Intervju med John Peter Nilsson

John Peter Nilsson tillhör Sveriges mest igenkända konstkritiker. De flesta känner nog igen honom från Aftonbladet, men han har också varit med och drivit den numera nedlagda NU: Nordic Art Review. Nilsson har även curerat ett flertal utställningar, t ex hade han ansvaret över Nordiska paviljongen i Venedig 1999. Sedan vintern 2004 har han varit intendent på Moderna Museet.

-----------------

Rikard Ekholm: Du har under åren arbetat som curator, men är nog ändå mest känd som konstkritiker. Du var länge verksam i Aftonbladet och var en av ledarna bakom både NU och dess digitala efterföljd NU-e. Det talas mycket om konstkritikens kris - tycker du att konstkritiken befinner sig i kris? I så fall varför och vad bör göras?

John Peter Nilsson: Ja, det tycker jag. Orsaken är dock mycket komplex. När jag började skriva kritik under 1980-talet fanns en mycket livaktig filosofisk och konstnärlig diskussion kring begrepp som postmodernism och poststrukturalism. Vi som var rookies under den tiden förhåll oss mycket nära diskussionen, något som innebar att konstkritiken plötsligt började driva ganska komplicerade frågeställningar som varken konstskolorna, universiteten eller tidningsredaktionerna var beredda på. Vi vässade både pennorna och tankeverksamheten samtidigt som vi hade en känsla att det var vi mot dom - bort med den förstelnade och reaktionär modernismen! Och regionalismen!

Under slutet av 1980-talet och framförallt under 1990-talet inträffar en internationalisering av det svenska konstlivet som ytterligare stimulerade och ökade angelägenhetsgraden för kritiken. Man försökte förstå de glokala omständigheterna samtidigt som man ville vara en del av dem. Min erfarenhet från Aftonbladet var att kulturredaktionen blev alltmer intresserad av gränsöverskridande frågeställningar och lät mig och mina kollegor (också inom andra genrer) utvecklas och mycket generöst understödja en ny typ av kulturkritik. Det gällde kultur- och konstlivet generellt under framförallt mitten av 1990-talet. IASPIS spelade en viktig roll att bygga broar mellan Sverige och världen, Moderna Museet hade en engelsk chef, och betydelsefulla feministiska nätverk förändrade tolkningsföreträden, synsätt med mera. Staten var också öppen för nya korsbefruktningar där pengarna från till exempel Framtidens Kultur började påverka samhällsdebatten. Och det var ingen slump att NU: The Nordic Art Review blev till under den senare hälften av 1990-talet - det nordisk/baltiska samarbetet stod på topp för att skapa en slagkraftig Östersjöregion.

Under dessa år verkar konstkritiken, som jag ser det, i direkt relation till samhälls- och kulturklimatet. Olika ledord blir avgörande: Postmodernism, feminism, globalisering, nymarxism, queerteori och postkolonialism relaterar inte enbart till konstnärliga aktiviteter utan kritikern placerar många gånger konsten i ett bredare kulturellt sammanhang. På sitt sätt är det logiskt att den så kallade "relationella estetiken" växer fram under denna period. Konstens sociala funktion står i centrum och används för att kartlägga förhållanden av olika slag.

Under 2000-talet hårdnar både det intellektuella och mediala klimatet. Kulturpolitiken blir nyttoanpassad. Ägarintressena i media ställer högre vinstkrav. Och konst- och kulturkritiken flirtar allt flitigare med populistiska vinklingar (det är ingen slump att en i Finland nyligen större internationell vandringsutställning just heter "Populism"). I synnerhet Expressen skruvar upp sin kulturkritik, inspirerad av engelsk och amerikansk media, till ibland grova påståenden utan nyanser eller självsyn. I SVT sitter tyckare och gör i princip tummen upp eller ner utan någon uttalad eftertanke. Det bokstavligen sköljer en tvållöddrig popularisering över kulturen i Sverige. Små oberoende tidskrifter och nättidningar finns kvar men det är som om dessa arenor numera hamnar ännu mer i skuggan av de stora mediemaskinernas dominans av tolkningsföreträdet.

Problemet är en strömlinjeformad kulturdebatt där avvikande eller komplicerade röster inte längre får plats på grund av ängsliga redaktörer. Samtidigt måste en ny generation konstkritiker som inte vill anpassa sig till populismtrenden ändå vässa pennan och våga ta plats genom att finna nya argument för sin verksamhet. Det är en större fråga än konstkritikens kris. Snarare handlar det om den offentliga debattens kris.

RE: Under åren har det talats en hel del om att det finns få utrymmen för en kritiker att endast kunna verka som kritiker. Personen i fråga får jobba med annat för att få det att gå runt. Du har curerat ett flertal utställningar bl a var du curator för den nordiska paviljongen i Venedig 1999. Har det för dig varit bra att spela - så att säga - på båda planhalvorna? Är det något som du fått kritik för?

JPN: Jag har försökt att mycket medvetet och tydligt skilja mellan rollerna och har inte fått någon kritik riktad direkt mot mig (även om det säkert har sagts ett eller annat bak min rygg). Men jag ser inte heller något problem med de två rollerna - tvärtom, att göra utställningar är att tolka konsten i lika hög grad som när man skriver om den. I båda fallen väljer man också ut konstverk/konstnärer som man anser är intressanta. För mig har båda rollerna berikat mina kunskaper och erfarenheter. Är man just tydlig begriper läsarna/publiken var man står. Det vill säga så länge man är både frilanskritiker och -curator. Är du anställd av ett museum eller tidning är det en helt annan sak. Då representerar du respektive institution i lika hög grad som dig själv och bör vara extremt tydlig med sin roll.

RE: Du är nu fast anställd på Moderna Museet som intendent på "Avdelningen för pedagogik och program" - saknar du den fria kritikerrollen idag? Mig veterligen skriver du inte längre kritik - vore det att som fast anställd att se som att sitta på två stolar?

JPN: Som sagt, som museianställd kan jag inte längre skriva konstkritik och jag saknar det inte så mycket - jag har skrivit kritik med jämna mellanrum sedan 1985! Att för första gången arbeta i ett modernt konstmuseum är en spännande, ny utmaning.

RE: I Sverige finns det en tradition att många museimänniskor har sin bakgrund i konstkritiken. Lars Nittve, Ulf Linde och Maria Lind är tre exempel. Det är väl i ett internationellt perspektiv förhållandevis ovanligt och varför tror du att det varit så?

JPN: Jag tror att många museimänniskor, både i Sverige och internationellt, har skrivit konstkritik i en eller annan form och omfattning. Att man efter ett tag lämnar skrået för museiarbete eller annat tror jag beror på de osäkra arbetsförhållandena för en frilanskritiker samt svårigheter att utvecklas som skribent. De är få förunnat att kunna leva drägligt på sitt skrivande och då som jag tidigare beskrev det måste man ständigt kämpa om utrymmet för att bedriva en kvalificerad kritik. Den fria kritikerrollen har ett högt pris.

RE: Du står som vice ordförande för AICA - Svenska konstkritikerförbundet. Driver ni några speciella frågor, fungerar ni som lobbygrupp? Vad ser du som angeläget att diskutera angående konstkritiken?

JPN: Framförallt har AICA tillskansat sig en roll där medlemmarna äger gratis inträde till alla konstmuseer i världen (alla länder har inte genomfört någon fri entréreform). Det är en ovärderlig tillgång för alla som till exempel inte är med i något journalistförbund eller liknande. I Sverige har vi genom åren kommit att agera just som en lobbygrupp. Medlena är framförallt seminarier, paneldiskussioner och föreläsningar och ämnena står i direkt relation till vad som pågår i konstlivet, till exempel planerar vi ett seminarium kring den offentliga konstens utveckling i Sverige (och varför det skrivs väldigt lite om den). Vad gäller konstkritiken arrangerade vi till exempel ett internationellt seminarium på Moderna Museet för drygt åtta år sedan med deltagare från Frieze, Flash Art, Artnewspaper m fl om konsttidskrifternas trovärdighet. Sedan dess har vi en ständig dialog med våra medlemmar angående konstkritikens utveckling och just nu intresserar vi oss för mediernas förändring och om det numera överhuvudtaget finns plats för konstkritik. Förhoppningsvis kommer det äga rum en debatt i Göteborg om detta i samband med Göteborgsbiennalen och i samarbete med Paletten.

RE: Du curerar tillsammans med Pia Kristoffersson och Magdalena Malm på Moderna Museet "Modernautställningen 2006" - kan du redan nu berätta något om utställningen? Vilka ska vara med och ställa ut - ska det vara något tema?

JPN: Utställningen öppnar den 19 februari med mellan 30 - 50 konstnärer och kommer ge förslag till riktlinjer i svensk konst just nu - en översikt, helt enkelt. Förhoppningsvis kommer den att bli en återkommande utställning vart tredje eller fjärde år (med nya curatorer). Vi har redan inlett researcharbetet genom att fråga samtliga museer, konsthallar, gallerier, alternative spaces etc vad de har ställt ut sedan början av 2000-talet. Naturligtvis gör vi tre ett urval från våra premisser men vi har också ambitionen att delvis försöka spegla det samtida utställningslivet.

RE: Vad har du för andra kommande projekt på gång?

JPN: Sedan två år sitter jag i en "advisory board" för biennalen BIACS i Sevilla i Spanien. Den första biennalen gick av stapeln i fjol med Harald Szeemann som curator (en av hans sista utställningar) och nästa konstnärliga ledare blir Okwui Enwezor. Förutom att ge förslag till vem som ska konstnärligt leda biennalen planerar vi olika slags kulturella aktiviteter runt omkring utställningen. För nästa år kommer vi ta fasta på Sevillas unika roll under flera hundra år att tolerant och generöst omfatta tre religioner: kristendomen, judendomen och islam.

Gästrecension: 70-talskonst på Tate Modern

Vi har glädjen att presentera en ny gästrecension. Erik Janson har mitt i allt besökt London. Med sig hem tog han denna text, en recension av utställningen Open systems. Rethinking art c. 1970. Erik Janson har tidigare här på SARTS recenserat Gerhard Richters utställning på Louisiana.
------------------------

Den som törs åka till London i sommar och är intresserad av konst har alldeles för mycket att välja på. Martha Rosler på ICA, färgens mästare på Barbican och inte minst Frida Kahlo på Tate Modern. Praktfulla utställningar med stort underhållningsvärde allihopa. Men den som gjorde störts intryck på mig och fortfarande lever kvar i mitt medvetande är en annan utställning på Tate Modern under rubriken Open systems. Rethinking art c. 1970. Utställningen försöker närma sig den politiskt laddade konst som producerades både i Europa och USA under slutet av 1960-talet och under 1970-talet – den konst som så ofta får beteckningen ensidig plakatkonst utan fördjupning, rentav litet pinsam.
Men de verk av 31 konstnärer som här visas handlar inte om förenkling utan om den smärtsamma upptäckten att konsten inte befinner sig i ett politiska tomrum, att det inte finns något avskilt rum där konsten kan leva ett eget liv.
Kuratorerna bakom utställningen lufter fram den förnyelse som det innebar för många konstnärer när de ville uttrycka sin frustration över framför allt Vietnamkriget, vars betydelse som politisk, intellektuell och känslomässig ”väckarklocka” inte går att överskatta. Men vulgärföreställningen att det enda som producerades under denna tid var hyllningsporträtt av Mao, Fidel Castro eller Ho Chi Minh kommer alldeles på skam. Däremot kan man se hur mycket av den konst som produceras i dag som har sina rötter i det som gjordes för 30-40 år sedan. Det tycks som om en hel generation av konstnärer tvingades utforska sina bevekelsegrunder och uttrycksmedel ända in på benen för att kunna få fram det de ville säga. Och det var ett arbete som avsatte resultat som fortfarande andas och lever starkt,
Tre konstnärers verk lever starkt kvar i mitt medvetande. Mel Bochner som visar ett tomt vitt rum som han har mätt upp på millimetern och låter siffrorna stå kvar längs golv och väggar. Han ställer djupt oroande frågor om identitet, frihet och instängdhet. Hans Hacke ställer ut två verk, dels den suveräna, sublimt självklara Condensation Cube från 1963 , helt enkelt en förseglad tät kub av plexiglas med litet vatten i som kondenseras och återsamlas på bottnen i en cyklisk process som är beroende av ljus och värme. Den tycks handla om liv och död. Det andra verket av Hacke är det mycket berömda och mycket vredgade Manhattan Real Estate Holdings, a Real Time Social System, as of May 1971. Enkelt och åskådligt, med svart vita fotografier kartlägger han hur ett konglomerat av några få personer äger en mängd hyreshus på Manhattan där fattiga människor tvingas bo och betala höga hyror i förhållande till fastigheternas eländiga underhåll. Det är verk som håller än i dag genom sin noggrannhet, sin tydlighet, sin komplikation och sin vrede. Hacke kombinerar i detta klassiska verk sitt politiska engagemang med sin grundlighet och sitt intresse för naturvetenskapliga processer och samhällsvetenskapliga forskningsmetoder.
Det starkaste verken på utställningen står amerikanen Bruce Nauman för, enligt min mening. Det får också avsluta utställningen. Verket heter Going Around The Corner Piece och är från 1970. Verket består av en fyrkantig vit kub som betraktaren måste gå runt om på utsidan. I varje hörn finns en monitor, kopplad till en videokamera som visar betraktaren, men bara precis han eller hon försvinner bakom hörnet. Det blir en sort existentiell kommentar till de ogripbara processer som både konsten och livet på något sätt måste försöka fånga. Just när vi tycker oss fånga en verklig företeelse, en sanning om oss själva eller världen så försvinner den bakom hörnet.. Eller är det vi själva som flyr undan?
Open Systems. Rethhinking Art c. 1970 på Tate Modern är en mycket handgriplig påminnelse om att den konst som skapades har satt tydliga spår i den samtida konsten, och att den ingalunda var så enkelspårig som man ibland hör sägas. Tvärtom förde den in verkligheten på ett både brutalt och sofistikerat sätt och före in nytt blod i konstvärldens vita kub som aldrig lyckats bli riktigt vit och oskuldsfull igen efter det – tack och lov.

Utställningen pågår till den 18 september 2005. p>

Malmö, Konsthallen och Ystadsgatan

Mot Malmö. Det är onsdag och tåget går 10.20, det blev sista minuten och X2000. På tåget läser jag, tydligt influerad av Stig, Huysmans Au Rebors. Annars går Danzig II och III i lurarna. Köpte dem förra veckan, har inte lyssnat på Danzig de sista tio åren. Antar att det på något sätt handlar om nostalgi. Alltså inget intresselöst lyssnande/betraktande (Kant). Vem bryr sig om det intresselösa. Det är år 2005. Det intresselösa existerar inte. Och om det mot förväntan skulle dyka upp, då zappar vi bara vidare. Danzigs texter är ofta töntiga, ”If you wanna meet evil”, bröstar Glenn fram med ett plommon i halsen. Den enda Glenn försöker övertyga om sin ondska, är nog sig själv. Jag bryr mig givetvis inte. Kommer fram 4 timmar senare

Olle möter mig. Vi tar billig indisk mat på vägen till Ystadsgatan. Det bästa med Malmö är att det finns alltifrån; okej till riktigt bra mat för runt femtilappen. På en innegård exakt 950 meter från Rosengård kör vi igång vår tillsynes eviga diskussion om subventionerad kontra marknadsfinansierad konst. I Malmö har man en obegriplig kampanj, man sätter titt som tätt upp skyltar som förklarar hur långt det är till olika platser. Och från Ystadsgatan strax norr om Nobelvägen är det 950 meter till Rosengård… I stridens hetta spottar jag ur mig att konstbegreppet endast kan förstås relationellt. Det är individens egen användning av begreppet som är relevant. Därmed blir biennalvärlden och deras användande av ordet konst i relation till Österlenkonstnärernas användande, två oberoende av varandra, fullt fungerande och meningsfulla användningar. Båda världarna känner sig alienerade från varandra, de använder dock samma ord. Men på skilda sätt. 2 världar, 2 meningsfulla användningar. Det här är Wittgenstein säger jag (!), ”man ska inte fråga sig vad konst är, utan hur begreppet används”, då vet vi vad konst är. Begreppet används i två skilda sammanhang, och vem har fel? Ingen använder det givetvis fel. De 2 användningarna är för det 2 världarna meningsfulla, och inom det givna normeringssystemet är pratet om konst fullt begripligt. De två världarna möts sällan, och när de gör det, håller de förstås ihop. Då är det Konsten som ska skyddas, antagligen mot populismens och politikens isande vindar

fem timmar senare spatserar vi mot Konsthallen. Det är öppning. Jacob Dahlgren och Katarina Löfström står det på programmet. Väl där upptäcker jag att den stora hallen är nästan tom. Det enda som fyller den är Susan Phillipsz a cappella versioner av indiehits. Bl a Radiohead á la irländsk folkmusik ekar ut i den tomma salen. Har aldrig funnit något intresse i Radiohead, men Phillipsz sjunger helt klart fint. Att se Anshelms arkitektur utan påträngande konst, är inget annat än fantastiskt. Jag bestämmer mig för att Malmö Konsthall är Sveriges finaste. Löfströms Hang ten Sunset och An Island visas. Jag har recenserat Löfström på Konsten.net och var väl inte översvallade positiv. Det verk jag gillade då var just An Island, och jag gillar det även nu. Hang ten sunset är Mark Rothko på video. Jag funderar på Clement Greenberg, undrar om han skulle ha gillat det här. Antagligen inte eftersom måleri ska vara måleri och skulptur ska vara skulptur. Ja, så resonerade ”Clem”, som han kallades. Måleri ska vara yta belamrat med färg. Och en väsentlig del är upplevelsen av det, och att den ska kunna vara ögonblicklig. Ett verk av Löfström kan inte upplevas i ett ögonblick, de har nämligen en utsträckning i tid. Verkens temporalitet skulle ha lett Clem att säga, ”bah, detta är inte konst”. Tja. Det var då det. Dahlgren presenterar en rumsinstallation som tar upp hallens lilla rum. Det består av träskivor, pappersnäsdukar, knäckebröd, gamla konsthallskataloger och annat. Det bildar något som kan liknas vid en leksaksstad. Överhuvudtaget leken, och att bygga med klossar, eller lego är för mig den första associationen. Min associationsförmåga sviker mig sen. Det är underligt, vissa kombinationer av färg och form leder till bilder av streckgubbar. Vissa streckgubbar kan man bli fascinerade av, vissa andra, inte. Dahlgrens klosspresentation tillhör den sista kategorin. Varför fascinerar vissa verk och vissa inte? Det handlar givetvis inte om att jag i någon traditionell bemärkelse vill ha en estetisk upplevelse, det handlar inte heller om djup, form, färg eller andra gamla klyschor. Vad jag vill är nog att få bli störd. Jag vill bli störd. Jag vill att konstnären ska vara störd. Inte i någon regelrätt klinisk bemärkelse, givetvis. Och inte i någon patroniserande mening heller såklart, utan i en ”rucka-mig-ur-mitt-lunk-mening.” Att få störa mig, att få bli störd, att uppleva stördhet - det är vad jag vill. Att se en streckgubbe kan störa, ibland inte. Så jag antar att jag är tillbaka där jag började. Vad vill jag ha? Förövrigt, hade intressant nog H.W. Janson de facto underkänt den kliniskt galne konstnären. Han hade per definition inte kunnat göra konst. Tänk om Foucault hade känt till det. Fast å andra sidan hade han förstås inte blivit förvånad. Konstvärlden är givetvis i grunden en banalt traditionell värld. Men det vi väl alla. Eller?

Kvällen rullar på. God mat från ett uppenbart begåvat kök. Fredrik som curerar sköter sig bra. Han är omtyckt och spelar sina kort rätt. Genunint varvar han lättsamma skratt med initierade kommentarer. De ska vara rädda om denna eldsjäl. Han har dessutom skaffat sig slipade YSL glasögon. Dessa har han inte på sig på kvällen, kan det nog vara bra att tillägga. Jag hamnar senare mitt i en diskussion med ett trevligt konstnärspar. Mannen är arkitektur- och konstutbildad. Han ritar hus och säljer dem. Alltså inte i den traditionella omvända ordningen, säljer och ritar. Han köper mark, ritar ett hus och säljer. Ett hus står klart och kan ses här. Andra hus är på gång. Kanske inte det mest samtida och hippa. Istället ett trevligt och beboeligt hus i traditionell svensk sval stil. Jag tänker på Erland Josephson i Trolösa. Natten kommer. På väg ut tar Olle under manierade förhållanden en limpa under armen. ”Om du bara ville ha limpan till frukost, varför tog du den inte bara på vägen ut”, frågar jag. Olle hade bland konsthallens anställda, diverse konstnärer och andra mumlat om brödets varande som konst. Han virade in det i papper och etc etc – sneda leenden. Limpans status som konst verkar ingen intresserad av att diskutera. Vi går mot Ystadsgatan. Jag försöker få Olle att förstå.

Ny dag. Intervju med Elena och Calle på Signal. Trevliga, engagerade och seriösa. Kan nog bli en artikel i Konstperspektiv som utlovat. Efter det, återigen billig mat, denna gång Thai. Godare och billigare denna gång, idealiskt. Träffar Fredrik på Lilla torg. Han är ömsom hemlig, ömsom sprudlande. Visar mobilbilder från nattens bad. Skvallret är annars som vanligt sparsamt. Nu har han sina slipade, de är verkligen snygga. Freddie är en estet innerst inne. Har skaffat sig lite släng i håret också. Sen resa upp. Kommer hem till Reimers cirka halv ett på natten. Bra resa. Kul och bra att komma iväg från Stockholm. Glad att vara hemma.

Tankar kring Pierre Huyghes verk "Streamside Day"

Många samtida konstnärer har verkligheten som utgångspunkt och arbetar för att upplysa oss betraktare om verklighetens beskaffenhet. När detta förhållningssätt har blivit mer eller mindre standard fascinerar Pierre Huyghe genom att leda oss in i en värld där fiktion och verklighet inte längre är ett motsatspar utan existerar sida vid sida. Att fiktion och verklighet tillsammans utgör mycket av vår värld är ingenting nytt. I alla tider har vi människor förklarat det oförklarliga med fiktion. Tidvis var fiktionen en mytologi som utgav sig för att förklara en upplevd verklighet och därmed själv blev den verklighet den skulle förklara. Idag fyller vetenskapen den funktionen men trots det skapar vi mytologier fulla av livskraft. Våra samtida myter förklarar inte naturvetenskapliga fenomen såsom jordens tillkomst, regn eller åska men kan likväl utgöra viktiga delar av våra liv. De tenderar till att kretsa kring företeelser som kan göra vår vardag mer fantastisk som t ex dyrkan av en pop-stjärna eller fanatisk hängivenhet till ett fotbollslag. Förutom de personliga myterna har vi också flera gemensamma som midsommar, lucia och julafton, som härrör från en äldre epok och idag till stor del har tappat sin ursprungliga religiösa betydelse. Trots att vi egentligen inte firar Jesu födelse (Kalle Anka är viktigare än Jesus för många) eller midvinterblot har dessa gemensamma myter en viktig roll att spela. De kollektiva myterna ger oss gemensamma sociala strukturer till vilka vi kan förhålla oss och därmed skapa en stabilitet i den dimma av sammanblandad verklighet och fiktion som är världen. Julen, Hammarby och Britney Spears är lika verkliga som tyngdkraften eller dopplereffekten och spelar säkert större aktiv roll i vår tankevärld. Att som socialkritisk konstnär arbeta för att sticka hål och montera ner vissa utvalda myter kan ha en upplysande effekt men man kan också påverka genom att skapa. Denna strävan att skapa nytt, att förändra och berika den fiktionella delen av vår verklighet är något som präglar Pierre Huyghes konstnärskap. Genom att verka genom redan accepterade och dagligen använda format skickar han små strömningar av ny livskraft in i verkligheten.
I det nybyggda samhället Streamside Knolls, i staten New York i USA, skapar han "Streamside Day" en fest där "society, economic developement and art" samverkar. Eftersom varje myt har sin egen symbolik, julen har tomten, granen och skinkan, skapar Pierre Huyghe en till "Streamside Day". Samhället Streamside Knolls präglas av två saker, dels det nya och tillfälliga manifesterat i flytten från någonstans till det nybyggda samhället och dels närheten till naturen. Pierre Huyghe har valt att spegla Streamside Knolls karaktär som något mellan natur och civilisation med symboler som kartonger, tvättbjörnar och olika djurmasker. Firandet är relativt traditionellt med en parad där samhällets polis, brandkår, skolbuss och andra institutioner får visa upp sig och en gemensam barbeque där en social gemenskap skapas och en samhällsstruktur anas. Detta firande ingår i ett format som vi känner igen i gårdsfester, marknadsdagar, nationaldagar och första maj, ett format som vi ofta accepterar utan att reflektera över varför vi gör det. Människorna i filmen kretsar hela tiden kring den fiktionella samhörigheten och är måna om att gemensamt upprätthålla densamma. "Streamside Day" är i mångt och mycket en betraktelse och manual till vår värld och vårt sätt att skapa den.

Intervju med Maria Lind: del 2

Nedan följer del 2 av 2 av intervjun med Maria Lind.

--------------------

RE: Både jag och Karl blev extra nyfikna på dig efter att ha läst den text som DN På Stan gjorde om dig 05.02.25. Jag citerar dig och skulle vilja ha en kommentar på det du sa där: ”Samtidskonsten är högintressant i ett samhälle där fler och fler känner sig frustrerade över den parlamentariska demokratin. Konsten kan erbjuda deltagande.” Och: ”Samtidskonst har inte alltid tagit in sin omvärld så tydligt som nu, under vissa perioder var konsten riktad inåt snarare än utåt.” Kan du beskriva den situationen du nämner och vilka människor det är som frustrerade över den parlamentariska demokratin? Vilka konstnärer är det som kan göra att vi kan känna oss engagerade?

ML: Angående otillfredsställelsen med den parlamentariska demokratin räcker det med att titta på den globaliseringskritiska rörelsen för att få ett tydligt och smått spektakulärt exempel på den typen av former den kritiken kan ta sig. Det som går under det som kallas politikerförakt och sjunkande röstsiffror är andra exempel på det. Nu tror jag inte att samtidskonsten kan komma med en helhetslösning. Men det finns onekligen något spännande i att samtidskonsten idag erbjuder situationer där man faktiskt kan vara deltagande. Den parlamentariska demokratin bygger på att man är deltagande genom att rösta med en slags indirekthet och vissa delar av samtidskonsten istället vill inkludera dig, starta ett samtal, vill debattera. Mycket av det sker inom ramen av konstinstitutionerna. Tänker man på det är en utställning en situation av deltagande på ett annat sätt än till exempel att gå på en teaterföreställning eller att gå på bio. Du måste röra dig, du måste vara aktiv, du får också ofta många olika slags intryck. Du förväntas, du ombeds att förhålla dig på olika sätt till olika typer av verk, du måste ändra tonläge, du måste ändra fokus på din blick, du måste ändra läsart. Irit Rogoff, professor i Visual Studies på Goldmsiths College i London har intressant a resonemnag kring precis detta. Många konstnärer är intresserade av att vara med i ett slags samtal. Man kan tänka på Walid Raad från senaste Documenta, som också var med på Arab Representations på Bildmuseet i Umeå. Han är baserad i New York och som driver ett arkiv om Libanons historia. Det är delvis fiktivt, delvis reellt. Där han vill diskutera situationen i Libanon, men får en konstnärlig utgångspunkt. Han använder arkivet som format, det är i sig är intressant, tycker jag. För det är många som gör det och det hänger ihop med att man gör en form av researcharbete som också kan vara kunskapsproducerande. Vi kommer att bjuda in honom till ett seminarium här i höst. En annan konstnär är Marion von Osten som är bosatt i Berlin. Hon är både konstnär, curator, skribent och teoretiker. Hon har intresserat sig mycket för konstnärers och kulturproducenters arbetsförhållanden generellt. På tyska talar man om ”kulturproduzentinen”, och då menar man egentligen kulturarbetare. Det finns en önskan om att vidga begreppet för om man tittar på det så är det inte så stor skillnad mellan konstnär, kritiker, designer, teaterproducent, och så vidare. De flesta arbetar projektbaserat, det finns en osäkerhet i arbetsförhållanden, inkomster och liknande. Marion von Osten har gjort enskilda verk och utställningsprojekt som berör det här. Och hon kommer också bli inbjuden.

RE: Just nu på IASPIS (10.05.05). Är det ett program som redan är lagt – eller har du varit med och påverkat det?

ML: Det gamla programmet är precis avslutat. Den utställning som precis är avslutat ”Participation: Nuisance or Necessity?” med bland andra Good TV, Lisa Harlev, Fia Stina Sandlund och andra sammanställd av Nataða Petreðin som var curatorsstipendiat här, var det sista från det gamla vad gäller ateljéerna i huset. Sen drar vi igång den sista helgen i augusti med öppet hus och så har vi två symposier med workshopinslag 23 till 25 september, och 30 september till 2 oktober. De gör jag tillsammans med Johanna Billing och Lars Nilsson från Göteborg. De handlar om samarbetsformer, det första är konstnärers arbetsförhållanden, delvis i facklig synvinkel, då har vi bjudit in Marion von Osten och IKK (Institutet för konstnärer och konstförmedlare), och deras danska systerorganisation UKK med Simon Sheikh som en av styrelseledamöterna. Helgen efter kommer att fokusera mer på konstnärliga grupper och curatorer som arbetar med varandra mer forskningsartat, där man fokuserar på ett ämne eller ett fält under längre tid. Och kan också sägas vara kunskapsproducerande Också inbjuden är en grupp från Zagreb WHW – ”What, How and for Whom?”. 16Beaver från New York är inbjudna, en grupp konstnärer som driver seminarier.

RE: Jaha. De har snott en text av mig – ”Bridging the gap” först publicerad på NU-E.

ML: Ha Ha, ja det är nära. De är jättebra. Vi bjuder också in schleuser.net som är en konstnärsgrupp från Berlin och München som ägnar sig åt frågor om migration. Det är ett konstprojekt men fungerar också som en lobbyorganisation. En annan del av det andra symposiet fokuserar på samarbetet som lånar utbildningsmetaforer. Idag finns det en hel rad sådana idag. Där man går tillbaka till det didaktiska, till en utbildningssituation, där man absolut medvetet vill förändra den strukturen, då kommer Copenhagen Free University, School of Missing Studys och B+B från London. Anon Vidokle, konstnär som startade E-flux, och som är en av curatoterna för Manifesta 6 som sannolikt blir en konstskola snarare än en vanlig biennal, kommer också. Vad jag vill göra är att arbeta i projektateljén med att saxa konstnärliga projekt med diskursiva projekt och de här två första seminarierna kommer äga rum i en installation av Michael Beutler som då är stipendiat här.

RE: Kommer du göra utställningar, projekt utanför IASPIS?

ML: Litegrann kommer jag göra. I mån av tid, jag vill inte splittra mig.

RE: Det här med rött Maria, det känns som om det är din färg (angående att Maria Lind när jag ser henne ofta har rött på sig).

ML: Ha Ha, det vet jag inte faktiskt. Jag råkar idag ha min röda kappa på mig. Jag är inte sådär rödfixerad, och angående vaxduken, jag ville bara ha en för att dölja de här hemskt smutsiga IKEA-borden och gick till Åhlens, och då var det den bästa färgen.

RE: Jag hörde att när du började här på IASPIS så flyttade du från det stora kontoret till det här mindre. Kan du säga varför du gjorde det?

ML: Arkivet var i det här rummet och det var överfullt. Det var hyllor på alla väggar och det kändes inte som att arkivet skulle kunna växa. Poängen med ett arkiv är ju att det ska kunna växa. Samtidigt så var direktörsrummet väldigt stort och jag tycker inte jag behöver ett särskilt stort rum.

RE: Jag trodde det var en anti-hierarkisk-tanke?

ML: Man kan läsa det på det sättet också. Jag tycker det är roligare att ha kontor som är granne med en konstnär än att ha kontoret längst in längst bort. Men framförallt var det viktigt att arkivet skulle få ett ordentligt rum. Jag är absolut helt nöjd med det här.

RE: Om nu samtidskonsten har tagit in omvärlden, har då omvärlden tagit in samtidskonsten?

ML: Inte nödvändigtvis. Där finns en seghet och en fördröjning.

RE: Det här med utomparlamentarism, delaktighet, motstånd. Jag kan känna att det är viktigt att det motsatta sker, att inte bara samtidskonsten tar in omvärlden, utan också tvärtom.

ML: Ja, det är viktigt. Precis som det är viktigt att den vetenskapliga forskningen finns tillgänglig för allmänheten, men det sker inte per automatik. Då har man ett lager där emellan som vi kallar populärvetenskap. Plus att olika vetenskapliga institut har öppet hus en helg om året och man verkligen satsar på att vara tillgänglig och fokuserar istället för att man försöker vara öppen för allmänheten 300 dagar om året, samtidigt som man försöker ägna sig åt sin forskning. Vi kanske kan lära lite av det. Det finns något slags slentriantänkande att allt som sker inom konsten ska vara tillgängligt för alla hela tiden. Vilket är absurt! Det som är poängen för mig snarare är att kommer det någon som är nyfiken och knackar på dörren ska de definitivt ha möjlighet till tillgång. Det kanske inte kan ske på sekunden då, men det ska finnas en öppenhet åt det hållet. Däremot det här ständiga att kasta konsten efter folket är dåligt använda resurser.

RE: Här finns inget av det?

ML: Nej, jag tror inte på det. Ta det här gamla självklara, barn och ungdomar ska ha tillgång till det här. De ska få gå till museer och träffa konstnärer, gå på teater och allt det där under sina studieår. Det är där krutet ska läggas. Det finns en ängslighet runt det här som jag inte tycker är befogad som förstås hänger ihop mycket med socialdemokratin och deras önskemål om allt åt alla. Men, det är skillnad att kasta allt åt alla och att låta den här knackningen vara möjlig.

Intervju med Maria Lind: del 1

Maria Lind är tillbaka i Stockholm som chef för IASPIS. Förutom en kort intervju i DN På stan ger vi på SARTS den första längre intervjun med en av sveriges mest omtalade konstpersonligheter. Innan Maria Lind tillträdde som chef för IASPIS har hon bland annat varit chef för Kunstverein München, intendent på Moderna Museet och konstkritiker vid SvD. I november förra året skrev vi kort om hennes tillträde. Nu intervjuar vi henne och hon berättar bland annat om vad som kommer hända på IASPIS och hur hon startade sin bana som curator. Intervjun är uppdelad i två delar. Del 2 kommer om några dagar.
-----------------------

Rikard Ekholm: Idag när jag tänker på när du började i den svenska konstvärlden känns det lite som det var en bomb. Var kom du ifrån och varför blev du intresserad av konst?

Maria Lind: Jag började läsa konstvetenskap 1986, och då hade jag tidigare jobbat som både vakt och guide på Waldemarsudde, och tyckte det var helt fantastiskt. Jag hade själv läst in mig på konstsamlingen, arkitekturen, Prins Eugen och Djurgården. Jag fick upp ögonen för framförallt äldre konst, som ledde till att jag ville studera konst. Utifrån det blev jag mer och mer intresserad av samtiden, och i slutet på 80-talet började jag gå på utställningar. Av en för mig fortfarande outgrundlig anledning fick jag chansen att skriva konstkritik för något som kallades Citynytt, en konkurrent till Nöjesguiden. En människa som jag aldrig hade träffat ringde upp mig en dag och frågade om jag ville skriva. Jag skulle få ett uppslag i månaden och skriva om vad jag ville. Oemotståndligt förstås. Och det blev lite som ett universitet, jag gick runt och tittade och skrev, och tyckte det var otroligt skojigt. Så småningom frågade de om jag ville börja skriva för Svenska Dagbladet. Jag började också göra utställningar på frilansbasis i början på 90-talet, och kompletterade med att läsa ryska, feministisk teori, semiotik, idéhistoria. 95-96 var jag i New York och läste på Whitney Independent Study Program. Innan hade jag börjat röra mig internationellt, både för att jag var nyfiken, men jag skrev också för SvD. Jag gjorde ett nummer av Paletten, om brittisk konst. Det var väldigt spännande, skrev lite själv, men beställde också artiklar av andra skribenter.

RE: Ryska, kan du det idag?

ML: Da. Ja, det är lite rostigt, men jag gör mig förstådd och förstår en hel del.

RE: Apropå ryska. Var du på Moskvabiennalen – var det bra?

ML: Den var problematisk. Det fanns goda enskilda verk, ingen tvekan om det. Men under de dagar jag var där så såg jag en hel del problem med hur biennalen förhöll sig till sitt sammanhang – till Moskvakontexten. Det fanns få försök till att förmedla, vi ska komma ihåg att publiken i Moskva inte haft tillgång till så vansinnigt mycket samtidskonst. Dessutom har man varit avklippt från den modernistiska historien, och då är det extra viktigt att vara generös. Det fanns etiketter på ryska och engelska, och det var bra med titlar och konstnärsnamn. Det fanns också en coffetable katalog, som kostade cirka tjugofem procent av en månadslön för en ryss, på ryska för all del, men väldigt dyr för de flesta. Och sen vad jag kunde märka, ingenting däremellan. Ingen galleriguide, inga väggtexter, inga broschyrer, inga guidade turer. Det är möjligt att det kom senare, men när jag var där så fanns det inte i alla fall. Framförallt så undrade jag hur man från curatorerna, arrangörerna tänkte på det politiska samhället. Det här är förstås ett drag från kulturdepartementet för att fräscha upp bilden av Putins regim som ju är totalitär.

RE: Man har sett korta inslag på Kulturnyheterna när de intervjuar curatorerna och man verkar inte riktigt vilja beröra sådana frågor. Man vill bara göra sin grej.

ML: Mm. Samma dag som biennalen öppnade så var det en nyöppning av en rättegång mot ett antal konstnärer, som ett år innan hade gjort en utställning som var kritisk mot den ortodoxa kyrkan. Då kom det ett antal troende, ortodoxa och vandaliserade konstverken, och det slutade med ett åtal – inte mot vandalerna, utan mot konstnärerna. De hade sårat de ortodoxas känslor! Rättegången har haft en omgång, och samma dag som biennalen öppnades, återöppnades rättegången, det nämndes dock inte med ett ord. Det är faktiskt i klass med det som FBI i USA har gjort mot Steve Kurtz och ”The Critical Art Ensemble”. Som handlar om repression mot konstutövare.

RE: Nu är du chef här för IASPIS efter några år som direktör på Kunstverein i München – hur känns det att vara tillbaka?

ML: Väldigt roligt. Jag tycker om att bo i Stockholm. Det svenska konstlivet är jämförelsevis livaktigt, det är också jämförelsevis kosmopolitiskt, i synnerhet om man jämför med München som är provinsiellt. Väldigt riktat mot sig självt. Och sen är IASPIS en fantastisk institution.

RE: I München och på Moderna Museet höll du så vitt jag förstår framförallt på med utställningar, så är det inte riktigt nu – vad är det för roll du kommer ha nu?

ML: IASPIS har två delar, den ena är mindre synlig och den andra är mer synlig. Den mindre synliga handlar om stödet till konstnärerna och det är för mig viktigt att vara direktör för en organisation vars främsta uppgift är att stödja konstnärerna. Och det sker genom stipendier och andra finansiella stöd, det sker genom möjligheter till ateljévistelser, både utomlands – London, Berlin, Istanbul, New York och Tokyo, dels ateljéer här i Stockholm på Fredsgatan. Den sidan syns kanske inte så mycket utåt, men den är jätteviktig. Den mer synliga sidan är programverksamheten, som har ägt rum i galleriet på Fredsgatan. Det har varit seminarier och det har också varit projekt som ägt rum på andra platser, det finns en tradition som innebär att IASPIS gör grejer på biennalen i Venedig. I år har min företrädare Sara Arrhenius bjudit in Annika Eriksson för ett projekt i Venedig. Och ibland förekommer det på andra håll också, plus att vi har en bokutgivning, som man kan säga är offentlig. För mig just nu känns det helt perfekt att vara chef för någonting där det finns en programverksamhet, där man gör utställningar, seminarier, symposier och så vidare – men det är inte motorn. Motorn är ateljéprogrammet och stödet till konstnärerna. Så att ha det programverksamheten, men inte som hjärtat känns väldigt skönt efter sju år 365 dagar om året ha projekt uppe, det är en jättebra balansakt just nu.

RE: Men det här utställningsbehovet som jag tror du har – får du det tillfredsställt?

ML: Det är alldeles riktigt, jag har ett sånt behov, och det tillfredsställs. Nu kommer det att bli lite förändringar här. Vi kommer att utöka användningen av Projektateljén, som ligger på våning fyra, det vill säga på samma plan som ateljéerna. Tidigare har det bara varit seminarier där, nu kommer vi från september både ha seminarier och utställningar där. Och så lämnar vi galleriet, och bakgrunden till det är jag dels tycker att galleriet är ett ovanligt besvärligt utställningsrum, det är högt i tak, det är träpanel, och det finns tre dörrar, ett ganska litet rum. Dels att det är separerat från ateljéprogrammet. Nu när det är i projektateljén så kommer det vara mer integrerat plus att rummet är mer intimt och bättre lämpat. För den typen av konst jag vill jobba med.

RE: Men det här galleriet du nämner, vad kommer hända med det?

ML: Det återgår till Konstakademien.

RE: Du lämnade Stockholm år 2001 och kom tillbaka nu. Har klimatet blivit annorlunda tycker du?

ML: Det finns två ganska påtagliga skillnader. Det första är att de i de nya generationerna har blivit mer synliga. Jag väntade hela tiden i slutet av 90-talet och i början av 2000-talet på att 70-talisterna skulle visa framfötterna, och det skedde bara lite grann. Men nu så är de där helt och fullt, driver verksamheter, aktiva konstnärer, och det tycker jag är bra. Jag var orolig för min generations cementhäckeri faktiskt, där jag själv förstås är en av dem. Den andra påtagliga saken är att konstkritiken har hamnat så mycket i skymundan. Den har mist volym, det är mindre konstkritik och den är inte lika vass och inte lika mycket del av ett samtal som den var tidigare. Jag tror det hänger ihop med att pressen genomgår en strukturomvandling och också med att konstkritik i allmänhet har hamnat i skymundan av curatering. Att ämnesformerlingsföreträdet sedan mitten av 90-talet mer och mer har övergått till curerandet i bemärkelsen att göra projekt att sammanställa utställningar och att anordna diskursiva praktiker. Det är där samtalet sker idag, inte i det skrivna ordet.

RE: Så du menar att det kompenseras av det? Och konstkritikens kris som det talas om idag är det inte så mycket att orda om?

ML: Ja, det kompenseras. Men, jag tror att det är ett problem med konstkritiken. När man skriver så är man tvungen att vara precis på ett sätt som man inte nödvändigtvis behöver vara vid curerandet eller vid seminariesammanhang, så vi kommer alltid att behöva skrivandet i förhållande till konsten för att noggrant analysera, penetrera och ifrågasätta någonting. Annars är risken för slarv ganska stor.

RE: Om man är från en liten stad så har kanske dagstidningar och den kritik som finns i dem en slags förmedlande roll – det närmsta man kommer en utställning är kanske när man läser om den.

ML: Idag är det en annan situation med Internet och hemsidor. En annan kompensation sker där. Men det är inte så utvecklat som det skulle kunna vara.

RE: Angående 70-talisterna som du nämner. Är det några speciella du tänker på?

ML: Vi kan bara titta på det som är uppe just nu i Stockholm. Ann Böttcher på Moderna Museet, ”1: a på Moderna”, hon är 70-talist. Vi har gänget som driver Tensta konsthall, på gallerierna är det flera som ställer ut som är 70-talister. Natalia Goldin, galleristen är född på 70-talet.

Del 2 kommer om några dagar.

Norsk blogg-blogg.

Den norske konstkritikern Leif Magne Tangen har en blogg på kunstkritikk.no där han bl. a. har publicerat en intressant lista på konstbloggar. Bloggen är en fortsättning på en artikel om bloggar med syftet att kartlägga konstbloggandet.

Intervju med Natalia Kazmierska

Natalia Kazmierska är en av få svenska kritiker som på olika sätt berör och upprör sina läsare. Hon avviker från den nuvarande normen hur kritiker "ska" vara. Vi var nyfikna på henne och ställde några frågor.
---------------------

Rikard Ekholm: Vi på SARTS upptäckte dig på Expressens kultursidor, men du har innan skrivit i bland annat Norrköpings Tidningar. Stämmer det? Det känns som om det gått snabbt framåt för dig. Hur har du gjort och tänkt för att komma dit du är idag?

Natalia Kazmierska: Jag började skriva konstkritik på kultursidan i Norrköpings Tidningar när jag var typ 19 år. Det var världens bästa skola. Allt jag kan har jag lärt mig genom att jobba skiten ur mig. Jag har alltid tänkt att jag kan bli bättre och lära mig mer och jobba hårdare. Sen har jag haft turen att träffa bra folk som inspirerat och gett mig massa jobb såklart. Det handlar nog om lika delar ödmjukhet och hänsynslöshet.

RE: I Expressen dök du först upp med en konstkritisk profil. Nu tycks du ha blivit mer av en allmänkrönikör som har åsikter om vad som faller dig in. Du recenserar dessutom skivor. Har du tröttnat på konsten?

NK: Nej. Jag tycker att konst bara är en del av världen och det har alltid varit den jag skriver om i första hand. Det är min strävan, och inte något infall.

RE: Många skulle nog mena att du skriver mer negativa recensioner om konst, än positiva. Kan du nämna några utställningar du sett och gillat de senaste åren. Eller några speciella konstnärer?

NK: Eftersom konst är en så gullad och ärad uttrycksform så tycker alla att jag är himla elak när jag är ärlig, som en hederlig kritiker i själva verket alltid borde vara. Konst är makt och makt ska granskas och ifrågasättas. Det är livsviktigt. Det är ju bara av kärlek till konsten som jag bannar den ibland. Men jag hatar faktiskt att namedroppa. Jag säger två som vunnit min gunst: Sophie Calle och Caravaggio. Och det betyder inte att jag alltid är snäll mot dem, för alla suger ibland.

RE: Det var, och är ganska mycket snack om konstkritikens kris. Är konstkritiken verkligen i kris i förhållande till exempel musikkritik eller teaterkritik?

NK: Nej, det tror jag inte. Bra kritik ska krisa lite hela tiden. Man ska våndas och tjafsa och lida. Problemet för konstkritiken är att den inte har gjort det på länge. Nu kommer jag som en ångestskapande borderlinestörning.

RE: Min favorittext av dig är "Stalin byggde högst av alla" publicerad i Expressen 05.03.28. Du känns lite litterär i den, har du ambitioner om att skriva böcker, eller kommer vi åtminstone se mer av den typen av texter?

NK: Tack. Vad kul att du gillade just den texten för den var ju lite annorlunda. Jag har som ambition att bli bättre på att skriva, så jag tror jag svarar ja på den frågan. Jag har massor såna grejer som måste ut på ett eller annat sätt.

RE: Dina texter är ofta, vad som antagligen, skulle kunna kallas lite fräcka. Det är könsord ibland och språket är relativt grovt, får du mycket reaktioner på det från läsare, och hur reagerar Expressens kulturredaktion - uppmuntrar de dig att skriva så? Är det utifrån ett försäljningspersktiv helt enkelt att se som positivt?

NK: Det skulle vara förmätet av mig att tro att mina texter eller kultursidor överhuvudtaget kan sälja några tidningar. Men det där fräcka är delvis en strategi. Jag vill göra språket enklare, tydligare och fulare. För att därmed göra livet vackrare, svårare och större. Och många läsare har fattat den idén. Det etablerade finkulturspråket är ju tvärtom snårigt, men i slutänden banaliserande. Det gör konsten mycket futtigare och tråkigare och mer intern än vad den behöver vara. Sen har ju alla kulturmänniskor börjat med juckastilen numera, så just könsord är jag trött på. Men det burdusa är mitt sätt att tänka och prata, och det kan varken jag själv eller Expressens kulturredaktion styra över.

RE: Vad är dina nästkommande projekt?

NK: Jag pysslar inte med projekt. Bara begreppet projekt får mig att tänka på prettokonstmänniskor som känner sig viktiga. Jag skriver och skriver och det är det jag kommer fortsätta att göra.

Gästrecension: Making Things Public – Atmospheres of Democracy

Vår tredje gästrecension på SARTS är skriven av Karolina Uggla. Hon är nybliven fil mag i konstvetenskap. Hon har arbetat praktiskt i olika utställningsprojekt de senaste åren och undersöker för närvarande utställningsmediet i ett forskningsprojekt inom Informationsdesign vid Mälardalens högskola.

Karolina brinner för och älskar att kritisera utställningar, med betoning på formen. Och hon anser att utställningsform och -innehåll är en oskiljbar dualism, samtidigt som vi saknar en relevent utställningskritik i Sverige. "Utställningar med ett illa genomarbetat innehåll accepteras pga sin framställning medan ett intressant innehåll gör att vi bortser från en illa genomförd utställningsform. Problemen kan som alla förstår uppstå i tillbakablickande och berättande utställningar vid museeiinstitutionerna. Det är därför intressant att undersöka en utställning som 'Making Things Public', som använder sig av samtidskonst för att belysa aktuella och historiskt intressanta frågor, där utställningsformen är en bärande del i framställningen."

Vi är glada att presentera Karolina Ugglas recension från ZKM, Karlsruhe. /Rikard och Karl
-----------------

Under en resa till sydvästra Tyskland tog jag med Bill Drummonds bok 45 som reslektyr. Drummond var ena halvan av popgruppen KLF, och gjorde sig sedan känd genom att bokstavligen bränna upp en miljon pund i sedlar av sina hitmakarpengar. I vilket fall som helst var det underhållande läsning. Drummond verkar ha ett ambivalent förhållande till konstvärlden, eftersom han antagligen både vill och inte vill vara en del av den. Det var någonting han skrev kring konst som satt fast i mitt huvud under besöket på ZKM. ”It blew me away” skriver han om ett verk av Richard Long, efter att ha varit likgiltig inför det mesta han ditintills sett av konstnären. Och jag antar att det är vad vi alla någonstans vill bli, ”blown away”, som bortblåsta av hänförelse, förvåning, beundran, vad det nu är. Vi vill helt enkelt bli berörda. Ibland blir vi det av ett enskilt konstverk, men om ambitionsnivån ligger på en ”genom-curerad” helhetsprodukt, som Making Things Public, borde det väl framför allt vara helheten som hänför.

När jag läste om Making Things Public innan besöket blev jag ”blown away” av nyfikenhet. Kan man ställa ut någonting så ogripbart som demokratisk atmosfär? Kan man ställa frågor om demokrati och representation i ett konstnärligt sammanhang? Utställningen är skapad av teamet bakom (likheten med en Hollywood-storfilm är inte avlägsen) välkända Iconoclash, ZKM 2002. Iconoclash handlade löst om religionens och representationens ifrågasatta gränsland. I Making Things Public tar curatorerna Bruno Latour och Peter Weibel sig an ett på alla sätt angeläget ämne – demokrati och representation. I gestaltning och teori återkommer de till tinget, demokratins byggsten och minsta gemensamma nämnare. Det är lätt att se das Ding, res publica och det forngermanska thing, som i tingsplats, som inspirerande, nära arketypiska begrepp, för utställningens curatorer och gestaltande konstnärer. De allra flesta av konstverken i Making Things Public är splitternya, skapade inom ramen för projektet, ofta i samarbeten mellan konstnärer och sociologer, antropologer, statistiker, programmerare, med flera.

Tinget genomsyrar utställningen, dels genom att förkroppsliga den demokratiska processen, dels genom undersökning av de materiella tingens plats i processen, genom konstnärlig och vetenskaplig mediering. Utställningen är tematiskt uppbyggd enligt den föga överraskande devisen ”då”, ”nu” och ”sedan”. Demokratins ursprung och historia undersöks med referenser ur konsthistorien och ”andra” kulturer. Vissa referenser känns mer lättköpta än andra, som den månghövdade, sammansatta demokratiska kroppen, Leviathan, eller 1990-talets av pixlar-som-visar-sig-vara-människor sammanfogade politikerporträtt. Andra behöver vi påminnas om, som den goda och den dåliga statsmakten, visualiserad i 1300-talsfreskerna i Palazzo Publico i Sienna. Vidare undersöks dagens demokratiska arena, där kommersialismen obönhörligen får stryk. Stormarknaden är antagligen en mer välbesökt demokratisk arena än det lokala parlamentet, och våra demokratiska maskinerier når bara till en viss punkt i fråga om transparens, innan ekonomiska intressen tar över. Detta blir tydligt i Ben Rubins installation ”Dark Sources”, där microfilmsläsare visar upp en offentliggjord kod till något digitalt rösträkningsprogram. Trots att källkoden är offentliggjord är nästan varenda sats överstruken och censurerad eftersom stora delar av programvarans kod är patenterad. Även om vi tror oss veta hur ett demokratiskt val går till, kommer de minsta byggstenarna alltid att vara insynsskyddade.

Hur ser det ut idag och vilka är framtidens arenor? Internet, globalisering, lokalisering, mediering, förhållande mellan fråga och plats, det senare enkelt förkroppsligat av Peter Sloterdijks pneumatiska parlament. En uppblåsbar bubbla som blixtsnabbt ska kunna etablera en mötesplats där demokratin behöver stöd. Tanken är typiskt västerländskt välmenande, och tankarna går till en fiktiv ökendiktatur.

Utställningens helhetsgestaltning lovade ett närmast revolutionerande upplägg, där demokratins atmosfär skulle gestaltas genom en miljö som inbegrep besökaren och lät besökaren omedvetet lämna avtryck och bli påverkad av själva utställningsplatsen, ”tinget”. Som besökare försågs man med platskort, och visst märktes en och annan ljus- och ljusexplosion i vandringen genom utställningen. Annars var det väl sakens omedvetna karaktär som gjorde att det revolutionerande i gestaltningen knappt framgick. Eller så var problemet, som så ofta, för få besökare. Museivärdar vankade av och an och återställde de interaktiva installationerna och kontrollerade att vi besökare inte försåg oss med för mycket gratismaterial.

Kanske är MTP en utställning som är bättre i teorin än i praktiken. Jag hoppas att utställningen följs av en tegelstenspublikation precis som Iconoclash. I så fall misstänker jag att omdömet blir ”läs hellre boken”.

Intervju med Joanna Rytel

I den fjärde intervjun på SARTS ställer vi frågor till konstären Joanna Rytel. Delvis med koppling till utställningen på Galleri Natalia Goldin men också kring hennes övriga konstnärskap.
-------------

Karl Nyberg: I verket "Att tänka tankar man inte vill tänka" beskriver du de tankar som tvångsmässigt dyker upp i ditt huvud i ett förhållande med en svart man. Varför väljer du att visa upp det?

Joanna Rytel: Så att andra vita kan känna sig träffade och därefter rannsaka sig själva som vita.

KN: Reaktionerna hos personer som kommer i kontakt med ditt konstnärskap kan skilja sig mycket från varandra. Om man gör en snabb sökning på Joanna Rytel på google hittar man allt från amerikanska libertarianer som hyllar dina "glada abortbarn" till svenska abortmotsåndare som tycker att din sajt www.abortkyrkogard.com är ett bra sätt att visa de negativa effekterna av aborter. Vad tycker du själv om den här uppmärksamheten?

JR: Abortmotståndare suger fett och dom är tragiska som utnyttjar min sajt till sin egen fördel. Den är en sajt som ska fungera som en länk mellan den som ändå valde att göra en abort och sitt ofödda barn. Och man gör abort för barnets skull ju, för man vill inte föda en människa halvhjärtat. Och visst är en abort sorglig och ibland svår, fast det är skönt när den är över. Men för det ska inte andra människor vända andras minne och sorg till nån propaganda mot abort. Ja, jag vet det är provocerande när en kvinna för första gången få makt fullt ut över sin egen kropp.

KN: Jag har fått intrycket att du gärna vill provocera med din konst. Vilka är det du vill provocera och varför?

JR: Det är jag som är provocerad av normer, regler och orättvisor i samhället. Min konst är bara en produkt av all skit.

KN: På en skylt i galleriet kan man läsa att du inte längre vill göra konst för svenska folket. Vad menar du med det och vad är i så fall konst för svenska folket?

JR: Ja, kan vara trött på att utveckla svennarnas hjärnor. Sån där vit medelklass. Jag borde få betalt för det. Om jag ska göra nåt bra så vill jag gör det på riktigt som att åka till ett naturreservat och hjälpa utrotningshotade djur.

KN: Expressens Agneta Klingspor säger att du måste växa upp och i DN skriver Oivvio Polite att du kan ta gubbslemmet på Stockholms Universitet i hand. Hur bemöter du deras kritik?

JR: Agnetas kritik var gullig, jag vill ju ha en barnslig ton i min konst som annars har ett hårt innehåll. Men hon gjorde bort sig när hon jämförde svart hud med ful näsa, födelsemärke och lama ben. Alltså är svart hud något negativt för henne. Det är det inte för mig. Det är bara så jävla snyggt.
Nej, jag är tantslem..man blir ju som man umgås.

KN: Vad blir ditt nästa projekt?

JR: Jag ska åka till Bolivias djurreservat i sommar eller höst där det finns utrotningshotade djur och volontärjobba där.

Intervju med Natalia Goldin Lundh

Intervju nummer tre på SARTS är med galleristen Natalia Goldin Lundh. Hon är kvinnan bakom Natalia Goldin Gallery på Svarvargatan 2 i Stockholm. Ett litet galleri med betoning på unga och nya konstnärer. Den nuvarande utställningen med Joanna Rytel (16.4 - 14.5) har fått stor uppmärksamhet i media. Detta föranledde att Karl och jag gick och såg utställningen, och att jag nu intervjar Goldin. Intervjun behandlar dels allmänt Natalia Goldins galleriverksamhet, dels den nu pågående utställningen. En intervju med Joanna Rytel kommer snart.
---------------

Rikard Ekholm: På Natalia Goldin Gallery visar du nya och uppkommande konstnärer. Kommer du om säg tio år fortfarande visa nya konstnärer, eller är det en taktik du har att nu satsa på nytt och sedan själv försöka etablera dessa för att helt enkelt behålla, och satsa på dem?

Natalia Goldin Lundh: Min avsikt är att satsa långsiktigt på de konstnärer som ställt ut hos mig. Men det hindrar inte att jag kommer att ta in nya konstnärer genom åren så fort jag träffar på en riktig begåvning.

RE: Några av de konstnärer du huserar, t.ex., Björn Kjelltoft, Joanna Rytel och Johan Thurfjell, är konstnärer som har ett stort konstnärligt erkännande - hur kommer det sig att just du fick dem i ditt galleri, vad är din hemlighet?

NGL: Det är nog bäst att fråga dem om detta, själv vet jag inte svaret. Jag tror att det finns många olika orsaker till varför man väljer ett visst galleri, både allmänna och individuella.

RE: Om man istället vänder på frågan: Varför har du valt att jobba med just de tre konstnärer jag nämner?

NGL: Jag följde deras konstnärskap när de gick i skolan, de flesta blev uppmärksammade redan då och de flesta kände jag personligen. När jag väl startade galleriet var det ett naturligt val, jag behövde inte leta efter fler utan det var bara att köra de två första säsongerna.

RE: Finansierar du din verksamhet endast via galleriets inkomster, eller måste du också dra in från annat håll?

NGL: Galleriet finansierar sig självt just nu i och med att jag säljer konsten som ställs ut. Men avsikten är att galleriet skall finansiera mig i fortsättningen och inte tvärtom.

RE: Många gallerister måste ha andra jobb för att kunna driva sitt galleri. Som det är nu behöver du inte det alltså?

NGL: Du frågade först om hur jag finansierar verksamheten, och det är som sagt galleriet själv som står för det. Nu verkar du fråga om privatekonomin och det är två skilda saker. Jag behöver inte skjuta in pengar från privat håll för att galleriet skall överleva. Men jag tar inte ut feta löner än så länge och har flera uppdrag vid sidan om, som att skriva till exempel, för att försäkra en inkomst.

RE: Den nu pågående utställningen med Joanna Rytel har ådragit sig stor uppmärksamhet. I t.ex. DN skrevs recension, och några dagar senare gjordes en intervju med Rytel. Det är definitivt inte ofta DN ger en enskild konstnär den typen av uppmärksamhet. Varför tror du DN ger Rytel denna uppmärksamhet?

NGL: Joanna är en svensk variant av Tracy Emin fast Joanna formulerar sig bättre verbalt än Tracy. Någon har uttryckt det mycket bra: Joanna arbetar med hårdhet och empati på ett sätt som berör många människor starkt. Jag tycker att Joanna är den friaste och modigaste människan jag känner. Vi är många som tänker fritt men anpassar oss på olika sätt utifrån olika sammanhang. Hon gör inte det och på sätt och vis utsätter sig för en offentlig lynchning ibland, helt medvetet, när hon går med på att svara på frågor från människor som inte fattar ett uns av vad hennes konst egentligen går ut på utan bara väljer av att bli provocerade av det hårda tilltalet.

RE: Hur ser du själv på Rytels konstnärskap, tycker du om hennes konst, vad den förmedlar, och hur den tas emot?

NGL: Jag tycker om hennes konst och den berör mig. Jag tycker att Joanna är en mästare på att formulera sig i ord och bild, hon är en skicklig filmare också.

RE: Oivvio Polite avslutade sin recension i DN med, "I sin ovilja att diskutera vit makt i etniska blandrelationer kan Joanna Rytel ta gubbslemmet på Stockholms universitet i hand." Hur ser du på den slutsatsen?

NGL: Jag vill poängtera att Polite skrev en krönika, han är inte en konstrecensent och har inte kompetens att uttala sig om konstverket i konsttermer. Hans kompetens ligger i det etnisk-politiska och det är därför som han blev intresserad av Joannas film. Hans slutsats är inte riktigt relevant när det gäller just utställningen, som ju handlar om rasistiska tvångstankar. Maktproblemet i etniska blandrelationer är ett helt annat ämne som skulle kunna bli en intressant utställning i sig men just denna utställningen och filmen “Tankar man inte vill tänka” handlar inte om det.

RE: Du menar alltså att utställningen inte handlar om etniska blandrelationer? Menar du då att Polite gör en slags feltolkning när han ser det från det hållet? Och vad handlar utställningen egentligen om, enligt dig?

NGL: Utställningen handlar om den latenta rasism som regerar i de flesta vita huvuden i ett land som fortfarande är ett av världens vitaste. I Sverige är man överens om att det inte är politiskt korrekt att erkänna denna rasism men det hindrar inte rasistiska tankar att blomma giftigt i det tysta när man möter svarta i vardagen. Det är tragiskt och oundvikligt och det är det som utställningen handlar om.
När det gäller maktfrågan i blandrelationer: ja, den är viktig, men det är ett helt annat kapitel som inte får utrymme här. Joanna belyser inte de svartas situation ur ett slags politiskt rättviseperspektiv. Hon belyser den rasism som finns hos de vita. Sen kan man tycka som Polite att hon "borde" ha tagit upp det i sin utställning. Men jag kan komma på femtioelva andra synvinklar som man "borde" ha belyst i detta sammanhang och alla de är irrelevanta då konstnären själv bestämmer vad hon drar gränsen. Joanna har ingen samhällelig plikt att ge en så rättvis bild av frågan som möjlig. Hon gör konst och det är en helt skilt domän från moral och politik. Polite å sin sida har inget ansvar för att vara kompetent att bedöma konst, vilket inte var hans intention från början.

RE: Vad är dina nästkommande projekt?

NGL: I höst visar jag hela 5 utställningar, med 3 nya konstnärer och 2 som redan har visat hos mig, Allen Grubesic och Johan Thurfjell. Det blir en intressant säsong, med måleri, video och installationer.

Intervju med filosofen Sven-Olov Wallenstein

För lite över en månad sedan började vi på SARTS intervjua personer vi tycker är intressanta. Intervju nummer två är med filosofen Sven-Olov Wallenstein. Wallenstein är född 1960, och år 1980 började han läsa på Stockholms Universitet, hans intressen har alltid varit konst, litteratur och filosofi. Numera är han lärare på Södertörns Högskola, och han är chefredaktör för SITE Magazine. Wallenstein är sannolikt Sveriges mest respekterade filosof.
--------------------------

Rikard Ekholm: Du är chefredaktör för SITE Magazine, du är lärare på Södertörn, du är anställd på KTH som forskare, du översätter böcker och du skriver egna böcker. Det första jag tänker är - hur hinner han! Hur hinner du egentligen - är ditt jobb också ditt intresse?

Sven-Olov Wallenstein: Ja, det får man väl säga. Om jag skulle stanna upp och tänka på allt jag har att göra skulle det hela bli omöjligt att utföra. Fast å andra sidan griper många saker in i varandra, de kastar ljus över varandra etc, och ju mer saker och ting hänger ihop desto roligare är det. Men, sure - I love working...

RE: Du har stor erfarenhet som tidskriftsmakare, (KRIS, Material, SITE). Om du jämför förr (KRIS och Material) med nu (SITE) - har motståndet mot det som skrevs/skrivs i dessa, förändrats?

SOW: Absolut. Idag finns inte mycket motstånd, i alla fall inget som är värt att bry sig om. Nu gäller det att komma vidare.

RE: Komma vidare – vad menar du?

SOW: De flesta strider är idag i grunden avklarade, även om det finns en del som fortfarande protesterar, och nu är frågan hur vi ska bygga vidare på det som etablerats. Det vill säga att vi måste visa på den nya kunskap som de filosofier som introducerats faktiskt kan alstra.

RE: Om man bläddrar i gamla KRIS så introducerades på sätt och viss mycket av det som idag är normaliserat, Derrida och Blanchot är två exempel. Eller om man läser Material så tänker jag på intervjun med Ulf Linde, en person med sådana idéer är svår att lokalisera idag. Om man ser på SITE - framstår den då i en allmän och offentlig debatt som lika opportunistisk som sina föregångare, eller har den typen av texter idag fått en normaliserad plats?

SOW: Opportunistisk, nej det tror jag är fel ord. Vi har inte tänkt så mycket på hur vi ska passa in, vilka vi är med/mot etc, i alla fall inte med SITE, tidigare var vi mer angelägna om sådant. Nu handlar det snarare om att tänka efter vad man själv vill göra, oavsett vad andra håller på med. Att vi är tvåspråkiga gör också att vi tänker mer i ett internationellt sammanhang, och vi använder tidningen för att komma i kontakt med forskare, kritiker, curators etc som inte har nåt direkt med Sverige att göra. Flera av redaktörerna bor inte i Sverige, så upptagenheten vid svenska kultursidor o dyl har av naturliga skäl tonats ned, vilket jag ärligt talat tycker är skönt.

RE: Du översatte för cirka ett år sedan Kants tredje kritik - det tog ungefär 200 år innan den kom på svenska. Du översätter nu "Phänomenologie des Geistes "till svenska - varför dröjer det så länge innan dessa filosofiklassiker kommer på svenska?

SOW: Liten bokmarknad, förlag utan pengar (de små alltså, de stora struntar i allt kulturellt ansvar). Framför allt frånvaron av akademiska förlag, som ju t ex i USA står för utgivningen av allt väsentligt. Men det börjat faktiskt bli bättre, de sista tio åren har varit en explosion av översättningar. Jag tror att det inte kan bli så mycket bättre inom ett litet språkområde om det inte sker underverk.

RE: Jag lyssnade på ditt föredrag på Arkitekturmuseet för någon månad sedan när du talade om din senaste bok "Den moderna arkitekturens filosofer". Någon i publiken undrade när du skulle ge dig in i den samtida debatten, och då ha åsikter om byggande, planering etc. Du svarade då, ungefär, att du inte var så intresserad, att det som sades skulle kunna reduceras till någon slags ideologiproduktion - och att du inte ville det. Kan du utveckla det? Att översätta Kant blir väl i viss mån också en slags ideologiproduktion? Du rör dig på ett Bourdieuskt fält och dina handlingar och åsikter stöts mot andras...

SOW: Visst, jag menade bara att jag inte direkt ville engagera mig i dagsaktuella debatter (Slussen typ...) om jag inte kände att jag hade något intressant att säga. Det finns så många som redan ropar högt om allt det där, och det finns ett värde i att någon har ett annat perspektiv. Jag kommer att arbeta med ett forskningsprojekt om socialdemokratin, staten och den svensk modernismen framöver (med början i sommar), och även om det är historiskt orienterat kommer det säkert att ha en hel del kopplingar till svensk samtid. Vi får se helt enkelt, jag lämnar allt detta öppet. Mycket av detta är också saker jag håller på att sätta mig in i just nu, så jag vill inte säga så mycket innan jag fått mer kött på benen.

RE: Som betagen läsare av skriftserien Kairos böcker - undrar jag om du ska delta i någon fortsatt utgivning. Böcker som, del 1 "Konsten och konstbegreppet" och del 3 "Från 60-tal till cyberspace", där framförallt amerikanska texter som spelat en stor roll inom konsten översätts till svenska, är uppenbarligen fantastiska böcker. Får vi se fler av den sorten?

SOW: Jag är redaktör för nästa volym av Kairos (utkommer i maj), som är en uppdatering av vol. 3 med en hel del nya texter och ett nyskrivet förord. Titel: "Minimalism och postminimalism". Till hösten ska jag troligen göra en volym om konceptkonst i samma serie.

RE: Vad är dina nästkommande projekt?

SOW: Om 1-2 veckor startar SITE bokförlag, första boken ut är min översättning av Giorgio Agambens "Undantagstillståndet". I maj kommer också min nyöversättning av Heideggers ”Konstverkets ursprung” på Daidalos. Till hösten är det ju Hegel-översättningen, en till bok om arkitektur och filosofi (band 1 alltså, som ska behandla perioden från antiken till Hegel), och ännu fler saker, översättningar, antologier etc, som fortfarande hänger i luften och - ja, du ser... det är helt sinnessjukt.... Sömn är en överrskattad sysselsättning, helt enkelt.

RE: ”Konstverkets ursprung” översattes 1987 till svenska av Richard Matz – varför nyöversätta den?

SOW: Texten i översättningen är väldigt arkaiserande, och har en lite märkvärdig ton. Eftersom det är en text som många börjar att läsa för att ta sig in i Heidegger – jag använder den själv ofta i undervisningen - så tyckte jag det var viktigt att den inte ska vara mer egendomlig på svenska än vad originalet faktiskt kräver. Jag påpekade det för Daidalos och de frågade om jag vill nyöversätta den.

RE: Du har aldrig blivit klar med din avhandling, vad handlar den om?

SOW: Den är i praktiken klar sedan tio år, men jag är nu inte särskilt nöjd med den. Den behandlar Heideggers konstfilosofi, bland annat i förhållande till Kant, Nietzsche och Hölderlin. Den är som ett gammalt kråkslott med tinnar och torn, fullt av konstiga påbyggnader som vilar på helt murkna fundament. Det krävs en omfattande restaurering, men jag har gott hopp om att även denna märklig skapelse en dag ska bli färdig.

forts på Var finns konstkritiken?

Jag har fått svar från SvD på mina frågor och det publiceras här:

Mina frågor:

Tycker du att konstkritiken i dagspressen idag håller en hög nivå och att det står i förhållande till det utrymme som den får?


Ni har under sektionen kultur/nöje på SVDs hemsida ett antal olika kategorier, film, skivor, böcker, scen, krog och mat, men ingen kategori för konst. Är detta ett medvetet val och i så fall vad är det som gör att konsten inte får lika stort utrymme som t ex en krogguide?


Kan man lägga ansvaret för att föra fram konsten i media hos någon enskild grupp t ex tv, dagspressen, konsttidskrifter eller annan media?


Är utbudet av konstkritik och debatt om konst i dagspressen styrt av det intresse för konst som finns hos läsarna?

Svaret från Marianne Nilsson, SvD:

"Jag kan bara svara för den del av materialet som läggs ut på hemsidan. Webben är i detta fallet inget annat än ytterligare en publiceringskanal. Vi återanvänder bara papperstidningens material och har inga som helst resurser att utöva egen kritikerverksamhet. De mer filosofiska spörsmålen angående konstkritik måste alltså kulturchef Werkelid eller någon annan av papperstidningens kulturansvariga svara på.

Konstrecensionerna finns faktiskt på webben, men man måste söka dem via sökfunktionen svd.se/sok. Där kan man tex välja kategori Kultur och en vecka bakåt om man vill hitta det senaste. Man kan också fritextsöka, tex på konstnärsnamn eller galleri. Det är en automatiskt arkiverad text från papperstidningen som då kan nås. Dessa texter är inte bildsatta. Man kan också hitta konstrecensionerna i pdf-tidningen, som ju visar sidorna som de ser ut i papper, med alla bilder.

Vi bearbetar inte konstrecensionerna för webben i dagsläget (=bildsätter inte, lägger dem inte i speciellt arkiv). Skälet är delvis upphovsrättsligt (copyrighten för bilderna av konstverken) och personellt (vi är få på webbredaktionen.). Men frågan lever hos oss och det är inte omöjligt att vi får möjlighet att bygga upp ett arkiv likt de övriga (film osv) men något beslut är inte fattat."

Jag väntar fortfarande på svar från Carl-Otto Werkelid som är kulturchef på SvD för att få mer fullständiga svar på mina frågor.

Var finns konstkritiken?

Det har pratats om den svenska konstkritikens fall både när det gäller kvalitet, inflytande och status. På NU-Es hemsida kan man läsa att kritiken blir populistisk när DN frågar Gunnel Wåhlstrand hur det känns att vara en stjärna på uppgång efter den uppmärksamhet hon fått i modetidningen Bon. Är denna pågående popularisering en negativ trend, ett sista försök att rädda en kritik dömd att dö ut? Kanske, men samtidigt måste man tycka att det är positivt att konsten får uppmärksamhet utanför det traditionella etablissemanget när detta inte räcker till. Ett tydligt tecken på konstkritikens minskade betydelse och status är att det inte ens går att söka efter konst bland SVDs recensioner på deras hemsida. Kategorierna man har att välja mellan på deras kultursida är: film, skivor, scen, böcker, krog och mat. Var är konsten? Att inte ens ägna en del av hemsidan åt konst är under all kritik och talande för den brist på intresse för konst som finns i dagspressen.
DNs hemsida stoltserar med en konstkategori under avdelningen recensioner. Något annat vore konstigt när det trots allt är sveriges största dagstidning det rör sig om. Personligen tycker jag tyvärr inte att DNs konstsida är intressant som annat än en vägledning till vilka utställningar som kan vara värda att se just för tillfället. Man blir inte direkt entusiasmerad och jag har svårt att se hur inte redan konstintresserade lockas till att se konst genom att läsa DN.
På internet finns Konsten.net under ledning av Anders Olofsson som också är redaktör på tidningen Konstperspektiv. När man läser Konsten.net känner man att det finns ett engagemang och en vilja till att förmedla. Problemet med Konsten.net, och för övrigt också SARTS och andra internetbaserade media, är att den inte når ut till dem som inte aktivt söker konstrelaterad information. Jag tror att det är i dagspressen, tv och radio som konsten måste synas och höras. Alternativet i dagens medisasamhälle är nog tyvärr en ökad marginalisering av den samtida konsten och därmed en minskad relevans för konstkritiken.




Med anledning av mitt inlägg har jag mailat Carl-Otto Werkelid som är kulturchef på SVD och ställt honom några frågor. Han har ännu inte svarat men när (om) han svarar lägger jag upp det på SARTS.