I går öppnade konststockholm efter flera månaders dvala. Sommaren är ingen bra årstid för konstälskare, såvida man inte beger sig till Basel, Venedig eller Kassel när dessa konststäder bjuder till dans, jag menar, konst.
Min vernissagerunda föregicks av en timmes squash. Jag var därför lite mör när jag mötte upp kvällens vernissagegäng på Sveavägen. Kvällen inleddes med Lisi Raskins rumsinstallation på Milliken som påminde lite om de där riktigt gamla och ännu inte utbytta inredningsdetaljerna på Disney World, när jag var där – vad kan det ha varit – 1988? Raskin bjöd på en viss charm och humor, eller en slags blandning mellan socialrealism och sciencefiction, som Patrice Lusth sa på vägen därifrån. Inte illa siktat för att vara första vernissaget, ever.
Nästa stop blev nyöppnande Galleri Andersson-Sandström, det senaste tillskottet till, eh, Sveriges Chelsea. Där visades konst av Tony Cragg. Jag hann prata lite med Clemens Poellinger – mannen med de uttrycksfulla glasögonbågarna – tillika Svenska Dagbladets förste konstreporter, samt fotorecensent. Han berättade att redaktionen inte vet vem som kommer att bli ny kulturchef.
- Det kan bli Blondinbella eller Horace, sa Clemens beväpnad med sitt varggrin.
Jag är säker på att han inte var helt ärlig. Kanske blir det Clemens som tar över rodret. Sådana rykten har florerat tidigare. Beslut om ny chef lär väl komma ganska snart.
Jag tror det var SvD-kultur-TV som gick omkring och filmade under kvällen. En gissning är att det blir vernissagereportage på TV8 på onsdag.
Gänget som utöver Patrice, bestod av Tove Kullberg och Håkan Östberg fick nu en ny medlem, arkitekt Fredrik Zachrison.
Vi tittade även in på Galleri Flach-Thulin som öppnade med en grupputställning. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i grupputställningar på galleri. Lite för litet.
Någonstans här stötte vi ihop med charmören Erik Berg och hans lika charmerande flickvän Susanna Statistik, förlåt, jag menar Tabell. De kommer att flytta till Uppsala, åtminstone part-time, vilket innebär att jag får nya lunchkamrater. Det är bra.
Vi gick vidare till Nordenhake, men gick strax därifrån för att trycka oss in hos nygamla Galleri Brändström. Här kunde vi förutom att se John E. Franzéns nya målningar också titta på före detta kulturministern Leif Pagrotsky. Senast jag såg Paggan in action var när Renée Flemming sjöng på Konserthuset i måndags.
Jag gillar Franzén. Han känns ärlig.
Sedan – tyvärr – i rask takt Andréhn-Schiptjenko och Natalia Goldin. Det får bli återbesök där i helgen.
Vi tog oss till närliggande Bishops någonting och sedan pallrade vi oss ner till Atlas och tikibaren, som alltid höjer temperaturen ett par snäpp.
På det stora hela en mycket bra kväll. Och det blev inte alltför sent, trots allt.
Excelsior!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar