LA radio och förmågan att lyfta

Efter att ha spenderat otal timmar i bil i Los Angeles med ständigt upplyftande och underbar musik, kommer jag för alltid sakna turerna genom staden när mörkret infunnit sig och neonskyltarna tänts; de som informerar om tacos, hamburgare och cocktails. Radiokanalerna HOT 92.3 och K Earth 101 kommer alltid att finnas med mig. Deras receptet är enkelt, men likväl finns något liknande inte i Sverige: urban musik som fungerar som balsam för själen. Det handlar naturligtvis inte bara om musiken i sig, utan även om den upplelvese den genererar i relation till det sammanhang den framträder i.

En av mina absoluta favoritband sedan länge är det brittiska bandet Sade som frontas av sångerskan Sade Adu. I mina öron har bandets musik aldrig kommit till sin rätt så bra som när den pulserades ut genom högtalarna i bilen i Los Angeles medan man körde genom ett stökigt downtown eller längs Vermont avenue sent på kvällen på väg hem. Eller för den delen i bilen på en parkeringsplats vid Santa Monica beach medan solen går ner och kvällskylan utanför börjar tränga sig på.

Av någon anledning är Sade verkligen ett älskat band på västkusten och låtarna från de första albumen som kom på 80-talet hörs om och om igen på radion. Den låt som kanske spelas oftast är The Sweetest Taboo från skivan Promise (1985).

You've got the biggest heart
Sometimes i think you're just too good for me
Every day is christmas, and every night is new year's eve
Will you keep on loving me
Will you keep on, will you keep on
Bringing out the best in me

Här, musikvideon från 1985:

ÄNTLIGEN! Chris Isaak live

Chris Isaak spelade flera av sina egna klassiker, som Wicked Game och Blue Hotel, men han spelade även flera amerikanska "rock-standards" som Ring of Fire och Pretty Woman. En makalös kväll.

Minns hur Isaak alltid såg så svår ut på bilder och i musikvideos när han var riktigt stor i slutet av 1980-talet och i början av 90-talet. Men sedan hörde jag att han var något av en stå-uppkomiker under sina spelningar. Det hade jag svårt att förstå, men nu vet jag bättre. Isaak är fantastiskt bra på att underhålla - han drar skämt efter skämt och det funkar verkligen.

Lady Gaga > Matthew Barney

Lady Gagas ny låt - musikvideo - Born this way. Videon är regisserad av modefotografen Nick Knight och manifesterar intressanta referenser - den inleds med Bernard Herrmanns filmmusik från Hitchcocks Vertigo (1958), och Gaga själv tar sedan plats på en tron som hämtad direkt från Richard Donners Superman (1978). Läs mer i LA Times. Dessutom kopplas nu låten samman med Madonnas klassiker Express Yourself. Jag kan nog inte säga att jag är ett fan av Gaga, men det är intressant att se hur en så omåttligt populär, en veritabel stjärna, går sin egen väg...eller rättare sagt...använder andras vägar...för att skapa sin en egen väg. Så.

Varför finrum?

Det är inte ett missförstånd. Konstens rum är mer än ofta ett finrum - i dess allra tråkigaste bemärkelse. Sordin. Tyst. Auktoritärt. Nedstämt. Lite tråkigt. Lite för allvarligt.Nu må det vara så att Chris Wares person passar detta som handen i handsken.

Men jag kan inte låta bli att känna mig ledsen inför faktumet att serier uppmärksammas först när de omgärdas av en auktoritär nedstämdhet.

Andres Lokkos krönika "Melvyn Bragg är vårt helgon" är intressant i det här sammanhanget då inget behöver förflyttas - från "fulrum" till finrum för att uppskattas.

Lokko skriver om Bragg: "För i hans tal och i hans livslånga mission var – och är – han av en de ytterst få som faktiskt förstod vad det borde innebära att ”ta popkulturen på allvar”. The South Bank show upphöjde aldrig det låga till något högt eller trivialiserade det dokumenterat fina – de lyfte bara fram det som de själva ansåg vara bäst och intressantast."

Det är inte så att jag misstycker till artikeln om Chris Ware (som jag länkar till ovan) - den är informativ. Ware är en ypperlig serieskapare.

Artikeln är intressant eftersom att den bygger på en föreställning om konstvärlden som ett finrum, och ja det stämmer. Jag tycker ärligt talat att konstvärlden ska lägga av och göra utställningar om serier. Det blir bara fel och upphöjt. Vi vill inte ha det. Lägg av.

Jag chattade med Pauline

Jag brukar intervjua personer verksamma i konstvärlden. Men nu har jag gjort ett undantag för Expressens räkning.

Nåja. Jag överdriver. Jag såg i torsdags när jag gick in på Expressen.se att en chatt med sångerskan Pauline precis skulle börja. Eftersom jag verkligen gillar hennes röst - och ett par av hennes låtar ställde jag en fråga:

Rikard: Pauline, du har en Sveriges bästa soulröster! Tack. Men du måste ha ett starkare matierial. Hur gör man för att få det som artist?

Pauline: hej jaha du:) vad gör man.... jag har inget facit men tror att man måste vara stark, ha tålamod, vara lite envis, ha lite skinn på näsan och tycka om det man gör och inte vara rädd för att misslyckas.. och mycket hjälp på traven!
---
Jag var väl lite kritisk. Men jag menar verkligen vad jag säger. Superbra röst, men svagt material. Det där måste hon ordna!

Det fanns en tid...

Det fanns en tid när engelska pop-band spelade roll.

Saint Etienne, Only Love Can Break Your Heart.

Det fanns en tid när man klädde sig i sin bästa begravningskostym och rökte när man gick på konsert.


Bill Evans Trio, Come Rain or Come Shine.

Det fanns en tid när Billie Holiday levde.

Bille Holiday, Fine and Mellow