I helgen fick jag för första gången använda min fluga. För ett par veckor sedan köpte jag, under överinseende av min squashpartner Håkan Östberg, en fluga. Håkan är något av en estet. Håkan tog med mig till Hans Allde, en trevligt litet skrädderi på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Där arbetar en av Håkans äldre vänner och jag kunde dagen till ära få lite rabatt. Och det är förstås inget jag tackar nej till, jag tackade så mycket för det. Vissa skulle kanske säga att flugan markerar en profil av en konservativ livsföring, medan andra nog skulle säga att den redan nu har gjort sitt som nygammal modeattiralj. Låt mig först säga att jag inte finner något större intresse i modets system, men att jag likväl, då och då, gärna sätter på mig kläder jag känner mig fin i. Det ena utesluter inte det andra. Och då menar jag inte fin i någon upphöjd mening. Jag menar bara fin – trevlig eller snygg. Det kan handla om något så vanligt som ett par nya jeans, eller ett par nya sneakers, eller som i det här fallet, en i dag sällan skådad och i grunden manlig halsprydnad.
Och var passar väl en fluga bättre än på en gammal herrgård från 1700-talet. Jag höll mig fram till kvällen. När det vad dags för ”afternoon thé” kände jag inte riktigt att det passade sig att sticka ut, på det sättet. Och det var nog ett klokt val, kan jag säga så här i efter hand. Alla var klädda som vanligt, i kofta, jeans och luvtröja. Jag vet inte om någon bar ens slips, och någon aftonklänning eller kavaj återfanns givetvis inte på någon då vi serverades té i salongen en trappa upp. Flugan sparade jag till middagen och det var ett bra val, tycker jag nog.
Allt det här är mycket väsen för ingenting. Så är det bara. Kort och gott måste jag erkänna att jag trivs mycket bra i min fluga. Den är brun och bär på lite inslag av rött, och jag knyter den på egen hand. Jag har burit fluga förr, på gymnasiet, då läste jag dikter, spelade gitarr och gick på bal i frack. På den tiden handlade det om vit fluga, och den var färdigknyten. Jag hakade ihop ändarna när jag slängt den runt halsen. Jag känner mig mycket finare i min fluga som jag är tvungen att knyta själv. Men det är inte helt lätt att knyta fluga. Man riskerar att bli lite varm innan middagen.
När jag köpte flugan talade vi ett tag om vem som uppskattar flugor. Svaret var entydigt: andra män. Det är de som kommer fram och mumlar något uppskattande och nickar lite med huvudet när man visar upp sig i någon, förhoppningsvis, respektabel bar. Kvinnor verkar mest tycka att man ser konstig ut. Och detta får man väl beakta, på något sätt, antar jag. Det är ingen hemlighet att män uppskattar saker med män som kvinnor inte ser, och vice versa. Det är som det är med det. Min investering i fluga tillhör med andra ord kategorin penisförlängare. Och det är väl med det som med allt annat, jorden snurrar och den fortsätter att snurra.
Hur var det då med Gimo Herrgård. Den var riktigt trevligt. Jag ger helgen fem klappor. Full pott, med andra ord. Det som var så trevligt var att det var fint, men inte på något snobbigt sätt. Inte sällan, tyvärr, hamnar man i någon klädboutique och damen, för det handlar oftast om en dam, synar en nerifrån och upp, och ger ifrån sig en liten munsnörpning, om man inte passar in i det förväntade klientelet. Sådana reaktioner är alltid tråkiga, och tycks oftast hända här i Sverige. I England, där jag under årens lopp, spenderat snart hela år av mitt liv, kan damerna helt säkert med en blick avslöja ett visst missnöje med mina oputsade skor. Skillnaden är dock helt väsentlig. I Sverige höjer damen blicken för att hon ska förvissa sig om att hon ser att jag ser hennes bedömning. I England spelar det ingen roll för damen om jag ser att hon bedömer. Hon bedömer och sen är det inte något mer med det. Hon behöver inte visa det. Jag gillar den typen av bedömning bättre på något sätt. Personalen på Gimo var trevlig, tillmötesgående, välkomnande och okomplicerad. Inte alls bedömande, om jag tolkade signalerna rätt.
Maten var förträfflig. Och nu överdriver jag inte det minsta. Ska jag dela ut ett minus i anslutning till maten går det till en viss fördröjning mellan förrätt och huvudrätt under lördagen, något som vi sedan fick en förklaring till – lite mycket i köket. Annars gick allt hand i hand och rätterna var okomplicerade och till stor del utsökta. Jag är lite översvallande, jag inser det. Men det var inte bara maten som gjorde susen, och där ingår även alla kakor och smörgåsar som serverades under eftermiddagens téstund, nej, det var inramningen, som var kronan på verket.
Jean Eric Rehn ritade huset under mitten av 1700-talet och herrgården tillhör de första i gustaviansk stil. Själva herrgårdsområdet var generöst tilltaget och inkluderade även ett bibliotek och biljardrum, samt ett sjöhus där bastu och badtunna erbjöds gästerna utan extra kostnad. Sedan har vi rummen, vi, jag och mitt sällskap, fick ett rum med kristallkrona, guldbruna tapeter och dubbelsäng. Stilfullt mysigt är det enda jag kommer på just nu, som sammanfattar känslan av rummet. Vi trivdes mycket bra.
En helg på Gimo Herrgård gör livet lättare. Livet innehåller så mycket besvärligheter. Det säger jag utan att syfta på något speciellt. Det är så livet är bara. Att bara lämna allt sådant därhän under en dag eller två är inte bara bra, jag tror det är viktigt. Jag är helt för ”easy living” – från och till, och varför inte Gimo Herrgård?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar