Det håller i sig

Mitt filmintresse var som störst när jag var 14 år. Då var jag en riktig liten kalenderbitare. Jag hade av mina föräldrar fått den eminenta Bra Böckers Film och TV-lexikon, i två band. En guldgruva för en pojke i sina bästa pojkår. Jag svalde allt. Fint eller fult. Det var faktiskt så att uppdelningar av det slaget lämnade mig helt oberörd.

Det fanns en tid när jag kunde rabbla Ingmar Bergmans alla filmer, och jag vet än i dag, vilket år Charles Bronson är född – 1921 – och jag fascinerades djupt av Michelangelo Antonioni.

Några år senare upptäckte jag den engelska filmtidningen Empire. En tidning jag köper ibland även i dag. Den är helt enkelt underhållande och i grunden, för läsaren, helt okomplicerad. Den idé som tidningen vilar på, påminner om den okomplicerade fascination jag hade för filmmediet som jag hade som tonåring. I Empire finns inga tydliga skillnader mellan högt och lågt. I nya numret återfinns en lång och bra artikel om Marcello Mastroianni och Fellinis film 8½. Samtidigt publiceras en lång artikel om kommande actionfilmer från Hollywood.

I mina ögon framstår därför Empire, med sina glittriga omslag, roliga ingresser, och initierade reportage som den ideala kulturtidskriften. Anledningen? Den frånvarande kulturneurosen. Empire fegar inte. Empire är inte nervös. Empire tar i. Empire skäms inte. Och så vidare. Empire skriver om den film som visas och som i deras förbehållslösa eklektiska perspektiv, är bra, eller åtminstone intressant, på något sätt. Dessutom, och detta bör förstås nämnas, vet de vad läsaren vill – läsa om film. Det blir inte så krångligt då. Tack, Empire, för år av underhållande läsning. Keep on keepin’ on.

I kväll är det dags för mig att se 8½ igen. Det var många år sedan. Det kommer att bli ett kärt återseende.


Marcello Mastroianni läser tidningen i 8½.