Det finns mycket att säga om konstkritiken i svensk dags- och kvällspress. Man kan till exempel peka på Dagens Nyheters fall från ledande till stagnerad, eller visa på Expressens bredd, som går från Peter Cornells har-varit-med-länge-texter till Nils Forsbergs stilistiska utflykter. (Men varför skriver inte Natalia Kazmierska konstkritik längre? Det borde hon).
Jag vill rikta en gnutta beröm till Aftonbladets konstbevakning. Jag har, sedan jag intervjuade kulturchef Karin Magnusson, läst mer av Aftonbladets kulturartiklar än tidigare. Och jag läser inte sällan med stort intresse, även om det ibland blir för mycket vänsterintellektualism över alltihopa. Det är en annan historia.
Varför gå som katten kring het gröt? Konstbevakningen har blivit bättre. Nu är det sagt. Och så är det bara. Jag gissar att orsaken är ny chef i kombination med att Ulrika Stahre, som är konstansvarig, har fått mer inflytande än tidigare. Hon kanske passade på i chefsskiftet. Detta är – förstås – en ren spekulation.
Nu ser jag (bild)konstartiklar nästan varje gång jag klickar mig in på kulturens hemsida. Det är roligt att se att åtminstone en tidning i Sverige just nu satsar på konstbevakningen. Särskilt när det blir bra.
Nu har jag ingen statistik, men jag är helt säker på, för det första, att det är mer konstrelaterade artiklar i dag, än för ett år sedan. Ulrika Stahre skriver själv mycket, och det gör även Sinziana Ravini. Läsaren kan också hitta artiklar av Camilla Hammarström och Frans-Josef Petersson. Den senare känner jag, och andra som läste och/eller skrev bloggar med inriktning på konst eller kritik, under 2005, mycket väl igen från bloggen EFTER KRITIKEN.
För det andra är artiklarna ofta bra, tycker jag. Jag tror, detta är också en ren spekulation, att (relativt) nya skribenter, ny ledning och en konstansvarig med geist är orsaken till detta. Kritiken känns pigg och ny, inte samma namn och samma idéer. Den tar i lite och det är bra. Jag gissar att det just nu är, vad man brukar kalla, högt i tak. Jag kan ha fel. Har haft det förr. Någon gång.
Hursomhelst. Jag tycker någon ska säga det. Och nu jag gör jag det: Bra jobbat. Det märks att ni anstränger er. Fortsätt med det. Vi är några som märker det faktiskt.
En detalj i sammanhanget som roade mig – jag är intresserad av, och läser serier. Både Ulrika Stahre och Sinziana Ravini har i går respektive i dag serierelaterade artiklar i Aftonbladet. Läs här och här. Detta borde Aftonbladet utveckla. Fast de serier som jag läser, och som är så viktiga att skriva om, riskerar att falla utanför vänsterinriktningens gräns. Som sagt. Det är en annan historia.
måndag, december 29, 2008
torsdag, december 25, 2008
Juldagen bjuder på tunga serie-blir-film-nyheter
I dag tog jag mig tid att kolla nätet. Godis, skinka och gemytligheter har fyllt mina dagar och inte minst min kropp den sista tiden. Jag har liksom varit hög på socker och fett. Det blev inte någon GI-jul. Och bra var nog det.
Och vad ser jag när jag väl kopplar upp mig på nätet. Stora nyheter för alla oss som följer den, ibland, krångliga processen serieruta till filmduk.
Den allra mest omtalade serien någonsin, alla kategorier, Watchmen, ska som bekant bli film. Filmen är så gott som klar, med det har uppstått komplikationer. Det har sedan en tid varit oklart vem som egentligen äger rättigheterna till distributionen. Och följden av detta är diverse stämningsansökningar med efterföljande förhandlingar. Långa och krångliga, om man ska tro rapporterna.
LA Times skriver nu att domaren i fallet överraskande går på 20th Century Fox’s linje och inte på Warners. Warner har producerat filmen och vill förstås distribuera filmen. Följer man reaktionerna på nätet är detta beslut inte ett bra beslut. Varför, är dock något otydligt. Gissningsvis beror missnöjet på att premiärdatumet för filmen, på grund av förhandlingarna, kan komma att skjutas fram. Det finns faktiskt de som tror att premiären helt ska ställas in och att författaren till Watchmen, Alan Moore, som nu är praktiserande magiker(!) har lagt en förbannelse över filmen, vilken han alltså inte på något vis stödjer. Tvärtom. Han har tidigare argt vänt sig emot filmatiseringar av andra grafiska noveller som han har skrivit, V för Vendetta, From Hell och The League of Extraordinary Men.
Den andra stora nyheten gäller Will Eisners klassiska serie The Spirit som har blivit film. Serieskaparen Frank Miller, som vid sidan av Alan Moore anses vara den störste modern serieskaparen, har regisserat filmen. Fast saken är denna: filmen suger. Det rapporterar i alla fall amerikansk media. Enligt Rottentomatoes, som är en internetsajt som samlar filmrecensioner och ger medelbetyg, får filmen 15 % av 100 % i betyg, vilket ju är ett enormt lågt betyg. Filmen anses med andra ord vara en riktig kalkonrulle.
Två lite tråkiga nyheter från SARTS denna dag. Inget som hindrar mig från att boka biljetter till The Spirit som går upp på svenska biografer 2 januari. Jag följer, kanske inte blint, men ändå, Frank Millers alla steg. Jag tillhör den lilla minoritet som faktiskt tycker att All Star Batman & Robin, The Boy Wonder, är en fantastisk serie. Dessutom tecknar ju Jim Lee, och hur illa kan det bli då.
God fortsättning.
Och vad ser jag när jag väl kopplar upp mig på nätet. Stora nyheter för alla oss som följer den, ibland, krångliga processen serieruta till filmduk.
Den allra mest omtalade serien någonsin, alla kategorier, Watchmen, ska som bekant bli film. Filmen är så gott som klar, med det har uppstått komplikationer. Det har sedan en tid varit oklart vem som egentligen äger rättigheterna till distributionen. Och följden av detta är diverse stämningsansökningar med efterföljande förhandlingar. Långa och krångliga, om man ska tro rapporterna.
LA Times skriver nu att domaren i fallet överraskande går på 20th Century Fox’s linje och inte på Warners. Warner har producerat filmen och vill förstås distribuera filmen. Följer man reaktionerna på nätet är detta beslut inte ett bra beslut. Varför, är dock något otydligt. Gissningsvis beror missnöjet på att premiärdatumet för filmen, på grund av förhandlingarna, kan komma att skjutas fram. Det finns faktiskt de som tror att premiären helt ska ställas in och att författaren till Watchmen, Alan Moore, som nu är praktiserande magiker(!) har lagt en förbannelse över filmen, vilken han alltså inte på något vis stödjer. Tvärtom. Han har tidigare argt vänt sig emot filmatiseringar av andra grafiska noveller som han har skrivit, V för Vendetta, From Hell och The League of Extraordinary Men.
Den andra stora nyheten gäller Will Eisners klassiska serie The Spirit som har blivit film. Serieskaparen Frank Miller, som vid sidan av Alan Moore anses vara den störste modern serieskaparen, har regisserat filmen. Fast saken är denna: filmen suger. Det rapporterar i alla fall amerikansk media. Enligt Rottentomatoes, som är en internetsajt som samlar filmrecensioner och ger medelbetyg, får filmen 15 % av 100 % i betyg, vilket ju är ett enormt lågt betyg. Filmen anses med andra ord vara en riktig kalkonrulle.
Två lite tråkiga nyheter från SARTS denna dag. Inget som hindrar mig från att boka biljetter till The Spirit som går upp på svenska biografer 2 januari. Jag följer, kanske inte blint, men ändå, Frank Millers alla steg. Jag tillhör den lilla minoritet som faktiskt tycker att All Star Batman & Robin, The Boy Wonder, är en fantastisk serie. Dessutom tecknar ju Jim Lee, och hur illa kan det bli då.
God fortsättning.
söndag, december 21, 2008
Den kritiska och okritiska forskningen
Det är ett par saker som slagit mig under mina två år som professionell akademiker. Tidigare hade jag inte möjlighet att granska etablerad och pågående forskning på samma sätt som nu. Jag har doktorerat i estetik sedan april 2007. Nedräkningen har börjat.
Så här tänker jag. Det finns akademiker som är okritiska till sitt studieobjekt och det finns akademiker som är kritiska. Jag tänker på all möjlig forskning, både erkänd och gryende, som jag stött på under de senaste åren, och haft möjlighet att reflektera över. Det jag har att säga här kommer ur en rad möten med litteratur från flera olika humanistiska ämnen. Både med svenskt akademiskt och internationellt ursprung.
---
Studieobjektet kan vara en filosof eller en konstnär/författare/musiker och så vidare.
Alla forskare står på en grund, det vill säga det är relevant att redovisa, vad man kalla, principer, eller teser, som visar att forskningen är just forskning – forskning kan inte vara grundlös. Då handlar det om något annat, livsåskådning, lösa teorier etcetera. Denna så viktiga grund kan representeras av en eller flera forskare och/eller en vetenskaplig riktning. Det är så det funkar helt enkelt.
Nej, det är inte flummigt att forska inom humaniora. Jag vet inte hur många gånger jag fått svara på den frågan, flera gånger är den ställd av akademiker från andra fakulteter…
Det finns forskare som har en specifik teoretiker, eller konstnär som sitt studieobjekt. Studien kan i sådana fall präglas av att forskningen utformas i linje villkor uppställda av denne filosof eller konstnär. Forskningen blir rättrogen, sann – kongenial.
Forskaren lyckas inte – vill kanske inte – skapa distans mellan sig och sitt objekt. Man representerar, rekonstruerar, återberättar, refererar till objektet tills att skiljelinjen mellan subjekt och objekt blir otydlig. Man blir ett fan, en supporter.
Den här typen av forskning kan ha en relevant funktion, att fånga upp och visa att något i studieobjektet är högst väsentligt att ta i beaktande för att förstå det ena eller det andra. Inte sällan leder detta slag av forskning dock till en slags autonomiserad – i bubblan forskning. Rekonstruktionen blir allt som är fallet. Det egna bidraget stannar vid att forskaren själv förstår och förordar studieobjektets position. I detta ligger något okritiskt, menar jag.
Det alternativ jag ser som mer fruktbart, är den kritiska forskningen – den som arbetar med studieobjektet på ett distanserat sätt genom att inte ställa sig bredvid objektet och omsorgsfullt ta hand om det, utan istället plocka isär det och peka på brister och fördelar för att i slutändan komma fram till något som inte är entydigt med vad studieobjektet står för.
En viktig beståndsdel i forskning, menar jag, är att ifrågasätta – inte att ställa sig bredvid och rekonstruera det som redan har sagts. Någonstans måste en forskare fråga sig, varför ska den potentielle läsaren inte istället direkt vända sig till studieobjektet – om jag nu ändå bara återberättar det som redan är?
Denna förlikning med objektet visar sig på lite olika sätt, beroende på om studieobjektet är en teoretiker eller en konstnär – Konst. När det gäller teoretikern, är rekonstruktion norm – den store mannen eller kvinnan som tidigare har kommit fram till något – har rätt och jag visar att så är fallet genom att återberätta och att visa att dennes kritiker har fel.
När studieobjektet är Konsten, handlar det om att se sin egen upplevelse av konsten som stor i sin egen text. Upplevelsen är grunden, fortsättning och slut. Konsten är allt, och den är stor. Eventuell komplexitet utreds inte, utan påvisas som ett givet faktum. Mystifiering på bekostnad av avmystifiering.
Nåja. Nog om detta. Det här vara bara några tankar som jag skrev ner i all hast. Jag kände att jag behövde det så här dagen efter hej då-julfest med vänner. Om några timmar avgår tåget till Västervik där det blir traditionellt julfirande, kanske med en liten dragning åt GI. Men det är inte säkert. God Jul.
Så här tänker jag. Det finns akademiker som är okritiska till sitt studieobjekt och det finns akademiker som är kritiska. Jag tänker på all möjlig forskning, både erkänd och gryende, som jag stött på under de senaste åren, och haft möjlighet att reflektera över. Det jag har att säga här kommer ur en rad möten med litteratur från flera olika humanistiska ämnen. Både med svenskt akademiskt och internationellt ursprung.
---
Studieobjektet kan vara en filosof eller en konstnär/författare/musiker och så vidare.
Alla forskare står på en grund, det vill säga det är relevant att redovisa, vad man kalla, principer, eller teser, som visar att forskningen är just forskning – forskning kan inte vara grundlös. Då handlar det om något annat, livsåskådning, lösa teorier etcetera. Denna så viktiga grund kan representeras av en eller flera forskare och/eller en vetenskaplig riktning. Det är så det funkar helt enkelt.
Nej, det är inte flummigt att forska inom humaniora. Jag vet inte hur många gånger jag fått svara på den frågan, flera gånger är den ställd av akademiker från andra fakulteter…
Det finns forskare som har en specifik teoretiker, eller konstnär som sitt studieobjekt. Studien kan i sådana fall präglas av att forskningen utformas i linje villkor uppställda av denne filosof eller konstnär. Forskningen blir rättrogen, sann – kongenial.
Forskaren lyckas inte – vill kanske inte – skapa distans mellan sig och sitt objekt. Man representerar, rekonstruerar, återberättar, refererar till objektet tills att skiljelinjen mellan subjekt och objekt blir otydlig. Man blir ett fan, en supporter.
Den här typen av forskning kan ha en relevant funktion, att fånga upp och visa att något i studieobjektet är högst väsentligt att ta i beaktande för att förstå det ena eller det andra. Inte sällan leder detta slag av forskning dock till en slags autonomiserad – i bubblan forskning. Rekonstruktionen blir allt som är fallet. Det egna bidraget stannar vid att forskaren själv förstår och förordar studieobjektets position. I detta ligger något okritiskt, menar jag.
Det alternativ jag ser som mer fruktbart, är den kritiska forskningen – den som arbetar med studieobjektet på ett distanserat sätt genom att inte ställa sig bredvid objektet och omsorgsfullt ta hand om det, utan istället plocka isär det och peka på brister och fördelar för att i slutändan komma fram till något som inte är entydigt med vad studieobjektet står för.
En viktig beståndsdel i forskning, menar jag, är att ifrågasätta – inte att ställa sig bredvid och rekonstruera det som redan har sagts. Någonstans måste en forskare fråga sig, varför ska den potentielle läsaren inte istället direkt vända sig till studieobjektet – om jag nu ändå bara återberättar det som redan är?
Denna förlikning med objektet visar sig på lite olika sätt, beroende på om studieobjektet är en teoretiker eller en konstnär – Konst. När det gäller teoretikern, är rekonstruktion norm – den store mannen eller kvinnan som tidigare har kommit fram till något – har rätt och jag visar att så är fallet genom att återberätta och att visa att dennes kritiker har fel.
När studieobjektet är Konsten, handlar det om att se sin egen upplevelse av konsten som stor i sin egen text. Upplevelsen är grunden, fortsättning och slut. Konsten är allt, och den är stor. Eventuell komplexitet utreds inte, utan påvisas som ett givet faktum. Mystifiering på bekostnad av avmystifiering.
Nåja. Nog om detta. Det här vara bara några tankar som jag skrev ner i all hast. Jag kände att jag behövde det så här dagen efter hej då-julfest med vänner. Om några timmar avgår tåget till Västervik där det blir traditionellt julfirande, kanske med en liten dragning åt GI. Men det är inte säkert. God Jul.
torsdag, december 18, 2008
Det tog tid. Nu har SvD utsett ny kulturchef.
Svenska Dagbladets nya kulturchef, Stefan Eklund, är före detta sportjournalist. Det är sympatiskt, tycker jag.
Precis som Stefan – jag kallar honom vid förnamn – har jag ett förflutet, och kanske en framtid, som sportjournalist. Det senare har nog inte Stefan, misstänker jag.
Vi har även spelat fotboll, Stefan och jag. Fast på olika håll förstås. Och han som back, jag som mittfältare. Nog nu av detta pladder. Till saken!
Det är helt uppenbart att SvD:s nya kulturchef vurmar för litteratur. SvD Kultur ÄR litteratur, skulle man kunna säga. Och det är norm att kulturchefer ”tillhör” litteraturen, Maria Schottenius (DN) har disputerat i litteraturhistoria, Björn Wiman (Expressen) är litteraturkritiker, Carl-Otto Werkelid (fd kulturchef på SvD) hade och har litteratur som sitt stora intresse. Det är bara Karin Magnusson (Afbl) som har en bredare bakgrund, populärkultur.
SvD:s läsare kan nog se fram emot fortsatt tonvikt på bevakning av litteratur.
Det är omöjligt att säga något om det egentligen, men man kan gissa. Hur kommer bevakningen av de andra konstarterna att förändras – kommer bevakningen överhuvud att förändras.
Jag tänker på teater, film, dans, musik och konst. Det återstår att se om något kommer att hända.
Störst intresse riktar jag givetvis mot konstbevakningen som sedan en tid inte har haft någon ämnesansvarig i form av en förstekritiker med anställning. Senast SvD hade en kritiker som var ämnesansvarig var när Mårten Castenfors arbetade på tidningen. Det var ett bra tag sen.
Nu har detta kanske inte varit ett problem, även om det kan uppfattas så när jag skriver om det så här. Jag vet av egen erfarenhet att det rullat på. Och slår man upp SvD på en lördag så skulle jag vilja påstå att man med blotta ögat, lite från håll, ser att uppslaget är bra redigerat, prydligt och fint. Det har helt enkelt fungerat bra.
Som sagt konstbevakningen rullar på. Men skulle jag rekommendera Stefan något – jag kallar honom som sagt vid förnamn – skulle den rekommendationen se ut så här:
”Ta dig en funderare. Vore det inte en idé att ha en ämnesansvarig för konst?”
Men varför är en sådan tjänst relevant, om det nu rullar på ändå? Hur tänker du, Rikard?
Jag tänker så här, och jag känner att jag faktiskt får stöd av Stefan i den frågan. Han intervjuas av Karin Thunberg i dagens SvD och säger:
”Eftersom samhället tagit ett kliv tillbaka när det gäller sin folkbildande uppgift menar jag att dagstidningarna har en möjlighet, en uppgift, att kliva in och ta den rollen.”
Precis min mening. Den folkbildande uppgiften är viktigare än någonsin. Och hur når man målet om folkbildning utan en ämnesansvarig som har möjlighet att lägga sin tid på en konstart? Det går förstås inte. Inte i långa loppet. Mitt antagande är att den tillsättning jag fiskar efter faktiskt är oundviklig. Den kommer. Förr eller senare.
Här är ett annat citat från Stefan som jag fäste mig vid från samma intervju:
”Men vi måste också vara öppna för nya uttryckssätt. Jag är övertygad om att det går att göra en tidning som är modern till sin form utan att förlora i kvalitet.”
Här ser jag en koppling till själva idén om ämnesansvariga och om konstarter, eller om man så vill genrer, i vid mening. Nya uttryckssätt talar Stefan om. Det är intressant. Jag kommer också att tänka på diskussionen om högt och lågt som präglade den offentliga debatten tidigare i höstas och som även spiller över i den alltjämt pågående debatten om kulturkonservatismens vara eller icke vara.
För alla oss som är lite yngre (det är vi oftast – yngre – i relation till tidningarnas fasta medarbetare), och vars kulturkonsumtion inte enbart riktas mot de traditionella former som klassificeras som teater, litteratur, konst och så vidare, utan som även riktas till de kulturyttringar som hamnar mellan de ämnesansvarigas bord, ska det bli spännande att se vad som komma skall. Dagstidningar har – detta vet vi – problem med att granska och analysera dessa. Jag ser mycket fram emot att ta del av Stefans omvandling – eller breddning, om man så vill – av kulturbevakningen – som alltså kan komma att gå mot dessa ”nya uttryckssätt”.
Det var förövrigt roligt att se vad Expressens kulturchef Björn Wiman sa om Stefan i SvD:
”Jag vet att Borås Tidning instiftat ett Debutantpris som är väldigt uppmärksammat. Där har man gjort bra val när man utsett debutanterna. Det åtminstone talar för att han förstår vad traditionell kulturjournalistik innebär.”
Precis, Björn Wiman. Typiskt traditionell kulturjournalistik att – dela ut pris – till debutanter.
Stefan Eklund börjar sitt nya arbete 1 april. Och jag vill från mitt håll verkligen säga, vad roligt att du har blivit chef på SvD Kultur.
Precis som Stefan – jag kallar honom vid förnamn – har jag ett förflutet, och kanske en framtid, som sportjournalist. Det senare har nog inte Stefan, misstänker jag.
Vi har även spelat fotboll, Stefan och jag. Fast på olika håll förstås. Och han som back, jag som mittfältare. Nog nu av detta pladder. Till saken!
Det är helt uppenbart att SvD:s nya kulturchef vurmar för litteratur. SvD Kultur ÄR litteratur, skulle man kunna säga. Och det är norm att kulturchefer ”tillhör” litteraturen, Maria Schottenius (DN) har disputerat i litteraturhistoria, Björn Wiman (Expressen) är litteraturkritiker, Carl-Otto Werkelid (fd kulturchef på SvD) hade och har litteratur som sitt stora intresse. Det är bara Karin Magnusson (Afbl) som har en bredare bakgrund, populärkultur.
SvD:s läsare kan nog se fram emot fortsatt tonvikt på bevakning av litteratur.
Det är omöjligt att säga något om det egentligen, men man kan gissa. Hur kommer bevakningen av de andra konstarterna att förändras – kommer bevakningen överhuvud att förändras.
Jag tänker på teater, film, dans, musik och konst. Det återstår att se om något kommer att hända.
Störst intresse riktar jag givetvis mot konstbevakningen som sedan en tid inte har haft någon ämnesansvarig i form av en förstekritiker med anställning. Senast SvD hade en kritiker som var ämnesansvarig var när Mårten Castenfors arbetade på tidningen. Det var ett bra tag sen.
Nu har detta kanske inte varit ett problem, även om det kan uppfattas så när jag skriver om det så här. Jag vet av egen erfarenhet att det rullat på. Och slår man upp SvD på en lördag så skulle jag vilja påstå att man med blotta ögat, lite från håll, ser att uppslaget är bra redigerat, prydligt och fint. Det har helt enkelt fungerat bra.
Som sagt konstbevakningen rullar på. Men skulle jag rekommendera Stefan något – jag kallar honom som sagt vid förnamn – skulle den rekommendationen se ut så här:
”Ta dig en funderare. Vore det inte en idé att ha en ämnesansvarig för konst?”
Men varför är en sådan tjänst relevant, om det nu rullar på ändå? Hur tänker du, Rikard?
Jag tänker så här, och jag känner att jag faktiskt får stöd av Stefan i den frågan. Han intervjuas av Karin Thunberg i dagens SvD och säger:
”Eftersom samhället tagit ett kliv tillbaka när det gäller sin folkbildande uppgift menar jag att dagstidningarna har en möjlighet, en uppgift, att kliva in och ta den rollen.”
Precis min mening. Den folkbildande uppgiften är viktigare än någonsin. Och hur når man målet om folkbildning utan en ämnesansvarig som har möjlighet att lägga sin tid på en konstart? Det går förstås inte. Inte i långa loppet. Mitt antagande är att den tillsättning jag fiskar efter faktiskt är oundviklig. Den kommer. Förr eller senare.
Här är ett annat citat från Stefan som jag fäste mig vid från samma intervju:
”Men vi måste också vara öppna för nya uttryckssätt. Jag är övertygad om att det går att göra en tidning som är modern till sin form utan att förlora i kvalitet.”
Här ser jag en koppling till själva idén om ämnesansvariga och om konstarter, eller om man så vill genrer, i vid mening. Nya uttryckssätt talar Stefan om. Det är intressant. Jag kommer också att tänka på diskussionen om högt och lågt som präglade den offentliga debatten tidigare i höstas och som även spiller över i den alltjämt pågående debatten om kulturkonservatismens vara eller icke vara.
För alla oss som är lite yngre (det är vi oftast – yngre – i relation till tidningarnas fasta medarbetare), och vars kulturkonsumtion inte enbart riktas mot de traditionella former som klassificeras som teater, litteratur, konst och så vidare, utan som även riktas till de kulturyttringar som hamnar mellan de ämnesansvarigas bord, ska det bli spännande att se vad som komma skall. Dagstidningar har – detta vet vi – problem med att granska och analysera dessa. Jag ser mycket fram emot att ta del av Stefans omvandling – eller breddning, om man så vill – av kulturbevakningen – som alltså kan komma att gå mot dessa ”nya uttryckssätt”.
Det var förövrigt roligt att se vad Expressens kulturchef Björn Wiman sa om Stefan i SvD:
”Jag vet att Borås Tidning instiftat ett Debutantpris som är väldigt uppmärksammat. Där har man gjort bra val när man utsett debutanterna. Det åtminstone talar för att han förstår vad traditionell kulturjournalistik innebär.”
Precis, Björn Wiman. Typiskt traditionell kulturjournalistik att – dela ut pris – till debutanter.
Stefan Eklund börjar sitt nya arbete 1 april. Och jag vill från mitt håll verkligen säga, vad roligt att du har blivit chef på SvD Kultur.
tisdag, december 16, 2008
Skåne var bra.
Min resa till Skåne var på alla sätt en succé.
Jag hann med disputation, efterföljande disputationsfest och dubbla konsthallsbesök.
Olle Frödin, som disputerade med avhandlingen ”Synergies, Stalemates and Social Dilemmas. Governance in South Africa in Comparative Perspective”, ställde till med kalas där jag träffade både nya och gamla vänner.
Jag ger min resa fem av fem klappor.
Väl hemma i Stockholm såg jag till min stora glädje att nya numret av Konstperspektiv hade kommit. Jag bidrar med en text om Stig Sjölund och Ride.1. Det var roligt att se texten i tryck av flera anledningar.
Jag har följt Stig sedan hösten 2003, då han gästföreläste på kursen Filosofisk estetik. Jag skrev min uppsats i ämnet om Stigs och Birgitta Tholanders utställning The Scanning på Uppsala konstmuseum som pågick under hösten 2003 och den efterföljande våren. Att få insyn i den utställningen var på flera sätt en verklig ögonöppnare.
Anledningen är enkel, och i mina ögon i grunden beklaglig. Hur underligt detta än kan låta. Men så här ser jag på saken. Alla som läser konstvetenskap blir ganska kunniga på hur konst från antiken fram till 1945 ser ut och benämns. När jag läste kursen filosofisk estetik på Stockholms Universitet hände något. Jag fick för första både begripligt och initierat ta del av teori om samtida konst. Det beklagliga i detta är att den möjlighet jag fick, eller tog, sällan ges andra, eller om jag skriver så här: Det är väldigt sällan studenter inom humaniora gör fältstudier.
Jag tycker att det är en självklarhet att universiteten ska utbilda studenter till att förstå, och ges möjlighet till att kunna ifrågasätta sin egen tid. En sådan möjlighet gavs mig och mina studentkollegor i den kursen. Konstvetenskapen jag tidigare hade läst gav mig inget i den stilen. Har något förändrats? Det tror jag inte. Förutom Stig Sjölund hade vi två andra gästföreläsare: Dorinel Marc och Elin Wikström. Inte så illa, va? Det var tider det.
Lite senare när jag och Stig hade börjat hänga stötte vi på Milou Allerholm i Humlegården. Hon var då något av en förebild, kritiker på DN som hon var, och är. Den ena ledde till det andra och jag skrev lite senare en kortversion av min uppsats som en artikel, Scanning the Other Side, i numera nedlagda NU-e, där Milou och även John Peter Nilsson var redaktörer.
Att gå en kurs vars idé byggde på att ta ett grepp på samtiden, var alltså något viktigt för mig. Jag var en student som hade bildats i mer eller mindre klassiska och modernistiska ideal. Att då få livs levande konstnärer som föreläsare kändes till en början som något nästan främmande. Det var en viktig tiopoängskurs inte bara för min akademiska utbildning, utan för mig personligen. Jag insåg att det finns andra sätt än de traditionellt akademiska sätten att tala om konst på. Och jag lärde känna Stig, som har kommit att bli en av mina bästa vänner.
Jag hann med disputation, efterföljande disputationsfest och dubbla konsthallsbesök.
Olle Frödin, som disputerade med avhandlingen ”Synergies, Stalemates and Social Dilemmas. Governance in South Africa in Comparative Perspective”, ställde till med kalas där jag träffade både nya och gamla vänner.
Jag ger min resa fem av fem klappor.
Väl hemma i Stockholm såg jag till min stora glädje att nya numret av Konstperspektiv hade kommit. Jag bidrar med en text om Stig Sjölund och Ride.1. Det var roligt att se texten i tryck av flera anledningar.
Jag har följt Stig sedan hösten 2003, då han gästföreläste på kursen Filosofisk estetik. Jag skrev min uppsats i ämnet om Stigs och Birgitta Tholanders utställning The Scanning på Uppsala konstmuseum som pågick under hösten 2003 och den efterföljande våren. Att få insyn i den utställningen var på flera sätt en verklig ögonöppnare.
Anledningen är enkel, och i mina ögon i grunden beklaglig. Hur underligt detta än kan låta. Men så här ser jag på saken. Alla som läser konstvetenskap blir ganska kunniga på hur konst från antiken fram till 1945 ser ut och benämns. När jag läste kursen filosofisk estetik på Stockholms Universitet hände något. Jag fick för första både begripligt och initierat ta del av teori om samtida konst. Det beklagliga i detta är att den möjlighet jag fick, eller tog, sällan ges andra, eller om jag skriver så här: Det är väldigt sällan studenter inom humaniora gör fältstudier.
Jag tycker att det är en självklarhet att universiteten ska utbilda studenter till att förstå, och ges möjlighet till att kunna ifrågasätta sin egen tid. En sådan möjlighet gavs mig och mina studentkollegor i den kursen. Konstvetenskapen jag tidigare hade läst gav mig inget i den stilen. Har något förändrats? Det tror jag inte. Förutom Stig Sjölund hade vi två andra gästföreläsare: Dorinel Marc och Elin Wikström. Inte så illa, va? Det var tider det.
Lite senare när jag och Stig hade börjat hänga stötte vi på Milou Allerholm i Humlegården. Hon var då något av en förebild, kritiker på DN som hon var, och är. Den ena ledde till det andra och jag skrev lite senare en kortversion av min uppsats som en artikel, Scanning the Other Side, i numera nedlagda NU-e, där Milou och även John Peter Nilsson var redaktörer.
Att gå en kurs vars idé byggde på att ta ett grepp på samtiden, var alltså något viktigt för mig. Jag var en student som hade bildats i mer eller mindre klassiska och modernistiska ideal. Att då få livs levande konstnärer som föreläsare kändes till en början som något nästan främmande. Det var en viktig tiopoängskurs inte bara för min akademiska utbildning, utan för mig personligen. Jag insåg att det finns andra sätt än de traditionellt akademiska sätten att tala om konst på. Och jag lärde känna Stig, som har kommit att bli en av mina bästa vänner.
onsdag, december 10, 2008
Jag drar söderut
Mot Malmö. Jag slår ett par flugor i samma smäll.
Utställningar i Malmö/Köpenhamn och en disputation.
Det är en av mina äldsta och käraste vänner, Olle Frödin, som disputerar i sociologi, på fredag.
Känns fantastiskt roligt att få vara med om det.
På plats finns även hans föräldrar och syster.
I Skåne säger man inte coca-cola, utan kijoula. Istället för kaka, kauga.
Tillbaka på lördag. Då blir det fotbollshäng hemma hos Mark Bengtsson och Nina Frödin, El Classico.
Det är ganska givet. Barca vinner. Jag tippar 3-1.
När jag var tio år var jag i Barcelona för första gången. Jag övertalade mina föräldrar att köpa en tröja med de rödblå.
Jag kommer ihåg det som om det var i går. Vi gick längs Las Ramblas på kvällen. Det var varmt och det var liv. Kaffe. Vin. Mat. Kryddor.
Jag var inte särskilt lång och hade halvlångt ljust hår. Nu är jag desto längre och har mindre hår. Det var många som ville prata med mig den kvällen, kommer jag ihåg. De tyckte det var underligt att jag hade lagets tröja på mig. Som om det var något radikalt. Än i dag förstår jag inte varför. Det var spännande, vill jag minnas.
Utställningar i Malmö/Köpenhamn och en disputation.
Det är en av mina äldsta och käraste vänner, Olle Frödin, som disputerar i sociologi, på fredag.
Känns fantastiskt roligt att få vara med om det.
På plats finns även hans föräldrar och syster.
I Skåne säger man inte coca-cola, utan kijoula. Istället för kaka, kauga.
Tillbaka på lördag. Då blir det fotbollshäng hemma hos Mark Bengtsson och Nina Frödin, El Classico.
Det är ganska givet. Barca vinner. Jag tippar 3-1.
När jag var tio år var jag i Barcelona för första gången. Jag övertalade mina föräldrar att köpa en tröja med de rödblå.
Jag kommer ihåg det som om det var i går. Vi gick längs Las Ramblas på kvällen. Det var varmt och det var liv. Kaffe. Vin. Mat. Kryddor.
Jag var inte särskilt lång och hade halvlångt ljust hår. Nu är jag desto längre och har mindre hår. Det var många som ville prata med mig den kvällen, kommer jag ihåg. De tyckte det var underligt att jag hade lagets tröja på mig. Som om det var något radikalt. Än i dag förstår jag inte varför. Det var spännande, vill jag minnas.
tisdag, december 09, 2008
Jan Åman tvingas att avgå
Nu sympatiserar jag med Karin Magnusson igen. Jag ger hennes text om Jan Åman i dagens Aftonbladet ett högt betyg. Synd bara att den föregås av tre mindre bra texter från Aftonbladet Kultur.
Jan Åman tvingas nu att avgå som chef för Färgfabriken på grund av ekonomiska oegentligheter. Det rapporterar svensk media i dag.
Saken är dock långt ifrån utredd. Det hela framstår ännu som dunkelt.
Ett rimligt antagande 1: Åman är skyldig eller så är han inte skyldig.
Ett rimligt antagande 2: Är han skyldig bör han avgå. Om inte bör han stanna.
Björn Linnell vill, enligt DN, inte prata klarspråk innan utredningen är klar i januari 2009.
Det är förståeligt.
Linnell säger:
”Om det är privata uppgifter eller inte får utredningen se över tillsammans med Jan. Han får plocka fram dokumentation och förklara.”
Om det är privata uppgifter? Styrelsen är alltså inte säker. Men varför då tvinga Åman att avgå – är han skyldig innan motsatsen bevisats? Hur ska styrelsen ha det egentligen? Skyldig, han får kicken? Vet ej, han får kicken? Oskyldig, han får kicken?
Tecknen hopar sig. Det blev för mycket för de inblandade.
Samtidigt erkänner Åman att han slarvat och handlat både kläder och resor för Färgfabrikens pengar.
Det var den här nyheten jag ville att Aftonbladet skulle ha väntat på. Fast då hade man inte varit först. Vad det nu man egentligen var först med – misstankar, fusk eller en dom? Att vara först är nyhetsrävens starkaste drivkraft. Men det är bra om man har rätt, när man väl skriver.
Tillbaka till Karin Magnusson. Hon skriver, och reviderar samtidigt Aftonbladet Kulturs tidigare hållning:
”Aftonbladet Kultur kunde för två veckor sedan avslöja misstankarna om att Åman under flera år använt konsthallens pengar för omfattande privatkonsumtion.”
Tidigare har Aftonbladet Kultur – som enda tidning – varit mer säker på sin sak, att Åman är skyldig.
Magnusson avslutar sin text:
”Nu återstår förhoppningsvis lugn och arbetsro för Färgfabriken. Och för regeringen att hitta en ny pigg entreprenör som kan komma med kreativ input på kulturområdet. Fortsättning lär, som det heter, följa.”
Jag har hört mig för om vad en rad konstmänniskor tycker om Jan Åmans avgång. Konsensus nu är föreställningen om att Färgfabriken går in på sista versen. Åman har varit synonym med konsthallen – hur ska den fungera nu?
En person som jag har talat med tror att det är omöjligt att hålla sig inom vanliga ekonomiska strukturer om man driver en konsthall. Stämmer det så bör media i detta nu gå igenom konsthallar och museer för att hitta nästa fall. Och just detta, att hålla sig utanför vanliga strukturer, för ”konsthallens bästa”, är precis vad Åman hänvisar till.
I SvD säger Åman:
”Jag har verkligen satsat hela mitt liv och hela min person på att försöka få Färgfabriken att fungera. Därmed har det väl också kanske varit för sammanblandat; jag har varit för personligt engagerad i det hela, säger Jan Åman och tillägger att han flera gånger riskerat sin privata ekonomi genom att gå i borgen för Färgfabrikens lån.”
Jag ser fram emot att ta del av utredningen när den är klar i januari.
Oddsen för att Åman är oskyldig och kommer att återinsättas som chef på Färgfabriken är låga. Något annan slutsats går inte att dra i dag.
Jag är likväl beredd att vänta. Jag behöver ju varken jaga nyheter eller sparka någon.
Jan Åman tvingas nu att avgå som chef för Färgfabriken på grund av ekonomiska oegentligheter. Det rapporterar svensk media i dag.
Saken är dock långt ifrån utredd. Det hela framstår ännu som dunkelt.
Ett rimligt antagande 1: Åman är skyldig eller så är han inte skyldig.
Ett rimligt antagande 2: Är han skyldig bör han avgå. Om inte bör han stanna.
Björn Linnell vill, enligt DN, inte prata klarspråk innan utredningen är klar i januari 2009.
Det är förståeligt.
Linnell säger:
”Om det är privata uppgifter eller inte får utredningen se över tillsammans med Jan. Han får plocka fram dokumentation och förklara.”
Om det är privata uppgifter? Styrelsen är alltså inte säker. Men varför då tvinga Åman att avgå – är han skyldig innan motsatsen bevisats? Hur ska styrelsen ha det egentligen? Skyldig, han får kicken? Vet ej, han får kicken? Oskyldig, han får kicken?
Tecknen hopar sig. Det blev för mycket för de inblandade.
Samtidigt erkänner Åman att han slarvat och handlat både kläder och resor för Färgfabrikens pengar.
Det var den här nyheten jag ville att Aftonbladet skulle ha väntat på. Fast då hade man inte varit först. Vad det nu man egentligen var först med – misstankar, fusk eller en dom? Att vara först är nyhetsrävens starkaste drivkraft. Men det är bra om man har rätt, när man väl skriver.
Tillbaka till Karin Magnusson. Hon skriver, och reviderar samtidigt Aftonbladet Kulturs tidigare hållning:
”Aftonbladet Kultur kunde för två veckor sedan avslöja misstankarna om att Åman under flera år använt konsthallens pengar för omfattande privatkonsumtion.”
Tidigare har Aftonbladet Kultur – som enda tidning – varit mer säker på sin sak, att Åman är skyldig.
Magnusson avslutar sin text:
”Nu återstår förhoppningsvis lugn och arbetsro för Färgfabriken. Och för regeringen att hitta en ny pigg entreprenör som kan komma med kreativ input på kulturområdet. Fortsättning lär, som det heter, följa.”
Jag har hört mig för om vad en rad konstmänniskor tycker om Jan Åmans avgång. Konsensus nu är föreställningen om att Färgfabriken går in på sista versen. Åman har varit synonym med konsthallen – hur ska den fungera nu?
En person som jag har talat med tror att det är omöjligt att hålla sig inom vanliga ekonomiska strukturer om man driver en konsthall. Stämmer det så bör media i detta nu gå igenom konsthallar och museer för att hitta nästa fall. Och just detta, att hålla sig utanför vanliga strukturer, för ”konsthallens bästa”, är precis vad Åman hänvisar till.
I SvD säger Åman:
”Jag har verkligen satsat hela mitt liv och hela min person på att försöka få Färgfabriken att fungera. Därmed har det väl också kanske varit för sammanblandat; jag har varit för personligt engagerad i det hela, säger Jan Åman och tillägger att han flera gånger riskerat sin privata ekonomi genom att gå i borgen för Färgfabrikens lån.”
Jag ser fram emot att ta del av utredningen när den är klar i januari.
Oddsen för att Åman är oskyldig och kommer att återinsättas som chef på Färgfabriken är låga. Något annan slutsats går inte att dra i dag.
Jag är likväl beredd att vänta. Jag behöver ju varken jaga nyheter eller sparka någon.
måndag, december 08, 2008
Glöggmingel
Söndag klockan halvsex. Jag ringer på dörren. Hammarby Sjöstad, en stenkast från Sickla kanal.
Glöggmingel. Robert Stasinski och Alessandra di Pisa. Interiör. En slags samtida stil och profil.
Hälsar på Tommy. Vi gillar fotboll.
Pratar med Nina Blum Bussoli. Värdar och visare. Moderna och Magasin 3. Jag går igång lite.
Trevlig designertjej, jobbar på byrå.
- Låter roligt med ett sånt jobb, säger jag.
- Oj. Hej.
Oskar och Katja Aglert. Time Square. Stipendier. Utställning på Axel Nordin Gallery.
- Nu ska jag prata med Rikard, TV-spel.
En slags bilpool, fast för TV-spel. Kan bli något.
- Vi hörs på mejlen. Och påminn mig om utställningen 8 januari på Axel Nordin.
Hej, Milou.
- Hej, står du och hänger här.
- Jaha du ska till glöggkrydorna.
Berättar för Robert om nya kursen, Kritik i teori och praktik.
Kul att ses, roligt att vara här, hej då.
Glad. Stark glögg. God också.
Cyklar. Kallt. Tunn rock. Tunn cardigan.
Thai på T-Centralen.
TV.
Soffa.
Nöjd.
Sömn.
Glöggmingel. Robert Stasinski och Alessandra di Pisa. Interiör. En slags samtida stil och profil.
Hälsar på Tommy. Vi gillar fotboll.
Pratar med Nina Blum Bussoli. Värdar och visare. Moderna och Magasin 3. Jag går igång lite.
Trevlig designertjej, jobbar på byrå.
- Låter roligt med ett sånt jobb, säger jag.
- Oj. Hej.
Oskar och Katja Aglert. Time Square. Stipendier. Utställning på Axel Nordin Gallery.
- Nu ska jag prata med Rikard, TV-spel.
En slags bilpool, fast för TV-spel. Kan bli något.
- Vi hörs på mejlen. Och påminn mig om utställningen 8 januari på Axel Nordin.
Hej, Milou.
- Hej, står du och hänger här.
- Jaha du ska till glöggkrydorna.
Berättar för Robert om nya kursen, Kritik i teori och praktik.
Kul att ses, roligt att vara här, hej då.
Glad. Stark glögg. God också.
Cyklar. Kallt. Tunn rock. Tunn cardigan.
Thai på T-Centralen.
TV.
Soffa.
Nöjd.
Sömn.
lördag, december 06, 2008
Ett varv till: Lundberg har en poäng - jodå
En sak har slagit mig. Det är ingen som rör sig på gatan. Men alla kommenterar Johan Lundbergs kulturkonservatism ändå. Och tycks veta vad som är bäst. Att Lundberg har fel.
Kommentarerna hittills liknas bäst vid olika möbleringar av det borgerliga vardagsrummet, för att parafrasera Göran Greider.
Då Göran Greider gav sig in i vårens hetaste kulturdebatt, den om Lars Noréns ”En dramatikers dagbok”, gjorde han en poäng som är relevant nu.
Greider skriver, och har Norén och Leif Zern i åtanke:
”De bråkar om något. Om vad? På avstånd förstår man det inte riktigt. När man kommer närmare förstår man det bättre - de bråkar om exakt hur det ska möbleras i det borgerliga vardagsrummet men ingenting utanför det.”
Citatet speglar debatten om kulturkonservatismen. Det är nämligen så att kombattanterna också nu möblerar det borgerliga vardagsrummet.
Greider skriver om kulturkonservatism (4/12), där han vänder sig emot Lundberg, och den samtida litteraturkritiken med orden:
”Ett av de viktigaste svenska författarskapen, Kjell Johanssons, saknar i dag nästan helt de intelligenta uttolkare som förmår se hans romaner i den stora väv den ingår i. Bortsopad ur den litterära offentligheten är medvetenheten och kunskaperna om den breda realistiska fåra, med sin egen specifika tradition av experiment och radikalism, där det autentiska har en så egenartad och central roll.”
Greiders nyckelbegrepp: väv, offentlighet, medvetenhet, realistisk fåra, tradition, experiment, radikalsim, autentisk och egenartad.
Ann Haberlein skriver (6/12):
”Den västerländska upplysningstraditionen, starkt präglad av patriarkalt tänkande med utgångspunkt i en föreställning om ett fiktivt autonomt subjekt, har utan tvekan mått bra av postmodernismens, postkolonialismens och feminismens ifrågasättande.”
Nyckelbegrepp hos Haberlein: upplysningstradition, patriarkal, fiktiv, autonom, subjekt, postmodernism, postkolonialism och feminism.
Lars Anders Johansson skriver (28/11):
”Att förespråka ökade kunskaper om den västerländska bildningstraditionen är inte exkluderande på något sätt. Att man pratar om just det västerländska kulturarvet beror givetvis på att det i västerlandet har funnits ett kontinuerligt intertextuellt referenssystem ända sedan antiken. Det har inte varit slutet mot omvärlden och är det ännu mindre nu.”
Nyckelbegrepp hos Johansson: bildningstradition, exkluderande, kulturarv, intertextuell, och referenssystem.
Så här ser debatten ut. Inte ett uns av debatten har berört kulturkonsumenten. Debatten drivs av – och berör kulturaktörer, de som kan – och vill – säga ifrån i media.
Jag tror att Lundberg har mycket mer rätt, än vad någon av dessa aktörer vill att han ska ha.
Lundbergs tes signalerar höga bildningsideal och sublima upplevelser och är inte sällan – i relation till vad som faktiskt visas på konsthallar (för att snäva av till bildkonst), inte helt användbar.
Likväl träffar Lundberg mitt i prick. Rakt in i den svenska kulturkonsumentens hjärta.
Poängen är denna: Lundberg har rätt om du frågar den vanlige, lagom nyfikne, lagom intresserade museibesökaren. Han/hon tycker som Lundberg. Det finns miljoner av dem där ute.
Jag doktorerar i estetik och skriver tämligen regelbundet i tidning och tidskrift även jag. Men jag har också arbetat på museum som värd och då mött ett stort antal besökare som vill uppleva precis det Lundberg vill uppleva.
Lundbergs vision är folkets vision. Det är den entydiga bild jag har fått i mötet med museibesökaren.
För precis som för Lundberg bär besökaren med sig idén om att konst är något obevekligt sinnligt, vars konstnärliga grund är näst intill gudabenådad, och framställd med en hantverksskicklighet så briljant att det slutliga mötet – betraktare och konstverk bara kan sluta i en förlösande och samtidigt ödesmättad suck.
Besvikelsen för besökaren blir därför – och jag överdriver inte – enormt stor. Modern, modernistisk, samtida, postmodern – välj något prefix – kort och gott konst som har producerats och omfamnats av konstinstitutioner de senaste 100 åren ger inte besökaren vad denne vill ha.
Om detta vittnar Lundberg. Det är synd att inte någon gör en gammal klassisk journalistisk gärning, går till en konsthall och pratar ett litet tag med vanliga besökare. Och rapporterar om det för oss läsare.
Kommentarerna hittills liknas bäst vid olika möbleringar av det borgerliga vardagsrummet, för att parafrasera Göran Greider.
Då Göran Greider gav sig in i vårens hetaste kulturdebatt, den om Lars Noréns ”En dramatikers dagbok”, gjorde han en poäng som är relevant nu.
Greider skriver, och har Norén och Leif Zern i åtanke:
”De bråkar om något. Om vad? På avstånd förstår man det inte riktigt. När man kommer närmare förstår man det bättre - de bråkar om exakt hur det ska möbleras i det borgerliga vardagsrummet men ingenting utanför det.”
Citatet speglar debatten om kulturkonservatismen. Det är nämligen så att kombattanterna också nu möblerar det borgerliga vardagsrummet.
Greider skriver om kulturkonservatism (4/12), där han vänder sig emot Lundberg, och den samtida litteraturkritiken med orden:
”Ett av de viktigaste svenska författarskapen, Kjell Johanssons, saknar i dag nästan helt de intelligenta uttolkare som förmår se hans romaner i den stora väv den ingår i. Bortsopad ur den litterära offentligheten är medvetenheten och kunskaperna om den breda realistiska fåra, med sin egen specifika tradition av experiment och radikalism, där det autentiska har en så egenartad och central roll.”
Greiders nyckelbegrepp: väv, offentlighet, medvetenhet, realistisk fåra, tradition, experiment, radikalsim, autentisk och egenartad.
Ann Haberlein skriver (6/12):
”Den västerländska upplysningstraditionen, starkt präglad av patriarkalt tänkande med utgångspunkt i en föreställning om ett fiktivt autonomt subjekt, har utan tvekan mått bra av postmodernismens, postkolonialismens och feminismens ifrågasättande.”
Nyckelbegrepp hos Haberlein: upplysningstradition, patriarkal, fiktiv, autonom, subjekt, postmodernism, postkolonialism och feminism.
Lars Anders Johansson skriver (28/11):
”Att förespråka ökade kunskaper om den västerländska bildningstraditionen är inte exkluderande på något sätt. Att man pratar om just det västerländska kulturarvet beror givetvis på att det i västerlandet har funnits ett kontinuerligt intertextuellt referenssystem ända sedan antiken. Det har inte varit slutet mot omvärlden och är det ännu mindre nu.”
Nyckelbegrepp hos Johansson: bildningstradition, exkluderande, kulturarv, intertextuell, och referenssystem.
Så här ser debatten ut. Inte ett uns av debatten har berört kulturkonsumenten. Debatten drivs av – och berör kulturaktörer, de som kan – och vill – säga ifrån i media.
Jag tror att Lundberg har mycket mer rätt, än vad någon av dessa aktörer vill att han ska ha.
Lundbergs tes signalerar höga bildningsideal och sublima upplevelser och är inte sällan – i relation till vad som faktiskt visas på konsthallar (för att snäva av till bildkonst), inte helt användbar.
Likväl träffar Lundberg mitt i prick. Rakt in i den svenska kulturkonsumentens hjärta.
Poängen är denna: Lundberg har rätt om du frågar den vanlige, lagom nyfikne, lagom intresserade museibesökaren. Han/hon tycker som Lundberg. Det finns miljoner av dem där ute.
Jag doktorerar i estetik och skriver tämligen regelbundet i tidning och tidskrift även jag. Men jag har också arbetat på museum som värd och då mött ett stort antal besökare som vill uppleva precis det Lundberg vill uppleva.
Lundbergs vision är folkets vision. Det är den entydiga bild jag har fått i mötet med museibesökaren.
För precis som för Lundberg bär besökaren med sig idén om att konst är något obevekligt sinnligt, vars konstnärliga grund är näst intill gudabenådad, och framställd med en hantverksskicklighet så briljant att det slutliga mötet – betraktare och konstverk bara kan sluta i en förlösande och samtidigt ödesmättad suck.
Besvikelsen för besökaren blir därför – och jag överdriver inte – enormt stor. Modern, modernistisk, samtida, postmodern – välj något prefix – kort och gott konst som har producerats och omfamnats av konstinstitutioner de senaste 100 åren ger inte besökaren vad denne vill ha.
Om detta vittnar Lundberg. Det är synd att inte någon gör en gammal klassisk journalistisk gärning, går till en konsthall och pratar ett litet tag med vanliga besökare. Och rapporterar om det för oss läsare.
fredag, december 05, 2008
Lemieux äkta: Avery fake
Claude Lemieux, #22, menade vad han sa.
Sean Avery, #16, bad om ursäkt, men var inte tillräckligt äkta.
NHL. Hockeyspelaren Sean Avery är på hal is. Han är otrevlig. Alltför otrevlig.
Bakgrund: Sean Averys före detta flickvän, Elisha Cuthbert, skådespelare känd från TV-serien 24, dejtar nu Dion Phaneuf, som spelar i Calgary Flames.
Sean Avery uttalande timmarna innan hans lag, Dallas Stars, ska möta Calgary Flames:
“I'm just going to say one thing. I'm really happy to be back in
Uttalandet har skakat den nordamerikanska hockeyvärlden.
Förtydigande:
"Sloppy seconds” är ett känsligt uttryck: “Sloppy seconds is a slang term for the practice of a man having sex with a woman immediately after another man has had sex with her, with the previous man's semen still present inside the woman. The term is also used metaphorically, regarding a ‘second hand’ item that is presumed undesirable, or only acceptable if one's primary choice is unavailable.” Källa: Wikipedia.
Ett stort antal ledare, journalister och spelare – flera från hans eget lag – har fördömt Averys kommentar.
Hockey är en sport där trash talk, som det heter, det vill säga skitsnack, spelare emellan, är något tämligen accepterat.
Men det finns undantag för vad som får sägas, innan samhället och/eller ligan säger ifrån.
Skitsnack har fått en roll i själva spelet och ses som en funktion av vad spelare kan göra för att få andra spelare ur balans, tappa koncentrationen.
Sean Avery har gått över gränsen. Ingen tycker något annat.
Keith Jones, en före detta hockeyspelare, uttalar sig i TSN, den största tv-kanalen för sport i Kanada. Han refererar till Claude Lemieux’s(Colorado Avalanche) mycket omtalade bråk med en rad spelare i Detroit Red Wings under slutspelet, 1996 – som Colorado tillslut vann.
Precis som i Sean Averys fall var Claude Lemieux en spelare som motspelare avskydde att möta, men som de flesta ville ha i sitt lag. Lemieux bråkade och störde motspelare, men tillskillnad från Avery (so far), vann Lemieux tre Stanley Cup under sin karriär. Under ett av dessa år, vann Lemieux utmärkelsen för bästa spelare i slutspelet, Conn Smythe Trophy (1995). En av de finaste utmärkelserna en NHL-spelare kan få.
Sean Avery har långt ifrån nått samma status som Claude Lemieux, även om Averys vassaste kritiker kan se hans kvaliteter som spelare.
Keith Jones menar att Claude Lemieux ångrade sig – och att han – och detta är viktigt i sammanhanget – gav ett genuint intryck av att han ångrade sig, då han tårögt pratade med sina medspelare i Colorado, efter att han hade tacklar Detroits Kris Draper bakifrån in i sargen, vilket gav Draper en bruten käke, bruten näsa och en hjärnskakning – och efterföljande operationer.
Keith Jones om varför Colorado Avalanche, som lag, förlät Claude Lemieuxs då han bad om förlåtelse i omklädningsrummet, våren 1996: ”Claude Lemieux was a great player and he hurt inside for whar he did, Sean Avery does not.”
Hockey är en sport som drivs på vilja och tro – det är hockeymyten.
Psykologi. En omklädningsrum fyllt av hockeyspelare avgör om de tycker att en spelares ursäkt är genuin eller inte. Slutspelet fortsatta succé avgörs över om de håller samman, eller inte.
Nu har alltså Sean Avery bett om ursäkt. Men hockeyvärlden tror inte på honom, tror inte att hans ursäkt är genuin. Dallas Stars tippades av många som en potentiell vinnare i år. Än så länge har det varit kräftgång.
Det spekuleras om att detta beror på Averys dåliga inflytande. Avery skrev på för laget inför den här säsongen. Nu väntar avstängning under ett antal matcher, och sedan – tror många – kommer han att bytas till ett annat lag – om någon vill ha honom.
Claude Lemieux har i dag en respektabel status, trots att hans handling mot Draper, i linje med skadorna, kan betecknas som misshandel. Avery må vara en mobbare, men någon fysisk misshandel har han ännu inte gjort sig skyldig till. Trots detta är Avery en så mycket större skurk än vad Lemieux var. Det är i alla fall så det ser ut just nu.
---Uppdatering. Domen mot Avery har kommit. Han stängs av i sex matcher. Claude Lemieux stängdes, på sin tid, av två matcher.
onsdag, december 03, 2008
TV-spelsbevakningen är meningslös
Call of Duty: World at War: First-person shooter spel.
Tomb Raider Underworld: Third-person shooter spel.
Jag spelar tv-spel. Playstation 3.
Jag läser inte Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet.
Inte spelrecensioner.
Det är nämligen helt meningslöst. Inte för att kritikerna är okunniga.
Anledningen är mycket enklare än så.
Nämnda tidningar undanhåller väsentlig information.
Jag läser inte Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet.
Inte spelrecensioner.
Det är nämligen helt meningslöst. Inte för att kritikerna är okunniga.
Anledningen är mycket enklare än så.
Nämnda tidningar undanhåller väsentlig information.
Så enkelt är det. Resultatet är att spelbevakningen blir meningslös.
Jag förklarar varför:
Varje spel som tillverkas tillhör en genre som definieras av användarens position gentemot den karaktär spelaren styr.
Tre sådana genrebeteckningar: First-person shooter, third-person shooter och rollspel.
Ett first-person shooter spel kännetecknas av att spelaren styr – så att säga – själva kameran. En spelare av ett fps-spel ser aldrig den karaktär som styrs. Idén är att efterlikna den verkliga upplevelsen av att röra sig. Spelaren "ser" bara rörelsen framåt - eller vad man nu gör, fäktar med ett svärd eller skjuter med ett vapen.
Jag förklarar varför:
Varje spel som tillverkas tillhör en genre som definieras av användarens position gentemot den karaktär spelaren styr.
Tre sådana genrebeteckningar: First-person shooter, third-person shooter och rollspel.
Ett first-person shooter spel kännetecknas av att spelaren styr – så att säga – själva kameran. En spelare av ett fps-spel ser aldrig den karaktär som styrs. Idén är att efterlikna den verkliga upplevelsen av att röra sig. Spelaren "ser" bara rörelsen framåt - eller vad man nu gör, fäktar med ett svärd eller skjuter med ett vapen.
Ett exempel, Call of Duty.
I ett third-person shooter spel styr spelaren karaktären i tredje person. Han ser hela figuren i ett sammanhang, och kan därför välja att inte gå rakt in i en fälla. Något som är svårare att undvika i ett fps-spel. Ett exempel, James Bond 007: Quantum of solace.
Alla spel tillhör någon av dessa genrer – det finns flera än de tre jag har nämnt.
För det stora flertalet är den här informationen grunden i själva inköpet.
Man vill söker ett fps-spel. Punkt slut.
I ett third-person shooter spel styr spelaren karaktären i tredje person. Han ser hela figuren i ett sammanhang, och kan därför välja att inte gå rakt in i en fälla. Något som är svårare att undvika i ett fps-spel. Ett exempel, James Bond 007: Quantum of solace.
Alla spel tillhör någon av dessa genrer – det finns flera än de tre jag har nämnt.
För det stora flertalet är den här informationen grunden i själva inköpet.
Man vill söker ett fps-spel. Punkt slut.
Visst, jättekul att Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots får betyg 5 av 5 i Dagens Nyheter. Det låter ju bra. Det är nog ett spel som är bra, tänker man.
Och då vill man se vilken typ av kategori spelet tillhör.
Enligt DN tillhör spelet kategorin ”Smygaction”.
Ja. Ni läste rätt. Smygaction.
I Aftonbladet beskrivs Call of Duty: World at War som action – visst det är inte fel i sig. Men, tja, 80 procent av alla spel är action – det är därför resten av världen använder mer träffande beskrivningar än dessa.
I Expressen beskrivs Tomb Raider Underworld som action, fast det är ett third-person shooter spel, antar jag. Jag vet faktiskt inte – det framgår inte, men med tanke på hur Laura Croft ser ut, får man ju anta att tv-spelsvärlden inte skulle acceptera något annat. Inte jag givetvis. Dom andra.
I Svenska Dagbladet beskrivs nya Bondspelet som tillhörande…ja ingenting.
Så här ser det alltså ut. Och det trots att jag och de flesta andra inte köper ett spel utan att ha tillgång till den kategori spelet tillhör.
Det är också därför vi går in på Metacritic och fullständigt struntar i svenska tidningars tv-spels bevakning. Metacritic är en site som sammanställer ett stort antal recensioner och ger spelen ett snittbetyg - och som delar in spelen i dessa kategorier. Utöver spel sammanställs recensioner av film, tv, dvd och musik på Metacritic.
måndag, december 01, 2008
Etik och Moral, jo det var just det.
”Det är något så gammeldags som en fråga om etik och moral”, skriver Aftonbladet kulturchef, Karin Magnusson, i dag i anknytning till bevakningen av Jan Åmans påstådda lyxshopping.
Aftonbladets antagande är att Åman är skyldig. Läs Aftonbladets två tidigare artiklar här och här.
Men, Karin, är gammeldags, för dig, entydigt med förlegat?
Så ser det i alla fall ut när du, Martin Aagård och Åsa Linderborg påstår – utan bevis – att Åman har tagit pengar från Färgfabriken och använt i privata syften. Etik och moral, var det så du kallade det?
För så här är det, och jag börjar bli jävligt trött på allt tjat om Jan Åman – antingen har han stoppat pengar i egen ficka, eller så har han det inte. Läget just nu är att det finns anklagelser om att han har privatkonsumerat, men inget som entydigt pekar på att påståendet är sant.
En traditionell etisk fråga lyder: ”Vad är det rätta?”. Aftonbladet Kultur tycker uppenbarligen att det är rätt att döma Jan Åman innan Färgfabrikens styrelse och/eller en oberoende part, har granskat Åmans affärer, det vill säga innan det är styrkt att Åman är skyldig – om han nu är det.
Något entydigt besked om hur det egentligen ligger till har vi läsare ännu inte tagit del av i Aftonbladet, eller för den delen i SvD eller i TT Spektras bevakning.
Jan Åmans förehavanden granskas nu, enligt uppgift – och ja, det är väl allt som kan sägas om saken just nu. Eller hur?
For the record: Det här är inget försvar av Jan Åman. Jag har aldrig träffat honom och tycker inget speciellt om honom. Det enda jag vet är att han varit högst ansvarig för en konsthall som har presenterat en rad bra utställningar. Har Åman på felaktiga grunder stoppat pengar i egen ficka ska han avgå från Färgfabriken. Det är inget mer med det. Poängen med mina texter i den här saken, är att jag finner det obegripligt att Aftonbladet Kultur och de tre journalisterna som hitintills har gett sig in i diskussionen, envisas med att döma Åman, innan granskningen av Åmans kvitton är klar.
Medias uppgift är att granska, rapportera och kommentera – inte att döma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)