Det är helt obegripligt att kulturministern ännu inte infört skattelättnader för att få företag att sponsra kulturinstitutioner. Vad skulle passa den borgerliga kulturpolitiken bättre än att näringslivet delfinansierade kultursektorn? Tills reformerna införs kommer näringslivet inte, i någon större utsträckning, att sponsra konsthallar som till exempel Millesgården och Waldermars udde*. Det ska vara enkelt – och inte mer kostsamt än vad det ändå är – att sponsra kultur. Vi får väl ändå anta att den borgerliga regeringen tycker att kultursektorn är värd att stödja, även om det statliga ekonomiska stödet knappast har växt sedan regeringsskiftet.
Därför gäller den kanske viktigaste kulturekonomiska frågan under 2009 införandet av skattelättnader för sponsring av kulturinstitutioner. I dag är nackdelarna större än fördelarna. Om detta vittnar ett flertal konsthallschefer jag har talat med under åren. De är dagens krångliga avdragsregler som sätter stopp. Förändringen är ett måste. Konsthallar går miste om stora summor eftersom företagen ser, inte minst administrativa problem, med sponsring. Det är tråkigt att kulturministern inte tar tag i detta. Ett annat argument för skattelättnader är att sådana skulle göra den borgerliga regeringen mer populär i kulturkretsar. Detta är inget litet argument. Att införa en sådan förhållandevis billig skattelättnad skulle vara en viktig pr-gest, som dessutom gör skillnad för ett antal institutioner runt om landet. Fast det fattar regeringen uppenbarligen inte. Men låt oss hålla tummarna ändå. Det är inte för sent än.
Sammanfattning: Skattelättnader för näringslivet ger företag möjlighet att sponsra kulturinstitutioner. Företag får en kulturell ryktbarhet och tillträdde till institutionen under vissa förutsättningar, och kulturinstitutionen får bättre ekonomi – vilket förhoppningsvis lägger grunden till bättre utställningar och föreställningar, och så vidare.
* Den kulturinstitution som i dag har lyckats bäst med att dra in pengar från näringslivet är, vad jag vet, Moderna Museet.
3 kommentarer:
Tjena! Kulturministern är för en lagändring till förmån för avdragsrätt för kultursponsring. Det är finansministern som sätter sig emot för att hålla nere skattetrycket för privatpersoner.
Idag finns det inget i lagtexten som hindrar kultursponsring, utan det är praxis och vissa prejudikat som sätter stopp. En lagändring behövs alltså egentligen inte.
Som jag har förstått det arbetar Skatteverket just nu för att mildra tolkningen av dessa prejudikat så att det blir lättare att få igenom sina avdrag.
Under tiden kan man som sponsrad kulturorganisation och sponsrande företag bli bättre på att skriva hållbara avtal. Vill man, kan man också fråga Skatteverket om rådgivning. Skam den som ger sig!
Läs mer om sponsring på Konsten och kulturen-bloggen:
http://konstenochkulturen.blogspot.com/2008/10/motionera-mera.html
http://konstenochkulturen.blogspot.com/2008/10/sponsring-eller-donation-det-r-frgan.html
http://konstenochkulturen.blogspot.com/2008/10/sponsringslobbyn.html
http://konstenochkulturen.blogspot.com/2008/10/sponsring-alla-vill-f-den-men-f-vill-ge.html
Tack för din kommentar Elisabeth Widlund. Jag ser fram emot att följa din blogg: "Konsten och kulturen".
När jag har talat med personer i chefsposition i konstvärlden har man menat att det finns sponsorsintresse från näringslivet, men att en frånvarande avdragsrätt har gjort detta alltför ofördelaktigt. Och som det är i dag blir det inte så mycket sponsring.
Jag läste i SvD (maj 2008):
"Beräkningen visar att svenska företag sponsrade olika kulturinstitutioner med 90 miljoner kronor under 2007. Det innebär att sponsringen står för ungefär en procent av den totala finansieringen av den kulturverksamhet som får statligt stöd." (http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1308973.svd)
I mina ögon är en procent väldigt lite. Vare sig det handlar om en lagändring eller en ändring av prejudikat så måste något ändras om kulturen ska kunna få sponsring.
Men i samma artikel verkar det även som om en rad kulturinstitutioner inte vill ha pengar från näringslivet. Det är förstås en annan historia.
Ja, 1% är orimligt lågt. Särskilt med tanke på vad det faktiskt kostar att dra in den lilla inkomsten. Många sponsringsansvariga i kulturen säger att sponsringsarbetet kostar dem lika mycket eller mer i resurser än vad sponsringen ger i intäkt.
Som jag ser det är det mer ett kulturproblem (i bemärkelsen affärskultur) än ett politiskt. Det finns helt enkelt för få företag som inser nyttan med kultursponsring.
Kanske också för få kulturarbetare som kan formulera slagkraftiga och legalt och ekonomiskt hållbara sponsringscase.
Trots att många kulturorganisationer jobbar på att öka statusen för kulturen i samhället, är det inte ännu tillräckligt attraktivt att som företag visa att man stöttar och inspireras av kulturen.
I mitt drömscenario har kulturen mycket större påverkan på övrig politik. Då skulle statusen för kulturen definitivt höjas i övriga samhället också.
I DEN kulturfrågan skulle verkligen kulturministern behöva göra en insats.
Skicka en kommentar