Budskapet är tydligt. Det komplexa är bättre än det banala. Någon annan slutsats vore inte rimlig att dra. För vad skulle då hända med kultursektorn och receptionen av den? Det komplexa bär på mer kvalitet än det banala. Så är det bara. Men...
Uppdelningen speglar mottagarens insats. Det komplexa kräver eftertanke och ansträngning. Bildning och förståelse är inte heller någon nackdel. Det banala kräver så mycket mindre. Det som finns i objektet räcker oftast.
Det komplexa. Tv-serien Mad Men är komplex och den har ett högt anseende. Serien har kammat hem tre Golden Globes, varav två för bästa TV-serie drama (2007 och 2008). Kort resumé: Mad Men handlar om att livet i slutet av 50-talet och i början av 60-talet i New York. Nyckelorden: norm, ångest, samhällsförändring, förljugenhet, hederlighet, manligt och kvinnligt. Produktionen är genomarbetad. Den grafiska formen i vinjetten är avancerat snygg. Dekoren är realistisk (möbler, tapet, askfat) och kostymerna tidstrogna (Grace Kelly-klänningar, stilfulla frisyrer och smala kostymer). Berättelsen som speglas i ett samhälle under förändring, är, tja, komplex. Huvudkaraktären Don Draper framställs å ena sidan som en manlig förebild. Han har en slags självklar idérikedom och stilen han bär upp är oklanderlig, och han är inte stel. Han arbetar på en reklambyrå och han är framgångsrik. Draper är tuff och omtänksam, på ett barsk men fint sätt. Men han har samtidigt ett dunkelt, för att inte säga mörkt förflutet, som känns både spännande och obehagligt. Han förnekar händelser som på ett intrikat sätt speglar seriens underliggande stämning om progression och framgång. Draper är helt enkelt ganska hänsynslös. Han tampas även med passionerade men krångliga utsvävningar å ena sidan, och familjeidyllens fina men begränsande sidor, å den andra. Dessutom, det kan vara bra att tillägga: Serien handlar inte om goda som kämpar mot onda, nästan alla är gråzonsmänniskor. En kvinna som uttrycker ett rasistiskt omdöme är samtidigt en god vän och kollega, och så vidare. Kort och gott: Man Men är en riktigt bra TV-serie. Den är komplex.
Det banala. Rambo. Jag syftar på del fyra i filmserien om den trötte och luttrade men ack så farlige krigsveteranen som inte kan sluta ta livet av människor som går honom emot. Han vill sluta, men har inte något val, tycks det som. Den sannolikt sista delen om Rambos liv och äventyr var en av 2008 års mest sevärda filmer – men likväl banal. Hur ska man annars förklara karaktärerna och valen de gör. Resume: Rambo har dragit sig undan och tjänar brödfödan på att hitta farliga ormar som visas upp för turister i Thailand. Han är gammal och trött och han har lämnat både stora och små krig bakom sig. Men så dras han successivt in i kampen mellan det goda och det onda då några kristna missionärer gör bort sig i Burmas djungler. Jag avslöjar knappast något om jag säger att det till slut löser sig – tack vare Rambo, även om några ”goda” dör på vägen. Filmens kritiker i stort hade svårt att enas om Rambo. Filmen fick blandad kritik. DN och SvD gav filmen det ganska höga betyget, 3, klart godkänt med andra ord. Man kan säga att receptionsproblemen handlade om en rädsla för att vara alltför politiskt korrekt. Hur lätt är det inte att såga en actionfilm? Men samtidigt är det en alltför enkel uppgift. Rambo dödar ett stort antal människor, och propagerar för att handling är det enda som kan förändra en värld fylld av ondska. Att prata om lösningar leder ingen vart, menar Rambo. Förändring sker genom handling, inte genom snack. Även om filmen i och med detta kan påstås visa ett slags politiskt konservativt ideologi som speglar vissa nationers aktionsbaserade utrikespolitik, så är filmen i grunden banal. Alla filmer bär på olika sätt ideologier och normer. Rambo är givetvis inget undantag. Filmen är dessutom snygg. Fotot strålande, även om det som visas framförallt är lemmar som lossnar från onda korrumperade soldater när de bokstavligen skjuts sönder och samman. Jag läste någonstans att filmens så kallade body count är högst i filmhistorien. Det kan jag mycket väl tänka mig. Att känna äckel inför vissa scener bör ses som ett sundhetstecken. Hantverket i Rambo är felfritt. Actionfilmer från 80-talet med Chuck Norris var aldrig så här bra gjorda. Det banala i filmen gäller intrig och karaktär. Det finns inga större hål i intrigen, allt är sammanfogat och begripligt. Den som ser filmen behöver inte anstränga sig särskilt mycket, vilket sänker komplexitetskoefficienten. Det som finns i filmen räcker för att ge en bra bild om vad saken gäller – livet är hårt och vi blir slitna på vägen, men handla ska man, snacka går ju.
Det komplex-banala är avhängigt mottagarens egen insats. Desto mer man måste tolka, förstå och problematisera verket, desto mer komplext anses verket vara. Mad Men har så många lager. Den är komplex. Rambo är vad den är. Den är banal.
Det här resonemanget speglar också två av 2008 års mest framgångsrika filmer: The Dark Knight och Iron Man. Den förra var komplex – och mörk och tung, vilket är fördel för att få status komplex. Den senare var banal – och glad och lättsam, vilket är en fördel för att få status banal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar