Spotify är bra. Nu lyssnar jag på Hello Dolly. Bobby Darins version. Precis vad jag behöver en söndagskväll. Jag har lite ont i halsen och känner mig trött. Bobby Darin känns dessutom helt in linje med Mad Men. Den tv-serie jag följer blint just nu. Tack, Kalle. Jag är klar med säsong 1 och har även sett ett avsnitt av säsong 2. Det motsvarar kanske 11-12 timmar. Varje sekund har känts värdefull.
Onekligen var det mycket som var skit under slutet av 50- och början av 60-talet. Åtminstone så som den tiden representeras i Mad Men. Men jag hade ändå helst velat leva då. Det här är inget jag bara hittar på nu. Jag har känt så sedan jag först såg I sista minuten och Fönstret åt gården när jag var tolv. James Stewart, Cary Grant, Eva Marie Saint och Grace Kelly passar mig så mycket bättre än Brad Pitt, James Brolin, Catherine Zeta-Jones och Julia Roberts. Jag gillar snittet. Drinkarna ser godare ut. Livet verkar lättare på något sätt.
Jag vet att det handlar om fiktion. Men alla mina hjältar är fiktiva på något sätt. Det är lite som med ideologier. Någon har hittat på dem. Det är sånt vi behöver.
Jag tror jag avslutar kvällen med Lee Konitz’ version av Easy Livin’, och med det önskar jag eder alla en god natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar