torsdag, september 29, 2005

Intervju med Mårten Arndtzén

I vår genomgång av de svenska kritikerna har turen kommit till Mårten Arndtzén. Han är konstkritiker på Expressen, men arbetar även på Sveriges Radios Kulturnytt. Han tog sig tid och svarade på några frågor om konst och kritik. Genom att hänvisa till Gilles Deleuze hjälper man inte kritiken, menar Arndtzén.
-----------

Rikard Ekholm: Att du skriver konstkritik på Expressen vet de flesta, men hur gick det till när du började skriva där?

Mårten Arndtzén: De ringde. Det var 1999 och någon hade slutat. Milou Allerholm, tror jag.

RE: Hade du när du började någon speciell konstnisch som just Du kunde bättre än andra?

MA: Nej, det kan jag inte påstå. Det var nog snarare hur jag skrev än vad jag skrev om, som fick Expressen att höra av sig.

RE: Du är också på Kulturnytt (P1) – du har ju en typisk radioröst – var det en anledning till att du fick jobb? Jag har en känsla av att du är ”bredare” där än på Expressen där du mest skriver om konst?

MA: Jag har hört jobb jag gjorde i början av 90-talet där det låter som att jag pratar genom en tubsocka. Så min ”radioröst” är nog lika mycket produkten av hårt arbete, som av naturbegåvning. Vad bredden beträffar jobbar ju Kulturnytt med nyheter och reportage i en annan utsträckning än Expressen Kultur. Och det är mer okej att röra sig mellan genrerna som reporter än som kritiker. Dessutom har Kulturnytt aldrig haft den där stränga åtskillnaden mellan reportrar och kritiker som man har på morgontidningarnas kultursidor. Det finns en större rörlighet, både mellan genrer och funktioner. Det är roligt, åtminstone för oss som gör programmet.

RE: Den 26/9 var det konstkritikseminarium på Konsthall C. Du deltog, och får i sammanhanget tillsammans med Milou Allerholm från DN betecknas som veteranerna. Innan seminariet hade jag förstått det som att Robert Stasinski och Frans Josef Petterson drev tesen att konstkritiken är i kris. Som det föll sig under seminariet devalverades tesen något till att först gälla konstkritikens problem och tillslut dess förutsättningar. Menar du att konstkritiken är i kris – i så fall varför, och vad bör göras?

MA: Dagskritiken har haft problem de senaste 5-10 åren. Skälen är flera, ett är att kritikerna förlorat formuleringsprivilegiet till curatorerna. Och därmed till institutionen, branschen. Idag är ju konsten sällan ”tyst”, det finns nästan alltid en färdig teori när man möter en utställning. Och för en postmodernistiskt skolad generation kritiker framstod subjektiva ställningstaganden och värdeomdömen som både ointressanta och lite suspekta. Utan varken subjektivitet eller teoretiskt initiativ reducerades kritikern till en sorts copywriter – vilket var det enda behov branschen fortfarande hade av oss. Någon som kunde tala om för omvärlden hur fin och viktig samtidskonsten var, även om den ibland kunde se förjävlig ut. Lyckligtvis gjorde kritiken ett dåligt reklamjobb, eftersom den blev så tråkig att läsa. Vad som bör göras? Först måste vi återerövra vår subjektivitet. Vi är medborgare, inte experter. Sedan måste vi återta det teoretiska initiativet – inte genom att använda svåra ord eller referera till Deleuze, utan genom att anlägga andra perspektiv än de prefabricerade. Tänka själva. Det ska nog gå.

RE: Oftast kritiseras ju Expressen – ett tag också Aftonbladet, men nu endast Expressen. Det är nästan som om man inte vågar kritisera DN och SvD. Varför tror du Expressen är den tidning som oftast pekas ut som det svarta fåret?

MA: Av två skäl, tror jag. Det ena är att Expressens kritiker – inom alla genrer, inte bara konst – generellt sett är lite mer slagfärdiga, lite roligare, lite mindre respektfulla. Expressens kultursida har alltid varit ”författarnas kultursida”, med högt i tak och hård stilistisk konkurrens. Det är en lång tradition. Att sidans litteratur- och teaterkritiker inte blir lika utskällda som konstkritikerna beror på att kritiken inte tappat lika mycket status inom de konstområdena. De förväntas inte leverera copytext på samma sätt. Det andra är att Expressen som tidning är en tacksam måltavla.

RE: Hur mycket inflytande har kulturchefen Per Svensson över konstkritiken? Har ni taktikmöten om vilken inriktning kritiken ska ha?

MA: Nej, för helvete! Jag har fått frågan förr, men den är ju fullständigt absurd. Vad är en kritiker? I första hand ett självständigt subjekt, inte sant? Det är ju liksom det hon har att komma med, hennes unika produkt. I Expressen har vi dessutom ganska hyfsad spridning på subjekten, både vad ålder och tilltal beträffar. Med Natalia Kazmierska på ena sidan och Peter Cornell på den andra. Vad skulle de ha för gemensam taktik? Vi är inget fotbollslag, och Per Svenssons inflytande över konstkritiken är varken större eller mindre än andra kulturchefers: hur mycket får vi resa? Hur mycket plats får vi på sidan? Skulle han försöka få oss att skriva på ett eller annat sätt skulle han ha missförstått sina arbetsuppgifter. Det har han inte gjort.

RE: Du och Lars O Ericsson hamnade under Tenstadebaclet i loven på varandra; jag antar att ni inte är bästa vänner – men visst har det ändå blivit tomt på DN?

MA: Både ja och nej. Lars O Ericssons insats som introduktör och postmodernistiskt språkrör på 80-talet är odiskutabel. Men när postmodernismen institutionaliserades blev han en förvaltare bland andra. Vid enstaka tillfällen kunde han bli fly förbannad, och då brände det till. Den sortens patos är alldeles för ovanligt, inte bara i DN. Tyvärr var det ju precis den kvaliteten som fick honom att gå vilse helt, till sist. För mig är hans kritikeröde därför ett skolexempel på vådan av att bli för intim med branschen.

RE: Idag har jag en känsla av att du, som de flesta, accepterar den pluralistiska ”låt gå” mentaliteten angående vad som klassas som konst. Jag hörde dock att du någon gång under 90-talet när du besökte Umeå Konsthögskola stormade ut från någon slags cabaret-performance och muttrade något om att det inte var acceptabelt. Känner du igen det – skulle du kunna reagera likadant idag?

MA: Ha ha! Hur i helsike har du hört talas om det?! Så här minns jag det: professor Stig Sjölund och tre av skolans tjejer körde ett cabaretnummer med mycket bensprattel en barkväll på skolan. Efteråt frågade en av dem mig vad jag tyckte. Jag sa att jag tyckte det var rätt fånigt, eller något i den stilen. Hon blev skitsur och bad mig sluta skriva om konst: ”kan man inte hänga med i det som händer ska man inte skriva om det”. Den kommentaren blev viktig för mig senare, när jag började fundera över konstkritikens position. Nu framstår det som direkt komiskt, men att den här tilldragelsen lever kvar som en story visar kanske hur skakande det var då, i början av 90-talet, att en ung konstkritiker hade invändningar mot ”det som händer”.
Men för att svara på din fråga: visst kan jag uppleva saker som oacceptabla, men det är inte en fråga om vad som är ”konst” och inte. Snarare om moral, då. Pål Hollenders Buy Bye Beauty var till exempel ett lysande stycke konst som byggde på en oacceptabel handling. Konsten blir inte sämre av hans svinaktighet – tvärtom. Men hans svinaktighet blir inte heller förädlad av konsten. Den är vad den är.

RE: Din Expressenkollega Natalia Kazmierska hamnar liksom alltid i centrum. Vi intervjuade henne här och väldigt många som råkar hamna på sidan har googlat på hennes namn. På konstkritikseminariet på Konsthall C var hennes namn det mest frekvent använda – varför allt tjat om Natalia?

MA: Hennes utseende? Nej, egentligen ska du inte fråga mig om det – för jag fattar det inte riktigt. Kanske är det så enkelt att hon är för vanvördig. Att hon går över gränsen ibland. Och kanske att hon gör populärkultur av konsten. Det upplever vissa som väldigt hotfullt.

RE: Många konstkritiker har under åren pendlat mellan kritik och curering och ofta tillslut hamnat på någon institution. Jag har en känsla av att du inte har något intresse av att hamna på andra institutioner än de granskande som Expressen och SR – eller skulle du komma och hänga konst om t ex Rooseum eller Moderna Museet ringde? Du kanske har curerat?

MA: Jag har aldrig curerat och har inga som helst ambitioner att göra det. Kritiker ska granska institutionerna, inte jobba på dem. Och för mig är det uppriktigt sagt viktigare att skriva än att hålla på med konst.

RE: Jag ska fråga honom själv sen, men vet du varför Dennis Dahlqvist inte längre skriver om konst? Ett tag stormade det alltid om hans kritik. Idag dyker han upp ganska sällan på Expressen och då skriver han endast om design.

MA: Ja, Dennis var ju 90-talets Natalia. Nu tycker han att det händer mer i formgivningen än i konsten, att den är angelägnare. I’m inclined to disagree, men det beror lite på vad man har för intressen.

---------

Mårten Arndtzéns texter på Expressen finns här.

söndag, september 18, 2005

Intervju med Linnéa Bergman Sjöstrand

Linnéa Bergman Sjöstrand gick våren 2005 ut från Konstfack, linjen Grafisk Design och Illustration. I maj intervjuades Natalia Goldin Lundh på SARTS. Framförallt angående den då pågående utställningen med Joanna Rytel. Diskussionen som sedan kom att föras handlade delvis om annat än utställningen. Konstnären Dorinel Marc och Natalia Goldin Lundh tog kommandot över de tämligen tuffa kommentarerna. Linnéa fick minst sagt en del törnar och nu undrar vi hur hon tog det och vad som hänt sedan dess.
-------

Rikard Ekholm: Den första maj lade jag upp en intervju med Natalia Goldin Lundh här på SARTS. Vi var framförallt nyfikna på hennes utställning med Joanna Rytel (Kalle intervjuade Rytel). Efter Goldin-intervjun pågick en häftig diskussion. De som var mest engagerade var Natalia Goldin Lundh själv och konstnären Dorinel Marc. Marc frångick efter ett tag den ursprungliga diskussionen, och Du kom på tal. Hade du talat med Marc om detta, ville du att han skulle, så att säga, föra din talan?

Linnéa Bergman Sjöstrand: Dorinel berättade först efter det att inlägget hade gjorts att han tagit upp mig och min examination med Natalia på SARTS. Han skrev då även i sitt mail att han hoppades att han gjort min historia rättvisa. Jag kände inte att jag hade något att invända, då jag absolut inte baktalat Natalia utan bara berättat om examinationen för Dorinel och han reagerat självmant. Dorinel är en man som säger vad han tycker, vilket jag respekterar honom för. Jag kände inte att han gav sig ut på korståg å mina vägnar utan att ordet är fritt och han tog upp det som engagerade honom.

RE: Det hela resulterade sedermera i att Goldin Lundh kritiserade din konst; "[...] jag tyckte att det var ganska tråkigt, mycket bra som design men helt ointressant som konst." "Slätstruken" och "trist" var också ord som användes. Goldin Lundh anser att det du gör är design och att den är "mycket bra", men att den knappast kan vara konst. Hur kändes det att få höra det - att förstå att "alla" kunde se hur de talade över ditt huvud? Goldin Lundh hade varit opponent mot dig på Konstfack, men hade då inte sagt det som hon nu skrev.

LBS: Kritik är bra att få oavsett färg tror jag. Dock kändes det onekligen konstigt att få höra så vassa ord i efterklang från Natalia eftersom hon som inbjuden opponent på min examination inte sade något direkt riktat till mig personligen, vilket jag hade önskat och saknade under examinationen. Jag respekterar hennes åsikter och kan även förstå att hon upplevde det konstigt att bli inbjuden till institutionen för Grafisk design & Illustration då hon, som hon själv uttryckte det, ju behandlar konst i vanliga fall. Jag har däremot svårt att förstå hur hon kan kalla det jag gjort för grafisk design då projektet bestod av två delar, varav den ena var ett videoverk och den andra en serie om sex stycken illustrationer. Det faktum att det rörde sig om grafisk design och att detta hindrade henne från att bedöma mitt arbete kändes som ett fegt pardon då jag ju senare fick läsa att hon ville skona mig från att bli sågad framför mina professorer. Att diskussionen sedan uppehöll sig så pass länge vid vad man kan kalla konst, var gränsen mellan olika discipliner går kan inte skyllas enbart på Natalia. Både mina professorer tillsammans med elever från institutionen reagerade starkt på hennes uppfattning och till slut blev det bara lite tid över till diskussion kring mitt arbete.

RE: Natalia Goldin Lundh är framförallt gallerist. Men i diskussionen som följde framstår hon som en arg och bestämd kritiker. I det här skedet hade du ännu inte gått in i diskussionen, men jag har förstått det som att du följde den, varför gick du inte in och sa ifrån, eller åtminstone kommenterade?

LBS: Jag tyckte till en början att det var kul att se vart det hela var på väg och lät därför bli att gå in. Men efter ett tag kändes det mer som uppeldade känslor fick styra. Något som jag sedan skrev i mitt inlägg, det började mest likna en tuppfight dem emellan.Då gick jag in med en kommentar. Det var även först då det kändes som Dorinel förde min talan på ett sätt som inte kändes önskvärt för mig och med ett anförande som inte var något jag kunde ställa mig bakom.

RE: När du väl gick in i diskussionen satt du verkligen ned foten. Du skrev, "Jag känner mig i viss mån våldtagen". Du skriver också att du skiter i vad det du producerar kallas för. Nu snart tre månader senare känner du dig fortfarande våldtagen, och vad det du gör klassas som, skiter du verkligen i det?

LBS: Att känna sig våldtagen är ett starkt sätt att uttrycka sig på, kanske för starkt i det här sammanhanget men jag ville göra min poäng, nämligen att jag tyckte att båda två tappat greppet om diskussionen och att det blev för personliga, och att diskussionen blev för trång. Nej, jag skiter inte fullständigt i hur det jag gör benämns, men jag lägger inte tyngsta vikt vid att hävda min titel som konstnär. Jag kände snarare att jag efterlyser möjligheten att röra sig fritt. Jag är utbildad grafisk formgivare och illustratör men det tar inte rätten ifrån mig vara konstnär för en dag, under en utställning eller för resten av livet om jag så önskar det. Det är även upp till en större publik än Natalia Goldin Lundh att avgöra.

RE: Har du senare talat med Marc eller Goldin Lundh om detta. Är det något nu som du vill ska gå fram till dem nu?

LBS: Jag har träffat Dorinel ett par gånger efter bloggdebatten men inte Natalia. Jag tror inte att det slog henne att jag skulle komma att läsa allt vad som sades. Det tycker jag var bra för annars hade jag aldrig fått den ärliga respons jag eftersökte på examinationen. Tror fortfarande att saker skall sägas högt och direkt. Sedan uppskattar jag att hon som jag, vill lägga det hela bakom oss. Självklart håller jag också med Dorinel Marc om det öppna samtalet.

RE: Du ska snart öppna en hemsida där man kan se dina grejer, vad är adressen? Och vad har du för andra planer? Har du några utställningar på gång?

LBS: För närvarande jobbar jag tillsammans med Daniel Skoglund (grafisk formgivare), och flyttar i dagarna in i lokaler ute på skeppsholmen. Någon utställning finns inte planerad än så länge men är något jag hoppas kunna se fram emot. För tillfället finns bara en hemsida jag har tillsammans med Daniel Skoglund och Jalmar Staaf och är gemensam för oss tre och de arbeten vi gjort ihop. Min egen är under konstruktion för tillfället. Får återkomma med adress till den.

RE: Ja, återkom med adress så vi kan titta in.

torsdag, september 15, 2005

Samtidskonst vs Konstvetenskap


Här på SARTS har vi ifrågasatt det utrymme som samtidskonsten får på de konstvetenskapliga institutionerna på våra universitet här i Sverige. Debatten på SARTS har varit intressant men saknat en röst från den akademiska världen. För att råda bot på detta ställde jag några frågor till Hans Hayden som arbetar som forskarassistent på konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet.
Han svarade och här nedan följer först mina frågor och sedan Hans svar.


Mina frågor:


1.Håller du med om att det finns en brist på forskning om samtidskonst inom konstvetenskapen idag?


2.Rikard Ekholm argumenterar i sin artikel "Konst som forksningsobjekt" mot en artikel i DN 10/8 som påstår att det skulle vara problematiskt att hålla distansen till ett konstnärskap som fortfarande är aktivt. Rikard menar att det inte skulle vara något problem för konstvetenskapen att studera sin samtid då det inte verkar vara något hinder för andra discipliner som t.ex. sociologi och filosofi. Hur kommer det sig att man inom konstvetenskapen känner att samtidsforskning verkar så problematiskt?


3.Det har också påståtts att konstvärlden och den akademiska konstvetenskapen inte påverkar varandra nämnvärt. Jag personligen finner det påståendet märkligt då de samtidsstudier som förekommer inom konstvetenskapen inte skulle kunna finnas utan konsten. Du som är aktiv inom den akademiska världen kan kanske svara på om det finns något omvänt utbyte. Hur påverkar konstvetenskapen konstvärlden och i vilken utsträckning?


4.Vi har också en debatt kring konstkritikens svaga roll i dagsläget. Tror du att det akademiska klimatet på de konstvetenskapliga institutionerna har haft en effekt på den nivå som konstkritik i de stora medierna bedrivs på idag?


Hans Haydens svar:


Tillsammans med Kathryn Boyer, Anna Tellgren och Jeff Werner arrangerade jag symposiet "Perspektiv på samtiden/samtida perspektiv" vid Stockholms universitet 2001 som behandlade just problem kring att forska om samtiden - inte bara inom konstvetenskap utan även film, design, media, litteratur etc.
Vad som framgick vid inventeringen inför konferensen var att det skett en radikal omsvänging inom konstvetenskapen de senaste tio åren, där den allt större del av doktoranderna skriver sina avhandlingar om moderna och samtida ämnen. Det är i och för sig inget nytt att konstvetenskapen faktiskt behandlar samtidskonsten (detta var en mycket stark tendens på 70-talet) men det nya är att detta område blivit till en dominerande del av ämnets (paradigmatiska) forskning. Naturligtvis finns det specifika problem när det gäller att forska om sin egen samtid men jag håller med Rikard om att problemen inte är radikalt annorlunda inom just konstvetenskap.

Man skulle kunna beskriva en historisk förändring inom ämnet på följande sätt:

1. Det har sedan tidigare funnits en stark tradition som sagt att konstvetenskap inte ägnar sig åt samtiden utan åt historien.
2. Denna tradition har i hög grad styrt ämnets identitet och därmed bestämt legitima forskningområden, teori- och metodutveckling etc.
3. När man under 70-talet strävade efter att integrera samtidsforksning i konstvetenskapen blev detta till ett alternativ VID SIDAN AV den traditionella inriktningen, som aldrig helt integrerades i ämnets identitet
4. Man kan se förändringen under 90-talet som ett försenat resultat av 70-talets reformer: med en föryngring av professorer, forskare och lärare som mer eller mindre präglats av 70-talets reformer.
5 Attityden inom ämnet gentemot samtidsforskning har därmed förändrats: från motvilja till acceptans, från acceptans till aktivt pådrivande, från aktivt pådrivande till normalisering.

Målar jag upp en alltför ljus bild? Kanske, men jag tror att den tendens jag talar om faktiskt stämmer. När det gäller utbyten så finns det en rad exempel på sådana på de olika universiteten.
En sak som jag tror är viktig här är att konstvetenskap måste vara en särskild plats i samtidens konstliv. Om vi går in i ett samarbete med ett museum så handlar det dels om att två delvis olika kompetensområden möts (vi kan lite olika saker), dels att man från båda håll förmår dra nytta av olikheterna. Att skriva kritik i DN är en delvis annan sak än att skriva en "vetenskaplig" artikel. Det handlar inte om bättre och sämre utan om att tala utifrån olika positioner.
Vad konstvetenskapen kan tillföra tror jag bl.a. är de långa linjerna, forskningens långsamma tid (du har två år på dig att producera inte två månader eller två veckor) och naturligtvis forskningspengar.
Om man ser bortom Sverige så tror jag konstvetenskapen internationellt sett bidragit väsentligt till debatten och kunskapen inom samtidens konstvärld. Mycket beroende på att gränserna mellan "konstvärld" och "universitet" inte varit lika strikta. Ett exempel är tidskriften October, vars skribenter och redaktörer numera innehar professurer vid de tyngsta amerikanska universiteten och - i ett fall - även publicerat ett översiktsverk över 1900-talets konsthistoria (Krauss, Foster, Bois, Buchloh). Den typen av dynamisk relation mellan fältet och forskning finns vad jag vet inte på samma sätt i Sverige, men det kan bli resultatet av den förändring jag talat om. Vem vet?

Det akademniska klimatet (bristen på intresset) har påverkat konstkritikens nivå; på 90-talet var ju de ledande kritikerna i Sverige filosofer snarare än konstvetare. Men går man tillbaka till 70-talet så var en av effekterna av reformerna att konstvetenskapen försåg konstvärlden med kvalificerat folk, men att man inom universitetet inte hade förmågan att själv ta tillvara denna kompetens. Ett exempel är ju Lars Nittve, vars doktorsavhandling blev till en utställning (Implosion) men som aldrig vad jag vet återvände till universitetslivet. Men exemplen kunde göras många. Samtidigt kan man säga så här: det var en himla tur för svensk konstkritik att man fick en så vital input från filosofin, som gav en helt annan teoretisk skärpa och nivå. För mig som konstvetare (som skriver om 1900-t konsthistoria) så sätts därmed en viss teoretisk nivå. Detta gör mig inte orolig, eftersom jag har andra typer av kompetenser, men det ger mig en spark i baken och säger mig att jag måste ha en viss tankeskärpa i mina resonemang - inom och utanför universitetet.

Hans Hayden