Är detta början till slutet?

Hayley Atwell är fantastisk som Peggy Carter i långfilmen Captain America (2011) -- men hur bra kommer nya tv-serien om henne att bli på tv-kanalen ABC? Produktionen, proffsigheten kommer garanterat inte vara lika stor som i filmen.

Superhjältar på film – är en sak.
Superhjältar – på tv en annan.

Risk för inflation.

Marvels och DC:s superhjältefilmer är kanonproduktioner.
TV-produktionerna? Not so much.

Men tv-utbudet som bygger på serietidningar ökar.

Klart sedan tidigare att Netflix producerad fyra tv-serier:
Iron Fist and Luke Cage 
Jessica Jones
Daredevil
The Defenders

ABC förnyar inför nästa säsong:
Marvel's Agents of SHIELD
Och satsar på:
Agent Carter

CW har:
Arrow
Och kommer också producera:
Flash
iZombie

NBC:
Constantine

Fox:
Gotham

Är detta början till slutet?

Bara en dag kvar!

Bucky och Captain America. Bild: Paolo Rivera.

Bara en dag kvar innan Captain America: The Winter Soldier har premiär.

Mmm.

En vecka kvar -- och en påminnelse

Captain America i samtal med Spider-Man. Från Amazing Spider-Man #537, text Michael Straczynski, bild Ron Garney.

I dag är det en vecka tills filmen Captain America: The Winter Soldier har premiär. Enligt uppgift ska det vara den bästa filmen hittills från Marvel Studios. Återstår att se hur det är med den saken.

Får ibland frågan varför jag gillar Captain America så mycket. Är han inte bara en flaggviftande cowboy?

Så är det ju inte. Däremot står han upp för grundläggande mänskliga rättigheter, han är så mycket upplysningsmänniska som en superhjälte kan vara. Citatet ovan säger ju en del, skulle man kunna säga.
Är inte detta en påminnelse om något väldigt viktigt?

Holiday - en sådan film!

Filmen Holiday (1938) med Cary Grant och Katharine Hepburn, en sådan otroligt insiktsfull, rolig och välgjord film. En av mina favoriter, rekommenderas till alla godhjärtade själar.

Cary Grant blir kär i ung kvinna, som har en fri och lite galen syster, Katharine Hepburn...

Ja, det räcker väl egentligen som sammanfattning av filmen. Ett fantastiskt spektakel om samhällsnormer, romantik och klass.

Holiday (1938). Regi: George Cukor. Filmen bygger på pjäsen med samma namn av Philip Barry.

Katharine Hepburn och Cary Grant. 

Katharine Hepburn, Doris Nolan, Cary Grant och Henry Kolker.

Cary Grant och Katharine Hepburn.

Filmen var väldigt bra - middagen riktigt god

Thor: The Dark World är en riktigt bra film, i sin genre, som det heter.

Mycket sevärd.

Hade glädjen att se filmen tillsammans med Karl Nyberg, som hade den goda smaken att bjuda mig på middag efter filmvisningen.

En sann gentleman.

Den första Thor-filmen såg Kalle och jag i Uppsala när den kom, under liknande glädjeladdade omständigheter.

En annan sak. Kom ihåg att alltid ha koll på rosetten!

Filmen ser oförskämt bra ut

I morgon är det dags, Thor 2, eller Thor: The Dark World har Sverigepremiär.

Klart att man är på plats. Den första Thor-filmen kom som en positiv överraskning. Och nya filmen ser mycket lovande ut -- för oss som har intresset, ska man kanske tillägga.

Thor och halvbrodern Loki kramas. Postern är en mash up mellan två originalpostrar, en där Thor kramar sin flickvän, och en där Loki ensam råder.

Woody Allens nya: Blue Jasmine

 

Blue Jasmine, Woody Allens, kommande film, har premiär i Sverige 23 augusti. Trailern kom för någon dag sedan och det hela ser ju riktigt intressant ut. Det är alltid spännande att se vilka skådespelare Allen samlar för en ny film. I Blue Jasmine sammanstrålar flera av mina personliga favoriter, som Cate Blanchett, Sally Hawkins (som jag första gången såg i Mike Leighs underbara Happy Go Lucky), Alec Baldwin och Andew Dice Clay. Att den sistnämnda är med är intressant, han är ju trots allt mest känd för att ha spelat huvudrollen i The Adventures of Ford Fairlane (1990), en film med en helt annan ton än den som visas i trailern här. Blue Jasmine påminner en gnutta om Linje Lusta -- men någon ren efterapning är det säkert inte. Ska bli spännande att se.

A Most Wanted Man: Le Carré

Äntligen har trailern för filmen A Most Wanted Man anlänt.
Eftersom jag är ett fan av både Anton Corbijn - filmens regissör - och John Le Carré - författaren till boken som filmen bygger på - har jag höga förväntningar på filmen.
Har läst boken, vilken problematiserar samtida underrättelsetjänsters arbete av det så kallade kriget mot terrorismen. På så vis är boken en slags uppdatering av Le Carrés tidigare böcker som problematiserade det så kallade kalla kriget.
Corbijn har tidigare gjort filmerna Control (2007) - om Ian Curtis och Joy Division - och The American (2010) - med George Clooney som hitman.
Båda dessa filmer bjöd på underbart hantverk, och Control rörde mig mycket.

Men den nya trailern här berör mig inte. Rätt tråkig klippning och Philip Seymor Hoffmans tyska känns ovanligt larvig. Det unika med berättelsen kommer inte riktigt fram.

Kommer naturligtvis att sitta bänkad på premiärkvällen, men redan nu känner jag mig lite besviken. Å andra sidan kan man ju säga att det rätt intellektuella material som boken erbjuder kanske inte sammanfattas så bra i en filmtrailer. Ger inte upp hoppet än.

Allt klär en skönhet ... eller?

Allt pryder en skönhet ... eller? I så fall hade ju Sean Connery - mer känd som en av de absolut snyggaste männen i världshistorien - passat alldeles utmärkt i denna korta mysoverall i frotté. Men det gör han inte riktigt. Nåja. Han är väl så snygg som man kan vara i playsuit, som den kallas på engelska. Bilden kommer förövrigt från Bondfilmen Goldfinger (1964).

The Story of film - spännande, men...

I lördags visade Svt första avsnittet (av 15) av Mark Cousins uppmärksammade The Story of Film: An Odessey. Även om avsnittet gav en utmärkt introduktion till filmens historia med betoning på tekniska innovation och berättartekniska knep, fanns där något som irriterade mig.

Cousins vill peta hål på Hollywood, det märks inte minst i hans ton och hans ordval, han blir lite snäsig och raljerande när han talar om stora amerikanska filmproduktioner. Kritik av stora mäktiga Hollwyood är bra och nyttig, tror jag, särskilt för dem som inte ser mycket annat än blockbusters. Kanske kan något annat locka dem här, men å andra sidan, vem attraheras av den arrogans Cousins ibland hemfaller åt? Bäst var Cousins när han visade scener ur D. W. Griffiths The Birth of a Nation (1915) och diskuterade hur obehaglig den är på så många sätt. Det gjorde han mycket bra.

Cousins vill å ena sidan klanka ner på storfilmsproduktioner, galej och storvulenhet, och vill å andra sidan lyfta fram det alternativa, subversiva och nedtonade. Knappast en särskilt överraskande dragning hos en filmentusiast.

Men varför ska den ena sänkas och det andra höjas? Kan det inte finnas fantastiska saker inom båda världar, eller måste det ena tryckas ned för att det andra ska komma upp? Tveksamt, minst sagt.

Cousins största snedsteg kom redan i inledning då han berättade för oss att filmen Casablanca (1942) inte är en klassiker. Anledningen? Den är för romantisk. Istället menar han att den japanska filmen Record of a Tenement Gentleman (1947) är en klassiker - eftersom den är mer stillsam, lugn och använder sig av visuella mönster som för tankarna till klassisk tid.

Men varför kan inte båda filmerna vara klassiker? Klart de kan, på lite olika grunder. Men för dem som bara kan tänka i dikotomier - det ena eller andra - blir det svårt. Tack och lov att man är mer upplyst än så. Bland romantiska filmer är Casablanca tveklöst en klassiker, att påstå något annat är rent struntprat.

Kanske försöker Cousins vara provocerande. I mina ögon blir han här mest larvig. Återstår att se var odysséen tar oss i nästa avsnitt.

 

Mark Cousins tycker inte att Casblanca är en klassiker...

Hahahaha!

Det tog sju år: The Wind That Shakes the Barley

Cillian Murphy i rollen som Damien O'Donovan strider för Irlands självständighet i Ken Loachs The Wind That Shakes The Barley (2006).

 

Av någon anledning tog det mig sju år innan jag såg Ken Loachs Guldpalmenvinnare The Wind That Shakes The Barley. En fantastisk film om striderna mellan, först irländare och britter, och sedan irländare sinsemellan, under åren efter första världskriget.

 

Krig är ett helvete och drabbar mödrar, barn, fäder, fruar ... fy fan.

 

Rekommenderas varmt till alla dem som precis som jag väntat allt för länge med att se filmen.

Otäck, vacker, gripande - och med en budget som borde få Utbildningsradion att skämmas. Bedårande vacker sitt ämne till trots.

 

I rollerna: Cillian Murphy, Pádraic Delaney, Liam Cunningham, Orla Fitzgerald, m fl.



Kan det här vara världens största pojkäventyr någonsin?

Pacific rim regisserad av Guillermo del Toro, svensk premiär 2 augusti. Kommer sitta bänkad på premiären med ett stort leende. Helt säker.

Lite svårt att sätta ord på det trailern visar - någon slags kombination av Godzilla, Alien och Transformers? Ser mycket, mycket roligt ut. Frågan är om del Toro för första gången kommer att lyckas kombinera den hollywoodska storskaligheten med hans egen mycket personliga stil. del Toros allra bästa film hittills är ju Pans Labyrint, en känslig film om oroligheterna i det fascistiska Spanien som skildrar hur en liten flicka löser mardrömmen genom att fly in i drömmarnas värld. Hellboy och Hellboy II är förvisso bra filmer, men de lever inte riktigt upp till (serietidnings)förväntningarna. Håller tummarna för Pacific rim.

Om två TV-serier i UNT

Skriver om The Newsroom och Elementary i UNT Kultur - läs HÄR.
Jag tillhör Aaron Sorkins fans, han som skapat både The Newsroom och Vita huset, och även är Oscar-belönad för manuset till Social Network.

Den allra bästa texten efter den första debatten mellan Romney och Obama i förra årets presidentrace skrevs av Sorkin. Hans kommentar publicerades i New York Times (så klart) och Sorkin lät Obama möta den fiktive presidenten Jed Bartlet från Tv-serien Vita huset - och Obama blev uppläxad på ett mycket konstruktivt och samtidigt något nedgörande sätt. Obama gick därifrån stärkt -- och se sedan hur det gick i valet...

Vill Winding Refn något?

Nicolas Winding Refn är snart tillbaka med en ny film - Only God Forgives. Och återigen spelar Ryan Gosling huvudrollen. Precis som i Refns tidigare film, Drive.

Jag tillhör dem som fascinerades av Drive, men kanske tyckte jag inte att den var riktigt så magisk som de flesta av mina vänner tycker.

Vad vill egentligen Winding Refn med Drive? Oklart, tycker jag. Det är en oerhört våldsam film, som tycks skildra den kriminella världen på ett realistiskt sätt. Men gör den verkligen det? Och vad ger filmen, finns där någon sensmoral?

Nja. Jag tror att kärleken till Drive beror på något mycket enklare, nämligen filmens höga estetiska värde. Filmen är oerhört snygg, ofta till och med vacker, även under de brutala våldsscenerna. Vilket är rätt problematiskt egentligen. Det tycker i alla fall jag.

Men visst finns det något bortom det sköna, i filmen utspelar sig ett spännande samspel mellan Goslings karaktär, och en kvinna han träffar, spelad av Carey Mulligan, samt hennes son. Där finns något intimt och djupt mänskligt. Men räcker det? Jag är inte så säker.

Jag ska se om Drive innan Only God Forgives har premiär.
Nedan filmens trailer:


Gosling är ofta intressant att se, tycker jag. Men efter att ha sett den här trailern, är det Kristin Scott Thomas jag verkligen ser fram mot att se.

Star Wars - Star Trek i UNT

HÄR skriver jag om Star Wars och Star Trek - och om hur de genomsyrar det amerikanska samhället hela vägen till Vita huset.

En artikel på samma tema på Spinoff finns HÄR.

Här visar Obama att han är ett Star Trek-fan - tillsammans med Nichelle Nichols från Star Trek: The Original Series.

Om TV-serien Arrow i UNT

HÄR skriver jag om TV-serien Arrow som går på Kanal 5 på tisdagar. Jag följde serien när jag var i USA och såg de flesta avsnitten där. Arrow är riktigt bra -- men naturligtvis inte en lika snygg och genomarbetad produktion som flera av de senare årens superhjältefilmer. Men man ska naturligtvis inte räkna med det heller -- Arrow är ju ändå en TV-serie. Vad skulle det kosta att göra en TV-serie lika snygg och genomarbetad som till exempel The Dark Knight Rises? Det går bara inte. Arrow är sevärd -- i väntan på att superhjältesäsongen drar igång på bio i slutet av april med Iron Man 3.

Kan det vara sant?

Man of Steel - trailer.

Ur-superhjälten, Superman blir film igen - för femte gången sedan 1978.
Även om Superman Returns regisserad av Bryan Singer är en bra film i sig är den inte en bra Superman-film. Karaktären Superman är nämligen inte sådan som han ska vara. Det är lätt att bli knusslig när det kommer till en så ikonisk och historiskt viktig karaktär som Superman, åtminstone om man, som jag har, följt karaktärens vindlande historia.

Filmen Man of Steel kommer i sommar, 26 juni för att vara exakt. Och att döma efter trailern ovan kommer det att bli en existentiell historia, och det är bra, tycker jag. Men vad vore en film om Superman utan överdådiga hjälteinsatser? Därför blir jag glad att läsa den HÄR rapporten på Slashfilm.

Jag citerar:

Imagine a Nolan story with Snyder effects/action

It’s the best movie of the year.

There’s TONS of action with Superman kicking all kinds of ass in his suit.

The cape is CG’d most of the time so it can look awesome.

They have intentionally left out most of the the Super action in trailers to save it.

It’s not nearly as dour and serious as the trailers suggest.

The movie is complete, minus the 3D post-conversion, which is currently taking place

Kan det vara sant? Kommer filmen att bli så här bra?

Man of Steel är regisserad av Zack Snyder, som har ett gediget intresse för "comics" och som redan gjort två "comicbook movies" 300 (som bygger på Frank Millers serie med samma namn) och Watchmen (som bygger på Alan Moores och Dave Gibbons serie med samma namn). Båda är mycket bra i sin genre. Snyder har förvisso gjort den mycket märkliga och dessutom mediokra Sucker Punch, men den har jag förlåtit honom för. Jag hyser stora förhoppningar inför Man of Steel.

I rollerna: Henry Cavill, Amy Adams, Michael Shannon, Russel Crowe, Diane Lane, Kevin Costner, Laurence Fishburne m fl.

Producent: Christopher Nolan.
Manus: David S. Goyer.

Får den dig inte att le...

"Was I deceiv'd, or did a sable cloud
Turn forth her silver lining on the night" John Milton

David O. Russels Silver Linings Playbook med Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Robert De Niro m fl. är en alldeles fantastisk film. Topp! Aldrig har väl en romantisk komedi varit så märkvärdigt udda och samtidigt så självklar. På många sätt är filmen som en Wood Allen-film - pratig och rolig - fast här är varje karaktär mer eller mindre komplett galen - bokstavligen talat.

Får den dig inte att le är det något fel på dig. Så är det bara.

Filmen var slut

När jag gick ut ur biosalongen och vände ut i korridoren såg jag en liten pojke titta fram runt hörnet. Det var ungefär tio meter mellan honom och mig, han kan inte ha varit mer än fem år. Vad gör du uppe så här sent, tänkte jag. Klockan var över elva. Pojken såg pigg ut där han stod i sina små jeans och en liten röd tröja. Han väntade nog på sina föräldrar, tänkte jag. Han såg förundrat mot mitt håll. Filmen var slut. När jag närmade mig honom sträckte han ut handen, inte rakt fram, men lite uppåt och åt sidan. Han ville göra "high five". Som tur var reagerade jag snabbt och klatschade till hans lilla hand medan jag passerade honom. Fast det kändes som jag kanske slog till lite hårt, så jag skrattade till lite för att betona det roliga i det hela. Han skrattade också. Han var glad. Filmen var ju slut.

Jag har kommit fram till att han inte är ledare

Paul Thomas Andersons The Master är en fantastisk film av en anledning: Joquin Phoenix i rollen som Freddie Quell. Phonix är ett geni. Men desto mer jag tänker på det ju mindre övertygad är jag om att jag - eller någon - skulle låta mig/sig duperas och följa Philip Seyomr Hoffmans karaktär, Lancaster Dodd. Dodd anses vara modellerad efter Scientologiskaparen Ron L. Hubbard - som ju väldigt många har valt att följa. Detta slår mig när jag ser The Daily Show med Jon Stewart och där Stewart efter ett kort klipp där Dodd presenterar sig i filmen, kommenterar "I will follow you". Visst, han skämtar, men ändå -- Seymor Hoffman har för det första inte en chans gentemot Phoenix som bokstavligen blåser bort Seymor Hoffman från duken. Och för det andra, nej, Seymor Hoffmans Lancaster Dodd är inte den enigmatiske ledare som lyckas trollbinda alla dem som han borde trollbinda. Jag förstår och respekterar den lilla magi som gör att en personlig relation kan blomstra och på det sättet är det inte ett problem att Dodd och Quell tycks, liksom, älska varandra. Det är skapandet av rörelsen jag inte köper. Seymor Hoffman gör helt enkelt inte så bra ifrån sig som han borde. Men det gör å andra sidan inte sådär förfärligt mycket, eftersom The Master är en väldigt, väldigt bra film.