Aftonbladet kör på, kör över...

Det börjar och slutar med felsteg. Åsa Linderborg, Aftonbladets biträdande kulturchef, skriver:

”I går avslöjade Martin Aagård här på Aftonbladets kultursida att Jan Åman, vd för Färgfabriken och Johan Staël von Holsteins efterträdare i Statens kulturråd, använt hundratusentals kronor av Färgfabrikens pengar till egen konsumtion.”

Fel. I artikeln som Linderborg hänvisar till går det inte entydigt att se att Åman har gjort sig skyldig till att ha använt hundratusentals kronor för egen konsumtion. Det handlar till syvende och sist om misstankar. Inget annat.

Men Aftonbladet envisas alltså med att saken är i hamn.

Åsa Linderborg vill att Jan Åman ska avgå. Från vad? Statens kulturråd? Färgfabriken? Antagligen från båda två. Linderborg är inte särskilt distinkt.

Linderborg skriver. ”Jan Åman måste naturligtvis avgå, men alldeles oavsett hans moral var det fel av regeringen att utse honom till ledamot av Kulturrådet, eftersom Färgfabriken är en av dess största bidragstagare.”

Jan Åman är jävig, menar Lindeborg. Han sitter i Kulturrådet som har gett stora summor till den institution han dagligdags basar över. Det är en bra diskussion. Detta är något som ska diskuteras i media.

Artikeln bygger på två sinsemellan skilda teser: Åman är en fifflare och Åman är en jävig ledamot. Genom att sammanblanda dessa skapas en bild – eller rättare sagt – försöker Linderborg skapa en bild av Åman som en girig person med dålig moral.

Vi får väl se. Kanske är misstankarna riktiga, Åman kanske har konsumerat för pengar som inte var hans att konsumera för. Men saken – och det är vad som är viktigt här – är ännu inte klarlagd och Aftonbladet kultur borde inte – för sin egen skull – skriva om detta som om att det är en sanning. Saken är inte styrkt.

Tror Åsa Linderborg att vi inte ser vad hon är ute efter? Smutskastning. Förväntas vi knyta våra nävar och irriterat grymta, ge den jäveln vad han förtjänar? Det gör vi inte.

Det är otäckt att se hur Aftonbladet kultur bygger argument på smutskastning. Ska en kulturredaktion fungera så? Nej, tack.

Ni, Aftonbladet kultur, borde ha gjort så här. Skrivit om misstankarna, eller bara väntat tills storyn var bevisad. Misstankarna skriver SvD om i dag: "Konstpengar kan ha använts privat".

Att ta upp Jan Åmans roll i Kulturrådet är däremot bra. Fortsätt på det spåret istället.
---
Johan Lundberg skrev i går på MAO-bloggen om gårdagens artikel i Aftonbladet.

Skyldig eller inte skyldig...

Aftonbladet skrev inte om Bo Nilsson när han fick sparken från Charlottenborg i Köpenhamn.

Däremot skriver Aftonbladet om Jan Åman som – enligt artikeln – har lyxshoppat för Kulturrådets bidrag och gjort sig misstänkt för att ha lyxshoppat för Kulturrådets bidrag. Hur ska Aftonbladet ha det?

Artikeln ger dubbla signaler. Det är inte bra.

Artikelns rubrik lyder: ”Lyxshoppade för bidrag”

Ingressen: ”Resor med familjen till New York och resor till Rivieran. Krogbesök, matvaror, dvd-filmer, datorer, mp3-spelare och shopping i klädbutiker. Det är vad Kulturrådets nya ledamot Jan Åman använt Kulturrådets bidrag till, trots att hans konsthall gått på knäna ekonomiskt.”

I artikelns resterande text framställs skuldbördan som långt ifrån lika övertygande: ”Enligt granskningen som Aftonbladet fått ta del av verkar det som att Jan Åman använt pengarna till omfattande privatkonsumtion.”

Och: ”Samtidigt som Åman spenderat stora pengar på vad som enligt granskningen misstänks vara privatkonsumtion har Färgfabriken inte kunnat betala sina räkningar.”

Jan Åmans kommentar till att han köpt saker privat på Färgfabrikens bekostnad: ”Nej, det har jag absolut inte gjort. Absolut inte.”

Det är Aftonbladets Martin Aagård som har skrivit artikeln som i dag är publicerad i Aftonbladet (27/11).

Det är viktigt att media granskar kulturlivet på samma sätt som media granskar andra delar av samhället.

Vad som inte är bra är att rubrik och ingress inte överensstämmer med övrig text.
Varför dra på när saken ännu inte är utredd?

Att istället ha en rubrik i sil med ”Misstänks ha lyxshoppat för kulturbidrag” hade inte varit lika spännande som den rubrik som pryder Aftonbladets artikel i dag.

Men den rubriken hade varit i linje med den kunskap Aftonbladet ventilerar i artikeln.

Det här är problemet med artikeln: Ingressen berättar att Jan Åman har använt Kulturrådets bidrag för att konsumera privat.
I texten används däremot ord som ”verkar det som” och ”misstänks vara privatkonsumtion”.
Diskrepansen är med andra ord tillräckligt stor för att artikeln ska ge tvetydiga signaler.

Det är enkelt: Antingen har Åman använt Kulturrådets pengar för att konsumera privat, eller så har han det inte. Att han är misstänkt, är en helt annan sak. Artikeln ger dubbla signaler.
Det hade varit klokare att vänta. Aftonbladet kunde ha skrivit att Åman var misstänkt, eller så kunde tidningen ha väntat tills saken var utredd och då rapporterat att Jan Åman verkligen använt Kulturrådets bidrag för privata ändamål, om det är vad granskningen visar.

Nej, det blev ingen vidare artikel, Aftonbladet.

Västervik mitt Heimat

Det är dags för mig att dra mig mot hembygden.
I morgon bitti runt åtta går tåget som tar mig till Linköping.
Väl där får jag vänta i 45 minuter för att sedan åka rälsbuss till Västervik, mitt heimat.
Det kan bli så att rälsbussen, som går på Tjustbanan, är inställd.
Det är inte helt ovanligt. Då åker jag buss istället.
Tjustbanan är Västerviks kommun verkliga sorgebarn.
En kommun ska ha tågtrafik, har de lokala kommunpolitikerna bedyrat från och till.
Men likväl går tågen - ehum - inte riktigt som på räls.
Antagligen kommer tågtrafiken mellan Västervik och Linköping att läggas ned.
Det är som det är. Och trist är det också. För oss resenärer som inte tycker om att åka buss.
Mer än så är det kanske inte med den saken.

Skönt ska det bli att komma hem, oavsett om det blir med tåg eller med buss den sista biten.
Jag ska ta hand om mitt hem. Baka bröd. Kratta, alternativt skotta snö. Läsa Dashiell Hammet och Per Lagerkvist och elda i den öppna spisen.
Så kommer det att vara.

Men det är tveksamt om jag kommer att gå på krogen. Det är så dålig mat i den staden, det har Karin Magnusson helt rätt i. Det vill jag lova.

Skon klämmer: Användbarhet, Lundberg

Johan Lundbergs vill i sin kulturkonservativa programtext ”Smakrevolt” (Expressen 5 november) två saker:

* Att ett klassiskt bildningsideal är grunden i den svenska kulturvärlden.
* Att konsten ska vara sinnlig.

Bildningsideal ställs mot ytliga nymodigheter, som postmodernism, queerteori och postkolonialism. De förstör inte bara tidningarnas kultursidor utan också de humanistiska universitetsutbildningarna, menar Lundberg. Förflackning är ordet.

Att det handlar om en strikt sinnlig konstsyn tydliggörs genom de exempel och den estetiska erfarenhet Lundberg hänvisar till, även om han inte formulerar den så. Exemplen är: Caravaggio, T.S. Eliot, Mahler och Sapfo.

Att texten avslutas med ett citat av Goethe pekar på samma sak: Bildning & sinnlighet är vad kulturaktörer behöver.

Lundberg har både rätt och fel.

Bildningstraditionen bör genomsyra både kultursida och humanistisk utbildning. Anledningen är enkel. Det finns ingen bättre grund för kulturjournalistik eller humaniora.

Men problemet är att denna bildning inte hjälper oss att förstå vår egen tid – samtida konst, eller åtminstone delar av den. Ganska stora delar faktiskt.

Lundberg beskriver sin reaktion inför konst:

”Vi når kontakt med djupare skikt inom oss själva. Skräck, skönhetslängtan, barndomsminnen, kärleksupplevelser: arkaiska skikt inom oss, vilka berör födelsens och dödens stora mysterier.”

Alla som på riktigt kallar sig kulturkonsumenter känner igen sig i det här. Det är jag övertygad om. Fast inte inför all konst.

Problemet är att mycket lite konst som görs i dag ger sådana känslor.
Det vill säga det är ett problem för kulturkonservatismen om ambitioner finns om att få inflytande i media och på universitet.

Varför anamma en teori som inte fungerar i den värld vi lever i?

Det finns en mycket enkel förändringsmodell som samtida konst vilar på: Förståelse.

Den konst Lundberg eftersöker ska vara just sinnlig, varken mer eller mindre, med betoning på Upplevelse.

Det är fullt möjligt att gå till Bonniers konsthall och bara titta och uppleva det som framträder rent visuellt. Och just i denna icke-upplevelse finns också – helt säkert – fröet till Lundbergs uppror. Det går inte att gå runt på konsthallen och uppleva, här gäller det att förstå och då måste vi ta hänsyn till sådant som ligger bortom klassiska bildningsideal – queerteori, postkolonialsim och så vidare. Inte för att sinnligheten är borta, men kompletterad med teori.

Inte ens Olafur Eliasson tillsynes klassiskt sublima verk på Tate Modern, The Weather Project (2003-04), ska enbart upplevas. Trots att verket tillsynes framstod som ett rent visuellt verk, fanns där kontext och intention som gav verket ytterligare nivåer bortom upplevelsen som sådan. Vilket givetvis inte hindrade det stora flertalet från att helt sonika lägga sig på golvet och – ja bara uppleva.

Men Lundbergs konst finns i dag. Jag föreslår en vända till Galleri Överkikaren i Gamla stan eller varför inte gå en klassisk konstrunda på Hornsgatspuckeln. Detta menar jag – och det måste jag tyvärr understryka – på intet raljerande vis. Det är där sinnligheten finns – och kanske i bästa fall även på de bästa modehusen, fast nog har konceptualismen tagit över också där. Ja, så är det nog faktiskt.

Bo Nilsson-affären visar medias prioritering

För en tid sedan fick jag kritik för att jag gav rosor till Expressen.
Jag har tänkt på kritiken och kommit fram till att blommorna var välförtjänta.
Jag ska berätta varför.

Något händer.
Nyhet.
Kommentar.

Bo Nilsson får sparken.
Media skriver.
Media kommenterar.

Vem har skött bevakningen bäst?

SARTS var i söndags, som offentlig blogg, först med att rapportera om Bo Nilsson-affären (16/11).
Danska Politiken skrev om Charlottenborgs ekonomiska problem i lördags.

De rikstäckande dagstidningarna:
* Dagens Nyheters gjorde nyhet av saken i onsdags (19/11).
* Detsamma gäller för Svenska Dagbladet (på nätet på tisdagskvällen).

De rikstäckande kvällstidningarna:
* I Expressen kom den första texten i torsdags (20/11). Men Kvällspostens recensionskommenterarnyhet från i tisdags har varit tillgänglig för Expressens läsare på nätet.
* Aftonbladet har inte skrivit något om Bo Nilsson-affären. (Är det verkligen möjligt?)

Jag ska berätta hur det är att som läsare ha ett stort konstintresse och en vana av att följa svensk media.

Det är så här enkelt. Finns intresse så vet man vad som händer. Besvikelsen blir därför stor när man ser att media inte följer det som händer. Och Bo Nilsson-affären är inte någon liten sak. Att en svensk konsthallschef verksam i Köpenhamn får sparken på grund av ekonomiska problem och bristande förtroende i styrelsen, är i linje med alla definitioner, något som svenska media ska skriva om – på en gång.

Det finns inte bara ett stort särintresse, utan också ett stort allmänintresse i den här saken.
Det är förvånande att rapporteringen har varit långsam. Är Kulturbevakningens nyhetssektion stängd på söndagar? Måndagar?

Och nu en liten återkoppling till bloggpostens inledning och till ordningen i media:
Händelse.
Nyhet.
Kommentar.

Det är bara Expressen som har levererat.

I dag skrev Expressens konstkritiker Nils Forsberg en kommentar till affären. Texten avslutar Forsberg så här: ”Det krävdes alltså danskar för att slutligen säga menvafaen och stopp. Nilsson behöver dock knappast bekymra sig för sin framtida försörjning. Moderna museet ska ju öppna en Malmöfilial. Ska vi tippa att Bosse seglat upp som toppkandidat för chefsposten där?”

Efter nyhet, kommentar. Det är det läsaren vill ha, till och med behöver. Dagens ros går följaktligen till Expressen och dagens ris till Aftonbladet, helt i linje med kvällspressens svartvithet.

Slutsatsen är att media inte prioriterar konstbevakningen trots att nyhetsvärdet i det här fallet är stort.

Bo Nilsson sparkas

Charlottenborg konsthalls chef Bo Nilsson har fått sparken. Det var i går som Danmarks kulturminister tog beslutet mot bakgrund av underskottet på 3.2 miljoner som konsthallen dras med.

Dessutom har styrelsen gjort klart att man inte är intresserad av att fortsätta att arbeta med Nilsson. Anledningen: Bo Nilsson ska enligt uppgift ha renoverat en lägenhet åt själv, utan styrelsens kännedom.

Bo Nilsson tvingas sluta med omedelbar verkan.

Läs HÄR och HÄR i den danska dagstidningen Politiken.

”Bo Nilsson kan inte fortsätta som chef”

Det stormar kring Bo Nilsson, direktör på Charlottenborg konsthall.

”Det är uppenbart att det är tal om en inkompetent ledare, som redan har spenderat en massa pengar på Charlottenborg, som han inte hade. Han kan inte fortsätta som chef.”
Det säger Köpenhamns kulturordförande Morgen Jensen till den danska tidningen Politiken.

Svenske Bo Nilsson tillträdde som chef på Charlottenborg konsthall för ett år sedan. Nu har konsthallen ett ekonomiskt underskott på 3.2 miljoner danska kronor.

Bo Nilsson har inrett en lägenhet på Kongens Nytorv – utan godkännande från konsthallens styrelse. I lägenheten har Bo Nilsson övernattat. Samtidigt stoppades utbyggnaden av ett café på grund av för dålig ekonomi.

För att säkra konsthallens överlevnad har kulturministeriet överfört en nödsumma på 2.3 miljoner danska kronor.

I Danmark betecknas detta som en skandal. Politiker och publik har offentligt ventilerat sitt missnöje.

”Det ser meget alvorligt ud. Der har intet samarbejde været mellem direktør og bestyrelse, og det kan jo ikke fortsætte. Jeg kan ikke sige, at de er nødt til at fyre direktøren, det ligger jo ikke hos os ordførere. Men det er meget problematisk, at regnskabschefen er stoppet, og at direktøren så har siddet på pengekassen selv, og at økonomien er gået så hurtigt ned ad bakke”, siger Danske Folkepartis Karin Nødgaard till Politiken.

Henriette Kjær från de Konservative säger:
”Det er rigtigt trist. Det var en fantastisk lovende kunsthal i København, og det er sørgeligt at se så mange penge gå tabt. Nu må bestyrelsen så træde til, og jeg er sikker på, at de vil være mænd for at få orden på denne her sag. Jeg vil ikke komme med gode råd, for alt tyder heldigvis på, at de er parate til at foretage det nødvendige.”

Bo Nilsson fortsätter sitt arbete som chef, rapporterar danska tidningar.
Han har än så länge inte kommenterat det som uppdagats.

Läs HÄR, HÄR och HÄR.

Mer lär följa.

Litteratur är som fotboll

"Litteratur är för kulturjournalistik vad fotboll är för sportjournalistik".
Det säger Aftonbladets kulturchef Karin Magnusson i en intervju, som i dag är publicerad i Västerviks-Tidningen. Min intervju.
Läs HÄR.
---
Litteraturens plats på kultursidorna är förstås given. Varför prioriterar dagspress och kvällspress som de gör?

Jag har ingen statistik. Men:
* DN:s kulturchef, Maria Schottenius har disputerat i litteraturhistoria.
* SvD:s fd kulturchef, Carl-Otto Werkelid (ingen ny är tillsatt) hade/har ett stort litteraturintresse.
* Expressens nya kulturchef, Björn Wiman, är gammal litteraturkritiker.
* Här sticker Karin Magnusson ut. Hon kommer från populärkulturen.

Om jag drar slutsatsen att kulturchefens bakgrund och personliga intresse också präglar kulturbevakningen, är det förklaringen till att litteratur är kulturjournalistikens svar på sportens fotbollsbevakning, för att parafrasera Magnusson.

Så enkelt är det förstås inte. Litteraturen går igen på kultursidorna. Det är så att litteratur alltid har varit kulturbevakningens huvudsyssla.

Jag tycker personligen – trots att jag skrivit mest om konst – att litteratur ska ha stor plats på kultursidorna. Jag tycker förövrigt - generellt – att konstbevakningen ska förändras. Det är en annan historia.
---
OBS! Det här är viktigt. Kvällspressens största kulturjournalistiska uppgift, är att återinföra filmbevakningen. Reclaim film, Aftonbladet/Expressen!

Åtminstone då och då, och hur det ska administreras överlämnar jag stolt till berörda enheter. Jag har idéer – ni realiserar.

Två argument:
* Film är folkets konst, mer än folkets nöje. Ergo: kulturjournalistik.
* Film kräver (ibland) i lika stor utsträckning som Tre Systrar på Stadsteatern, eller Linnea Sjöberg på Nordin Gallery, analys. Vilket, låt oss vara ärlig, sällan återfinns – tyvärr! – på Nöje.

De korta anmälningsliknande blänkarna och de snabba omdömena (både för läsaren och skribenten) på Nöje är ofta otillräckliga.

Hur kan det få vara så här!? Fy och skam. Reclaim Film!

Vad ska man säga

Filmen Wanted, med Angelina Jolie och James McAvoy är bra...

Men serien av Mark Millar och JG Jones är inget vidare...

Tidigare har jag skrivit om Mark Millar och serien Kick-Ass.
Innan succén med Kick-Ass skrev Millar Wanted, en serie jag inte gillar. Grundförutsättningen är den extrema antitesen av idén om superhjälten och på så vis bryter serien ny mark.

Till en början framstår huvudpersonen, Wesley Gibson, som en samtida Peter Parker (Spider-Man), men istället för att bli en hygglig kille med superkrafter, blir Gibson en ärkeskurk, fast inte på något roligt, spännande sätt. Gibson blir världens äckligaste skitstövel, serien är extremt amoralisk. Detta funkade inte på mig. Ett bättre argument för att inte läsa serien är kanske att påpeka att huvudpersonen ser ut exakt som Eminem. Uuuh.

Filmen däremot var riktigt bra. Den byggde å andra sidan ganska lite på serien.

Nu kommer Wanted på dvd och HÄR finns en intervju med en pratglad, lite rund coca-cola drickande Mark Millar. Intervjun, som är ganska bra, bjuder på något mycket – MYCKET – ovanligt.

Det är nämligen så att all läsk gör att Millar blir – mja – ni fattar. Han undrar därför om det är okej att gå på toaletten. Sagt och gjort. Men…

Ingen stänger av ljudet. Trappsteg. Dörr. Dragkedja och sen kommer det omisskännliga ljudet. Det porlar helt enkelt. Och ingen har redigerat bort hans ”paus” innan intervjun läggs ut. Därför hör man när världens i dag mest uppmärksammad serieskapare gå på toaletten vilket förstås är helt absurt!

- Sometims, you know, you really need to pee, säger Mark Millar med bred skotsk dialekt, när han sätter sig igen.

Man måste vara duktig

Det är Rebecca Hall som lyfter Vicky Cristina Barcelona. Allt annat är ljug.

Woody Allens film Vicky Cristina Barcelona handlar om att slå sig till ro – i sig själv.

Filmens intrig är denna: två unga amerikanskor, Vicky och Cristina, ska spendera några månader i Barcelona. De faller båda för en spansk konstnär, Juan, som har en manodepressiv före detta fru, Maria Elena, som han inte riktigt brutit med – på något sätt, överhuvudtaget.

Vicky (Rebecca Hall), som jag identifierar mig med, är en godtrogen, ganska glad och arbetsam humanist (precis som jag). Det är hon som har huvudrollen. Det är hennes kärlek och hennes ångest som verkligen går fram.

Jag hoppar direkt till min slutsats.

Jag ger filmen fem klappor.

Det som är så spännande med filmen, förutom ett antal träffande, mer eller mindre, subtila karikatyrer av – mer eller mindre – utmejslade karaktärsstereotyper, är att filmen har en cynisk slutsats: du är vad du är.

Det är nämligen så att alla i filmen väljer att fortsätta vara som de är – trots att de har bättre alternativ. Eller, åtminstone, alternativ som potentiellt skulle göra dem lyckligare. Alla är ganska olyckliga filmen igenom.

Karaktärerna väljer att fortsätta leva ett liv de inte trivs med.

Vicky älskar Juan. Hon väljer trots det det trygga up-state-livet i New York med den rike och pratsamme affärsmannen.

Cristina älskar Juan och Maria Elena, vilka hon delar en slags menage á trois-relation med. Hon avviker likväl, för att hon vill ha något annat. Vad vet hon inte. Hon återgår till status missnöjd.

Juan och Maria Elena fortsätter att bråka och slåss. Som de alltid har gjort och alltid kommer att göra.

Den som verkligen sätter fingret på detta är Judy Nash, den äldre amerikanska kvinna Vicky och Cristina bor hos under besöket i Barcelona. Hon säger rakt ut att hon inte kan lämna sin man trots att hon inte är förälskad längre. Hon kan bara inte. Det är också hennes slutscen som är den mest förbittrande. Hon ser verkligen ut att må illa när hon och hennes man går sida vid sida.

Det som gör att min tes vacklar är att Vicky i slutet faktiskt framstår som genuint nöjd. Hennes ansiktsuttryck krackelerar inte. Det sista mötet med Juan är extremt traumatiskt. Kanske är en stor villa utanför NY inte en så dum idé trots allt? Jag tror att det för Vickys del handlar om att hon tar en – jag har inget begrepp – ett slags, jag-gör-så-här-för-det-funkar-bäst-position. Hon är så förblindad av duktig flicka-mentalitet att något annat val aldrig – egentligen – har existerat. Och eftersom det valet är det enda möjliga när allt har spelats ut, är hon också ganska harmonisk. Livet är utstakat och det är bra.

Det var verkligen kul

Karin Magnusson, Aftonbladets kulturchef sedan i maj.

I går intervjuade jag Karin Magnusson, Aftonbladets kulturchef.
Karin är precis som jag född i Västervik – och precis som jag även lokalpatriot.

Det kändes som om Karin var min kompis. Hon har en stark, personlig utstrålning – och hon har humor. Det var verkligen roligt att träffa henne.

Det var dessutom kul att se Aftonbladet från insidan. Stämningen på kulturredaktionen och på annat håll verkade fantastisk. Nej, jag överdriver inte.

Jag hade i all stress glömt min kamera. Kulturchefen tog mig i hand – bildligt talat – och vi gick till rätt enhet där jag tilltalades med förnamn och – självklart – fick låna kamera.

Senare fick jag hjälp av tre redaktionsmedlemmar för att få in bilderna i datorn. Alice Eggers gjorde grovjobbet. Tack. När jag lämnade tillbaka kameran frågade de om allt gått bra.

Behöll jag min journalistiska kyla i all denna värme? Jaaaa.

Intervjun publiceras i Västerviks-Tidningen.

Jag hann även med att hälsa på min klasskompis från Poppius, Catharina Cavalli, som jobbar på Klick och klickbloggar, HÄR. Ja, jag ser fram emot lunch.
---

Karin Magnusson.

Nina Simone och jag

Så här sa Nina Simone till mig i dag:

"You're pushing it. Don't put nothin' in it less you feel it."

Hon spelade in Bob Dylans I shall be released.

Så tycker konsten

Tjugo påståenden som konstvärlden representerar:

1. Konstens syften är goda.
2. Konst förändrar världen.
3. Konst kan på ett komplext sätt förhindra svält.
4. Konst gör skillnad.
5. Konst är motstånd.
6. All konst är politisk.
7. Vi måste prata om att förändra.
8. USA är skit, såväl politiskt som kulturellt.
9. Förutom Obama.
10. Kapitalismen är ond.
11. En relationell intervention gör alltid gott.
12. Den kritiska potentialen i konsten är oändlig.
13. Om alla betalade 100 % skatt skulle världen fungera bättre.
14. Varför trycker inte staten upp mer pengar och ger till oss?
15. Konsten är komplicerad. Den går inte att förklara.
16. Postmodernismen är död.
17. 70-talet var det bästa årtiondet.
18. Som Michel Foucault skrev…
19. Media styrs av en grupp onda män i ett rum någonstans i Schweiz.
20. Det finns krafter som vill att vi inte ska tänka själva. Idol på TV4 är ett bevis.

Bättre förr?

Det var med blandade känslor jag steg in på Nalen.
I kön utanför hamnade jag och min far mitt emellan två sällskap.
Diskussionen som fördes, sällskapen emellan, sammanfattas bäst med det något slitna frasen: det var bättre förr.

Och även om jag tror att det faktiskt var bättre förr, lever jag inte aktivt med detta epitet för mina ögon.
Nästan alla mina förebilder är fiktiva – dessutom är de konstruerade i ett samhälle som sedan länge är borta. Och jag lever likväl här och nu.
Människor som helt lever i det förflutna förbryllar mig.
Livet tycks för dessa, på ett plan, nästan vara över. Det förgångna har blivit allt som är fallet.
Klockan skulle ha gjort bäst i att stå still.
Fast den tickade på.

Nu överdriver jag kanske lite. De två sällskapen såg ganska glada ut. De hann förstås ta upp sina krämpor. Men det hör till. Och de pratade om dans och, vad de såg som kvalificerad musik, swing.

Ronnies Room bjöd på Deborah Brown. En habil sångerska från Kansas City. Till sin hjälp hade hon ett svenskt fyrmannaband. Andreas Pettersson, som nog helst hade velat spela rock ’n’ roll, gick låss på gitarren. Han hade kvällen till ära en svart uppknäppt skjorta, men istället för hajtand hade han, vad som föreföll vara, en liten blå porslinsfisk runt halsen.

Kvällens bäste musiker var utan tvekan pianisten Daniel Tilling. Han levererade ett par solon som verkligen stack ut och fick följaktligen välförtjänta publikreaktioner. Men tyvärr hade Tilling något trött över sig. Flera gånger grimaserade han när Pettersson slet i sina strängar. Reaktionen var som sådan inte orimlig. Men ett band håller ihop. Eventuell irritation ventileras icke inför publik.

Jag ger konserten 3 av 5 i betyg. När jag och min far gick därifrån var vi glada. Men Ronnies Room går inte upp mot Club Spisa på Stadshotellet i Västervik. Det är en sak som är säker. Där är det ordning och reda. Bordsplacering, god mat – och bandet startar i tid. Det var kanske inte bättre förr, men gräset är i alla fall grönare på andra sidan.