Skitkanaler

Varför envisas Kanal 5, TV3 och TV6 med att visa samma avsnitt om och om igen? Det är så jälva irriterande. Blää! 

Det är hög tid att de lägger av med det. Jag ser nämligen fram emot att se nya avsnitt av 2½ män och The Big Bang Theory. Istället ser jag samma avsnitt om och om igen. Nåväl. Det har väl blivit så att jag inte längre, med samma entusiasm, ser fram emot de här TV-serierna, som ju i grund och botten är sanslöst begåvat gjorda. De är så underhållande att det nästan inte är sant. Men eftersom det bara går "reruns" börjar jag tröttna.

Reklamkanalerna borde se om sitt hus - sända nya avsnitt, inte gamla. Det skulle göra mig mer positivt inställd till kanalerna och i sin tur skulle jag naturligtvis köpa alla produkter som reklamen, smidigt inflikat som små pauser mitt i progammen, vill att jag ska köpa - tvättmedel, ketchup och så vidare, allt! Det är hög tid att reklamkanalerna visar nya avsnitt av mina favoritserier.

Jim Parsons fick en Golden Globe för rollen som Sheldon Copper i The Big Bang Theory. Men Kanal 5 visar bara samma gamla jälva avsnitt. Skit också.

TDKR fullbordar trilogin

Christopher Nolan gör alltså en trilogi. Först Batman Begins, sen The Dark Knight, och nu maj börjar produktionen av The Dark Knight Rises, med premiär i juli, 2012.

Nolans två första filmer om Batman är fantastiska. Men vad kan vi förvänta oss av den kommande TDKR?

Det är redan klart att Christian Bale återkommer i rollen som Batman, och att Michael Caine spelar hans butler Alfred. Och nu står det även klart att Anne Hathaway gör rollen som Selina Kyle/Catwoman och att Tom Hardy spelar Bane. Läs om nyheten HÄR.

* Filmen spelas in i IMAX. Nolan gillar inte 3D, han tycker att det är för dålig kvalitet på detta format för tillfället.
* Manus är skrivet av Christopher och hans bror Jonathan Nolan, efter en idé av David S. Goyer. Alltså samma personer som ligger bakom de två första filmerna.
* Wally Pfister, som ansvarat för foto i de andra filmerna (och Inception) kommer också tillbaka.
* Hans Zimmer gör musiken. Bra.

Men hur kommer det att fungera med Catwoman och Bane? Det är betryggande med begåvade skådespelare i rollerna, men både Catwoman och Bane är krångliga karaktärer. Catwoman porträtterades av Michelle Pfeiffer i den föregående filmserien om Batman, i 1992 års Batman Returns. Det gick ganska bra, men Halle Berrys Catwoman i filmen med samma namn från 2004, var ett stort fiasko. Här är ett par saker som måste lösas bra, för att filmen ska fungera:

* Ursprungligen (1940 i serien) var Catwoman skurk. Under åren blev hon mer komplex, och har blivit mer en slags anti-hjälte. Hon hyser en slags hatkärlek till Batman, de är ibland involverade romantiskt, ibland inte. Vilken väg kommer Nolan ta?
* Dräkten? Det här är knivigt. Det vore fånigt att påstå något annat än att fansen förväntar sig en sexig outfit. Så kommer det nog också att bli, men förhoppningsvis blir det inte tacky, och det är inte sannolikt att det blir det, om man ser på de tidigare filmernas estetik och innehåll, där de få kvinnor som haft ledande roller har varit både självständiga och propra. Det här är definitivt en utmaning.

Sen har vi, vad som nog kommer att bli Batmans riktiga nemesis i filmen, Bane. På seriesidorna är han mest känd för att ha brytit Batmans rygg och för att han vid sidan av att vara ett veritabelt muskelberg, är sjukt smart.

* Kombinationen superstark och supersmart är knappast särskilt originell i superhjältesammanhang. Nog kan Bane visa sig vara en bra motståndare till Batman. Men fansen (jag) förväntar sig en viss finess här. Vad är hans drivkraft? Här måste Nolan & Co komma på en riktigt bra grogrund för hans illgärningar.
* Dräkten. Som Bane ursrpungligen såg ut på seriesidorna, med en slags mexikansk brottarmask och linne, blir han nog rätt ful på film. Både Ra's al Ghul i Batman Begins och Jokern i The Dark Knight Returns var nedtonade i stilen, men bibehöll karaktärsdragen (galenpannor) från serierna, så vi räknar med att även Bane kommer se bra ut.

Julie Newmar som Catwoman i kitschiga TV-serien Batman (1966).

PS. Christian Bale kan tänka sig att göra del fyra om Batman tillsammans med Christopher Nolan.

Skippa Jonah Hex

Så förfärlig. Och jag har lite svårt att förstå varför den behövde bli det, så förfärlig. Såg precis Jonah Hex. Jag visste, innan jag såg filmen, att kritikerna tyckte att den var en kalkon. Men eftersom jag försöker beta av alla filmer jag kommer över som baseras på serier, hade jag inget riktigt val. Dessutom spelar en rad begåvade skådespelare i filmen. Jag tillhör dem som kan se en film för en intressant skådis. Josh Brolin spelar den sargade halvdöde Jonah Hex. John Malkovich spelar hans nemesis Turnball och Michael Fassbender är hantlangaren Burke. Och Megan Fox är, tja, Megan Fox. Hon är faktiskt ganska bra, tycker jag. Alltid trovärdig, på något underligt sätt. Jag såg Jennifer's Body, och hon var lysande. Klart underskattad skådespelerska.

Fassbender är en klart lysande stjärna, han är alltid enastående oavsett materialet han arbetar med. Förstår inte hur han lyckas. Nåväl. Det spelar ingen roll hur begåvad han är – en rollprestation räddar ju knappast en hel film. Nej, det ska gudarna veta.

Inte ens Michael Fassbender kunde rädda Jonah Hex (ful haktatuering).

Jonah Hex skapades 1972 av John Albano och Tony DeZuniga i All Star Western #10. Sedan dess har han haft en hyfsad resa på seriesidorna. Det här är filmen: Hex stred under det amerikanska inbördeskriget, men på grund av att han har ett gott hjärta hamnar han i en massa skit, hans familj dödas, och han rider nu runt i västern för att hämnas. Plötsligt behöver presidenten hans hjälp för att ta kål på en ond man som planerar att störta USA. Samme man ligger bakom Hexs hustrus och sons död…oooh.

Riktigt usel film. Riktigt. Här har vi två saker jag inte förstår. Hur kan man involvera sig i det här konstnärligt? Fassbender & Co måste väl ha läst manus, eller? Sen har vi den ekonomiska sidan. Producenterna måste ha lagt in mycket pengar. Filmen är ganska snygg och ser inte billig ut. Synd då att manus stinker, och att klippningen styckar upp filmen så att den bli osammanhängande. Producenterna kommer aldrig få tillbaka sin investering. Men varför satsar de pengar på en sån här sak? Visst, man kan ju argumentera att varken skådespelare eller producenter vet vartåt det barkar innan filmen går i produktion. Så är det väl till viss del. Men nog borde de ha anat ugglor i mossen. Man får ju inte vara tappad bakom en vagn när man jobbar med kultur – eller ekonomi för den delen.

Se inte Jonah Hex. Du behöver inte ens se den om du, som jag vill se allt som baseras på serier. SÅ dålig är den.

Rikard intervjuar Rikard om Daniel

Rikard 1: Du intervjuar Daniel Birnbaum HÄR. Om jag förstått saken rätt kommer texten att översättas och publiceras på danska och norska sajter. Men varför intervjuar du Birnbaum?

Rikard 2: Det är väl ganska självklart. Birnbaum är tämligen ny överintendent på Moderna Museet i Stockholm, och jag fann det intressant att höra hur han såg på sitt nya jobb. Som chef över Sveriges nationalmuseum för modern och samtida konst har Birnbaum stora och viktiga uppgifter här och nu att ta tag i. Birnbaum verkar, till skillnad från Nittve, dessutom ha ett stort intresse av aktiva konstnärer. Jag tror han vill att Moderna ska bli en levande plats för diskussion och för utställningar som inte bara är moderna klassiker.

Rikard 1: Vad tycker du om Birnbaum då?

Rikard 2: Han är ju verkligen trevlig, precis som alla säger. Det kanske kan låta larvigt att påpeka det. Men det är faktiskt inte helt vanligt. Jag menar inte att kulturmänniskor är otrevliga, men det vore ju inte helt korrekt trots allt, att säga att de alltid är just trevliga. Ofta när jag träffar ekonomer och andra som jobbar utanför kultursvängen slås jag av att de är så chosefria och lugna. Jag har sett mer Gordon Gekkos i kulturvärlden än utanför den. Fast det är kanske mest beroende på att jag har mer insyn i kulturvärlden än i de andra världarna utanför den. Vad vet jag. Nåväl. Så här: jag är en supporter till Birnbaum. Jag håller tummarna för att han lyfter Moderna. Han har ju ett bra kontaktnät och han är uppenbarligen likaledes intresserad av att arbeta med seminarier som med utställningar. Jag gillade Nittve också, hade möjligheten att intervjua honom flera gånger. Dessutom arbetade jag ju under honom på Moderna under ett par år. Jag vet inte hur Birnbaum är som chef, men hörde att han tagit sig tid att träffa värdarna och de gillade honom, vilket är roligt att höra, tycker jag. Har man fotfolket med sig fungerar allt så mycket bättre. Det är ju ändå de som är ansiktet utåt. Kommer ihåg själv hur det var att vandra runt i salar och prata om konst som man kanske inte visste sådär förfärligt mycket om alla gånger på grund av att berörd intendent nästan vägrade berätta vad utställningen handlade om. Obegriplig, inte sant?

Rikard 1: Låter märkligt. Men så tycker väl du att Moderna är en ganska speciell plats av flera skäl?

Rikard 2: Jo, jag har en speciell relation till museet. Museet är min gamla arbetsplats och jag har ju sett både fantastiska saker, men också mycket underligheter. Många av de lite "finare" anställda hade en märklig självbild, kommer jag ihåg. Och frågan är om något har förändrats. Ett exempel är att många blev explosionsförbannade om någon sa emot, eller lyfte fram problem, eller ville ta en diskussion. Jag kommer ihåg Ann-Sofie Norings fräcka uttalande riktat mot Marianne Lindberg De Geer tidigare i somras i SvD, "avslutet" på debatten om Modernautställningen. En typisk moderna-reaktion - kom inte hit och ha andra åsikter än dem vi bestämmer är rätt, eller något i den stilen. Men min tid på Moderna var bra av flera anledningar.

Rikard 1: Vad tror du att Birnbaum kommer att göra under sina år på Moderna?

Rikard 2: Jag tror och hoppas att vi kommer att få sett ett "nytt" och annorlunda museum. Redan nu har museet annonserat en slags nyhängning med fotografi i fokus. All förändring på Moderna är positiv förändring. Vad jag önskar är att museet blir en plats för seriös och bra diskussion om samtidskonst och att en rad utställningar med aktuella nu levande konstnärer kommer att sättas samman. Birnbaum har potential att få till detta. Och viktigt, jag tror att han vill just det.

Rikard 1: Det blev inte så mycket diskussion om Birnbaum som filosof. Jag trodde nästan att du skulle ställa mer frågor om filosofi och estetik.

Rikard 2: Jo, det hade varit intressant och spännande att höra om hans relation till Deleuze, Heidegger, Wittgenstien och så vidare. Men jag kan ju alltid intervju Birnbaum igen. Det har jag all anledning att göra. Han blir kvar här några år.

Rikard 1: Intervjun färdigställde du för mer än en månad sedan. Varför dröjde det innan texten publicerades?

Rikard 2: Det där är faktiskt lite tråkigt. Gör jag en intervju är den naturligtvis tänkt att läsas ganska omgående. Nu är den - det är bara att erkänna - mindre aktuell än då. Mycket har hänt på Moderna sedan jag talade med Birnbaum. Tanken med nättidskrifter är väl att texterna kan publiceras omgående. Trycktid och distribution är ju ingen faktor. Tyvärr tror jag att omständigheterna var olyckliga. Intervjun blev någon slags del i en lansering av ett nytt forum skapat av Konsten.net, Kunsten.nu och Kunstkritikk.no. Texten ska översättas, om jag förståt saken rätt. Likväl: det är synd att texten inte publicerades tidigare.

Rikard 1: Vem intervjuar du nästa gång?

Rikard 2: Vet ej. Har fullt upp med andra texter just nu och avhandlingen. Återkommer. Tack.

Det blir inte bättre

Medan åren går av Mike Leigh är snudd på perfekt. Vore det inte för en gnutta överdramatik i en ynka scen, när Mary blir förkrossad över att arbetskamratens son har skaffat flickvän, hade filmen varit helt perfekt. Nu är det förvisso så att Mary är narcissist och hennes reaktion som sådan är därför helt naturlig, men ändå, den hade kunnat vara något, bara något, mer subtil. Äsch, vafan. Medan åren går är det bästa jag har sett. En sån film jag vill äga som blu ray, spela om och om igen på den jätte-TV jag inte har. Medan åren går är min Citizen Kane. Jag ska ärligt säga att jag tidigare inte har varit någon av regissören Leighs största supportrar. Självfallet har jag insett hans begåvning och fascinerats över hans tempo och teman, men jag hade inte fastnat helt, inte blivit betagen, bortsvept. Nu är jag bara Mike Leighs, jag är hans för evigt. Och han är min, bara min. Min.

Vad är det då som gör filmen så bra? Det är egentligen mycket enkelt. Mike Leigh måste ha tänkt så här: Jag gör precis tvärtom mot allt annat och ser hur det blir.

Å ena sidan är filmen ett traditionellt drama å andra sidan något helt nytt. Filmen handlar nämligen om allt. Så här: Den är som en dokusåpa som utspelar sig under ett år, fast ihoppklippt till två timmar och, viktigt, nästan helt utan intriger. Och nästan helt uteslutande med gamlingar. Några mår bra. Riktigt bra. Några mindre bra. Någon dör. Just another year.

Jag gillar feel good-filmer, alla de klassiska, allt från James Stewart och Cary Grant till Hugh Grant och Meg Ryan. Det fungerar bra på mig. Jag mår bra, blir lite pigg och går lite lätt hem efteråt. Saken är den att Medan åren går är mycket mer en feel good-film än den traditionella kultur-dystopi man kanske kan förvänta sig av Mike Leigh. När jag såg filmen kom jag på mig själv med att fnissa, le brett, mysa, skratta lätt - sen allt det där andra som tillhör feel good-genren: pinsamheter, dumheter, konstigheter och sorg. Bättre än Medan åren går blir det bara inte.

Sensmoralen är denna: Livet går vidare. Gör vad du kan för att må bra. Se till att ha bra vänner.

Fem klappor. Full pott. Definitivt.

Recension av Green Hornet

HÄR recenserar jag Green Hornet i Upsala Nya Tidning.
Jag blev mycket besviken på filmen. Efter att med spänning följt Hollywood göra Iron Man, Iron Man 2, Batman Begins och The Dark Knight till riktigt bra filmer, trodde jag det fanns en slags anda - överenskommelse - i någon mening, om att göra superhjältefilmerna på ett allvarligt och bra sätt. Det menar jag även om de kanske i grund och botten är mer underhållning än kultur, om nu någon sådan uppdelning ens är talande.

Så här: I Green Hornet skrattar man åt karaktärerna, deras äventyr och problem. I Iron Man skrattar man med karaktärerna, deras äventyr och problem. I Batman Begins sitter man mest på helspänn, som man gör inför en välgjord kriminalfilm. Jag är ganska säker på att Thor, Captain America och X-Men: First Class som alla har premiär i vår/sommar är gjorda med samma anda som Iron Man och de senaste Batman-filmerna. Det måhända att filmerna inte är bra, men ansatsen till allvar finns i alla fall där. Det är jag ganska säker på. Green Lantern som också har premiär ganska snart är jag däremot inte alls lika säker på. Kan vara töntig.

Första bilderna: Shaw & Frost

En prequel till de tre X-Men filmerna har premiär i början av sommaren. Filmen heter X-Men: First Class. Jag ser mycket fram emot den av flera anledningar. Dels är X-Men en fantastiskt intressant och spännande mytologi som i grund och botten handlar om minoriteter; hur de behandlas och hur de reagerar.

Den nya upplagan av X-Men är regisserad av Matthew Vaughn, som bl a regisserat Kick Ass. I rollerna giganter som Michael Fassbender, James McAvoy och Jennifer Lawrence (Winters Bone). I bilden ovan ser vi Kevin Bacon och January Jones som Sebastian Shaw och Emma Frost. Ser mycket, MYCKET, fram emot den här. Mmmm. Ska bli intressant hur att se hur Jones, som annars är både vän och underlig i Mad Men som Betty Draper, spelar tuffa, narcissistiska och underliga Emma Frost.

Så tycker jag om Green Hornet

Gick på pressvisning i går av Green Hornet tillsammans med en rad mer eller mindre kända svenska filmkritiker. Det slog mig då att filmkritiker är just lite mer kända än andra kritiker. Som enda "kritikersort" deltar de ju i TV. Man känner igen dem. Några av dem som var där: Fredrik Sahlin, Ronny Svensson, Emma Gray och Fredrik Virtanan (!).

Ska bli intressant att höra vad Ronny Svensson tycker. Han är ju en av få - kanske den enda - kritiker som faktiskt kan förhålla sig till var genre för sig, vilket jag tycker är förtjänstfullt. Man måste liksom förstå att det är en komedi man ser och ska därför inte tolka vad som sägs bokstavligt. Ännu värre brukar det vara med actionfilmer. De bedöms på något konstigt sätt utifrån samma kriterier som en film av Fellini. Det förstår väl alla, trodde jag, att det blir fel då.

Min korta recension av Green Hornet publiceras i UNT på fredag (det är väl då?). Jag kan säga så här: jag blev förvånad. Filmen är inte i linje med varken Iron Man eller The Eternal Sunshine of The Spotless Mind. Återkommer med länk.

Min första pressvisning: film

Jag ska för första gången gå på pressvisning för en film. På tisdag kl. 13 är det dags. Då kliver jag in på Rigoletto för att se Michel Gondrys The Green Hornet. Återkommer med länk. Ska skriva om filmen i UNT.

Jag har varit på otal pressvisningar- för konstutställningar. Då får man en visning och alla går runt och nickar och antecknar. Ofta är konstnären/konstnärerna där och utställningskommisarien likaså. Ibland kan det vara givande. Men jag går numera ganska sällan på pressvisningar. Känns oftast mer givande, inte minst rogivande, att gå runt själv, tycker jag. Sen en kopp kaffe och katalogen så klart.

Recenserar Pär Fredin i UNT

Jag tycker att Fredins utställning är gullig. Läs mer HÄR, "I sädesärlans spår".

Fortfarande lite nervös

Här är den senaste bilden från Captain America: The First Avenger som har premiär i sommar. Cap ser bara okej ut, tycker jag. Stel och lite konstig. Men det värsta är ändå de där figurerna i bakgrunden. Vad är det? Jag har sagt det förr, men Joe Johnston, filmens regissör, har egentligen inte gjort någon riktigt bra film hittills, så vad talar för att han helt plötsligt skulle leverera nu? Nja. När jag såg de första stillbilderna från Thor som har premiär i vår, var jag också nervös. Nu är jag eld och lågor efter att ha sett trailern. Håller alltså fortfarande tummarna för Cap.

Åt rätt håll, tror jag

I nästa vecka deltar jag på en workshop i estetik som hålls vid filosofiska institutionen vid Uppsala universitet. Det ska förhoppningsvis bli spännande. Förra året vid den här tiden hölls en liknande workshop vid institutionen med gäster från de nordiska länderna. Då fick jag positiv och mycket givande kritik av en finsk professor på det föredrag jag höll. Hur det går den här gången är naturligtvis svårt att säga. Ris eller ros? Varken eller? Jag skriver nu på mitt föredrag, om immateriella och materialla egenskaper, vilka jag också diskuterar i min avhandling under arbete.

---

I morgon fredag ska jag även hinna se en utställning, som jag ska skriva om. Jag återkommer med länk.

---

Jag väntar fortfarande på att den intervju jag för mer än en månad sedan gjorde med Daniel Birnbaum ska publiceras. Enligt uppgift ligger den hos någon slags överredaktör och som grädde på moset sägs han vara ledig...nåväl...jag hoppas den publiceras snart. Det är upp till redaktörerna när, men jag ser ändå helst att texter jag skrivit publiceras ganska snabbt, då de ofta bär på en viss aktualitet.

---

Jag fick i dag ett positivt besked från Lars O Ericsson angående arbetet med boken. Jag återkommer om det, när jag har mer att berätta. To be continued...

Kommer att sitta bänkad

Tron: Legacy blev en besvikelse. Känns tråkigt. Jag trodde den skulle bli en milstolpe, att filmen skulle bli starten på ett nytt slags filmberättande. Var inte jag naiv? Jo.

CGI-tekniken var väl godkänd. Helt klart. Och den visuella designen var åtminstone stundtals otroligt attraktiv, drömsk, lockande – precis så jag vill ha den i en galen science fction-film. Men berättelsen, twistarna, karaktärerna – nej. Det blev både för tunt och för dumt. Det måste vara så här: en science fiction- eller actionfilm måste bjuda på samma djup och komplexitet som vilken annan film som helst. Snygga bilder tar en bara så långt. Jag vill hela vägen in i kaklet.

Men jag är en riktig sucker. För även om jag såg både Transfomers och uppföljaren Transformers: Revenge of The Fallen och riktigt njöt, blev det ändå påtagligt att Michael Bay, filmernas regissör, har lite svårt att koppla med publiken på ett känslomässigt plan. Bra action, ja. Bra story, ja. Bra skådisar, ja. Snygga bilder, ja! Och så vidare… Men Bay har svårt för känslor och det gör att filmerna brister, trots allt.

Nu har jag sett trailern för Transformers: Dark of The Moon. Det kan mycket väl vara så att trailern är filmen överlägsen. Hoppas inte. Jag tänker bänka mig på premiärdagen. För jag vet att även om Bay har lite svårt med känslorna, så kommer Dark of The Moon bli visuellt storslagen. Ja. Så kommer det att bli. Mmm. Så här långt skulle jag vilja påstå att Dark of The Moon är mycket konstnärligt gjord.

Premiär 1 juli.

Håfström om NUG

Jag fick mejl från Konstakademien, jag lägger upp det här:

"Pressmeddelande:

Erland Brand/NUG 8 januari – 6 februari

Kungliga Akademien för de fria konsterna, Fredsgatan 12

I regi av Jan Håfström och Andreas Brändström

Vem som välte den höga obelisken på 'Place Vendome' under kommunardupproret i Paris 1870-71 förblir en historisk hemlighet - men starka misstankar riktades mot en konstnär, Gustave Courbet.

Var han skyldig, vilka motiv drev honom? Att förstöra statlig egendom var i och för sig allvarligt, men det man skulle minnas var något annat och tyngre vägande.

Courbet hade givit sin handling ett symbolvärde som skulle eka genom Historien ända fram till den 11 september 2001. De skyskrapor som föll då, var inte valda på måfå. Det var deras symbolvärde man ville åt. Obelisken i Paris och World Trade Centre i NYC representerar Makten på samma sätt som bankernas romerska tempelfasader. Den militära och den ekonomiska makten.

Det är alldeles tydligt att konsten idag går in i en ny och våldsam fas. Den slår mot institutioner som kränker och förnedrar den maktlösa människan. Men den slår inte blint. Vad den vill visa är vägen mot ett alternativt samhälle.

I Konstakademiens gamla modellsal där generationer av elever slitit under Ragnar Sandberg, Bror Marklund och Lennart Rodhe, skapar NUG en vindlande tapet, ett ångande mangroveträsk som öppnar en utsikt åt någonting annat. Någonting bortom kanon, estetik och akademism. Ett omvänt symbolvärde.

Tapeten omsluter ett verk av den gamle Erland Brand: drömda resor i ett entropiskt försvinnande universum. Ett gigantiskt arkiv av döda och levande språk. Ett maniskt arbete utan början eller slut.

I ett angränsande rum hänger Brands egna fysionomier, en samling söndermedicinerade dårar vilkas upplösta och marterade anleten skall göra dig sällskap in i sömnen. Vad symboliserar dom om inte den makulerade bortrationaliserade människan. Ett offer för maktmissbruk och likgiltighet. Men aldrig besegrad.

Jan Håfström, Stockholm januari 2011"
---

En välskriven pressrelease. Jag går dit.

Serier som blir film i UNT

HÄR skriver jag om tecknade serier - comics - som blir film. Äntligen har tekniken och "systemet" kommit ikapp serierna. Seriefilmer görs i dag med kärlek. Tack och lov. Artikeln heter "Seriens bästa tid är nu - på film".

Lite överraskad ändå

Jag såg för några dagar sedan The Town, regisserad av Ben Affleck.
Han är ju ganska utskälld som skådis, och jag är inte särskilt förtjust i honom heller ska jag erkänna. Som skådis alltså. Även om det är svårt att inte bli imponerad av hans roll som George Reeves i Hollywoodland. Han fick faktiskt pris för rollen vid Venedigs filmfestival. Bästa skådis minsann.

Nu är det ju så att jag blev imponerad av regissören Affleck redan efter hans filmatisering av den alldeles utmärkta boken Gone, Baby, Gone, skriven av Dennis Lehane.

The Town utspelar sig precis som Gone, Baby, Gone i Boston - samma miljö, samma grundläggande sociala problem utgör fond för dramat i den filmen och i The Town.

The Town är i grund och botten en slags grekis tragedi: gestalterna är både goda och onda och bär på en rad inre - och yttre - motsättningar. The Town är faktiskt riktigt bra.

Skådespelarprestationerna imponerar. Affleck är bra, men han överglänser knappast Jeremy Renner och nyligen avlidne Pete Postlethwaite - även Jon Hamm, mer känd från huvudrollen i Mad Men är trovärdig som FBI-agent.

The Town är väl värd att se för den som gillar antika grekisk dramatik. Fast, jag vill nog - utan att säga för mycket - ändå påstå att slutet är lite mesigt. Det hade varit fint att se att Affleck kunde ta sig ur hjälterollsträsken, som skådis.

Dagens bild: Spider-Man #657

Bilden visar Spider-Man och symbolen för Fantastic Four; omslaget till Amazing Spider-Man #657 och bilden är tecknad av Marcos Martin.

Mmm...bäst 2010

Jag tänkte passa på att lista de bästa serierna jag har läst under 2010. Serierna behöver alltså inte vara publicerade under året, utan det räcker med att jag har läst dem då.

I ingen speciell ordning:

Y: The Last Man - skriven av Brian K. Vaughan och tecknad (mestadels) av Pia Guerra. Serien är utgiven på Vertigo, DC Comics "vuxenavdelning", där språk och bild kan vara lite tuffare än vad som är brukligt i serier. Serien handlar om Yorick Brown och hur han tar sig fram i världen tillsammans med en liten apa, Ampersand, en agent, Agent 355 och Doctor Allison Mann. Yorick och Ampersand är de enda däggdjuren kvar på jorden som har en y-kromosom. En slags pest drabbade världen och tog död på alla män. Serien handlar i grund och botten om genusfrågor, men eftersom sådana frågor är ganska tråkiga (läs: politiskt korrekta) att läsa om - även om de är viktiga - så har Vaughan och Guerra gjort något mycket speciellt. De gör genus både underhållande och viktigt, som en del av en historia som rymmer klassiska ingedienser som kärlek, saknad, sorg och äventyr. Kanonserie, som jag kan rekommendera till precis vem som helst som kan acceptera serieformen som grund för något slags seriöst budskap. Läs mer HÄR.

Planetary - skriven av Warren Ellis och tecknad av John Cassaday. Serien är utgiven på Wildstorm och är i grund och botten en slags nytolkning av klassiska superhjältemyter fast filtrerat genom en fantasifull och engagerande berättelse om en hemlig historieskrivning om världens tillstånd. Språk och bild i kombination är här nästan fulländat. Vacker, stundtals otäck och rent fantastisk. Jag läste hela serien - 27 nummer - i två oversize-utgåvor med slip case, Absolute Planetary. Ett underbart serieformat. Läs mer om serien HÄR.

The Long Halloween - skriven av Jeph Loeb och tecknad av Tim Sale. Det här paret, Loeb och Sale, är mitt överlägsna favorit-seriepar. Loeb gör alltid serier om människor och vanliga känslor, och Sale jobbar med skuggor och karaktärer på ett utsökt sätt. Den här serien handlar om en lite yngre Batman som gör allt för att få tag på en seriemördare med kopplingar till maffian. I grunden en detektivhistoria. Vacker och spännande. En klassisk bladvändare utgiven av DC Comics. Läs mer HÄR. En uppföljare finns, Dark Victory, den är också bra. Rekommenderas den som vill läsa en klassisk deckare fast med otroliga bilder.

Batwoman Elegy - skriven av Greg Rucka och tecknad av J.H. Williams. Den här är på gränsen till för vacker. Historien är hjärtekrossande; mystik, ett förlorat syskon och svek. En spinoff-karaktär från Batman, som faktiskt överträffar originalet. Utgiven av DC Comics. Köp! Läs mer HÄR.

Captan America: The New Deal - skriven av John Nay Rieber och tecknad av John Cassaday. På omslaget står Captain America på en slags piedestal med inskriften "Liberty, justice for all". Här befinner sig Cap i terrorns USA, och tack och lov gör han det med skepsis och rättrådighet. En gnutta oroväckande, vacker och spännande. Serien blev särskilt viktig för mig eftersom Ed Brubakers Captain America (den vanliga rullande månatliga serien har tappat styrfart). Utgiven av Marvel Comics.

Batman: Year 100 - skriven och tecknad av Paul Pope. Den här serien utspelar sig hundra år efter det att Batman ursprungligen skapades, 1939. En klassisk serie egentligen; äventyr, fajt och god moral. Det som gör att den höjer sig över mängden är Pope som både med språk och bild är något över det vanliga. Han är liksom krokig i stilen, övedriven - en mästare som rör sig bortom traditonell skönhet och proportion. Utgiven av DC Comics. Läs mer HÄR.

Ex Machina - skriven av Brian K. Vaughan och tecknad av Tony Harris. Precis som i Y: The Last Man diskuterar Vaughan här sin samtid. Serien handlar om en vanlig kille som efter en mystisk explosion plötsligt kan höra och tala med elektriska maskiner. Han blir så omtyckt efter att ha hindrat plan två från att forcera torn två under 11-september-attacken, att han blir New Yorks borgmästare. Utmanande, bra och riktigt underhållande. Utgiven av Wildstorm. Läs mer HÄR.

Årets besvikelse: Grant Morrisons New X-Men vol. 1-3. Haffsigt skriven. Rörig. Men fantastiskt tecknad av Frank Quitely.

Årets överraskning: Den fransk-amerikanska serien I am Legion av Fabein Nury och John Cassaday, om nazister och vampyrer. Den vinner tack vare Cassadays bilder.
HÄR är en annan lista, årets 100 bästa serier enligt Comicbookresources.