Vi var många som blev glada när Karin Magnusson tillträdde som kulturchef på Aftonbladet. För första gången någonsin i svensk press har en kulturchef sin bakgrund i populärkulturen. Många ventilerade även sina farhågor. Hur skulle det nu gå med Aftonbladet Kultur? Förflackning och andra det-var-bättre-förr-ord slängdes fram för att visa vartåt det nu barkade. Jag höll tummarna. En kultursida med riktig bredd, äntligen, tänkte jag. En kultursida som tar ett grepp på kulturen i stort. Det låter som en dröm.
Men nu skriver Karin Magnusson en text om halvunga män som spelar tv-spel istället för att ta ansvar. Det är en tråkig vinkling och ett angrepp på populärkulturen. Men jag känner igen stilen från förr. Aftonbladsargumentet.
Jag kommer ihåg när jag beställde en vhs-film med finalmatch nummer två från Canada Cup, 1987. Det var en numera nedlagd butik på Upplandsgatan i Stockholm som sålde hockeyfilmer. Kanada (Gretzky och Lemieux) mot Sovjet (Makarov och Krutov). Hockeymatchen räknas som en av de bästa – kanske den bästa som någonsin spelats. Jag hämtade paketet på posten på en lunchrast på gymnasiet. När läraren under efterföljande lektion var sen, stoppade jag in filmen i den video som fanns i klassrummet och tryckte på play. Vi var kanske tre-fyra stycken som kollade, de andra suckade. Och sedan kom Aftonbladsargumentet, jag kommer ihåg det som i går. En god vän, vi ses då och då, även i dag, roffade åt sig beställningen och såg till sin förtjusning att filmen hade kostat mig 250 kronor plus porto. Ha!, blev reaktionen – har du beställt en hockeymatch för 250 kronor!?! Att jag hade gjort det, var förstås inte bra, tyckte min kompis, även om han tyckte bra om matchen. Jag skulle vilja säga att han njöt av det sublima spelet. Att betala pengar på det viset, för något sådant, är inte bra. Inte då, inte nu.
Det var mycket pengar, det höll jag med om, men allt gick inte att få tag i gratis på biblioteket eller på det lokala videohaket för en femtilapp. Men om man kan, och vill, så är det möjligt att betala för en bra produkt. Så var det förstås redan då. Nu är man är tacksam för att Ebay, Amazon, Alibris och de svenska motsvarigheterna Tradera, Bokus och Adlibris, finns. Att jag lyckades hitta en hockeymatch som hade flera år på nacken, när jag var 17 år, ser jag i dag som ett mirakel. Världen såg helt annorlunda ut då. En vara – eller en kontakt – var inte bara ett klick borta. Detta är sanningen, även om det verkar osannolikt i dag.
Nu menar jag inte att en kultursida ska skriva om sport mer än undantagsvis. Den parallell jag pratar om gäller den reaktion jag fick när min kompis såg vad filmen kostade mig. Produkter med en tydlig koppling till marknaden ogillas, särskilt av Aftonbladet. Särskilt av Aftonbladet.
En kultursida med en tydlig populärkulturell profil har en vinkling mot film, serier, popmusik, spel och TV. En kultursida ska dessutom bevaka traditionell kultur, som ingalunda kan skjutas åt sidan. Det handlar alltså om en komplettering. Men om vi nu trodde, och någonstans hoppades, att Karin Magnusson ville genomföra, denna helt relevanta breddning av kulturbevakningen, så får vi nog nu, när det gått en tid, erkänna, att en sådan förändring inte genomförts. Det är nog dags att sluta hoppas.
Problemet ligger i den grund som Aftonbladet Kultur står på. Den får mig till och med att undra – hur tänkte man när man tillsatte Karin Magnusson?, som i mina ögon, är en person som skulle kunna genomföra dessa reformer. Men någonstans på vägen fungerade det inte. För hur förenar man kulturjournalistik som kommer från vänster – och landar i vänster – i en slag evigt upprepad cirkel – med en bevakning av populärkulturen, som inte fastnar i en kritisk profil vars slutsats alltid blir att kultur som produceras i anknytning till marknaden, per se, är dålig?
Anledningen till att jag reagerar har att göra med Karin Magnussons text, ”Därför vill männen bli kvar i tonårsrummet”. Hon försöker, via Gary Cross, säga något om, ”halvunga” män, som bara vill spela tv-spel. Det går sådär. Eller rättare sagt, det blir så urbota tråkigt. Magnussons slutsats:
”Vilket lämnar dagens halvunga män att ersätta inflytande på arbetsmarknaden och rollen som familjeförsörjare med snabba kickar som underhållningsindustrin tillhandahåller. I takt med att den växer krävs nya konsumenter och produkter som attraherar en bred åldersgrupp. Spelindustrin har genom att ringa in nya segment som tweens, kidsults, middle youth, adultescents lyckats inte bara behålla utan också utöka antalet kunder."
Här har vi med andra ord klassisk Aftonbladsretorik: Spelindustrin, som är det konkreta exemplet, analyseras i termar av en underhållningsindustri som kräver nya konsumenter, likt ett rovdjur ringar den in vuxna barn, och den tv-spelande människan analyseras är en kund eller en konsument. Varför väljer man alltid – alltid – att se tv-spelaren på det sättet? Varför måste slutsatsen alltid vara denna i Aftonbladet – att populärkultur är opersonlig, förljugen, anonym och att den på ett underligt sätt är ekonomiskt inringande och krävande (läs: ond). Att någon gör sig en rejäl slant på de spel, filmer och serier vi halvunga män köper är givet. Det som förbises är de meningsskapande processer som kan knytas till dessa produkter. För ingen tror väl att vi köper dem för att vi inte kan konkurrera på arbetsmarknaden eller för att vi är tomma inombords? Eller?
Jag tycker det är pinsamt att produkter producerade av tv-spelsutvecklare som Starbreeze, serietecknare som Alan Moore och Ed Brubaker, tv-producenter som Matthew Weiner och musikproducenter som RZA ska lida av en så förlegad bevakning. En seriös, initierad populärkulturbevakning skulle kunna ge läsaren så mycket. Om inte så kan vi halvunga män kanske lika gärna fortsätta hänga i det tonårsrum som ”skapats” och ”tilldelats” oss. Där är det i alla fall inte tråkigt.
Karin Magnusson, kan du inte istället intressera dig för populärkulturens alla andra sidor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar