Studenterna till Moderna och Kulturhuset

När jag i går tog A-studenterna på estetiken från filosofiska institutionerna vid Uppsala universitet till Moderna Museet och Kulturhuset i Stockholm, såg jag möjligheterna.

Vi hade förmånen att få en utmärkt visning av Anders Karnell. Jag har känt Anders sedan tiden jag arbetade på Moderna, från 2004 - 2006. Han skriver bland annat i Nöjesguiden och är nog den bästa visaren av dem som arbetar mer regelbundet på museet.

Anders gjorde ett rätt avgränsat urval och pratade längre och mer ingående om några enskilda verk. Det är så viktigt - och så ovanligt - när någon verkligen lyckas att levandegöra konsten.

Studenterna var mycket intresserade, jag fick ett mycket gott intryck av dem.

För egen del var det extra roligt att kunna spendera så lång tid på museet, jag fick chans att prata med flera kompisar, bland annat Mark och Johanna, och även lite med Karl-Oskar. Bra gäng.

Hann även hälsa kort på alltid glade Daniel Birnbaum.

Sedan tog vi oss till Kulturhuset där Karina Ericsson Wärn, som jag ju känner sedan några år, hade vänligheten att ge en elegant och kärnfull introduktion till huset och även till den verksamhet som just nu är under förändring. Mycket spännande kommer att hända där.

Fördelen med estetikämnet är ju att de konstfilosofiska teorierna allra oftast går att diskutera - ska diskuteras - i relation till konst som faktiskt finns att ta del av. Och jag ser ju hur viktigt det är att på plats på museer och konsthallar diskutera och förstå det som finns på plats.

Alltför ofta blir estetik - eller konstfilosofi - något abstrakt och i värsta fall också kanske dammigt.
Det är synd och helt onödigt. Mer undervisning borde ske på plats med konst som går att ta del av.

DN och Konstperspektiv recenserar

Två recensioner har publicerats av Lars O Ericssons Tanke och temperament (Orosdi Back), boken jag är redaktör för.

Ingen av recensionerna finns tyvärr på nätet. Recensionen i DN publicerades torsdagen 28/11 och Konstperspektivs recension publicerades i nya numret som kom fredagen 29/11.

Fint att se att recensionerna har börjat komma.

Danto har avlidit -- men inte i Sverige...

Arthur C. Danto har avlidit - faktum är att han dog redan fredagen 25 oktober, 89 år gammal.
Men ingen svensk tidning överhuvudtaget har uppmärksammat detta.

Inte Dagens Nyheter.
Inte SvD.
Inte Expressen.
Inte Aftonbladet.
Inte GP.
Inte Sydsvenskan.
Inte UNT.

Däremot i Norge har Klassekampen och Dagbladet uppmärksammat hans gärning.

Senast Danto nämndes i en svensk dagstidning var i Aftonbladet 13 oktober. Men då mer i förbigående. Det är nämligen så att den beläste David Bowie har Dantos bok Beyond The Brillo Box på sin 100 topp-lista av böcker.

Men det måste sägas. Danto är en av vår tids allra viktigaste konstfilosofer, men alltså inte ett ord om denne filosof i svensk press. BEDRÖVLIGT. Det hade ju naturligtvis varit mycket påpassligt om någon eller några passade på att uppmärksamma honom nu.

Tystnaden säger något om svenska kultursidor i dag; kompetensen, viljan och den tid som finns för eftertanke.

Läs om Danto i New York Times.

Säljer som smör ... typ

Trots att det är nästan ett år sedan jag disputerade har två nyligen har hört av sig och undrat om det går att köpa min avhandlingen i Estetik med titeln Identical, But Still Different: On Artistic Appropriation In Visual Art, framlagd vid filosofiska institutionen vid Uppsala universitet. Det går naturligtvis alldeles utmärkt. Den kostar 25 Euro eller 250 kronor.
Klart det är roligt när någon vill läsa.

Ny professor i Estetik

Estetiken i Uppsala få ny professor: Elisabeth Schellekens-Damann. Hon är från Sverige men är, vad jag vet, helt och hållet skolad i England. Tidigare har Estetiken inte haft någon lärostol, men från och med nu är det inte bara Teoretisk och Praktisk filosofi vid Uppsala Universitets filosofiska institution som har var sin lärostol. Estetiken har en med.

Personligen tror jag att det kommer att bli ett stort lyft för estetiken att Schellekens-Damann kommer till avdelningen. Hon tillträder som lärostolsprofessor 1 januari 2014. Ska bli mycket spännande att se åt vilket håll hon styr kajutan. Säkert åt ett annat håll än den varit på väg tidigare - och det är ju med andra ord alldeles utmärkt.

Klart man lyssnar på...

...Martha Nussbaum som i kväll talar på Assembly Hall, University of Chicago.

Föreläsningen heter: The New Religious Intolerance: Overcoming the Politics of Fear in an Anxious Age.

Martha Nussbaum. En amerikansk professor i filosofi.

 

Att han var där

Wow, vilken grej, Jacques Rancière på Moderna - i går. Museet har äntligen blivit, inte bara en plats för utställningar, utan även en intellektuell arena där de allra - världens - mest begåvade får möjlighet att föreläsa och diskutera. Den viktigaste förändringen som Birnbaum genomfört sedan han tog över som överintendent. Helt klart.

Personligen hade jag hoppats på att Rancière och den diskussion som följde på hans inledande föredrag skulle dra mer mot samtiden. Men den nya bok han nu kommer med, Aisthesis, stannar så att säga 1940 - om jag förstod saken rätt. Han erbjuder där en rad fascinerande omläsningar av en rad konstverk och deras relation till konstens konfigurationer. Nåväl. Jag ska läsa den innan jag säger något mer om den.

Rancière på Moderna. Till höger om honom, utanför bilden, sitter Sven-Olov Wallenstein och Kim West, som ställde en rad initierade frågor.

Åt rätt håll, tror jag

I nästa vecka deltar jag på en workshop i estetik som hålls vid filosofiska institutionen vid Uppsala universitet. Det ska förhoppningsvis bli spännande. Förra året vid den här tiden hölls en liknande workshop vid institutionen med gäster från de nordiska länderna. Då fick jag positiv och mycket givande kritik av en finsk professor på det föredrag jag höll. Hur det går den här gången är naturligtvis svårt att säga. Ris eller ros? Varken eller? Jag skriver nu på mitt föredrag, om immateriella och materialla egenskaper, vilka jag också diskuterar i min avhandling under arbete.

---

I morgon fredag ska jag även hinna se en utställning, som jag ska skriva om. Jag återkommer med länk.

---

Jag väntar fortfarande på att den intervju jag för mer än en månad sedan gjorde med Daniel Birnbaum ska publiceras. Enligt uppgift ligger den hos någon slags överredaktör och som grädde på moset sägs han vara ledig...nåväl...jag hoppas den publiceras snart. Det är upp till redaktörerna när, men jag ser ändå helst att texter jag skrivit publiceras ganska snabbt, då de ofta bär på en viss aktualitet.

---

Jag fick i dag ett positivt besked från Lars O Ericsson angående arbetet med boken. Jag återkommer om det, när jag har mer att berätta. To be continued...

Lars O berömmer filosofiska institutionen...

...och konstaterar att yttrandefriheten inte har något pris.

Säger ju det - Lars O Ericsson bör skriva mer. Läs HÄR.

Föreläsningen är avklarad - till slut!

Då var det över. Lars Vilks har genomfört sin föreläsning på Uppsala Universitet, ”En uppdaterad version av föredraget: Konsten kan i själva verket inte vara annat än våld, grymhet och orättvisa: Yttrandefriheten och konsten - rondellhunden som konstprojekt.” Det blev ett helt annat slags framträdande än när Vilks senast var på universitet, 11 maj.

Då: Jag hade ingen som helst tanke på att det hela skulle kunna möta något slags allvarligt motstånd. Säkerhetspersonal, polis och andra trodde uppenbarligen inte det heller. Alla vet hur det gick – Vilks blev överfallen och tvingades avsluta sin föreläsning.

Nu: Förberedelserna var helt annorlunda. Universitet var involverat vilket innebar möten med polis och ledning. Vilks kunde börja om – och avsluta sin föreläsning.

Naturligtvis har detta hängt över mig sedan i maj. Det var en stor sak att befinna sig mitt i och även om min sommar var alldeles bra har jag ofta tänkt på det som hände och på arbetet med att kunna genomföra föreläsningen.

Jag är mycket glad att det är över – att jag, universitet – ja samhället – visade att när det verkligen gäller då måste det fungera. Ingen ska på grund av hot och våld bli tvungen att avsluta en föreläsning på ett universitet. Kan man inte tala om sådana här saker på universitet, då kan man inte tala om det någonstans i samhället.

Om Vilks föreläsning finns mycket att säga. Men jag spar mina åsikter om den till en annan gång.

Vilks kommer på retur

Vilks kommer tillbaka till Uppsala universitet och avslutar sin föreläsning om konst och yttrandefrihet. Läs mer HÄR.
Texten nedan har jag skrivit tillsammans med filosofiska institutionens studierektor, Rysiek Sliwinski.
---

Filosofiska institutionen bjöd in Lars Vilks för att föreläsa om konst och yttrandefrihet (11 maj, 2010). Denna fråga är ett viktigt område inom den aktuella estetiska debatten både nationellt och internationellt. Estetik är ett av Filosofiska institutionens forskarämnen. Vilks är konstnär och filosofie doktor i konsthistoria och han bjöds in för att han är mycket kunnig inom området. Vilks lever under dödshot sedan han för några år sedan presenterade en teckning med titeln ”Profeten Mohammed som rondellhund”. Han har visat ett stort teoretiskt och konstnärlig intresse för vad som är möjligt att säga och göra i konstens namn. Det fria ordet är i dag, i ett globalt perspektiv satt under stor press. Det är högst relevant att Uppsala universitet öppnar upp för en diskussion om detta. Föreläsningen är öppen för allmänheten eftersom ämnet är aktuellt och viktigt och inte enbart berör universitetets studenter och anställda. Under föreläsningen kommer Vilks att visa egna och andras teckningar, fotografier och filmer. Dessa exemplifierar temat konst och yttrandefrihet.

Vilks föredrag var tänkt som nummer två i en serie av föreläsningar vars tema är konstens gränser. Serien startade med att filosofiska institutionen bjöd in Anna Odell under hösten 2009 att föreläsa om hennes radikala konstperformance ”Okänd, kvinna 2009-349701” vars innehåll hade lett till omfattande debatt. Odells föreläsning, där hon också visade dokumentation av sin konst, drog stor publik och omnämndes i positiva ordalag i media.

Den föreläsning som Vilks startade gick dock inte att avsluta på grund av att föredragshållaren attackerades under pågående föreläsning. Anledningen till att Vilks återigen är inbjuden är att han ska få möjlighet att avsluta sin föreläsning. Våld och hot ska inte hindra en föredragshållare som besöker Uppsala universitet att genomföra ett föredrag, inte minst då temat är just yttrandefrihet. Naturligtvis kommer åhörare på plats att få möjlighet att ställa kritiska frågor till Vilks, men först efter att han har avslutat sitt föredrag.

Rädd för gränser?

Vad är det som gör att "vi" är rädda för gränser?

En god vän sa att filosofi är ontologi - att reda ut vad som är vad.
Jag vet inte om jag håller med. Men jag säger inte heller emot. Jag kan inte göra en gränsdragning där.

Jag är helt för gränser. Det finns en rad prominenta filosofer som har försökt visa att vi inte behöver gränser. Och är det så, att en gräns inte tydliggör något, ja, då är inte jag för den "gränsen".

Det finns egentligen bara ett problem med att inte söka gränser. Det är när sökandet leder till att det uppstår ett självändamål att inte vara distinkt i tilltalet.

Man resonerar så här: "Eftersom vi ändå inte med visshet kan säga si och så om ditten och datten, finns det ingen anledning att anstränga sig. Det räcker med att vagt peka åt ett håll, visa på en rörelse."

Jag håller inte med därom. Jag tror att vi med mer eller mindre visshet kan säga något om något. Då måste vi - det är en skyldighet - att vara distinkt, att försöka fånga, klargöra och upplysa. Där ligger den ontologiska uppgiften, tror jag.

Äntligen! Danto om Warhol

För en tid sedan hörde jag att filosofen Arthur Danto hade skrivit en bok om Andy Warhol. Nu är det naturligtvis så att Warhol på ett eller annat sätt återkommer i Dantos konstfilosofiska böcker. Men den här boken skulle handla enkom om Warhol och dennes betydelse för konsten. Strålande!, tänkte jag.

Nu är det så att jag faktiskt har haft boken i min ägo i en månad och jag har börjat läsa, men ändå inte riktigt haft tid att fördjupa mig. Nu är det dags för det, och det ser så bra ut. Danto om Warhol, mmm, det är grejer det.

Vilks är inbjuden igen

Så här ser pressmeddelandet som jag tillsammans med studierektor Rysiek Sliwinski skrev och skickade ut i dag:

"Lars Vilks föreläsning om yttrandefrihet och konst kunde inte avslutas på grund av att föredragshållaren blev attackerad. Våld och hot ska inte tysta människor på universitet eller på andra håll i samhället. Filosofiska institutionen har därför beslutat att återigen bjuda in Lars Vilks att hålla föreläsningen. Han har accepterat inbjudan.

Under förutsättningen att säkerhetsansvariga på Uppsala universitet i samråd med polisen bedömer att föreläsningen kan genomföras under ordnade former, kommer den att hållas under hösten 2010.

Filosofiska institutionen vid Uppsala universitet"

Jag ringde Lars Vilks och frågade om han var intresserad av att komma tillbaka och avsluta sin föreläsning.
- You bet, svarade han.

Kommentar: Vilks i Uppsala

Under höstterminen, 2009, bjöd jag in Anna Odell så att hon kunde visa sin omdebatterade konstfilm, ”Okänd, kvinna 2009-349701” och berätta om den. Jag vet att samtida konst är krångligt för gemene man och jag ville ge studenter, anställda och intresserade utanför universitet möjlighet att faktiskt se filmen som alla pratade om vid den här tiden. Det brukar bli bra när man tar del av det man pratar om och Odell var på plats för att berätta och att svara på frågor. Jag tror inte att jag säger för mycket om jag kallar den föreläsningen för en succé. Det var fullsatt och stämningen var engagerad. Anna och jag diskuterade senare på kvällen dagens möte och vi var båda glada över att det hade gått så bra.

Det föll sig därför naturligt att se Odells föreläsning som starten på en rad kommande föreläsningar med tema samtidskonst – hur kan den se ut – vad är samtida konst? Jag är doktorand i estetik vid filosofiska institutionen och sådana frågor är en självklar del av arbetet. Att hålla i offentliga föreläsningar är däremot inget som är en självklar del av varje doktorands tid på universitet, men sådan är jag. Jag vill möjliggöra förståelse för konst även utanför det tämligen slutna seminarierummet. Tidigare har jag arbetat på Moderna Museet som värd och då mött publikens engagerade men ofta osäkra åsikter om konst. Jag har även arbetat både som vanlig reporter och som konstkritiker och har därför – i mina egna ögon – en viss känsla för hur man ska bygga broar mellan spetskunnighet och gemene mans allmänna intresse. Journalistens tillika kritikerns uppgift är delvis att förmedla.

Om Anna Odell var hösten 2009 års mest omtalade konstnär – vem kunde då vara intressant att lyssna till nu, våren 2010. Jag funderade länge, det finns en rad intressanta och viktiga svenska konstnärer. Jag kom att tänka på Lars Vilks eftersom att han sedan många år har varit intressant i mina ögon. Han är filosofie doktor i konstvetenskap, han är mycket intresserad av konstteori och han är aktuell med sitt pågående Nimis-projekt (Ladonien) och givetvis med den mycket omdebatterade bilden på Muhammed. Jag fick tummen upp av de som tar besluten på filosofiska institutionen. Det är inte bara att bjuda in, man måste ha klartecken. Sagt och gjort, Vilks bjöds in och han tackade snabbt ja till att föreläsa om yttrandefrihet och konst. Ett aktuellt och relevant ämne för inte bara filosofer och estetiker utan för oss alla, vill jag mena. Jag räknade med en stor publik.

Alla som följer den här bloggen vet förstås vad som hände. Vilks kommer till Uppsala universitet, Ihresalen, han startar sin föreläsning men blir attackerad. Föreläsningen bryts.

Vad ska man då säga om det? Jag citerar Uppsala universitets rektor, Anders Hallberg: ”Det är universitets uppgift att diskutera och debattera olika ämnen, även kontroversiella sådana. Det är därför mycket beklagligt att dagens arrangemang ledde till handgripligheter.”
Vilks föreläsning, under de tio minuter den hann pågå, såg mycket intressant ut. Vilks är konstteoretiskt kunnig, mycket påläst och en engagerad talare. Jag är mycket ledsen att föreläsningen inte kunde genomföras. Det är tråkigt att ett litet fåtal aggressiva med hotmetoder ska kunna styra vad som kan sägas på ett universitet. Så borde det inte få vara, tycker jag, men så var det i tisdags.

Artiklar om Vilks besök i Uppsala

I dag uttalar sig "Richard Ekholm" i Upsala Nya Tidning om Lars Vilks föreläsning i "Ihrensalen".

Slarvfel i snabba media får man räkna med. Läs artikeln av Sebastian Johans i UNT HÄR.

Läs även vad gratistidningen UppsalaTidningen skriver HÄR.

Läs vad Vilks säger om dagens föreläsning HÄR.

Lars Vilks föreläser i dag, kl. 16.15 i Ihresalen.

Därför bjuder jag in Lars Vilks

För det första. Det är inte jag som bjuder in Lars Vilks. Det är filosofiska institutionen, avdelningen för estetik, Uppsala Universitet, som bjuder in. Likväl är det mitt initiativ. Det är jag som har kontakten med Vilks.

Varför Lars Vilks? Saken är mycket enkel: Vilks är och har varit intressant under en längre tid, särskilt för den som är intresserade av att diskutera konstens gränser och vad som är möjligt att säga som konst.

Tisdag, 11 maj, kl. 16.15 i Ihresalen (Engelska parken) föreläser Lars Vilks.
Ämnet är yttrandefriheten och konsten - rondellhunden som konstprojekt.

Föreläsningens titel: "Konsten kan i själva verket inte vara något annat än våld, grymhet och orättvisa."

Det är en offentlig föreläsning - alla är välkomna!

Jag vill rekommendera ett antal artiklar som jag tycker ger en bild av receptionen av Vilks den senast tiden:
Thomas Anderbergs konstvinklade artikel i DN, "Lars Vilks i Andy Warhols fotspår".
Lars Vilks förklarande artikel i DN, "Jag siktar in mig på hela religionsfältet".
Lars Linders yttrandefrihetsvinklade artikel i DN, "Nödvändigt att försvara rätten att få vara dum".
Robert Stasinskis konstvärldsvinklade artikel i Expressen, "Vilken Vilks?".

Vilks skriver om besöket i Uppsala på Vilks.net: Ett glädjande besked från Uppsala.

För min egen del är jag glad över att Uppsala bröt dominoeffekten av inställda föreläsningar med Lars Vilks.

Länk till Uppsala universitets kalendarium.

Lars O Ericsson i Uppsala igen

Lars O Ericsson. I går var han i Uppsala. Föreläste på högre seminariet i estetik. Ämnet var arkitektur, svensk modernism ur ett ideologiskt perspektiv. Mycket intressant och lärorikt. Jag kan varmt rekommendera denna understreckare på samma tema ”Visionerna som gjorde funkisen svensk” av Ericsson, publicerad i SvD, 26 januari.
Jag är den förste som skriver under på att vad som sägs är viktigast. Hur det sägs är man dock inte bortskämd med. Därför var det extra spännande att se Ericsson som föreläsare igen. Det var länge sedan jag läste Konstfilosofi i Stockholm för Ericsson. Det kändes som att vara hemma igen. Ericsson vet hur saker ska sägas.
När vi efter seminariet tog ett par öl på en närliggande pub berättade Ericsson om sin bana på universitet. Hans allra första föreläsning höll han i maj 1968, mitt under ”brinnande” studentrevolt. När något inte passade studenterna slog de Maos lilla röda i bänken som protest. Säkert är Ericsson en bra föreläsare på grund av lång erfarenhet. Men det är inte hela sanningen. Hur många gånger ser man inte trötta och uttråkade föreläsare med lång eller kort undervisningserfarenhet? Det finns något annat hos Ericsson. Han är intellektuellt nyfiken och han vill nå fram. Så har han nog alltid varit, inbillar jag mig. Han är engagerad som person. Säkert är också det tilltal som man ”tvingas” till genom kontakt med media en aspekt i att tilltalet blir så öppet och samtidigt distinkt.
Jo, jag är vördnadsfull här, jag inser det. Jag ser mig själv som en person som ger beröm när jag tycker att någon förtjänar det. Saker ska sägas – bra saker. Tack för i går, Lars O.

Rubriken säger att Lars O Ericsson återigen är i Uppsala. Det var ett tag sen sist. Han gick tolkskolan här för...ja...en massa år sedan.

Intressant om klichén i dag

I dag höll filosofen Thorsten Johansson ett föredrag med titeln "Tolkning, klichéer, Fanny och Alexander och andra filmer" på estetikens högre seminarium. Det blev ett intressant och bra föredrag om användandet av klichéer.

Det slog mig att klichén präglar 2009 års mest hyllade film, Michael Hanekes Det vita bandet, en film jag fann bra, men inte så där extremt bra, som prisjuryn i Cannes fann den, eller den samlade globala filmkritikerkåren för den delen.

Det bör stå bortom allt tvivel att Det vita bandet bygger helt på klichéer, allt från karaktärerna som präglar historien, läkaren, läraren, prästen, barnen till en rad symboler, fågeln i bur, den döda fågeln, en återburen fågel i bur och så vidare.
Om man då tänker sig klichén som ett begrepp bärandes ett negativt värde, så innebär det att Det vita bandet är en usel film, eftersom den så till bredden är fylld av klichéer. Men nu är filmen knappast usel, tvärtom, men hur förklarar man då Hanekes klichéer som något annat än trötthet och lathet? Jo, genom att säga att han är medveten om klichéerna, spelar med dem. Nu är det förvisso så att jag inte helt köper denna förklaring då varenda dussinregissör från Hollywood till Bollywood använder klichéer helt medvetet. För inte är det en slump att klichéer återkommer i film efter film? Självfallet inte. Att tro det vore enbart snobbigt. De är lika medvetna som Haneke. Men ändå är det Haneke som är den hyllade kritikerälsklingen, varför?

Här måste man förstå receptionen utifrån en särskild sensibilitet som ger sig till känna i vurmen för en kulturell ton. Det går givetvis att sätta fingret på denna ton, det handlar en suggererad stämning skapad genom scenerier, klipp, ljud, språk, färg och så vidare. Denna ton gör att den kulturellt sensibla kritikern känner igen sig, känner sig hemma. Där fyller klichén en verkligt upplevd funktion. Den blir del av verkets helhet och blir likaledes meningsskapande i sig.

Nu ska jag skriva min första konstrecension på flera år. Jag får se hur kulturellt sensibel jag är.