Det är fånigt hur mycket Andres Lokko har betytt för mig. Det fanns en tid då hans ord var min lag. Tiden var pop och bibel. Ibland var det lite svårt, men jag svalde och bet ihop. Han gillade aldrig The Doors och Pink Floyd. Men det hade jag gjort. Det dröjde inte länge innan jag lämnade dem bakom mig. Istället började jag lyssna på Smokey Robinson och Warren G.
Detta är inte helt sant. Jag fortsatte att lyssna på mina gamla band. Fast inte lika mycket. Så var det faktiskt.
Andres Lokko. Allt tendentiös, rolig och kunnig. Därför blev jag glad i dag när läste på Resumés hemsida att Andres – jag kallar honom så – ska börja skriva för Aftonbladet. Detta tror jag kan vara bra för Karin Magnusson & Co, som hittills haft det lite svårt med populärkulturen. Jag tror verkligen att han kan hjälpa dem. Detta innebär också att han slutar skriva för Expressen, får man anta.
Det bästa med Andres är att han skriver om pop, filmer och inte minst personer som om de var grekiska dramer, nobelprisad litteratur eller en målning Ola Billgren. Han ser en ny singel med Sparkle som en stor kulturradikal händelse.
Men en sak är viktig att poängtera. Han skriver inte med det språket – det traditionella kulturspråket. Men han tycker att Fools Gold och The Tracks of My Tears är lika viktiga som ett grekiskt drama, Dvärgen av Pär Lagerkvist och en målning av Picasso. Säkert viktigare till och med. Jag förstår honom. Man skulle kunna säga att han är Carl Otto Werkelid 4.0. Samma lidelse, andra objekt.
En av de saker som är roligt med Andres är att han bygger sina resonemang på att det ena är jävligt bra, och att det andra är liksom falskt, fult och bara helt skitfel. Ingen kan hylla och dissa som han. Det är nog därför hans texter ofta är roliga att läsa.
Jag har träffat Andres en gång när jag och min goda vän Sara Landare hälsade på honom i London för några år sedan. Vi intervjuade honom för Saras och mitt projekt KonstClip. Intervjun ligger fortfarande uppe. Han var charmerande och kändes verkligen genuint trevlig. Vi hälsade lite snabbt på hans trummande tjej innan hon smet ut. Då bodde han, om jag inte missminner mig, i en lägenhet som tillhörde en av bandmedlemmarna i St Etienne. Självklart.
Det ska bli roligt, förhoppningsvis, att se vad Andres har att erbjuda i det sammanhang som är Aftonbladet Kultur. Om det är en gammal hjälte jag har svårt att släppa så är det Andres. Därför ser jag också fram emot hans texter i Aftonbladet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar