Mina nio favoriter

Alla listor som kommer i slutet av året handlar naturligtvis om årets bästa utställningar, böcker, filmer och så vidare.

Jag tänker avvika något från detta. Jag skriver nedan om de bästa serier jag har läst under 2008. Serierna har inte nödvändigtvis publicerats i år. Det spelar ingen roll när de getts ut. Mina två listkriterier: jag har läst serien under 2008 – och den är bra.

Så här ligger det till. Jag återfick mitt serieintresse under förra året. Under 20 år har jag inte ens sett åt serier. Nu fortsätter jag precis där jag slutade. De sista två serier jag läste, och som var bidragande orsaker till att jag slutade läsa serier var The Dark Knight Returns och Watchmen. När jag nu började läsa igen, tog jag mig an dessa två på nytt.

Jag kommer inte ihåg varför jag började läsa serier. Jag vet att jag prenumererade på Kalle Anka från 1983, och att jag senare – med stor fascination – läste Spindelmannen. Jag läste även serier som Svenska Mad och Buster. En sak är jag helt säker på. Jag vet varför jag slutade läsa serier. De blev otäcka och svårbegripliga. Det var plötsligt oklart vad de handlade om. Småromantik, äventyr och action hade bytts mot svårmod och seriositet i serier som The Dark Knight Returns och Watchmen. Någonstans där tog det slut för mig. Kärleken rann bort och jag gick vidare. Men nu har jag hittat tillbaka till min ungdomskärlek. Och det känns bra.

Vägen tillbaka till serierna gick via nyheten om att Steve Rogers, mer känd som Captain America, blev skjuten till döds, i nummer 25 av den pågående serien som startade 2005. Serien skapades ursprungligen redan 1941 och det första omslaget visar Captain America när denne slår Hitler på käften. Captain Americas död fick genomslag i de största amerikanska medierna och nådde tillslut mig. Eftersom jag är en kulturkonsument i den allra bredaste bemärkelsen blev jag nyfiken och beställde in The Death of Captain America, hos Staffans Serier. Sen har det rullat på. Jag har inte kunnat sluta att förkovra mig i dessa ljuva banaliteter. Detta säger jag inte med något slags självförakt, utan med en medvetenhet om att serierna fyller en funktion av välbehag hos mig som Dramaten och Nationalmuseum inte kan fylla. Dessa klassiska institutioner ger mig något annat.

Att jag blev nyfiken på just Captain America beror på mer än en sak. När jag var liten bodde min familj en tid i Saudi-Arabien och där, i en butik, på en så kallad compound, köpte jag mitt första nummer av Captain America, nummer 350, som har det klassiska omslaget med ”The Captain” och ”Captain America” som stridsberedda möts för en avgörande fajt. Jag letade för en tid sedan fram numret och läste om det. Inte så pjåkigt. Men serierna i dag är så annorlunda mot hur de var förr. Nu är seriernas huvudpersoner mer utmejslade, de tänker och tycker saker på ett mer trovärdigt sätt. Och framförallt, nästa alla serier i dag skrivs och tecknas för vuxna som inte riktigt växt upp. Förr skrevs de för ungdomar.

Här kommer min lista – och jag skiter fullständigt i svensk jag-mår-dåligt-och-hatar-samhället-och-jag-röstar-jättemycket på-vänster-serierna. Jag tycker inte om de serierna. De är dåliga och handlar bara om ensamhet och ångest. Då ser jag hellre Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna. Det är en ypperlig skildring av guds tystnad. Jag vill ha något annat när det kommer till serier, det som är roligt och snyggt.
Så. Då var det sagt.

Nåväl. Här är mina bästa – lästa – serier från 2008 (seriens namn följs av författare och tecknare):
OBS ingen inbördes ranking.

* The Dark Knight Returns. Frank Miller, Klaus Janson och Lynn Varley.
* The Watchmen. Alan Moore och Dave Gibbons.
* Civil Wark. Mark Millar och Steve McNiven.
* Mythos. Paul Jenkins och Paolo Rivera.
* Marvels. Kurt Busiek och Alex Ross.
* Daredevil: Yellow. Jeph Loeb och Tim Sale.
* Captain America (Omnibus nr 1-25). Ed Brubaker, Steve Epting och Mike Perkins.
* Captain America: The Death of Captain America. Ed Brubaker, S. Epting och M. Perkins.
* All-Star Batman & Robin, The Boy Wonder. Frank Miller, Jim Lee och S. Williams.

Inte någon av dessa serier är ursprungligen publicerade som en grafisk novell. De kom först ut som lösa nummer och har sedan samlats. Jag har läst dem häftade eller inbundna – det vill säga som en slags grafiska noveller, böcker med bilder.

Deras egentliga publiceringsdatum är mellan 1987 och fram till i dag.

Serierna på listan kan delas in i tre kategorier. Dramatisering, samhällskritik och serie-som-serie.

Dramatisering. I Mythos samlas nya dramatiseringar av gamla serier från tidigt 60-tal. Paolo Riveras akvareller är inget annat än fantastiska. Även Daredevil: Yellow är en slags dramatisering av en etablerad seriehistoria. Över sidorna i de sex inbundna kapitlen avhandlas frånvarande föräldrar, vänskap, kärlek och saknad på ett sätt som bör beröra alla. Marvels är väl kanske mer en slags återblick på gamla berättelser än en dramatisering. Boken handlar om hur den vanliga människan hade reagerat om superhjältar som Fantastic Four och Spider-Man hade existerat. Den mest rörande berättelsen i boken handlar om den lilla mutantflickan som rädd och illa omtyck hamnar i familjens källare där hon tas om hand av familjens unga döttrar. Bokens huvudperson Phil Sheldon, den eftertänksamme fotografen på Daily Bugle, har svårt att förstå vad som händer omkring honom, men ser ändå det goda i det som pågår.

Vad som gör dessa noveller så fantastiska är det sätt som bild och text är sammansatta på – med andra ord – novellerna är briljanta exempel på seriens särart, vad som gör den så unik och speciell. Korta meningar. Utrop. Frågor. Påståenden. Tankar. Korta vinjetter – och bilder som driver berättelsen framåt.

Samhällskritik. The Dark Knight Returns handlar om Batman som en gammal, trött och ledsen man. Serien är vuxen i stilen, brutal och inte minst otäck. Den åldrade Batman med dåligt hjärta rycker ut en sista gång för att rensa upp i en stad nedsjunken i tung kriminalitet. Watchmen är den ultimata postmoderna novellen där alternativa verkligheter och metaperspektiv staplas på varandra. Formen är spänningsromanen, och bara en av ”hjältarna” har riktiga superkrafter. De andra vill bara väl. Nåja. De tror nog det i alla fall. Civil War är en kommentar till vårt samtida USA förvanskat genom superhjältens dilemma – vem svarar gentemot vem? Liberalen (Captain America) ställs mot den konservative (Iron Man) då hundratals oskyldiga dör på grund av några medielystna superhjältar som gör reality-tv. Registrering av superhjältar, eller inte?

Den tredje kategorin väljer jag att kalla serie som serie. De är klassiska äventyr, roliga och ganska uppsluppna. Captain America fascinerar dels på grund av att de är riktigt bra spänningslitterära noveller, men också för att Ed Brubaker, som skriver texten, arbetar med Captain Americas historia på ett så intrikat sätt att serien är helt oöverträffad. Brubaker drar växlar på händelser från mitten av 40-talet när han snidar ut nya komplexa vändningar. Till sist. Frank Millers senaste och så utskällda serie All-Star Batman & Robin, The Boy Wonder, är också den en slags dramatisering av en sedan tidigare fastslagen händelse – Batmans möte med sin unge partner Robin. Men utan tvekan är detta en serie som kännetecknas av allt det som klassiska serier karakteriseras av – äventyr, humor och spänning. Vad som gör serien speciell är Millers sätt att spetsa till den latenta galenskap Batman i andra serier annars bara visar glimtar av. Batman är trots allt en föräldralös pojke med en speciell relation till fladdermöss och som gillar att klä sig i svart läder på nätterna då han slänger sig från hustak till hustak. Att han har det lite svårt med sig själv bör inte komma som en överraskning. Några repliker från serien: “What are you, dense? Are you retarded or something? Who the hell do you think I am? I'm the goddamn Batman”; Robins reaktion när batmobilen blir ubåt: ”That is totally queer”, följt av Batmans: ”Shut up” – detta minuterna efter att Batman ”räddat” Robin från korrupta poliser som ligger i maskopi med dem som mördat den lille pojkens föräldrar; och Batman när han rusar i väg efter att ha räddat en kvinna undan en våldtäkt och hon ropar, ”Thank you. I love you”, efter honom, och han svarar, ”Nobody loves anybody, my darling. We just survive”. Miller har orsakat läsarstorm. Batman har blivit som en karaktär ur en Mickey Spillane-deckare, fast, och detta är viktigt, Batman är – kanske för första gången någonsin – riktigt rolig att följa. Jag är förstås häpen inför dessa negativa reaktioner då Frank Miller verkligen lyfter Batman bort från den avgrundsdjupt tunga och – ja lite tråkiga stil som han annars bär upp. Äntligen! En rolig Batman och utan kitsch (nåja). Tråkigt nog är utgivningen av serien sporadisk. Endast 10 nummer har getts ut sedan 2005. Dessutom är Jim Lees teckningar otroliga.