Det visades sig att jag hade helt rätt, seminariet på Galleri Milliken i Stockholm, med titeln Svar på frågan: Vad var det postmoderna? var en kioskvältare. Site Salon visade sig vara en lysande idé. Förhoppningsvis fortsätter Site-redaktionen att sätta samman seminarier i den här stilen.
Jag kom lite sent, cyklade, men väl där visade det sig att hela det stora gallerirummet var fyllt till bristningsgränsen. Folk stod längs väggarna och riktigt väntade på att få bli upplysta om det postmoderna. Om nu upplyst i detta postmoderna sammanhang är rätt ord. Vissa av talarna skulle nog mena det, medan andra nog säger varken bu eller bä i den frågan. Jag lyckades tillslut klämma mig in allra längst bak och stod där under hela första akten då filosofen Hans Ruin och idéhistorikern Anders Burman talade. Sven-Olov Wallenstein var moderator tillsammans med Staffan Lundgren. Walle svarade på några frågor. Jag hade sett fram emot att han skulle tala. Han höll dock inget eget anförande.
Seminariet var utomordentligt väl ordnat. Power Ekroth stod bakom den provisoriska baren och krängde Ramlösa, vin och jordnötter. Hon berättade förövrigt att hon ska åka till Sydamerika – och vara borta länge verkar det som. Stockholm blir med andra ord ännu en karaktär fattigare. Men vad göra?
Kim West hade hand om bokbordet och visade årets julklapp – hans ord – en box med alla nummer av SITE (ej 1 & 2). Den ska jag köpa någon dag.
I pausen talade jag lite kort med Camilla Larsson på Bonniers konsthall som nu arbetar med en potentiellt intressant utställning med en rad unga konstnärer som förhåller sig till 80-talet. Jag pratade även med Katarina Elam och Ulrika Björk.
Seminariet fortsatte med att Dan Karlholm som enda deltagare gjorde anspråk på att i mer analytiska termer presentera en rad premisser för vad det postmoderna var inom konsten.
Sista talare var Sara Danius som spexade lite – helt inom ramen för vad som passar sig – då hon illustrerade, kan man väl säga – postmodernismen genom att visa två föremål, ett designobjekt med anonym upphovsman (modern) och ett designobjekt gjort av en icke-anonym designer verksam inom Memfisgruppen, prålig och fin (postmodern). Jag har aldrig hört Sara Danius tala tidigare, vilket nu känns lite underligt. Dels är hon professor i estetik, och jag borde rimligen ha hört henne tidigare, dels, och kanske framförallt, så visade det sig att hon är en bra talare. Just därför borde jag ju ha hört henne. Jag är svag för personer som kan uttrycka sig bra. Filosofer har ofta mycket att säga. Ofta säger de dock sakerna på ett ganska trist sätt. Danius överraskade.
Jag gör uppenbarligen inga anspråk på att sammanfatta de filosofier som togs upp.
Jag säger kort och gott att seminariet var bra. Man måste vara plats när evenemang av de här slagen går av stapeln, och media går inte att lita på för rapporter. En viss tröst kan man kanske känna i Site som bandade anförandena och den efterföljande diskussionen. Kanske blir det en podcast, vad vet jag. I så fall kommer undertecknad att höras på bandet. Nej, jag hostade inte extremt högt. Jag ställde en fråga, som både en – vinkande – Sara Danius och Dan Karlholm svarade på. Milou Allerholm hängde också på lite, men hon talade inte i mikrofon, så hon kommer nog inte med på podcasten, mer än som ett mummel. Synd.
Men jag måste ändå erkänna att jag blev lite besviken.
Alla fyra talare diskuterade storfilosofi, det vill säga de namn som tog plats var Fredric Jameson, Jean-François Lyotard, Jürgen Habermas, Michel Foucault, Jacques Derrida med flera. Så långt allt bra, förstås. Att inte tala om dessa filosofer på ett seminarium om det postmoderna vore slarvigt. Men vad jag personligen hyser ett stort intresse för är vad postmodernismen har fått för betydelse i Sverige. Detta berördes knappast alls. Sara Danius var den enda som rörde vid detta då det visade sig att hon arbetade på Dagens Nyheters kulturredaktion när postmodernismen nådde Sverige. Hon berättade hur DN och även Svenska Dagbladet diskuterade postmodernismen – som om postmodernismen var den enda som var av intresse. Ack, vilka tider!
Alla som är ens något intresserade av konst och konstkritik känner givetvis till att postmodernismen var viktig i Sverige. Detta nämnde faktiskt Ruin lite kort genom att nämna debatten mellan Ulf Linde och Lars O Ericsson. Det kommer jag ihåg nu. Men mycket mer om postmodernismen i Sverige blev det aldrig. Jag blev lite besviken eftersom jag tror att postmodernismen har betytt mycket för det svenska kulturklimatet, en rad kritiker/intellektuella/författare/konstnärer och så vidare, förlorade inflytande medan företrädare för ”det nya”, för vad som ibland felaktigt, ibland riktigt kallats postmodernismen fick/tog inflytande. Jag hade gärna sett att seminariet rörde åtminstone något vid detta.
Det var mycket få representanter på plats som var en del av det skiftet i någon större mening. Där saknade jag också representanter från dem som i dag på ett lite nytt sätt använder postmodernismen som ett skällsord för att beteckna relativism och nihilism inom kultursektorn. Johan Lundberg & Co var med andra ord inte på plats. Nu känner jag förstås inte igen alla i Stockholms kulturvärld, men jag vet att det fanns representanter från Aftonbladet och DN på plats. Frågan är om någon notis dyker upp i någon av dessa tidningar. Om jag säger så här: svensk media borde skriva om detta. Anledningen är enkel. Idédebatten i Sverige är skral. När det händer något borde det inte vara svårt för media att masa sig dit. Men att det inte är så, säger en hel del om det svenska redaktionella klimatet och nyfikenheten på intellektuella frågor. Site Salon i lördags var the place to be. Ingen tvekan om den saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar