En rolig och passionerad intervju med (och av?) Power Ekroth, HÄR i samband med att Konsten.net fyller tio år.
Power-citat nr 1: "Det hör ihop såklart med den s.k. institutionella kritiken som förvandlades till 'new institutionalism' där all kritik plötsligt förvandlades till 'kritik' och samtliga konstnärer som håller på med detsamma förvandlades från 'potentiellt spännande' till 'förljugna opportunister'."
Power-citat nr 2: "Ekonomin och det allmänna världsläget. Den skräll som väntar i västvärlden kommer att drabba mellanregistret av gallerierna och konstnärerna. En sund utrensning kommer att ske."
Bild på Power Ekroth i Miami för ett år sedan - snodd från Facebook.
I går öppnade konststockholm efter flera månaders dvala. Sommaren är ingen bra årstid för konstälskare, såvida man inte beger sig till Basel, Venedig eller Kassel när dessa konststäder bjuder till dans, jag menar, konst.
Min vernissagerunda föregicks av en timmes squash. Jag var därför lite mör när jag mötte upp kvällens vernissagegäng på Sveavägen. Kvällen inleddes med Lisi Raskins rumsinstallation på Milliken som påminde lite om de där riktigt gamla och ännu inte utbytta inredningsdetaljerna på Disney World, när jag var där – vad kan det ha varit – 1988? Raskin bjöd på en viss charm och humor, eller en slags blandning mellan socialrealism och sciencefiction, som Patrice Lusth sa på vägen därifrån. Inte illa siktat för att vara första vernissaget, ever.
Nästa stop blev nyöppnande Galleri Andersson-Sandström, det senaste tillskottet till, eh, Sveriges Chelsea. Där visades konst av Tony Cragg. Jag hann prata lite med Clemens Poellinger – mannen med de uttrycksfulla glasögonbågarna – tillika Svenska Dagbladets förste konstreporter, samt fotorecensent. Han berättade att redaktionen inte vet vem som kommer att bli ny kulturchef.
- Det kan bli Blondinbella eller Horace, sa Clemens beväpnad med sitt varggrin.
Jag är säker på att han inte var helt ärlig. Kanske blir det Clemens som tar över rodret. Sådana rykten har florerat tidigare. Beslut om ny chef lär väl komma ganska snart.
Jag tror det var SvD-kultur-TV som gick omkring och filmade under kvällen. En gissning är att det blir vernissagereportage på TV8 på onsdag.
Gänget som utöver Patrice, bestod av Tove Kullberg och Håkan Östberg fick nu en ny medlem, arkitekt Fredrik Zachrison.
Vi tittade även in på Galleri Flach-Thulin som öppnade med en grupputställning. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i grupputställningar på galleri. Lite för litet.
Någonstans här stötte vi ihop med charmören Erik Berg och hans lika charmerande flickvän Susanna Statistik, förlåt, jag menar Tabell. De kommer att flytta till Uppsala, åtminstone part-time, vilket innebär att jag får nya lunchkamrater. Det är bra.
Vi gick vidare till Nordenhake, men gick strax därifrån för att trycka oss in hos nygamla Galleri Brändström. Här kunde vi förutom att se John E. Franzéns nya målningar också titta på före detta kulturministern Leif Pagrotsky. Senast jag såg Paggan in action var när Renée Flemming sjöng på Konserthuset i måndags.
Jag gillar Franzén. Han känns ärlig.
Sedan – tyvärr – i rask takt Andréhn-Schiptjenko och Natalia Goldin. Det får bli återbesök där i helgen.
Vi tog oss till närliggande Bishops någonting och sedan pallrade vi oss ner till Atlas och tikibaren, som alltid höjer temperaturen ett par snäpp.
På det stora hela en mycket bra kväll. Och det blev inte alltför sent, trots allt.
I går åt jag middag med Renée Flemming. Jag hade redan satt mig när hon kom. Faktum är att jag hade ätit upp förrätten när hon steg in genom restaurangens tunga glasdörrar. Hon verkade inte misstycka. Jag var hungrig. Men min relation med Renée började långt tidigare.
Närmare bestämt två timmar tidigare. Jag hade i ett sällskap om sex personer gått till Konserthuset i Stockholm för att ta del av denna ljuvliga varelses mjuka, innerliga röst.
Hösten hade ankommit tidigare under dagen. En klar, frisk vind svepte in över huvudstaden. Även i Uppsala, där jag hade spenderat min dag, hade hösten gjort sig påmind.
Orkestern värmer upp under ledning av Alan Gilbert. Ska detta bli hans sista uppträdande innan flytten till New York? Förste konsertmästare Joakim Svenheden tar i hand, bockar lite.
Renée inleder med Verdi – Salce salce, Ave Maria, ur Otello. M a g i s k t.
Publiken ställer sig upp, stampar i golvet. Hyllningarna är nästan öronbedövande.
Hon tar en paus.
Kommer åter. Hon sjunger Tatjanas aria, den så kallade "Brevscenen" ur Tjajkovskijs Eugen Onegin.
Först en halv sekunds tystnad. Följt av larmet av applåder och jubel – alla reser sig. Kameror blixtrar, trots att det är förbjudet. Det blir ett extranummer. Men publiken vill ha ännu mer. Hon kommer tillbaka än en gång. Men nu blir det inte mer. Hon kan inte. Publiken tar ingen hänsyn. Men får ge sig tillslut.
Vi samlas i foajén. Vi går till Mancini. Gott rött vin, god skinka – ”kungen av parmaskinka”, står det på menyn. Lite senare kommer Joakim Svenheden med sällskap. Ännu lite senare Konserthusets pr-chef Peter Schéle. Vi pratar lite. Han är charmerande och han undrar om kvällen var till belåtenhet. Fantastisk, svarar vi unisont.
Sen kommer h o n. H o n sätter sig vid bordet lite längre bort och språkar med sina kollegor. Vi sitter och tittar – i smyg. Allra sist kommer Renées mor.
På det hela taget en strålande kväll. Dessutom såg jag Roger Waters som också han var på konserten.
Smakprov på Renée Flemming:
Renée Flemming sjunger Brevscenen
Renée Flemming sjunger Ave Maria
Läs i DN och Renée Flemming och Pink Floyd, eller i SvD.
Det skrivs om högt och lågt. Svante Weyler vågar en definition i artikeln ”Hög och lågt”, i Expressen, 15 augusti:
”Med det höga avses här: litteratur som har ambitionen att säga något bestämt om världen. Det låga: en litteratur som kanske säger något om världen, men utan avsikt.”
Hur vet han när litteraturen med avsikt eller utan avsikt säger något – bestämt – om världen? Och vad menas med bestämt? Något tydligt avgränsat? En tes? Slutsats?
”Definitionen” är knappast vattentät.
Det är inte så farligt. Definitioner är sällan vattentäta.
Värre är att Weylers vinkling är dålig.
Frågan som bör ställas är – helt enkelt: Vad är bra kulturjournalistik?
Jag vågar ett svar: Bra kulturjournalistik är förmedlad kunskap. Det vill säga förmedlad kunskap om vad tidningen väljer att skriva om. Kulturjournalistiska texter kan t ex handla om: * Rambo 4 * KIA:s reklamfilmer som approprierar Flashdance * Elin Wikströms relationella estetik * Serier av Alan Moore.
Problematiken gäller inte objektets hög- eller låghet. Och problematiken är inte bestämd av konstnärens intention, vilket Weyler tror. Fel. Fel.
Om Alan Moore eller Sylvester Stallone har för avsikt att säga något bestämt om världen, är ointressant, för att inte säga obegripligt. Vad serien/filmen säger är det vi är intresserade av.
Jag väljer begreppsparet förmedlad kunskap av en speciell anledning. Förmedlad innebär att kunskapen faktiskt har nått fram. Det betyder bra journalistik – bra text. Och kunskap är, tja, kunskap.
Kultursidornas problem är att: …en recension av Rambo är lealös…ingen skriver om reklambild/reklamfilm…texter om konst får inte vara teoretiska…serier skriver ingen (bra) om.
Här är det viktigt att påpeka: kulturjournalistik måste vara aktuell. Eviga världen i all ära. Men är tidningens redaktörer okunniga i kulturteori såväl om vad som faktiskt visas där ute, är tidningens läsare riktigt illa ute.
En tidning måste skriva om det som händer – det som förändrar, förändras. Eviga värden…
Kulturjournalistik oavsett om det handlar om en recension, kommentar eller reportage visar i dag inte upp denna förmedlade kunskap.
Anledningen? Enkel. Dagspressen skriver för läsaren. Vem är läsaren? Den allmänt kulturintresserade.
Tanken på den allmänt kulturintresserade läsaren innebär att kulturjournalistiken tvingas underskatta sina läsare – inte ser den som jämbördig, eller, vilket ofta blir bäst, ser läsaren som riktigt kunnig.
Kulturjournalistik i dag är – i bästa fall – stilistiskt begåvad konsumentupplysning. Snabbt. Snyggt.
Jag gillar inte det som är förkonstlat. Det ska inte vara larvigt. Manierat. Såg den här videon med Cocorosie.
Cocorosie är larviga. Vem sitter på fullt allvar och spelar musik på ett leksaksinstrument? Det är helt fel. Lägg av, tänker jag. Tycker du att du är spännande nu? Men jag gillar Cocorosie. De känns fina, på något sätt.
En av mina absolut bästa vänner skickade på anmodan sina åsikter om The Dark Knight per mejl.
Vi känner varandra sedan vi var tio år. När filmen Batman kom 1989 köpte han Batman-läsken. Det var inte en läsk fylld med cola- eller lakritssmak, som man trodde. Läsken var en slags Loranga. En besvikelse, vill jag minnas.
Hursomhelst. Min kompis har med ålderns rätt blivit akademiker. Sociolog närmare bestämt.
Detta faktum och hans livsgenomsyrande arbetsdisciplin innebar att hans recensionsliknande mejl var både insiktsfullt och bra. Han såg The Dark Knight ur ett sociologiskt perspektiv. Filmen blev teori i hans ögon.
”När är det okej att ta lagen i egna händer? Ska vi upprätthålla ordningen genom att bryta den?”, var frågeställningarna som väcktes. Han passade även på att droppa namn som Giorgio Agamben och Carl Schmitt. Vaket, minst sagt.
Jag har följt The Dark Knights färd genom dagspressen. Filmen har fått blandade betyg. Den har tagits emot som en actionfilm med bra skådespelarprestationer och lite eftertanke.
Knappa hänvisningar finns i GP, SvD, DN, SydS och TT Spektra till filmens aktualitet i ett samhälle som präglas av övervakning.
Tre exempel på en problematik som explicit diskuteras i filmen, men som ingen tar i:
* Batman granskar mobiltelefonsamtal på ett så kontrollerande sätt att problematiken frihet/kontroll ställs på sin spets. Ska vi övervaka alla, för att hitta ett rötägg som förstår för många? Bryter vi inte då mot de principer vi försvarar i striden mot ”the bad guys”?
* Batman förstör i jakten på Jokern infrastrukturvärden för miljontals kronor, för att inte säga dollar. När är det okej för en vigilante att göra det?
* Varför tycker vi att det är okej att Batman bryter mot internationell lag, kidnappar en man i ett annat land och för honom till USA – där han blir dödad. Batman gör samma sak som George Bush, men honom kritiserar vi.
”Under temat rättvisa eller hämnd kunde man känna mer än ett svagt eko av det somliga menar pågår och kallar ’civilisationernas krig’.”, skriver Eva af Geijerstam i DN. Detta är det närmsta dagspressen kommer, mig veterligen.
Att min gode vän sedan nästan helt reducerar The Dark Knight till sociologisk teori, är en annan historia. Om personalen på biografen skulle ge honom ett val: ”Hej! Du får välja. Antingen ser du filmen, eller så får du den sociologiska teorin om filmen. Här, ta pappret, vi har skrivit ner den!”, så skulle han kanske, kanske ta pappret. Han är å andra sidan något av cineast.
Men han ser ingen poäng med Spider-Man och Superman. De går inte att reducera till teori, tror jag att han tänker.
Jag är fransman. Jag är ledig och åker bil från stranden till mitt lilla chateau. Givetvis lyssnar jag på fransk radio. Det är varmt ute. I kväll dricker jag vin och äter ost.
I går kom jag hem från Nice, eller närmare bestämt Les Hautes de Vaugrenier, en så kallad gated community, strax utanför Nice. Flög ner i fredags, med Sterling. Hur är det möjligt att SAS finnas kvar på marknaden? Sämre avgångar OCH dyrare. Bra jobbat. Mina bundsförvanter på plats var Håkan och Sylvi Ekholm. Mina föräldrar.
Det var skönt med riktig sol. Inte den ljumma, gråa sorten som vi lider av här hemma. Det kändes lite tungt att flyga in mot Arlanda i går efter fyra dagar på Côte d’Azur. Jag möttes av trippla lager av moln.
Jag satt vid fönstret och vände mig mot tjejen som hade platsen bredvid: - Det är alltså detta vi kommer hem till. - Ja, men vi är brunare än alla andra, svarade hon.
Och det måste man ju säga att vi är.
Vattentemperaturen pendlade mellan 23 och 25 grader Celsius.
Det blev inga direkta utflykter förutom en trevlig middag på en restaurang en bit upp i bergen. Paret som driver restaurangen har sin hund utanför köket. Den var nysteriliserad och sedan tidigare lam i bakbenen. Hunden är älskad. Den är glad.
För mig är Frankrike exotiskt. Den franska kulturen är liksom främmande. Jag känner mig inte riktigt hemma. Med det menar jag inte obekväm. Människorna jag möter är bara så annorlunda, formella men samtidigt avspända, nonchalanta men uppmärksamma. Den franska kulturen är en kultur där jag är främling, turist, äventyrare.
Det var en del utställningar jag hade kunnat ta del av. Men jag tog inte del av några.
Min stora kulturgärning, om man kan kalla den det, var att läsa Pär Lagerkvists Pilgrim på havet från 1962. Jag gillar Pär Lagerkvist. Tänkvärt. Ångestladdat. Lagerkvist måste ha varit en speciell människa. Texten är så tät och välskriven, så beräknad.
Ibland börjar Lagerkvist sina meningar med Och och Men.
Jag tänkte på Bergmans Nattvardsgästerna. Bikt. Guds frånvaro.
Jag mötte en gång Bengt Lagerkvist, Pär Lagerkvists son. Jag vet inte varför, men jag sa något om hans far till honom. Då talade han om sin far som ”denne man”.
I helgen hoppade jag in på VT. Nu är jag tillbaka på UU.
Jag är tillbaka i Stockholm/Uppsala efter en helg i Västervik.
För ett kort tag bytte jag Uppsala Universitets filosofiska institution och min konstfilosofiska forskning mot ingresser och intervjuer på Västerviks-Tidningen. Estetik byttes – kort och gott – mot sportjournalistik.
Att vara doktorand i estetik är ett stort privilegium. Möjligheten till förkovring är nästan oändlig. Jag läser och skriver i min egen takt. Nåja. Jag ska vara klar om två och ett halvt år…
Arbetet på en redaktion är lite annorlunda. Det bygger på överenskommelser och tid. Sport- eller nyhetschefen berättar vad jag ska skriva om. Eller så har jag egna idéer. Jag gör upp med fotografen när vi ska åka.
Sen är det bara att skriva. 2000 tecken brukar texterna landa på. Två, tre stycken per arbetsdag. Ingress och rubrik formuleras.
Det blev fyra artiklar på två dagar den här gången. Tre om NM- och SM i A-katamaran och kanotsegling på Lucenafjärden, och en om long drive. En golfgren som handlar om att slå så långt som möjligt. En före detta världsmästare i long drive var i stan.
Doktoranden däremot sköter sitt. Texter ventileras två gånger per år på högre seminariet. Och förutom handledarträffar är det ingen som direkt har tillgång till ens texter. Det är – som sagt – lite annorlunda.
På tidningen framställs artiklar mer som i ett slags lagarbete. Man frågar någon, redigerarna ändrar rubrik, bildtexter sätts, ibland i samarbete med fotografer och så vidare.
Var sak har sin charm, skulle man kunna säga.
Det var hursomhelst kul att vara på plats på redaktionen igen. Det blir nog mer av den varan vad det lider. Men jag koncentrerar mig på avhandlingen. Det är mitt vanliga jobb, i all sin ovanlighet.
Precis nyss glömde jag – och kom sedan på igen – att allusionen inte helt kan likställas med appropriation. Livet bär med sig många mysterier.
Februari, 2006. Sitter vid datorn. Nytt mejl. Avsändare: Carl Otto Werkelid. Han ber mig ringa.
Vi ska träffas på redaktionen tillsammans med redaktionssekreteraren.
Det gör vi. Efter en timme är vi klara. Jag ska börja skriva konstkritik i Svenska Dagbladet.
Min första recension får rubriken ”Insyn i det privata väcker nyfikenhet” och handlar om Anders Krísars nya utställning på Maria Sundberg galleri.
51 recensioner, anmälningar och på-plats-reportage senare ser jag nu att Carl Otto Werkelid slutar som kulturchef för SvD. Läs här i SvD, här i DN och här i Dagens Media.
Jag vet fortfarande inte varför han frågade just mig. Vi hade, innan hans mejl anlände, haft kontakt vid två tillfällen. Jag intervjuade honom när jag gick på Poppius journalistskola, och någon månad senare frågade jag om kulturen kunde ha intresse av en text om filosofen Arthur Danto, som jag skulle träffa i Oslo.
Någon text om Danto skrev jag aldrig för SvD. Den publicerades i Konstperspektiv.
Av någon anledning kom han ihåg mig. Kanske hade någon annan tipsat honom.
Jag har all anledning att tacka Carl Otto Werkelid för den chans jag fick. Att få möjlighet att skriva konstkritik i dag är nästan något unikt. Det är inte många som börjar skriva konstkritik i Svenska dagstidningar. Tack, Carl Otto. Din fråga har betytt mycket för mig.
Vi var nog inte alltid överens, han och jag. Det gjorde inte så mycket, tror jag. Det är så det funkar. Han tog sig vid flera tillfällen tid att prata med mig på tu man hand. Budskapet var tydligt. Texterna ska skrivas för läsaren. Tidningen görs för dem, och inte främst för galleristen och konstnären.
Det återstår att se vem som tar över rodret. Werkelid fortsätter fram till sista september.
Jag gör comeback i morgon. Det ska bli så roligt. Jag har skrivit en del om konst, förstås. Men jag har skrivit desto mer om tennis och fotboll. Så är det nog. Jag har även skrivit mycket om kommunen och allt sådant man skriver om som allmänjournalist.
Det har jag Västerviks-Tidningen att tacka för.
I morgon gör jag comeback på VT. Jag ska jobba som sportreporter på fredagen och söndagen. Det är segling, golf och fotboll som gäller nu. Den konceptuella konsten får klara sig utan mig. Och avhandlingsarbetet får vänta.
Jag vet att det kommer att bli stressigt. Men det kommer också att bli kul. Jag och Åke Hilding kommer sitta mitt emot varandra på fredagskvällen och ringa på den lokala fotbollen. Jag och fotografen – vem det nu är den här gången – kommer att sitta i en liten båt ute på havet för att få bra bilder på katamaranerna. På söndagen kommer det vara lugnare – intervju med vinnaren. Det är SM.
Jag har jobbat sammanlagt 6-7 månader på tidningen. I olika omgångar. Dels som sportjournalist, dels som allmänreporter.
Dessutom kommer min gode vän Olle Frödin med till Västervik. Det kommer garanterat att bli en bra helg.
Jag träffade Erik Janson när vi började arbeta på Moderna Museet 2004. Museet nyöppnade och ett antal konstintresserade personer fick jobb som värdar. Erik och jag var två av dessa. Då var han lite över 60. Jag var 27.
Vi blev kompisar och det har vi fortsatt att vara. Att vara värd gav oss möjligheten att prata i timmar. Nu är Erik pensionär, men han hoppar fortfarande in på MM. Jag höll bara ut i två år.
Erik tillhör den folkbildande skolan. Han vill att saker och ting ska vara begripliga. Tydliga. Det är inte sällan han läst igenom recensioner och artiklar som jag har skrivit. Jag har alltid fått tillbaka dem med röda sträck och utropstecken. Kritiken har varit konstruktiv, tack, Erik.
Erik tillhör den gamla skolan. Han har arbetat som kulturredaktör, på förlag, som frilansjournalist och författare. Att han började på Moderna Museet ska museets personal vara glad för. Erik har saker att säga. Moderna som rör sig i två världar: konstvärlden och den allmänna offentligheten, ska lyssna på en person som han.
Jag kan inte gråta till konst. Inte ens om jag försöker.
Film däremot kan beröra mig så. Och musik. En bra bok gör jobbet. Men inte konst. Konst är en känslomässigt handikappad konstart.
Konst vill vara smart. Fyndig. Ibland lite rolig. Konst kan vara vemodig. Konst kan vara tråkig. Riktigt tråkig. Men konst kan också vara storslagen. Provocerande. Klarsynt.
Men allt detta kan film, litteratur och musik också. Konst däremot kan inte göra så att jag gråter.
Jag är inte ensam om detta. Vi har pratat om det ganska mycket. Konst gör något annat.
Men det skulle nog kännas bra om jag kunde gråta till konst någon gång.
Hur kommer det sig att en komikers karriär är så kort?
Eller. Karriär är fel ord. Tid då han/hon är rolig, är bättre. Karriärer kan hålla på i all evighet. Ett exempel är Steve Martin. Han var rolig. Nu är han tråkig. Trots det fortsätter han att göra karriär. Den urtrista nyinspelningen av Rosa Pantern (2006) spelade in ohyggligt med pengar. Del två är färdiginspelad och kommer nästa år. Kanske har jag fel. Är Steve Martin fortfarande rolig? Nej. Alla betalade för att se Beyoncé Knowles. Så var det.
Ett annat exempel är Chevy Chase. Han är rolig i filmer som Tjejen som visste för mycket (1980) och Fletch (1985). Redan i Fletch lever! (1989) börjar han bli tråkig. Nu är det som om han inte längre finns.
I Sverige har vi Robert Gustafsson. Han var rolig i Nilecity 105.6 (1995) och i Percy Tårar (1996). Och även i Torsk på Tallinn (1999). Nu är han inte rolig längre. Nu är han jättetråkig. Kanske fyndig i Fyra nyanser av brunt (2004), men inte rolig.
Vad är hemligheten? Ett tag tänkte jag att det handlar om originalitet. En komiker måste vara originell. Det gäller att komma på något nytt. Hitta en ny vinkling, som att ramla på ett nytt sätt, eller säga ordet tårta på ett speciellt sätt, som i Håkan Alexanderssons Tårtan (1972). Tåååårtaaaaannn. Det var kul.
Men det handlar inte bara om det. Viktigare än originalitet är att komikern är avspänd. Anspråkslös. Chevy Chase är rolig i Fletch. Men mindre rolig i Fletch lever! eftersom han är avspänd i den förra och är lite orolig i den senare. I Steve Martins fall handlar det mer om att han i dag är irriterad. Det går runt-runt. Han är irriterad över att han inte är rolig. Då blir han inte rolig.
Paul Kaye spelar Dennis Pennis. Han är inte så rolig. Men frågan är berättigad.
Det fanns en tid då jag trodde att jag var intresserad av mode. Det var jag inte. Jag var intresserad av att shoppa. Med begränsad studentbudget köpte jag tröjor från DKNY och eleganta skor från Paul Smith.
Fråga mig inte hur jag hade råd. Men så var det. Då.
Nu är jag en mer sansad shoppare. Även om jag unnar mig något fint ibland.
Med åren har mitt intresse glidit från shopping till just mode. Detta säger jag utan att på något sätt försöka framställa mig som ett flanerande modelejon. Jag har aldrig tittat in på Modeveckan, eller varit på någon tjusig visning i Paris. Jag skulle säga att mitt intresse har uppstått i reaktion mot den totala avsaknaden av modejournalistik i det här landet.
Jag ser kläder. Butiker. Designers. Utbildningar. Men ingen modejournalistik.
Nej, jag överdriver inte. Text om mode går ej att finna i detta land.
Vad är då den viktiga skillnaden mellan shoppingjournalistik och modejournalistik:
Shoppingjournalisten skriver om: * Färger som gäller i år. * Mönster som är coola. * Designers som är hippa. * Kändisar som har bobfrisyr och byxdress = modeförebilder. * Butiker du ska gå till. * Dessa sammanfaller i: Köper du byxa x, tröja y, och sko z är du skitsnygg och lite bättre än alla andra.
Så här gör modejournalisten – som inte finns i Sverige: * Problematiserar färger: Varför är pastellfärger balla? * Ifrågasätter mönster: Hurdå rutigt? * Betvivlar att Stella McCartney är en bättre designer än Helmut Lang. * Tar INTE ALLTID kändisar som exempel på personer som är bra klädda. * Köper/får INTE kläder, sätter dem på sig, tar en bild, lägger upp på bloggen och skriver att detta ska andra köpa.
Shoppingjournalistiken är kanske den sista riktigt naiva journalistiken. Den är den sista utposten för en ren, sinnlig och estetisk journalistik. Den visar upp en total frånvaro av reflektion.
Jag är vacker. Det här är underbart. Skjortan är snygg. Vaxningen gör mina ben lena. Jag är mjuk, men hård. Det röda gör mig varm. Det blåa gör mig kall. Allt detta stavas: S I N N L I G T.
Ska vi skriva om konst, litteratur, film och teater på det sättet? Nej, det ska vi banne mig inte. Fine. Jag vill inte förbjuda shoppingjournalistik. Jag vill bara ha något annat, också, tack.
