. Han pratade om på vilket sätt hockeysnack kopplas till mer eller mindre traditionella estetiska uttryck som: ”vackert”, ”snyggt”, och så vidare.
Max Ryynänen var rolig. Inte bara det. Han var bra också. Jag gav mig in i debatten som faktiskt förde samman två av mina intressen: hockey och estetik.
Vi hade en bra diskussion och fortsatte prata lite efteråt.
Ryynänen har bloggat på The Art of Ice Hockey. Men har nu lagt ner. Jag vet att han arbetade mot ett akademiskt mål med sin hockeyspråksanalys, men vet inte om han är klar. Blev det något?
Någon dag ska jag ta upp den mantel Ryynänen lade ner. En dag. Då kommer jag att skriva om hockey på ett liknande sätt.
Jag har sett fyra NHL-matcher live. Tre i Madison Square Garden, NY, och en i Philadelphia.
En av de aspekter som gör hockey så intressant är vikten av ett bra fysiskt spel. En tackling på rätt spelare kan vända en hel match. Ett lag som har legat över med ett par mål kan förlora om deras stjärnspelare riktigt tacklas ner.
Låter det hårt. Det är det. Men samtidigt en del av spelets regler.
Hockey är inte alls som fotboll på det sättet. I fotboll är det fysiska spelet marginaliserat. Fina finter vinner alltid över tuffa höfttacklingar. Inte i hockey. Det är det jag gillar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar