Jag blev gubbe tidigt

När jag var kanske 14 år hörde jag BB King på radion. Det var en spelning från Cirkus som sändes i efterhand i Sveriges Radio. Jag spelade in konserten på band och spelade sedan bandet om och om igen under några år. Nu vet jag inte var bandet är.

BB King betydde mycket för mig inte minst när jag började spela gitarr. I dag är han förstås förknippad med den allra mest urtvättade sorten blues. Det är synd. Det finns många inspelningar från slutet av sextiotalet som står sig utomordentligt bra.

Först hade jag en stor, brun akustisk gitarr med hårda spända strängar. De gav mig märken och hårda fingertoppar. Senare köpte jag en elgitarr, en Fender Stratocaster, USA-tillverkad, 1979. Begagnad givetvis och jag fick den ganska billigt. Detta var en stor sak för mig. Jag spelade så mycket gitarr att jag inte gjorde läxorna under minst ett år. Jag hade en wah-wah pedal också. Både den och gitarren har jag kvar. Men jag spelar aldrig nu. Jag har försökt några gånger. Men det känns som om jag försöker leka med mina gamla Star Wars-figurer. De tillhör en annan tid, ett annat liv.

Jag blev knappast då, när det begav sig, någon virtuos och mitt intresse för blues kunde jag knappast ventilera i de två band jag spelade i, Shockproof och PAT. I det förra bandet spelade vi Smiths-inspirerad gitarrpop och i det senare någon slags grunge som jag aldrig riktigt gillade, även om vi hade roligt, jag och hockeykillarna. Båda banden var i sitt gymnasiala sammanhang ganska populära, vill jag nog säga.

Vart jag på väg med det här?
Musik betydde enormt mycket för mig. Jag var popsnobb, men breddade med både jazz och blues. Men något hände och jag vet verkligen inte vad, men jag la liksom av. Den enda musik jag lyssnar på i dag är musik som jag köpte mellan 1994 och 1998. Jag vet att det är patetiskt. Jag är slags nutida version av gubben som går omkring med John Lennon-keps. Nej, inte riktigt faktiskt. Så illa är det inte. Jag tänker droppa en rad band, musiker, skivbolag och händelser som var grundläggande bitar i min identitet som popsnobb. I dag är de förstås perverst daterade:

Mowax
Wall of Sound (inte så mycket soundet som skivbolagat)
Lord Sabre
Mani
Spike Island
Live forever
Talk tonight
The thrill is gone
Gene Clark
Jimmy Miller
Tom & Ed
Heavenly Social (jag var där en gång)
Stax
Northern soul
Leave them all behind
Relsease yo’delf
Kruder & Dorfmeister
Fools Gold
Warp
Leave home
Hug my soul

Jag är ganska säker på att det finns åtminstone ett par tusen före detta – eller kanske helt aktiva popsnobbar i Sverige som till fullo kan relatera till varenda en av mina ”drops”. Jag skulle vilja säga att de är ganska enkla faktiskt.

När jag nu lyssnar på Hug my Soul för första gången på kanske tio år, är det inte svårt att förstå vad det var som gjorde att denna lilla pärla blev en del av mig. Hug my soul är och förblir en fantastisk liten sak. Likväl har jag svårt att tänka mig att jag kommer att lyssna på låten igen och igen och igen som jag gjorde då. Den enda låten med Sarah Cracknell & Co jag lyssnar på i dag är Only Love Can Break Your Heart. Den låten är å andra sidan en sån låt de borde skicka ut i rymden så att andra civiliserade livsformer får möjlighet att förstå hur vi är som människor.

Nu lyssnar jag bara på gubbmusik: jazz och blues. Och det står jag för. Jag gillar Buddy Guy och Mose Allison. Och jag skiter fullständigt i Glasvegas. Det känns bra. Fast jag vet inte varför. Det gör inget. Det känns – som sagt – bra. Det räcker.