Varför? Bergmanforskare?

Eh. Det var ju smart. Att sätta Maaret Koskinen på att recensera Red. Hon ger den naturligtvis betyg 1. Så här skriver hon:

"Problemet är bara att kraschen pågår och pågår och pågår, och att där inte finns en enda förmildrande omständighet att klamra sig fast vid bland vrakspillrorna. Filmens uselhet, och det på alla plan, vore nästan komisk om den inte vore så sorglig. Som sagt, not their finest hour."

Det är ju lätt att se att detta är slutsatsen av hennes...resonemang?
Eftersom Bergmanforskaren Koskinen inte har ett resonemang ger jag henne betyg -1.

Så här: Man skickar inte en Bergmanforskare till Red, en film som förövrigt bygger på en grafisk novell av Warren Ellis och Cully Hamner. Dessutom bör ingen, oavsett forskningsobjekt Bergman eller något annat, recensera en film utan att föra ett resonemang.
Pinsamt!

Birnbaum del 2

Träffade Daniel Birnbaum i dag. Det blev en långkörare. Intervjun kommer att publiceras på Konsten.net, Kunstkritikk och Kunsten.

Birnbaum berättade bland annat om den Klara Lidén-utställning han har initierat och som senare kommer att gå upp på Moderna Museet. Han visade mig också en halv broadsheet-sida i Die Zeit om Lidén. Jag skojade och sa, sådär mycket kommer DN att skriva när hon ställer ut här. Daniel skrattade.
Det är förstås inte sant. DN kommer inte skriva så mycket. Och det har inte bara att göra med att DN inte längre har broadsheet-format...

Nu var ju vår träff helt och hållet jobbrelaterad. Och det hela rullade på bra. Men det hade varit trevligt - ja kanske än mer intressant - att bara sitta och prata. Det är så mycket jag vill fråga. Ta bara Birnbaum och hans år som tidskriftsmakare. Jag vill ju fråga om Kris och om alla översättningar, t ex Wittgensteins Anmärkningar om färger och Derrida, Heidegger och så vidare.

Förhoppningsvis ser jag honom igen.

Innan vi skildes åt sa han att vi kanske skulle ses på SITE:s redaktion i kväll då de har en grej där. Det hade varit roligt, men här måste jobbas.

Medvedev är Robin

Rysslands president Dmitrij Medvedev refereras till som Robin i förhållande till premiärminister Vladimir Putin som är Batman, enligt information från Amerikanska UD (Wikileaks).

Vladimir Putin och Dimitrij Medvedev - ganska söta.

Nu får Christopher Nolan en hel del att tänka på. Batman: The Dark Knight Rises ska snart börja spelas in...

Birnbaum del 1

HÄR finns min korta kommentar, "Det bådar gott för konsten", om Daniel Birnbaum i samtal om Lars O Ericsson på Moderna Museet i torsdags.

På måndag ska jag träffa Birnbaum och ställa en rad frågor till honom.

Bra tänkt, bra urval

HÄR finns en bra genomgång av 30 grafiska noveller. Det är en ganska ovanlig samling serier Empire har samlat. Här finns nämligen Asterix, 100 Bullets, X-Men, Tintin, Sandman och Maus, med mera. Det är därför genomgången är så bra, den skiter nämligen i om serierna är gjorda i Belgien, USA, eller om de handlar om superhjältar, förintelsen, kriminella eller vad det nu kan vara. Det är 30 utmärkta grafiska noveller oavsett. Punkt slut.

Birnbaum och jag

I går hälsade jag för första gången på Daniel Birnbaum. Han verkar mycket sympatisk. Vi började omedelbart att småprata om kritik och konst. Trevligt.

Anledningen till hejandet var att Birnbaum och Lars O Ericsson diskuterade konstens gränser på Moderna Museet. Jag var naturligtvis där. Lars O är en hjälte, och vem vet, kanske kan Birnbaum bli det med. Jag vill ha hjältar. Behöver hjältar.

Senare på kvällen träffade jag Stig Sjölund. Kanonkille.

Klart man sätter betyg

HÄR finns min text "Betyg hjälper läsaren" publicerad i dagens UNT. Jag ger min syn på UNT Kulturs månadslånga test av att sätta betyg på all kultur, inte bara film och skivor, alltså även teater, litteratur och bildkonst. Jag är helt för att sätta betyg. Förstår inte att jag inte fått göra det tidigare.

När jag skrev i SvD berättades det att man hade haft diskussioner om att sätta betyg även där, men man kom inte så långt att man testade det. Anledningen var, påstods det, att flera av kritikerna ställde ultimatum. De skulle hellre sluta än sätta betyg. Det här med betyg är alltså en känslig fråga för kritiker, men jag förstår inte varför. Är det inte bra att kritikern på ett tydligt och lättfattligt sätt kan förmedla kvalitet?Det var alltså fast anställda kritiker, inte den där sorten som redaktioner lätt byter ut...

Balans mellan dröm och verklighet...

...i all ära.

Nog har man sett den proklamationen tidigare, alltså, att en text balanserar därom, eller ett bildkonstverk, film...

Nu senast såg jag detta i ett pressmeddelande från Magasin 3: "Magasin 3 har bjudit in författaren Jonas Hassen Khemiri som med sin underfundiga och språkliga lekfullhet drar in oss i en berättelse som balanserar mellan verklighet och fiktion, dröm och mardröm."

Det finns naturligtvis ett otal andra exempel på konst som påstås befinna sig på gränsen mellan fiktion och verklighet, som Federic Fellinis 8½ och Andreij Tarkovskijs Stalker.

Men det är lätt att konstatera att konst av det slaget inte är riktigt lever upp till vad den lovar. Så är det av en mycket enkel anledning. Det som påstås balansera mellan verklighet och fiktion är alltid, per definition, fiktion eftersom det är ett objekt vi tar del av som läsare eller betraktare. Lägger vi ifrån oss boken är spelet över. Däremot handlar "berättelsen" om detta. Men det är ju en helt annan sak.

David Cronenberg blottlägger just detta i filmen eXistenZ, som handlar om hur vi i framtiden spelar en slags tv-spel som ger oss möjlighet att leva i en annan slags verklighet...eller är det dröm. Cronenberg är naturligtvis intelligent, han envisas inte med att säga att hans berättelse balanserar mellan dröm och fiktion, det är ju en film vi kan stänga av, men däremot framställs en eventuell framtid där en sådan oscillation skulle kunna vara verklig...eller dröm...eller, ja?

Dagens bild: Valkyrie

Enda sedan serier om goda övermänniskor i tajts först såg dagens ljus, har kvinnor haft en viktig funktion. Dels, naturligtvis, som kuttersmycken, men också som hjältar i sin egen rätt. Wonder Woman, en stark feminist, skapades redan 1941. Den första superhjältinnan, mig veterligen, är Fantomah, som debuterade i Jungle Comics #2, 1940.

Den i dag mest intressanta superkaraktären är Valkyrie som har en av huvudrollerna i New Ultimates, av Jeph Loeb och Frank Cho. Hon introduceras som en wannabe, utan krafter, men sakta men säkert, tack vare järnvilja, mystiska krafter och, ja, lite otur, blir hon en Valkyria (nordisk mytologi).

Valkyrie, från New Ultimates #3, tecknad av Frank Cho, skriven av Jeph Loeb.

Avslöjande attityd från Noring

Ann-Sofi Noring skriver i SvD om Modernautställningen och den kritik utställningen har fått. Hon är...ja...otrevlig.

Här är hennes attack mot "en konstnär":

"En konstnär, som numera enbart tänker på sig själv och som deltog i den förra upplagan av denna utställning, tycker inte att nästa generation håller måttet. Det överraskar knappast. Och inte heller förvånar hennes försök att åka snålskjuts på några kollegers medialt effektiva provokationer. Det intressanta för läsarna ligger möjligen i att var och en inser att hennes krav på ”rätt konst” är en illa dold egomani som drivits in absurdum. Och sådant är också tillåtet i konsten, även om ingen håller med."

Noring är vice museichef. Med tanke på vad hon skriver och hur hon formulerar sig, aggressivt och otrevligt, står det bortom allt tvivel, hon är olämplig.

Tänk om Försäkringskassans vice chef bemötte kritik så här, eller Transportstyrelsens vice chef. Det skulle inte vara möjligt. Alla svenska myndigheter måsta agera på samma sätt. Med en gnutta stil och profil. Inte med skrämseltaktik.

Nu vet alla svenska konstnärer, som inte stryker MM medhårs, vad de har att vänta. Osakliga och insinuerande inlägg i media. "Konstnären" kan se fram emot en retrospektiv på MM år 2087.

Vi drabbades av snö

När Håkan Östberg och jag vandrade i fjällen i början av september drabbades vi av snö.

Kan bli riktigt bra

Filmbolagen spottar just nu ur sig trailers till nya filmer baserade på serier. Nu senast trailer nummer två för Green Hornet, regisserad av Michel Gondry. Några saker här är lite anmärkningsvärda. Dels förstås att Gondry, med kulturfilmer som Eternal Sunshine of the Spotless Mind och The Science of Sleep på meritlistan, regisserar. Gondry är en klassisk europeisk lekfarbror, som lockar alla dem som tyckte om tjeckisk animerad film när de var små. Han har dessutom ett filosofisk, poetiskt tilltal, som lockar kulturpubliken. I trailern nedan är den tjeckiska filmen och det poetiska tilltalet tämligen frånvarande, vilket, i mina ögon är bra. Men det återstår att se hur det verkligen är med den saken när filmen väl har premiär.

Green Hornet har ett ovanligt ursprung för att vara seriehjälte, han skapades som radiohjälte av  George W. Trendle och Fran Striker och debuterade redan 1936. Senare omvandlades karaktären till film- och TV-hjälte - och till seriehjälte. Just nu ger Dynamite Entertainment ut Kevin Smith's version av Green Hornet. Den är ganska bra, och bygger på ett filmmanus av Smith, som ratades.

Det ska bli spännande att se hur Christoph Waltz, som fick en Oscar för sin rollprestation i Inglourious Basterds som Hans Landa, fungerar i Green Hornet, där han, naturligtvis, spelar skurk.

När jag var liten...

...tänkte jag ibland att jag var en superhjälte.

När jag ser en sådan här bild drömmer jag lite igen.

Batman & Robin #16, Frazer Irving.

Väldigt roligt!

HÄR. Väldigt roliga produktplaceringar.

Funkar bättre: C & A

I går skrev jag om första Green Lantern-trailern. Jag tycker att den ser sådär ut. Filmen kan vara bra, men lika gärna inte. Nedan är en helt ny trailer för Cowboy & Aliens, regisserad av Jon Favreau. Precis som Green Lantern är C & A en film som bygger på en serie. Den senare är ursprungligen en grafisk novell från 2006 av Scott Mitchell Rosenberg, Fred Van Lente, Andrew Foley och Luciano Lima. Den här trailern lovar mer, tycker jag, eftersom jag upplever att den tar mig på allvar. De representerade händelserna är naturligtvis lika osannolika som i Green Lantern, men här framställs det som händer som om det faktiskt händer, på riktigt. I en sci-fi-film måste den illusionen vara trovärdig. Hur paradoxalt det än låter. Annars faller allt.

Favreau är intressant. Han har en independent-bakgrund, men koncentrerar sig nu på seriefilmer. Han är ju mannen bakom Iron Man och Iron Man 2. Dessutom producerar han kommande The Avengers.

Green Lantern, njaaa

Nu är den här, trailern för Green Lantern med Ryan Reynolds i huvudrollen. Filmen har premiär nästa sommar och förväntas bli en dundersuccé. Men jag är skeptisk. Jag gillar Reynolds, men han är i princip alltid densamme, oavsett vilken roll han tar. Därför fungerar han bra i roliga much-ado-about-nothing-komedier som The Proposal och mindre bra här. Hans grundton är nämligen att vara dumrolig. Men jag kan ha fel. Han kanske bryter igenom nu. Men med tanke på hur trailern ser ut, nej. Dessutom ser CGI-tekniken ut att vara anpassad för hela familjen, en slags matiné-estetik, som i alla fall jag hellre hade varit utan.

Jag föredrar den estetik som man ser i The Dark Knight eller Iron Man. Då känner jag att producenterna tar mig på allvar. Så måste det ju vara.

För övrigt sätter Reynolds nog ett slags rekord i att spela superhjälte på film. Han spelar Hannibal King i Blade: Trinity, Wade Wilson i X-Men: Wolverine Origins, och ska snart spela Deadpool. Detta alltså utöver att spela Green Lantern, som såg dagens ljust första gången på seriesidorna, 1941.

Oracle: den handikappade

Det här är Oracle. En av få handikappade superhjältar. Hon har en framträdande roll i Birds of Prey. Sitt handikapp får hon i den grafiska novellen Batman: The Killing Joke, av Alan Moore och Brian Bolland. Mycket bra novell. Rekommenderas varmt. Bilden är tecknad av Heather Smith.

Jag längtar efter en tydligare kulturprofil, i UNT

Jag skriver i dag i artikeln "Sträck på dig, Uppsala!" om att jag hellre ser en tydligare kulturprofil i Uppsala än ytterligare shopping-gallerior.

Sedan jag senast länkade till en artikel i UNT, har jag faktiskt skrivit två ytterligare. Den ena om Ernst Billgrens och Jan Åmans presentation av ett konsthus på Fyrisån, den andra om Lo-fi-kultur. Men de finns tyvärr inte på nätet.

Jag trivs bra på UNT Kultur, mycket tack vare, tror jag, att kulturchefen Lisa Irenius är lyhörd, och kanske för att vi är generationskamrater. Hon förstår vad jag menar, tror jag.

Dagens bild: Olivetti

Argentinaren Ariel Olivetti tillhör mina absoluta favorittecknare. Bilden är från omslaget till Punisher War Journal #3. Punisher (Frank Castle) får på käften av Captain America. Det är nämligen så att Punisher har för vana att ta livet av alla brottslingar han får tag i. Trots detta inleder Cap ett samarbete med honom eftersom omständigheterna är ovanligt extrema (lång historia), men när Cap själv blir vittne till en avrättning, får han nog, nitar Punisher och slänger ut honom.
Olivetti tecknade Punisher i tolv nummer när serien nylanserades, 2007. Just nu tecknar han en av de allra äldsta superhjältarna/skurkarna, Namor (skapades redan 1939), i serien Namor: The First Mutant.

Tron: Legacy är nog ganska innovativ

Jag har tidigare skrivit om Tron: Legacy, den mycket sena uppföljaren till den tekniskt innovativa Tron (1982). I den nya trailern (nedan) kan vi se det hittills mest radikala användandet av CGI när det kommer till att återskapa en människa. I Tron (1982) spelade Jeff Bridges huvudrollen. Den rollen återkommer i den nya filmen, som har premiär om en månad, med samma Bridges i samma roll, fast här den rollen CGI-skapad. Eller så här: Bridges spelar de facto en äldre version av sin ursprungliga karaktär, och en datorsimulation spelar hans yngre alterego. Ser fram emot att se detta. Från trailern tycker jag att det ser okej ut. Men jag tror det är en bit kvar innan det blir sådär riktigt fint.

Jag sa ju det!

Årets kanske viktigaste konsthändelse i Sverige inträffade i fredags (nej jag skojar inte): Daniel Birnbaum firades som ny överintendent på Moderna Museet. Och som jag kunde förutspå för två veckor sedan skrev ingen om kalaset.

Birnbaun är oerhört viktig för svenskt konstliv både i Sverige och utomlands. Han är chef för vårt största museum för modern och samtida konst, Moderna Museet. Han är inflytelserik som ingen annan svensk kulturpersonlighet, vågar jag påstå. Han är svenskt konstliv 2010.

Jag vet att det var ett stort antal konstkritiker och journalister på plats. Men när jag i dag gör en sökning på Presstext och Mediearkivet, de två stora databaserna där svenska artiklar samlas, kan jag konstatera att ingen har skrivit om kalaset.

Alltså: parta går bra, men inte granska. Pinsamt.
Alla ni som var där och inte skrev, ni har förlorat i trovärdighet.

Konst är så underbudgetterat

Det är väldigt många konstnärer som gör konst som ser förfärligt ful ut. Har ni tänkt på det? Men konstnärer är inte dumma, de får oss därför att tro att konst ska vara fult, halvtaskigt gjord, och bara dumt tafflig. Bara för att det ska vara så.

Att det är så, blev sådär jobbigt aktuellt för mig när jag läste vad serieskaparen Mark Millar sa i en intervju nyligen:

"Big-screen technology has caught up with the imagination of the comic books. Before this happened Spider-Man always looked like a guy on a wire and The Hulk was a body-builder painted green. Now characters like these can look as good as they do on the pages of a comic, if not better. These days you are not limited by budget or technology. You are just limited by imagination, which is a great position to be in."

Jo, jag vet, konst ska vara något annat, något som existerar bortom exceptionella och helt sanslösa grejer som nöjesparker, Las Vegas eller stora science-fictionfilmer, men ändå. Jag är så trött på att se alla dessa utställningar där fina idéer manifesteras i sega dammiga installationer. Nu vill jag se ett konstverk med en budgett på minst en miljon dollar: högkonceptuell och med fina färger. Kom igen nu, jag vill ha det! Nu!

Varför kan inte konsten drabbas av något som motsvaras av filmens "big-screen technology"?

Man kan förstås i linje med John Dewey och Richard Shusterman säga att Spider-Man är konst. Men hur fel har man inte då? Hundra procent fel, faktiskt. Det är ju det att Spider-Man inte är konst, som gör Spider-Man bra. Duh!

Cap krossar motståndet

Captain America, av Mitch Breitweiser.
En slags plakatkonst, kan man säga. Cap skapades ju 1941 och på första omslaget slog han Hitler på käften. Keep it up, Cap.

Mer bilder - minimalistiska sådana av t ex Hulken och Batman finns på bloggen Comic Twart.

Varför gul igen?

Det är helt obegripligt. DC Comics har kontrakterat tecknaren David Finch och nu har han lyckats övertala förlaget att Batman återigen ska bära det gula märket runt fladdermussymbolen. Det är inte ett bra beslut, tycker jag. Det gula märket är oestetiskt. Framförallt för det tankarna till gamla Batman-filmen (1989) och värre, till gamla Adam West-Batman-TV-serien. Den kitschigate av det kitschigaste någonsin.

David Finch, Batman, 2010.



Enda sedan Frank Miller tog bort det gula märket, 1986, i Dark Knight Returns, har Batman endast burit fladdermusen på sitt bröst. Varför bråka med det som har funkat så bra sedan dess? Obegripligt. Fullkomligt obegripligt.

Frank Miller, Batman, 1986.

Känner mig en gnutta upprörd.

Gående död snart i din TV

Det är bara så det är. Serierna tar över inte bara film, nu också TV. Nedan trailern till AMC:s (TV-kanalen som gav oss Mad Men) nya TV-serie Walking Dead, som bygger på den mycket uppmärksammad serien med samma namn, skapad av Robert Kirkman och Tony Moore.

Nu står det klart att TV-serien är den största succén på amerikansk TV i år - vilket naturligtvis kommer leda till att ytterligare comics kommer omvandlas till TV. Serien är producerad av Frank Darabont.

Det återstår att se vilken av våra svenska kanaler som köper in Walking Dead.

Kan vara lite svårt

Det kan vara lite svårt att hitta bra texter om serier. Vi har Comicbookresources, Newsarama och IGN, men även om deras nyhetsflöde är bra, så saknas ofta den där kritiska reflektionen som åtminstone jag vill ha.

En av dem jag gillar, även om jag inte alltid håller med, är Kelly Thompson. Hon skriver bland annat kolumnen She Has No Head! på Comicbookresources.

Roligast är det ändå att följa hennes blogg: 1979semifinalist. Där skriver hon bland annat om "panel of the week" - veckans serieruta, kort och gott. Bilden nedan är tagen från en sådan bloggpost (29/9):

Anonymt manus på posten, hmmm

Jag fick ett brunt kuvert hemskickat. Ingen avsändare. I kuvertet fanns 30 sidor text. Gissningsvis starten på en roman. Jag har ingen aning om vem som har skickat det till mig, eller varför. Det hela utspelar sig i någon slags kulturell miljö. Man går på galleri och pratar.

På försättsbladet detta citat: "Detta sammelsurium av blå halsdukar, damer, medaljer, fioler och trumpeter i salen och på platsen gav upphov till ett skådespel som är vanligare i romaner än någon annanstans." Cardinal de Retz.

Lite märklig sak, inte sant, att få ett kuvert med romantext.