I Stockholm finns tre stora gratistidningar – Metro, .Se och City. Men bara en har en bra konstkritiker. SARTS intervjuar Citys Lina Wennersten:
Rikard Ekholm: Konstkritiken krisar, brukar det heta med jämna mellanrum. Recensioner blir kortare och kortare och de ska skrivas för ”läsaren”. Du håller det kort, du når ut, men det blir inte larvigt. Hur gör du?
Lina Wennersten: Det är väl klart att recensionerna ska skrivas för läsaren, vem ska dem annars skrivas för? Sedan måste man ju fundera lite på vem läsaren är och i City kan det vara nästan vem som helst. Min ambition är att försöka skriva personligt och tillgängligt – man inte ska behöva vara konstnörd för att läsa mina recensioner. Om konstkritiken krisar tror jag inte att det beror på minskad textlängd, utan på ängslighet. Det här med att skriva kort behöver inte vara dåligt, även om det oftast är svårare. Ibland kan begränsningen göra att man får skärpa sig och bestämma sig för en linje. Det går liksom inte att gömma sig bakom ”å ena sidan, å andra sidan”-resonemang när man skriver kort.
RE: Man antar ju att du är utbildad journalist, men med tanke på att dina recensioner avslöjar ditt konstengagemang, misstänker jag att du har läst konstvetenskap eller något dylikt. Är det en slump att just Du skriver om konst i City – vad har du för bakgrund?
LW: Jo, jag är konstvetare i botten, men sedan jag utbildade mig till journalist har jag skrivit om det mesta. Motorsport till exempel. Så gick jag och ruvade på idén att skriva om konst på ett hyggligt lättillgängligt sätt och min chef på City köpte förslaget.
RE: Du är även reporter på City. Är det svårt att fungera som både kritiker och reporter i samma tidning? Du känner inte för att ”tycka till” när du intervjuar en såpaskådis?
LW: Att vara reporter och recensent är ju en väldigt vanlig kombination i dag och det går fint att hålla isär rollerna. Dessutom kan man tycka en del som reporter också, bara i en annan form. Det är ju inte alls förbjudet att färga sina artiklar och ha en personlig ton.
RE: Dina recensioner ligger på ungefär 1500 tecken, vilket ju är riktigt kort. En normalrecension i en dagstidning ligger nog på mellan 2500 och 3500 tecken. Känner du aldrig för att riktigt bre på – att i alla fall klämma ur dig 3000 tecken?
LW: Jo, jag skulle jag gärna skriva toklångt ibland, eller i alla fall lite längre än jag får, men jag jobbar på en tidning som mest läses i tunnelbanan och då kan texterna inte vara så himla långa. Så jag biter ihop. Dessutom tror jag inte att recensionerna nödvändigtvis skulle bli bättre om jag hade ett uppslag att tillgå.
RE: City är mig veterligen den enda tidningen i Sverige som ger betyg till konsten; till exempel CCCC till Toulouse Lautrec på Nationalmuseum. Det känns vågat och samtidigt lite befriande. Hur kommer det sig att du sätter betyg?
LW: Det var en tanke jag hade från början när jag kom på att jag ville försöka recensera konst i Citys format. Jag ville vara tydlig med vad jag tycker och betyg brukar hjälpa mot den där velighetssjukan som kan drabba recensenter. Ska man sätta en siffra måste man bestämma sig för var man står och förklara varför.
RE: Film och skivor, även om det är ”konstfilm”, eller klassisk musik, har sedan länge fått betyg i andra tidningar. Men konst, litteratur och teater får man ju bara inte ge betyg. Varför inte, tror du?
LW: Därför att det går en gammal Berlinmur mellan finkultur och populärkultur och olika regler gäller beroende på vilken sida av muren man jobbar på. Många anser kanske att finkultur är för komplex för att stämplas med något så vulgärt och förenklat som betyg, medan skivor, film och spel tål det. Fast det där håller ju på att förändras. DN kör ju med sin topplista på böcker till exempel, och i City sätter vi betyg på allt vi recenserar, även teaterföreställningar och böcker.
RE: Läser du konstkritik i Dagens Nyheter och Artforum. Vad tycker du?
LW: Ja, men jag kan inte säga något generellt om recensionerna där. Det beror ju på vem som skriver och hur den personens dagsform är.
RE: Ingela Lind på DN, Sveriges enda fast anställda konstkritiker, ska enligt uppgift gå i pension. Kan du tänka dig att ta hennes jobb?
LW: Ja.
RE: Vad har du för projekt i framtiden? Blir det fortsatt journalistik, eller vill du pyssla med konst i någon form?
LW: Jag har inga projekt. Jag fortsätter som journalist så länge som det känns intressant. Om jag tröttnar får jag väl hitta på något annat och i så fall är det nog inte otroligt att det kommer att ha med konst att göra.
lördag, mars 29, 2008
Recension: Annika von Hausswolff
Annika von Hausswolff
Ich bin die Ecke aller Räume
Magasin 3
Få nu verksamma svenska konstnärer har blivit så exponerade som Annika von Hausswolff. Bara på Magasin 3 har hon i och med den aktuella retrospektiven deltagit i fyra utställningar sedan 2000. Har man följt konstscenen sedan slutet av 90-talet har man omöjligt kunnat missa hennes nationalromantiska parafraser – fotografier på tillsynes döda kvinnor i naturen, eller bilderna på skjortor vars ärmar och liv är tvångsmässigt hopptvinnad. Har den konstintresserade publiken inte redan sett allt av konstnären – dessutom flera gånger om? Ett stort antal av hennes bilder, flera i ett stort format, kan inte beskrivas som något annat än samtida konsthistoria.
Utställningen är fördelad på två stora rum. Kuratorerna David Neuman och Tessa Praun har satt samman en estetiskt spännande utställning. Det är fascinerande att se hur ett stort antal bilder från slutet av 90-talet fram tills i dag bildar något som kan beskrivas som en installationsliknande helhet. Bildernas sammansättning ger ett slags poetiskt uttryck som speglar den rytm och det seende som Hausswolff representerar. Detta gäller främst för det nedre rummet där utställning rent av sprudlar av liv.
Där är bilderna placerade i två inte helt symmetriska rader. I en slags oordnad ordning. Här finns en samtida klassiker som Mamma och pappa hånglar – en man står bredbent framåtlutad, på hans rygg ligger en kvinna med benen i vädret, de bildar ett X. Och man tar del av fyra Untitled Shirt-foton (skjortorna).
Här visas också flera bilder som står i direkt relation till Cindy Shermans omtalade Untitled film stills. När Sherman tog sig an relativt vardagliga kvinnor, väljer Hausswolff att lyfta fram mer udda kvinnor. Som i bilden där konstnären själv sitter och blundar på en stol i halvt uppknäppt skjorta med bh:n utanpå och med neddragna strumpbyxor. En märklig och tänkvärd bild.
Det går inte att förbigå utställningstiteln Ich bin die Ecke aller Räume (Jag är hörnet i alla rum) som också är titeln på den helt nya installation som visas i det övre rummet. Titeln är hämtad från en textrad hos den tyska rockgruppen Rammstein. Installationen är ett steg bort från hennes tidigare fotobaserade konst och består av en stor rektangulär lådliknande skapelse bestående av glas, trä, isoleringsfiber och tyg. Det ska bli intressant att följa hennes fortsatta arbete och se om den kommer att bli ett avstamp mot något nytt. Titeln, och inte minst verket lockar till en tolkning om att Hausswolff känner ett behov att gå vidare – lämna något bakom sig, börja om på nytt.
Även om det här är en riktigt lyckad utställning finns vissa frågetecken, både kring enskilda konstverk och över hur Magasin 3 väljer att visa dem. Annika von Hausswolff är allmänt hyllad, men det är inte orimligt att nyansera den bilden något. Ta till exempel Det tar så lång tid att dö, som visar en kvinna som med tunga axlar bär på en stor sten medan hon tar sig fram – med ena foten i en hink. Bilden handlar otvivelaktigt om livets vedermödor. En känsla som kan vara viktig att förmedla, men särskilt subversivt eller spännande blir inte hennes existentiella kommentar. Metaforen är övertydlig, det blir mer banalt än insiktsfullt.
Magasin 3 har valt att anlägga ett slags ”arbete pågår-attityd”. Två foton ligger framme i det nedre utställningsrummet på vagnar som används för att transportera konst. Ett stilistiskt grepp, men man kan fråga sig varför de valt just det. En av bilderna är det omöjligt att ta del av.
Som svar på min fråga: Nej, vi har inte sett allt av Annika von Hausswolff. Installationen bjuder på något nytt, men också hängningen, det nya sammanhanget ger hennes bilder nytt liv.
Utställningen pågår till 8 juni
Ich bin die Ecke aller Räume
Magasin 3
Få nu verksamma svenska konstnärer har blivit så exponerade som Annika von Hausswolff. Bara på Magasin 3 har hon i och med den aktuella retrospektiven deltagit i fyra utställningar sedan 2000. Har man följt konstscenen sedan slutet av 90-talet har man omöjligt kunnat missa hennes nationalromantiska parafraser – fotografier på tillsynes döda kvinnor i naturen, eller bilderna på skjortor vars ärmar och liv är tvångsmässigt hopptvinnad. Har den konstintresserade publiken inte redan sett allt av konstnären – dessutom flera gånger om? Ett stort antal av hennes bilder, flera i ett stort format, kan inte beskrivas som något annat än samtida konsthistoria.
Utställningen är fördelad på två stora rum. Kuratorerna David Neuman och Tessa Praun har satt samman en estetiskt spännande utställning. Det är fascinerande att se hur ett stort antal bilder från slutet av 90-talet fram tills i dag bildar något som kan beskrivas som en installationsliknande helhet. Bildernas sammansättning ger ett slags poetiskt uttryck som speglar den rytm och det seende som Hausswolff representerar. Detta gäller främst för det nedre rummet där utställning rent av sprudlar av liv.
Där är bilderna placerade i två inte helt symmetriska rader. I en slags oordnad ordning. Här finns en samtida klassiker som Mamma och pappa hånglar – en man står bredbent framåtlutad, på hans rygg ligger en kvinna med benen i vädret, de bildar ett X. Och man tar del av fyra Untitled Shirt-foton (skjortorna).
Här visas också flera bilder som står i direkt relation till Cindy Shermans omtalade Untitled film stills. När Sherman tog sig an relativt vardagliga kvinnor, väljer Hausswolff att lyfta fram mer udda kvinnor. Som i bilden där konstnären själv sitter och blundar på en stol i halvt uppknäppt skjorta med bh:n utanpå och med neddragna strumpbyxor. En märklig och tänkvärd bild.
Det går inte att förbigå utställningstiteln Ich bin die Ecke aller Räume (Jag är hörnet i alla rum) som också är titeln på den helt nya installation som visas i det övre rummet. Titeln är hämtad från en textrad hos den tyska rockgruppen Rammstein. Installationen är ett steg bort från hennes tidigare fotobaserade konst och består av en stor rektangulär lådliknande skapelse bestående av glas, trä, isoleringsfiber och tyg. Det ska bli intressant att följa hennes fortsatta arbete och se om den kommer att bli ett avstamp mot något nytt. Titeln, och inte minst verket lockar till en tolkning om att Hausswolff känner ett behov att gå vidare – lämna något bakom sig, börja om på nytt.
Även om det här är en riktigt lyckad utställning finns vissa frågetecken, både kring enskilda konstverk och över hur Magasin 3 väljer att visa dem. Annika von Hausswolff är allmänt hyllad, men det är inte orimligt att nyansera den bilden något. Ta till exempel Det tar så lång tid att dö, som visar en kvinna som med tunga axlar bär på en stor sten medan hon tar sig fram – med ena foten i en hink. Bilden handlar otvivelaktigt om livets vedermödor. En känsla som kan vara viktig att förmedla, men särskilt subversivt eller spännande blir inte hennes existentiella kommentar. Metaforen är övertydlig, det blir mer banalt än insiktsfullt.
Magasin 3 har valt att anlägga ett slags ”arbete pågår-attityd”. Två foton ligger framme i det nedre utställningsrummet på vagnar som används för att transportera konst. Ett stilistiskt grepp, men man kan fråga sig varför de valt just det. En av bilderna är det omöjligt att ta del av.
Som svar på min fråga: Nej, vi har inte sett allt av Annika von Hausswolff. Installationen bjuder på något nytt, men också hängningen, det nya sammanhanget ger hennes bilder nytt liv.
Utställningen pågår till 8 juni
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)