Nu vet jag: Pelham 123 suger

Reklamen stjälper. The Taking of Pelham 123. Filmen med megastjärnorna John Travolta och Denzel Washington har premiär 12 juni. Åtminstone enligt den lilla flyer som återfinns till höger om det videofönster jag försöker koncentrera mig på när jag kollar highlights från Stanley Cup på tsn.ca/nhl.

Mellan varje känrfullt 3-minuters hockeyklipp envisas sajten med att visa en 15-sekunders teaser trailer från filmen. Saken är den att trailern och framförallt den återkommande frekvensen är kontraproduktiv. De vill att vi vill se. Det vill vi inte. Inte nu längre.

När filmen först annonserades var jag lite sugen på att se den. Det är jag inte nu. Det är numera helt uppenbart att filmen inte bara är tråkig, John Travoltas skådespelarprestation är under all kritik. Travoltas totala underprestation, dess essens, sammanfattas i hans replik: ”I think you’ll do just fiiiine!” Travolta försöker övertala Washington att bli gisslan, mot att Travolta släpper den grupp människor han sedan tidigare har kidnappat.

Korta reklamfilmer som tillsynes i evighet upprepas hjälper inte filmen. De stjälper. Det hjälper förstås inte att man loopar riktigt, riktigt dåliga repliker från en skådespelare som gör bäst i att dansa, göra miner – kort och gott – röra sig på olika sätt. Det menar jag i all välmening. Det är inte alla som kan skapa en hel profil på rörelser.

Trist: kulturchefen slutar

Aftonbladets kulturchef, Karin Magnusson, slutar efter drygt ett år.
Det känns trist. Karin Magnusson var ett bra val, tycker jag. Hon kom från populärkulturen, och de förändringar hon kunde ha genomfört på lång sikt, skulle kunna ha varit betydelsefulla. Inte bara för Aftonbladet Kultur, utan även för andra tidningars attityder till kulturbevakning. Jag tror att Magnusson hade kunnat visa på en bra och seriös bevakning av populärkulturen. Nu är den möjligheten borta. Tråkigt.
Istället tar Åsa Linderborg över.

Läs i DN här och läs min intervju med Magnusson här (2008-11-13).

DN:s reporter syftar i en fråga på ett rykte om att Linderborg och Magnusson har haft svårt att dra jämnt.
Det ryktet har också jag hört. Magnusson bekräftar det inte.

Media växer medan journalistiken krymper

"I Europa och USA är trenden mörk, men i ett globalt perspektiv uppvägs det av ökningar i Afrika, Asien och Latinamerika."

Dagstidningar säljer allt bättre i ett globalt perspektiv. Oj. Men inte i Europa och i USA. Konstigt?

Nu har jag inte direkt ypperlig översikt på hur tidningar i till exempel Latinamerika förhåller sig till att lägga ut material på nätet. Men jag vet att tidningar i både Europa och USA lägger ut nästan allt av det som skrivs för papperstidningen, som kostar minst 12 kronor, också på nätet – så alla kan läsa det gratis.

Jag förstår fortfarande inte hur det är tänkt att det ska gå ihop? Nåja. För läsaren är det smidigt och billigt att helt enkelt klicka sig fram till nyheten, reportaget eller recensionen. Men för ägarna, och i sin tur de som arbetar på tidningarna, ser jag inte hur det ekonomiskt är försvarbart att ge ut två versioner av tidningen: en gratis på nätet och en som kostar i papper.

Hur märkligt är det att tidningarna säljer sämre? Och hur konstigt är det att tidningarna har många nätbesökare? Hm.

Jag har själv suttit på redaktionsmöten där man först pratar om problemen med vikande prenumerantsiffror och i minuten senare talar sig varmt om alla som läser tidningen på nätet. Hm.

Samtidigt krymper nästan alla redaktioner, journalister varslas, rutiner trimmas - och tiden som ska läggas på journalistiskt förarbete försvinner. Resultatet: mindre tidning, kortare artiklar, mindre tyngd.

Less is not more. Less is less.

Obama har koll på konsten

Via Johan Wirfälts Rodeo-blogg såg jag att Barack Obama, som redan är en "fan favourite" hos "the culturati", fortsätter att göra rätt.

Barack byter nu ut konsten i Vita huset. Bilder på kaktusar från Texas, som Bush gillade, ersätts av helt fantastiska konstverk av Jasper Johns, Robert Rauschenberg och Alma Thomas, för att ta några exempel.

Läs i SvD här och i Wall Street Journal här.

Kan Barack Obama gör fel överhuvudtaget?

Zezel har gått bort

När mitt intresse för ishockey stod på topp så ventilerade jag det genom två saker: innebandy, jag tillhörde dem som ville spela ruffigt och tacklas, slå på andras klubbor och så. Kort och gott, göra allt sånt som innebandyspelare inte vill göra. De vill mest snurra runt. Då var det roligt att trycka till. Den andra saken var att spela NHL 97 på datorn. Det var några spelare jag alltid hade i mitt lag. Dels ville jag ha Gretzky och Kurri, men jag vill även ha Craig MacTavish och Peter Zezel.

Den senare kanske mest för att han hade ett roligt namn. Men med tiden lärde jag mig att Zezel var en av de mest uppskattade spelarna i NHL eftersom han var (1) en slitvarg (2) var en mästerlig tekare, vilket även MacTavish var, den siste hjälmlöse spelaren i NHL.

Mitt hockeyintresse handlade förstås om de stora spelarna, Gretzky, Lemieux, Messier. Men vilket lag vinner med enbart två, tre toppspelare? De riktigt bra lagen hade alltid en bra checking line, ett par grinders, och någon som tar den där viktiga tekningen. Dessa spelare kallas för rollspelare. De har särskilda roller helt enkelt. De har en uppgift som de ska utföra när den behövs, till exempel ta en tekning i defensiv zon när det är 30 sekunder kvar av matchen och laget har en man utvisad.

Peter Zezel var en sådan hockeyspelare. Han tog de viktiga tekningarna. Dessutom var han hyffsat offensiv samt var en bra lagspelare. De kunde alla berätta. Han var dessutom en spelare som tränaren Mike Keenan alltid tradade till sig så fort han kom till ett nytt lag. Han visste att han kunde räkna med Zezel.

Även om jag är en stor supporter av Gretzky och Messier - jag såg dem spela tillsammans i Madison Square Garden, 1997, så är jag lika fascinerad av de spelare som inte gör 50 mål per säsong, men som det alltid finns en plats för ändå. Återigen. Zezel var en sådan hockeyspelare.

I går avled Zezel efter tio års sjukdom.

Tillbaka till fåtöljen

Terminen går mot sitt slut. I dag hade estetiken sitt näst sista högre seminarium, och nästa tisdag går terminens allra sista av stapeln. Det blev en hektisk vår. Jag har hunnit med både planering av höstens nya kurs Kritik i teori och praktik och jag har lagt fram avhandlingstext. Det blev 40 sidor plus, på engelska, med en kapiteluppdelning jag hoppas kunna hålla. Det har varit fantastiskt roligt hela vägen, men också slitsamt. Att ha ett jobb där man måste tänka vid varje steg framåt – och bakåt – tar på krafterna. Man ska inte glömma att en doktorandtjänst inte bara är ett jobb, det är även en utbildning – på fyra år.

Tack och lov har jag även hunnit göra några journalistjobb vid sidan av. Det tar tid från doktorandtjänsten, att säga något annat vore att fara med osanning, men det är så givande, så jag tänker inte sluta med det arbetet. I sommar tar jag till och med tjänstledigt för att jobba som sportjournalist på Västerviks-Tidningen.

I dag såg jag min intervju med Ernst Billgren i tryck. Jag tyckte det såg bra ut. Konstperspektiv är en välredigerad tidskrift.

Jag har en ny intervju på gång. Men jag säger inget om det ännu eftersom det inte är helt i hamn. Jag berättar mer senare.

Nu ska jag sätta mig i min Le Corbusier Chaise Lounge som först visades Salon D’automne, 1929, och fortsätta se på Lost Highway av David Lynch. Jag såg den när den kom. Men har aldrig sett om den. Än så länge ser den okej ut.

Spider-Man 1967

När jag var liten bodde vi en tid i Jeddah i Saudi Arabien. Det var fascinerande. Även om jag nog inte riktigt såg det så då. Då var jag liten och tog saker för vad de var. Kom det en Rolls Royce med guldhandtag (vilket det gjorde) utanför Kentucky Fried Chicken, så var det kul, men inte så mycket mer med det. Ungdomen slösas på de unga, som det brukar heta.

Nåja. En av de starka minnen jag har från den tiden är de VHS-filmer jag övertalade mina föräldrar att köpa till mig. De kostade ingenting och jag tror det var piratkopierade. Omslaget var ett fotografi, ett vanligt "kort", av en originalbild från filmen.

Den film som jag tyckte allra mest om var en samlingskasett med gamla avsnitt från en TV-serie med Spider-Man. Nu vet jag att det var en legendarisk tv-serie från 1967, som Marvel Comics nu streamar från sin hemsida.

Det här var ett av mina favoritavsnitt, episod 6. Spider-Man fajtas mot Green Goblin. Jag måste erkänna att jag tycker att serien är fantastiskt snygg och jag har den sedan en tid samlad i en fin dvd-box, som jag bara kan se på datorn eftersom den är anpassad för region 1 (tack, ebay!).

Schyffert: Talesman och Hegelian

Henrik Schyffert överraskade i den direktsända showen "The 90s - Ett försvarstal" som gick på Svt i lördags.

Det var roligt att se hur Schyffert använde sig av modellen tes-antites för att förklara varför han - och hans generation blev ironiker. Schyffert menar att kulturell förändring uppstår i relation direkt mot en tidigare position. Följaktligen: Föräldragenerationen hade rökt hasch, bott i kollektiv, demonstrerat samt varit yuppies, det vill säga tagit ställning, på olika vis. Detta leder, enligt Schyfferts hegelianska modell till att han och hans generationskamrater tog ställning mot detta genom att inte tycka någonting - man blev ironiker och svarade på alla påståenden ja...eller nej.

Ironin är en konstant ambivalens.

Schyffert, född 1968, är nio år äldre än vad jag är. Jag levde inte i mediestockholm under 90-talet. Jag gjorde inte program på ZTV eller spelade i ett globalt erkänt rockband (Whale). Likväl var 90-talet så viktigt för mig. Jag var gymnasist, bodde i Västervik, var ordförande i fritidskommittén, spelade i ett lokalt rockband (två faktiskt). Nåja. Jag gjorde lumpen också, samt började plugga i Uppsala.

Nog är det lite storvulet av Schyffert att, som han faktiskt gör, ta rollen som representant för ett årtionde. Fast han gör det bra. Det är trovärdigt. Och för oss som hade lite koll på honom under detta årtionde vet att han är en högst relevant representant.

90-talet var ironi. Jag vet. Jag var där. Jag var inte sen att plocka upp den. Fast det handlade egentligen inte om att "plocka upp". Ironi var så mycket en del av tidsandan att den bara blev en del av min identitet. Jag hade lätt för ironi, skulle man kunna säga. Jag var nog ganska receptiv, men även lite snobbig. Vad som helst dög inte. Ironin gick bra.

Jag måste säga att det var rörande att ta del av Schyffert. Jag skrattade mycket. Det gjorde jag. Men han var så allvarlig. Ironin var utbytt mot seriositet. Man skulle kunna säga att han fått ett holistiskt perspektiv på livet. Han talade om två dörrar, en allvarlig och en rolig. Förr gick han bara in i den senare. Nu går han även in i den allvarliga. Det märktes att han har förändrats. Nilecity och Percy tårar kändes långt borta.

Det är något med ironin som intresserar mig. Vad som under 90-talet var nytt och roligt, har nu blivit folkhemsvanligt. Jag såg en reklamfilm för TV-serien Färjan del 2 för en tid sedan. Den använde sig av alla de stilgrepp och finesser som reintroducerades under 90-talet. Filmens budskap är enkelt: nu kommer fortsättningen på Färjan, här kommer del 2. Men eftersom man inte bara kan säga det rakt ut, måste man göra en finess av det, och då använder man sig av distanserad ironi. Budskapet går fram - nu börjar Färjan 2, men samtidigt signaleras att, vi vet att det här är dumt, och det vet du med, men skit i det, nu börjar Färjan 2. Där finns en distans. De som gör reklamfilmen vet att vi vet att de vet att vi vet.

Det är därför jag inte riktigt håller med Schyffert om att 90-talet var en antites av 80-talets pretentioner. Nåväl. Jag håller delvis med. Att göra en reklamfilm för Färjan 2 är inte pretentiöst. Men att baka in ett slags metanarrativ i reklamfilmen, och som i dag, göra denna metanivå, till vardag i nästan all kommunikation är...ja...intressant. Folkhemspretentiöst.

Så exotiskt: kallt och mörkt

Har till slut sett Låt den rätte komma in.
Nu måste jag se romantiska kommedier under resten av mitt liv.
Har aldrig någonsin sett en så deprimerande film. Jag förstår att filmtidningen Empire gav filmen full pott. Den är exotisk. För de som inte har upplevt vårt mörker live åtminstone. Jag menar klimatet. Även om det själsliga mörkret i filmen är näst intill ogenomträngbart. Fast filmen handlar egentligen bara om en sak: kärlek. Och om bristen på kärlek.

"It just happens"

"Where's jazz going? I don't know where it's going. Maybe it's going to hell. You can't make anything go anywhere. It just happens."

Med det citatet av Thelonius Monk inledde Lennart Persson och Micke Widell sin mastodontartikel om jazz i pop # 19, "Amerikanska musikkblubben del IV: jazz".

19 sidor jazz i Sveriges enda riktiga musiktidning någonsin. Tack för den artikeln. Och tack för allt annat. Nu blir det inget mer. Lennart Persson har gått bort, 58 år gammal.

Att använda just det citatet speglar, i mina ögon, en djup förståelse för kreativa processer. Inte minst inom konsten i mer allmän mening. "It just happens". Så ofta har mer eller mindre externa krafter försökt visa att konsten ska göra si eller så, men om och om igen har sådana påtryckningar visat sig meningslösa.

Läs Andres Lokkos farväl i SvD, HÄR och Jan Gradvalls i Expressen, HÄR.

Komparativa studier i Cannes

All världens tidningar har kritiker på plats i Cannes under den årliga filmfestivalen. Dessa skriver om filmerna, jämför dem med innehållet i sina toaletter, eller höjer dem till skyarna. Den svenska pressen gör...komparativa studier?

Varför är det så?

Det är som om att man inte riktigt vågar. Man tycker ingenting. Man skriver istället vad andra kritiker tycker i England, Tysklad och så vidare. Tyck lite själva istället. Våga. Hur illa kan det bli? Eller brister det i kunskap, finns det inget att ställa intrycken emot, än mot vad andra kritiker tycker? Humpf.

Jag möter Billgren i Konstperspektiv

Nu har nya Konsperspektiv kommit ut, nummer 2, 2009, "En smaksak".
Läs bland annat om mitt möte med Ernst Billgren. Det var verkligen spännande att träffa honom.
Kolla innehållsförteckningen i pdf-format. Min artikel ligger under "mötet".

Hockeyartikel går västerut

För en tid sedan tog Valdemar Lindekrantz, student på HFF i Göteborg, kontakt med mig. Nu skriver jag, för hans kommande första nummer av en ny fototidskrift, en artikel om hockey.
Förstod jag honom rätt så kommer hela nummer ett att handla om hockey. Fantastiskt!

Det handlar inte direkt om en försmak av vad som komma skall för mig i sommar, då jag kommer att arbeta som sportjournalist. Nu har jag möjlighet att anlägga ett mer teoretiskt perspektiv, vilket inte riktigt får plats i det dagliga journalistiska arbetet.

Det är roligt att skriva om hockey. Jag återkommer när tidskriften kommer ut.
En spoiler: jag skriver om Foppas straff i Lillehammer. Ett konstmål, som en kopia.

Lyckad disputation: Camilla

I går hade jag den stora glädjen att höra Camilla Flodin försvara sin avhandling, Att uttrycka det undanträngda. Theodor W Adorno om konst, natur och sanning (Glänta produktion).

Jag har sedan jag började min doktorandutbildning, i april 2007, suttit i rummet näst intill Camilla, och vi har regelbundet ätit lunch. Camilla och jag var/är båda antagna till estetik. Jag hoppas på ett snart återseende i universitetets korridorer.

Camilla klarade sig galant, vilket opponentens utmärkta vitsord vittnar om. Det var något av en drömdisputation, åtminstone i mina ögon. Camilla var lugn och klok, medan opponent visade sina sympatier för texten.

Den efterföljande mottagninen var i alla bemärkelser solig.

Ser fram emot Odell

I helgen ska jag ta mig an Anna Odells examensprojekt på Konstfack. Det känns spännande av flera anledningar. Dels på grund av att få konstnärer drar på sig sådan uppmärksamhet. Hur har Anna Odell klarat pressen att leverera? Men det ska även bli intressant att se de presentationsformer hon har valt. Jag är mycket förvånad över att ingen har berört detta djupare i media. Där tror jag det finns mer att hämta. Jag återkommer.

Det banala är så svårt

Det är min bestämda mening att det inte finns något så svårt som det banala.
För kulturkonsumenten med bildning, vill säga.

Den arketypiske kulturkonsumenten söker det komplexa, även i det banala.
Det innebär att det banala negeras och ersätts av det djupa.
Resultatet är att kabarén, musikalen, operetten, tv-serien och så vidare kompletteras med ett av mottagaren komplexitetsgörande resonemang. Det banala görs komplext.

Det banala förbjuds vara vad det är. Det måste göras om. Till det komplexa.
Men det finns en historia att skriva om det populära, det banala, det lättsamma som går bortom det komplexa, som ger det banala möjlighet att framstå i en mer nyanserad dager.
Den historien är inte skriven. Än.
Jag får se om jag hinner.

X:ens usprung: Järven

Så hade filmen X:men Origins: Wolverine hetat om den hade haft premiär i Sverige i slutet av 80-talet. X:men hette X:en och Wolverine var Järven. Det var tider.

I kväll ska jag och Kalle, en gång hårdbloggande museiarbetare, se filmen om Wolverines förflutna. En av de aspekter som sällan berörs i diskussionen om filmen är regissören, Gavin Hood. År 2005 gjorde han hyllade Tsotsi, 2007 tama Rendition och nu Wolverine. Kritiken har varit sådär. Som fan av Marvel Comics ser jag mycket fram emot filmen. Men känner mig lite osäker på kvaliteten. Vi får se, två timmar kvar.
---
Uppdatering!
Jag ger filmen 4 av 5 klappor. Väl godkänd, med andra ord.
Det var en fin berättelse helt i linje med både serien om Wolverine och tidigare filmer.
Ett minus går till effekterna som ibland inte riktigt höll.
Kalle påpekade att slutstriden var ett antiklimax. Det håller jag med om. Det var synd.

Och nu är det klart. Det blir en uppföljare, Wolverine 2 och en spin off på karaktären Deadpool som får en egen feature.
Men den X:men-film vi alla väntar på är Magneto. Det har länge gått rykten. Hoppas. Hoppas.
Klart vi vill se historien om pojken som upptäcker sina krafter i Auschwitz och ger nazisterna stryk.
Sen blir han storskurk själv. Det är intressant.

Forsberg diktrecenserar

Nils Forsberg ska ha en eloge för att han diktar, och inspireras av Just D, när han recenserar Rumstrering som visas på Bonniers konsthall. Läs här.

Men något är likväl skevt med Expressens konstbevakning. Något saknas. Jag ser ingen riktig linje. Det blir lite här och lite där. Vad vill man? Var är Mårten Arndtzén? Vem koordinerar?

Ytterligare artikel om vår kurs!

Uppsala Nya Tidnings Lena Köster har skrivit om Kritik i teori och praktik, och nämner även den 7.5 poängskurs i konstkritik som ges på Södertörn Högskola.

Kritik i teori och praktik ger 30 högskolepoäng och täcker givetvis in så mycket mer än konstkritik, då vi diskuterar kritikbegreppet utifrån en rad olika perspektiv. Vi kommer bland annat att prata om kritikens historia, kritikens förändrade position i media, ge praktiska skrivövningar, genomföra exkursioner, och diskutera populärkultur och så vidare, och så vidare...vi hinner med en hel del under en hel termin.

Påpassligt av DN

DN Kulturs Sofia Curman intervjuar Anna Odell om den spelade psykosen på Liljeholmsbron samt verket i tre delar "Unknown, woman 2009-349701" som går att ta del av på Konstfack från och med på tisdag.

I relation till SvD, Expressen och Aftonbladet har DN - än så länge - gjort den tveklöst bästa journalistiska granskningen av Odells handling och reaktionerna på den. Men det är inte över än. Det återtstår att se hur kritikerna reagerar.

Tetro: en kulturfilm

Det där lilla momentet innan Vincent Gallo kommer i bild, det är det som gör filmen till kultur. Eller varför inte till konst?

Tetro är Francis Ford Coppolas nya film som har premiär i juni. Filmens första tre minuter kan man se här. Det är inte ovan nämnd scen som först avslöjar att filmen är kultur. Det märker man efter blott en sekund.

Den verkar väldigt estetisk.

Från nu bär jag kilt

I onsdags köpte jag min första kilt på Scottish House på Fleminggatan.
Jag hade Stig med mig och han berättade efteråt att han aldrig trodde att jag skulle hitta en kilt som jag var nöjd med. Antingen skulle den vara för lång, för dyr, ha fel mönster eller något annat. Men jag hittade en direkt. Och jag är så nöjd.

Här är jag i Stigs kök. Han bjöd på en fantastisk chili con carne.

I torsdags var det Valborg och jag bar kilten under dan. Jag hann gå tre meter innan den första komplimangen kom. Kilten uppskattas. Förstår inte att fler har kilt.