Henrik Schyffert överraskade i den direktsända showen "The 90s - Ett försvarstal" som gick på Svt i lördags.
Det var roligt att se hur Schyffert använde sig av modellen tes-antites för att förklara varför han - och hans generation blev ironiker. Schyffert menar att kulturell förändring uppstår i relation direkt mot en tidigare position. Följaktligen: Föräldragenerationen hade rökt hasch, bott i kollektiv, demonstrerat samt varit yuppies, det vill säga tagit ställning, på olika vis. Detta leder, enligt Schyfferts hegelianska modell till att han och hans generationskamrater tog ställning mot detta genom att inte tycka någonting - man blev ironiker och svarade på alla påståenden ja...eller nej.
Ironin är en konstant ambivalens.
Schyffert, född 1968, är nio år äldre än vad jag är. Jag levde inte i mediestockholm under 90-talet. Jag gjorde inte program på ZTV eller spelade i ett globalt erkänt rockband (Whale). Likväl var 90-talet så viktigt för mig. Jag var gymnasist, bodde i Västervik, var ordförande i fritidskommittén, spelade i ett lokalt rockband (två faktiskt). Nåja. Jag gjorde lumpen också, samt började plugga i Uppsala.
Nog är det lite storvulet av Schyffert att, som han faktiskt gör, ta rollen som representant för ett årtionde. Fast han gör det bra. Det är trovärdigt. Och för oss som hade lite koll på honom under detta årtionde vet att han är en högst relevant representant.
90-talet var ironi. Jag vet. Jag var där. Jag var inte sen att plocka upp den. Fast det handlade egentligen inte om att "plocka upp". Ironi var så mycket en del av tidsandan att den bara blev en del av min identitet. Jag hade lätt för ironi, skulle man kunna säga. Jag var nog ganska receptiv, men även lite snobbig. Vad som helst dög inte. Ironin gick bra.
Jag måste säga att det var rörande att ta del av Schyffert. Jag skrattade mycket. Det gjorde jag. Men han var så allvarlig. Ironin var utbytt mot seriositet. Man skulle kunna säga att han fått ett holistiskt perspektiv på livet. Han talade om två dörrar, en allvarlig och en rolig. Förr gick han bara in i den senare. Nu går han även in i den allvarliga. Det märktes att han har förändrats. Nilecity och Percy tårar kändes långt borta.
Det är något med ironin som intresserar mig. Vad som under 90-talet var nytt och roligt, har nu blivit folkhemsvanligt. Jag såg en reklamfilm för TV-serien Färjan del 2 för en tid sedan. Den använde sig av alla de stilgrepp och finesser som reintroducerades under 90-talet. Filmens budskap är enkelt: nu kommer fortsättningen på Färjan, här kommer del 2. Men eftersom man inte bara kan säga det rakt ut, måste man göra en finess av det, och då använder man sig av distanserad ironi. Budskapet går fram - nu börjar Färjan 2, men samtidigt signaleras att, vi vet att det här är dumt, och det vet du med, men skit i det, nu börjar Färjan 2. Där finns en distans. De som gör reklamfilmen vet att vi vet att de vet att vi vet.
Det är därför jag inte riktigt håller med Schyffert om att 90-talet var en antites av 80-talets pretentioner. Nåväl. Jag håller delvis med. Att göra en reklamfilm för Färjan 2 är inte pretentiöst. Men att baka in ett slags metanarrativ i reklamfilmen, och som i dag, göra denna metanivå, till vardag i nästan all kommunikation är...ja...intressant. Folkhemspretentiöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar