Den där Marcel

Besöket på Moderna Museet i helgen gjorde mig både glad - och lite konfunderad.

Den stora utställningen med bilder och objekt av Gabriel Orozco var fantastisk att se. Även om utställningsmakarna ville betona Orozcos konceptuella sida, ser jag utställningen som en i grunden sinnlig sak. Det var besöket som sådant, upplevelsen på plats som var rik, inte något som eventuellt ligger mer bortom objekten. Toppen!, tycker jag.

I den något mindre utställningssalen på den mellersta våningen visas utställningen Surrealismen & Duchamp. Och även om jag är djupt intresserad av Duchamp - min avhandling rör sig i efterdyningarna av vad denne konstnär gjorde - så tycker jag att det finns en grundläggande brist i just den här utställningen. Problemet är att den konst som visas av Duchamp behandlas som att den är just sinnlig till sin karaktär. Och vissa verk i hans oeuvre kan väl vara det kanske till viss del. Men ta 3 Stoppages étalon eller varför inte några riktigt känt verk av Duchamp som Flasktoraren eller Fontän - tre verk som inte går att visa på sinnlig basis. De säger nämligen ingenting i sig själva - innehållet är externt i relation till själva objekten, skulle man kunna säga. Men det struntar Moderna Museet i, och det tycker jag är rätt tråkigt. Hur ska man förstå det som visas på plats om man inte redan är insatt? Den oinsatte känner sig garanterat dragen vid näsan, och så bör det inte vara på Moderna som inte bara är till för de redan insatta, utan även för den stora allmänheten.

När det kommer till Duchamp krävs en gedigen konstpedagogisk och teoretisk insats.

Är man inte beredd att från museets sida lägga sådana resurser är det egentligen idé att hålla på.

Marcel Duchamp. Foto: Irving Penn.

Studenterna till Moderna och Kulturhuset

När jag i går tog A-studenterna på estetiken från filosofiska institutionerna vid Uppsala universitet till Moderna Museet och Kulturhuset i Stockholm, såg jag möjligheterna.

Vi hade förmånen att få en utmärkt visning av Anders Karnell. Jag har känt Anders sedan tiden jag arbetade på Moderna, från 2004 - 2006. Han skriver bland annat i Nöjesguiden och är nog den bästa visaren av dem som arbetar mer regelbundet på museet.

Anders gjorde ett rätt avgränsat urval och pratade längre och mer ingående om några enskilda verk. Det är så viktigt - och så ovanligt - när någon verkligen lyckas att levandegöra konsten.

Studenterna var mycket intresserade, jag fick ett mycket gott intryck av dem.

För egen del var det extra roligt att kunna spendera så lång tid på museet, jag fick chans att prata med flera kompisar, bland annat Mark och Johanna, och även lite med Karl-Oskar. Bra gäng.

Hann även hälsa kort på alltid glade Daniel Birnbaum.

Sedan tog vi oss till Kulturhuset där Karina Ericsson Wärn, som jag ju känner sedan några år, hade vänligheten att ge en elegant och kärnfull introduktion till huset och även till den verksamhet som just nu är under förändring. Mycket spännande kommer att hända där.

Fördelen med estetikämnet är ju att de konstfilosofiska teorierna allra oftast går att diskutera - ska diskuteras - i relation till konst som faktiskt finns att ta del av. Och jag ser ju hur viktigt det är att på plats på museer och konsthallar diskutera och förstå det som finns på plats.

Alltför ofta blir estetik - eller konstfilosofi - något abstrakt och i värsta fall också kanske dammigt.
Det är synd och helt onödigt. Mer undervisning borde ske på plats med konst som går att ta del av.

Fler recensioner av Tanke och temperament

I dagens Borås Tidning skriver Rolf Haglund om Tanke och temperament.
I dagens Göteborgs-Posten skriver Stefan Eklund om samma bok - ej på nätet.
Den 20:e december skriver Expressens Nils Forsberg om boken.

Ny recension av Tanke och temperament

På Konsten.net recenserar konstkritikern Anders Olofsson Tanke och temperament, boken där jag gjort ett stort urval av konstkritikern Lars O Ericssons kritik publicerat i DN och SvD mellan 1987 och 2012.
Förlag: Orosdi-Back.

Läs recensionen HÄR.

Ny bok om Anna Odell - av undertecknad

Den här texten återfanns i dag på Orosdi-Backs blogg:

"Anna Odells efterlängtade filmdebut “Återträffen” går just nu på biografer runt om i Sverige. I filmen försöker hon föreställa sig hur klassåterträffen skulle se ut, 20 år efter det att klass 9 c slutade grundskolan,  dit hon inte blev bjuden. Feststämningen kommer av sig när konflikter kommer upp till ytan och gamla sanningar ifrågasätts. Under hösten 2014 kommer en bok ut på Orosdi-Back om Anna Odells konst. Boken ingår i serien Svenska illustratörer och konstnärer och texten skrivs av Rikard Ekholm."

HÄR.

Återkommer med mer information.

DN och Konstperspektiv recenserar

Två recensioner har publicerats av Lars O Ericssons Tanke och temperament (Orosdi Back), boken jag är redaktör för.

Ingen av recensionerna finns tyvärr på nätet. Recensionen i DN publicerades torsdagen 28/11 och Konstperspektivs recension publicerades i nya numret som kom fredagen 29/11.

Fint att se att recensionerna har börjat komma.

Danto har avlidit -- men inte i Sverige...

Arthur C. Danto har avlidit - faktum är att han dog redan fredagen 25 oktober, 89 år gammal.
Men ingen svensk tidning överhuvudtaget har uppmärksammat detta.

Inte Dagens Nyheter.
Inte SvD.
Inte Expressen.
Inte Aftonbladet.
Inte GP.
Inte Sydsvenskan.
Inte UNT.

Däremot i Norge har Klassekampen och Dagbladet uppmärksammat hans gärning.

Senast Danto nämndes i en svensk dagstidning var i Aftonbladet 13 oktober. Men då mer i förbigående. Det är nämligen så att den beläste David Bowie har Dantos bok Beyond The Brillo Box på sin 100 topp-lista av böcker.

Men det måste sägas. Danto är en av vår tids allra viktigaste konstfilosofer, men alltså inte ett ord om denne filosof i svensk press. BEDRÖVLIGT. Det hade ju naturligtvis varit mycket påpassligt om någon eller några passade på att uppmärksamma honom nu.

Tystnaden säger något om svenska kultursidor i dag; kompetensen, viljan och den tid som finns för eftertanke.

Läs om Danto i New York Times.

En mycket viktig krönika signerad Lars O

Lars O Ericsson skriver utmärkt om tolkning och meningsproduktion i gårdagens SvD.

Citat: "Det skulle ju kunna vara så att ord och bild inte är dräktiga med mening, men att de kan ges mening eller få mening genom en tolkande akt där tolkning förstås, inte som meningsextraktion, utan som meningsproduktion."

Säljer som smör ... typ

Trots att det är nästan ett år sedan jag disputerade har två nyligen har hört av sig och undrat om det går att köpa min avhandlingen i Estetik med titeln Identical, But Still Different: On Artistic Appropriation In Visual Art, framlagd vid filosofiska institutionen vid Uppsala universitet. Det går naturligtvis alldeles utmärkt. Den kostar 25 Euro eller 250 kronor.
Klart det är roligt när någon vill läsa.

Hilma af Klint till Venedigbiennalen

Moderna Museet meddelar i dag att Hilma af Klint kommer att ställas ut i huvudutställningen på sommarens Venedigbiennal. Det hela kommer sig ur ett samarbete mellan biennalen och museet.

Biennalens curator, Massimiliano Gionis säger i ett pressmedelande:
– Årets biennal väcker frågor om hur drömmar och visioner tillverkas och gestaltas: kort sagt är det en utställning om den osynliga världen och fantasin. I det sammanhanget kommer Hilma af Klints verk att framstå som helt centralt när vi börjar undersöka alla de sätt som bilder har använts för att organisera kunskap och forma vår upplevelse av världen.

Daniel Birnbaum säger:
– Hilma af Klints tid är nu. Det är idag hon möter en stor publik och det är i vår samtid unga konstnärer finner inspiration i hennes vision.

Men vilka är då de unga konstnärerna Birnbaum tänker på?
I en nyproducerad bok The Legacy of Hilma af Klint: Nine Contemporary Responses kommer konstnärerna Cecilia Edefalk, Karl Holmqvist, Eva Löfdahl, Helen Mirra, Rebecca Quaytman, Amy Sillman, Fredrik Söderberg, Sophie Tottie och Christine Ödlund att presentera kommentarer i bild och tex.

Men "unga"? Yngst av dem är väl Söderberg som är, eller ska fylla 41. Knappast gammal som gatan, men ung? Näe. Många av de andra närmar sig 50 om de inte redan passerat.

Vad hände med 25 till 30-åriga konstnärer, och finner de verkligen inspiration hos af Klint. Det verkar väl inte så.

Hilma af Klint, Duvan, nr 2, 1915.

Skriver om Mike Kelley

Konstnären Mike Kelley ingår i min egen personliga tio i topp-lista över spännande konstnärer. Därför var det så spännande att undersöka hans liv och konst på plats i Los Angeles, där han bott större delen av sitt vuxna liv. Mike Kelley dog för ungefär ett år sedan.

Mina ansträngningar har resulterat i en artikel som publiceras i nya numret av Konstperspektiv som släpps i kväll på Supermarket i Stockholm.

Om LACMA i UNT

I en enda text "Konst - så bra kan det bli" (UNT) skriver tre konstkritiker om tre konstmuseer. Cristina Karlstam skriver om Tate Modern, Sebastian Johans skriver om Kiasma - och jag skriver om LACMA här i Los Angeles.

Precis vad jag vill se

Tre utställningar i Chicago.

På Art Institute of Chicago visar man nu:

Steve McQueen:

Hito Steyerl:

På Museum of Contemporary Art visar man:

Martin Creed:

Oj!

Wonder Woman på Bonniers

Resan till Månen, den nya utställningen på Bonniers konsthall, säger sig vara en utforskning av den samtida konstens förhållande till film.

Det håller jag inte riktigt med om. En rad sammanställda konstverk blir inte en utforskning bara för att. Däremot kanske texterna och seminarierna i relation till utställningen kan komma att utgöra en utforskning. Men det återstår att se hur det blir med den saken.

Ett av verken var jag mycket glad att se: Dara Birnbaums Technology/Transformation: Wonder Woman, 1978-1979. Det här var min premiärvisning.

Dara Birnbaum är en videokonstnär av rang och i det här verket visar hon att hon har humor och lust. Videoverket är ett slags videocollage fyllt med repetitioner och ihoppklipp från den numera klassiska TV-serien Wonder Woman som gick mellan 1975 och 1979. I huvudrollen Lynda Carter.

Man brukar ju framhålla att Dara Birnbaum är mer eller mindre samhällskritisk och i någon mån stämmer det säkert, men som jag ser det här verket framstår något mycket mer bejakande. Som filmen är klippt och kombinerad med soundtracket ser jag något mycket mer lustfyllt. Verket är helt uppenbart en kärleksförklaring till TV-serien om Wonder Woman och det starka kvinnoporträttet.

Med risk för att verka tjatig...

Ytterligare en utmärkt recension av Sven-Olov Wallenstein, den här gången i Expressen.
Jag säger ju det - få mannen att skriva regelbundet i svensk dagspress. Utmärkt.

HÄR. Recension av antalogin Under omprövning, red. Johan Lundberg.

Wallenstein om Duchamp

Det var längesedan jag länkade till norska Kunstkritikk som ju är en mycket ambitiös sida med ofta riktigt bra konstkritiska texter. Sven-Olov Wallenstein recenserar nu Ulf Lindes utställning på Konstakademien i Stockholm, De ou par Marcel Duchamp par Ulf Linde.

Läs HÄR. Mycket intressant!

Wallenstein: "Vi är här långt från den Duchamp som blivit till den samtida konstkritikens stapelvara, och bara detta är mycket värt. Huruvida detta är den sanne Duchamp, ens en i någon mening sannare Duchamp än någon annan, är en fråga som den generative patriarken själv utan tvekan skulle ha behandlat med den ironi som hans egna anteckningar ofta åberopar, men som alla de som gör anspråk på att vara hans legitima avkomma måste undertrycka."

Jag har sagt det förr - Wallenstein borde skriva regelbunden kritik i någon av våra svenska dagstidningar.

Om Fredin i UNT

HÄR recenserar jag Pär Fredins utställning på Bror Hjorths Hus i Uppsala.

Ibland drömmer jag om konstdebatt

Nu startar konstsäsongen. Utskicken haglar. Museer, konsthallar och gallerier. Samt diverse fria konstgrupper. Engagemang. Fart. Oklar nivå. Men ambition. Känns spännande att se vad som erbjuds. Ibland undrar jag ändå. Hur de orkar. Receptionen är ju så skral.
Ta t ex Andrea Zittel som öppnar på Magasin 3 om ett par veckor. Säkert kommer utställningen att få fina recensioner. Och publiken strömmar till någotsånär. Eller ta Juan-Pedro Fabra Guemberena på Nordin Gallery, som, gissar jag kommer att vara vernissaget-to-be-at i morgon.
Kommer det bli någon diskussion om de här utställningarna på våra tidningssidor? Eller någon annanstans? Var?
Kommer någon säga något initierat och upplysande?
Är utställningarna värda debatt?
Låt oss se.

Kort: Venedigbiennalen 2011

Det finns mycket att säga om årets upplaga av Venedigbiennalen.
Först och främst måste man konstatera att det svenska bidraget var det kanske sämsta någonsin. Oerhört tråkigt både till form och innehåll. Den svenska paviljongen var klart sämst av alla nationella paviljonger. Så. Nu var det sagt.

På det stora hela en lagom biennal. Ganska fin. Ganska snäll. Ganska sinnlig. Ganska konceptuell. I jämförelse med 2009 års biennal står den sig ganska slät. Då var det mer fart, mer udd.

Roligast, mest intressant, var det att se Sturtevants installation. Varför har denna konstnär inte slagit igenom tidigare? Hon har förvisso uppmärksammats ganska mycket i Frankrike och Tyskland de sista tio åren. Men hon har ju varit aktiv sedan tidigt 60-tal! När gör Moderna något med henne?

Återkommer med mer senare.

Därför åker jag till Venedig

Jag åker till Venedigbiennalen även den här gången eftersom Elaine Sturtevant hedras, framförallt för att hon deltar i utställningen. Känns viktigt att se och att förstå.