Är detta början till slutet?

Hayley Atwell är fantastisk som Peggy Carter i långfilmen Captain America (2011) -- men hur bra kommer nya tv-serien om henne att bli på tv-kanalen ABC? Produktionen, proffsigheten kommer garanterat inte vara lika stor som i filmen.

Superhjältar på film – är en sak.
Superhjältar – på tv en annan.

Risk för inflation.

Marvels och DC:s superhjältefilmer är kanonproduktioner.
TV-produktionerna? Not so much.

Men tv-utbudet som bygger på serietidningar ökar.

Klart sedan tidigare att Netflix producerad fyra tv-serier:
Iron Fist and Luke Cage 
Jessica Jones
Daredevil
The Defenders

ABC förnyar inför nästa säsong:
Marvel's Agents of SHIELD
Och satsar på:
Agent Carter

CW har:
Arrow
Och kommer också producera:
Flash
iZombie

NBC:
Constantine

Fox:
Gotham

Är detta början till slutet?

Bara en dag kvar!

Bucky och Captain America. Bild: Paolo Rivera.

Bara en dag kvar innan Captain America: The Winter Soldier har premiär.

Mmm.

En vecka kvar -- och en påminnelse

Captain America i samtal med Spider-Man. Från Amazing Spider-Man #537, text Michael Straczynski, bild Ron Garney.

I dag är det en vecka tills filmen Captain America: The Winter Soldier har premiär. Enligt uppgift ska det vara den bästa filmen hittills från Marvel Studios. Återstår att se hur det är med den saken.

Får ibland frågan varför jag gillar Captain America så mycket. Är han inte bara en flaggviftande cowboy?

Så är det ju inte. Däremot står han upp för grundläggande mänskliga rättigheter, han är så mycket upplysningsmänniska som en superhjälte kan vara. Citatet ovan säger ju en del, skulle man kunna säga.
Är inte detta en påminnelse om något väldigt viktigt?

Årets bästa serier 2013

Eftersom jag är traditionalist tänker jag här berätta om de bästa serierna som jag har läst under 2013. I vanlig ordning spelar det ingen roll om serierna har publicerats under 2013, det viktiga är att jag har läst dem under året. I ingen särskild ordning.

Jag börjar med ett hedersomnämnande. Garth Ennis, den mest begåvade av alla serieförfattare, avslutade i år sin superhjältekritiska serie The Boys. För egen del har jag läst serien då den har kommit inbunden. Har i år läst de tjocka och höga utgåvorna The Boys: Definitive Edition Vol. 5 och Vol. 6. Det sammanlagda antalet lösnummer av serien är 72, vilket är mycket. Men en sak är faktiskt lite tråkig, för hur mycket jag än älskar Ennis' serier så var The Boys bara sådär riktigt, riktigt bra fram till nummer 45, ungefär. Serien haltade stundtals betänkligt under den sista halvan, men kom igen, så att säga, under de sista tio numren, som ingår i ovan nämnda volym 6. För den som för första gången ska läsa Ennis rekommenderar jag Punisher Max, som finns i flera olika typer av utgåvor. Det som gjorde The Boys bra var tonen, den svarta humorn och det superhjältekritiska som ibland var enastående underhållande.

En av mina favoritserier i år var Avengers: Endless Wartime av Warren Ellis och Mike McKone, som faktiskt är en grafisk novell, det vill säga inte först utgiven i lösnummer, utan utgiven i sin helhet som en lite längre grafisk novell. Det här var dessutom Ellis' comeback hos Marvel efter några års bortavaro. Han har ju inte skrivit mycket serier på ett tag överhuvudtaget. Och det här var riktigt bra, roligt, lite retsamt, samhällsengagerat och rätt kritiskt. Dessutom fantastiskt tecknat av McKone som jag inte sett särskilt mycket av innan.

Scott Snyder och Greg Capullos Batman fortsätter bra. I år har två inbundna böcker kommit, The City of Owls samt Death of the Family, och de fungerar bra, här blandas detektivhistorien med spännande psykologiskt kittlande intriger. Men lika bra som Snyders två första Batmanböcker The Black Mirror och The Court of The Owls blev det inte år. Läsvärt likväl för den Batmanintresserade. Snyder och Capullo är ett bra team.

Två positiva överraskningar var å ena sidan Brian Bendis, Steve McNiven och Sara Pichellis Guardians of the Galaxy som kom som inbunden tidigare i höstas. Bendis är sällan dålig, och här hittade han verkligen rätt, och hur fel kan det bli med geniet McNiven (även om han inte är som bäst här). En rörande historia om en pojke som dras in i ett sagolikt rymdäventyr. Den andra överraskningen stod Jeph Loeb och Ed McGuinness för med Nova, som både till form och innehåll påminner om Guardians of the Galaxy, men jag är nog faktiskt svagare för Nova, eftersom historien känns mer personlig, även här återfinns en pojke vars far är rätt frånvarande, får man väl säga. Stundtals riktigt rörande.

Greg Rucka och Matthew Southworth kom med sin andra volym om den kvinnliga, rätt sköra, men stundtals tuffa detektiven Dex Parios. Serien heter Stumptown och ges ut på det mindre förlaget Oni Press. Tonen är mycket riktigt också rätt "indie"; lugn amerikansk småstad med stora problem. Rolig och spännande och rätt originell.

Eftersom jag läser allt Garth Ennis får ur sig.läste jag i år även dennes två volymer av Fury: My War Gone By. Det Ennis gör allra bäst (förutom att skriva Punisherserier) är att skriva oromantiska krigsserier. Karaktären Fury tillhör Marvel så vanligtvis brukar han umgås med superhjältar, men eftersom Ennis avskyr superhjältar berättar han en historia om en krigstokig överste (Fury) och dennes väg genom den amerikanska krigshistorien från andra världskriget fram till i dag. Träffsäkert, obehagligt -- och det hela känns konstigt nog sant från ruta ett till sista rutan. Läs!

Paul Pope är fantastisk, men han har en otroligt tunn produktion. Han gör helt enkelt inte många serier. I år kom till min stora glädje första delen i hans Battling Boy som handlar om en liten grabb som lämnas på jorden av sin halvgud till far. Sonen ska bli "man" och rädda människorna undan korruption och sjukt läskiga monster... Lite svårförklarad. Popes still är rätt märklig egentligen, men grymt tilltalande när man väl kommer in i den, och hans berättelser är alltid genuint originella. Han både skriver och tecknar.

Årets "Hurra!" får en av mina favorittecknare, Frank Cho. Han fick möjligheten att både teckna och skriva Savage Wolverine och Cho passar i vanlig ordning på att satsa på snubbelkomik, dramatik och rena dumheter. Fantastiskt underhållande. Guld!

Har tyvärr två besvikelser. Kastar mig vanligtvis över allt Tony Harris tecknar, men i år blev det inget vidare, vilket knappast bara är hans fel. Tillsammans med författaren B. Clay Moore gjorde han serien JSA Liberty Files: The Whistling Skull, som är en rörig historia, utan engagerande karaktärer. Tråkigt att se. Den andra besvikelsen var kanske än större, Batwoman som började otroligt starkt för några år sedan när Greg Rucka och JH Williams III gjorde serien sjönk som en sten i år. Kommer inte att plocka upp den något mer. Trist!

Filmen var väldigt bra - middagen riktigt god

Thor: The Dark World är en riktigt bra film, i sin genre, som det heter.

Mycket sevärd.

Hade glädjen att se filmen tillsammans med Karl Nyberg, som hade den goda smaken att bjuda mig på middag efter filmvisningen.

En sann gentleman.

Den första Thor-filmen såg Kalle och jag i Uppsala när den kom, under liknande glädjeladdade omständigheter.

En annan sak. Kom ihåg att alltid ha koll på rosetten!

Brubakers "Cap" - den allra bästa

Ed Brubakers tolkning av Captain America (Steve Rogers) går till historien som en av seriehistoriens allra bästa. Och då har han många andra riktigt fina tolkningar att tävla mot, bland annat de allra första utmejslade av karaktärens skapare Joe Simon och Jack Kirby, men även Roger Stern och John Byrnes, och Mark Gruenwalds tolkning under 1980-talet - som är min favorit vid sidan av Brubakers. Det var under 80-talet, när jag själv var i "serieåldern" jag hittade Captain America för första gången i en butik i mellanöstern.

85 nummer av Captain America mäktade Ed Brubaker med innan han gav upp.
Han startade sin "run" (som det heter over there) 2005 och avslutade den i december, 2012.
Det var framförallt nummer ett till 25 - Out of Time, The Winter Soldier, Twenty-First Century Blitz, The Drums of War och The Death of a Dream - som satte Brubakers Cap på kartan.

Brubaker [Spoiler alert!] inte bara återupplivade Caps gamle partner Bucky, han gjorde honom till ond ärkeskurk, vände honom sedan till god men disträ hjälte för att därefter ärva Caps identitet då Steve Rogers sköts till döds i nummer 25 (sedan väcktes Rogers till liv och Bucky fann en annan roll). Knepet att återanvända och omforma karaktärer från förr gjorde Brubaker väldigt bra, men det var den grundläggande tonen av spänning, som hämtad ur en riktigt bra kriminalroman som utgjorde berättelsernas stomme. Brubaker ligger bakom en genuint originell tolkning av Captain America. Men det bör påpekas att de sista två åren har varit lite fattiga. Berättelserna och händelserna har gått ganska mycket på tomgång, vilket har varit tråkigt att se då man ju vet hur mycket kreativitet som döljer sig hos Brubaker när han är i form.

Icke att förglömma. Cap har sedan 2005 tecknats av en rad superstjärnor, bl aSteve McNiven, Bryan Hitch, Alan Davis och Steve Epting. Den senare var regelbunden tecknare från numer ett fram till nummer 25 och sedan under några år fortsatte han att hoppa in då och då. Men den sista tiden arbetade han inte längre med Cap, vilket sänkte helhetsintrycket betydligt. Epting är en av de riktigt stora (läs förövrigt Epting och Brubakers The Marvels Project, finns inbunden).

Brubaker avslutade sin tid hos Marvel Comics lite bittert genom att berätta i en intervju hur trött han var på superhjälteserier. Lite tråkigt att se, även om jag naturligtvis förstår att han vill göra något annat. Han har ju trots allt vigt större delen av sitt vuxna liv åt att skriva serier inte bara för Marvel utan även för DC Comics. Nu gör han framförallt så kallade "creative owned" serier för oberoende förlag. Större risk, men om serien blir en succé blir det å andra sidan mer pengar till författaren/tecknaren än vad de större förlagen erbjuder.

"Cap" publicerades första gången redan 1941, och då var det självaste Hitler han smockade till på omslaget. Sedan dess har denna, en av de tidigaste superhjältarna publicerats år efter år. Med undantaget för en period under 1950-talet då en rad äldre karaktärer försvann från seriestånden på grund av minskad popularitet. Under åren har Cap bibehållit sin grundidentitet, han står upp för frihetliga ideal - han gör rätt för sig och vilar på idéer om frihet, rättvisa och ansvar.

Den stora skillnaden mellan Captain America i dag och under tidigt 1940-tal är att serien då skrevs för ungdomar medan den i dag skrivs för unga män och kvinnor, dvs äldre än 15 år. Gissningsvis är genomsnittsåldern på en läsare i dag cirka 25 år.

Av de tusentals bilder som finns på Captain America är det denna bild som jag tycker bäst summerar vad Cap står för. Från The Amazing Spider-Man #537, skriven av J. Michael Straczynski och tecknad av Ron Garney.

Lästips Captain America:

• Captain America (2005) #1-25, av Ed Brubaker, Steve Epting och Mike Perkins, återfinns i Captain America Omnibus vol. 1.
• Captain America & Bucky (2011) #620-624, av Ed Brubaker, Marc Andreyko och Chris Samnee, återfinns i Captain America & Bucky HC vol. 12 och TPB. vol. 12.
• Civil War (2006) #1-7, av Mark Millar och Steve McNiven, återfinns i Civil War HC och TPB.

Publicera själv - inga mellankostnader

The Private Eye av Brian K. Vaughan och Marcos Martin.

Att skriva artiklar för nättidskrifter är numera helt normaliserat. Fördelen är att tryckkostnaden försvinner. Vissa (ganska många) säger att tidningar i framtiden enbart kommer att finnas på nätet.

I serievärlden har internetbaserade serier funnits ett tag. Men något riktigt genombrott har det inte blivit på bred front. Travis Charest, kanske världens bäste serietecknare alla kategorier, har sedan länge på nätet erbjudit små seriestrippar som tillsammans bildar en sammanhängande serie - Spacegirl. Den har även (i efterhand) kommit i en limiterad pappersutgåva och fick då mycket mer uppmärksamhet än när den gavs ut på nätet.

Kanske kommer genombrottet nu när de två mästarna, författaren Brian K. Vaughan och tecknaren Marcos Martin ger ut The Private Eye enbart på nätet (än så länge). Läsaren betalar in ett valfritt belopp genom paypal och man laddar ned serien som t ex en pdf. Man kan betala noll eller hur mycket man vill. Själv betalade jag 2 dollar, dvs cirka 13 kronor. Det rekommenderade priset är 0.99 dollar. Anledningen till det låga priset är naturligtvis att tryckkostnaden är eliminerad. Och inget förlag tar någon kostnad, inga redaktörer, bara seriens skapare själva och tekniken kostar.

Paradoxalt nog handlar The Private Eye om en framtid där internet inte längre används...

Den rekommenderas varmt. Du betalar och laddar ned den HÄR. Del 1 av flera kommande nummer.

Eller så kan du vänta tills serien kommer inbunden. För det är jag helt säker på att den kommer att göra. Återkommer om det -- om ett år eller så när jag vet.

Återbruk av 100 Bullets

100 Bullets av Brian Azzarello och Eduard Risso ges ut med långa mellanrum i fantastiskt snygga hårdpärmsutgåvor 100 Bullets The Deluxe Edition (Vertigo). Det handlar om 350 sidor åt gången och än så länge har tre volymer getts ut. Utgivningen landar nog gissningsvis på sex volymer och blir kanske klar om ett par år. Jag väntar tålmodigt på volym fyra som kommer i slutet av april.

I går lanserades utgivningsplanen för DC Comics där Vertigo ingår och som alltså ger ut 100 Bullets både förr i enstaka lösnummer och nu i inbundna utgåvor. Till min förvåning kommer nu Azzarello och Risso att göra en fortsättning på originalserien som ursprungligen gavs ut mellan 1999 och 2009 i sammanlagt 100 nummer. Fortsättningsserien som komer i juni heter 100 Bullets: Brother Lono och handlar framförallt om en av originalseriens huvudkaraktärer, den galna och tillsynes okrossbara lönnmördaren Lono. Och ja, han är åtminstone teoretiskt sett värd en serie i sig av den anledningen att hans karaktär är oerhört spännande att följa. Om denna nya miniserie är något att ha återstår naturligtvis att se.

Här finns det två skolor. Det ena är väldigt mån om att göra ett avslut. När originalserien är klar då ska minsann inget ytterligare göras av varken originalteamet eller någon annan. Garth Ennis tillhör den skolan, vilket han visat med serier som Preacher (Vertigo) och The Boys (Wildstorm/Dynamite). När det är slut är det definitivt slut. Ingen återvändo. Ingen ny miniserie eller nystart. I grund och botten bygger den skolan på stolthet och disciplin. Och det är en skola som "fungerar", i det här sammanhanget åtminstone. Originalen får vara original och ingen nytappning "smutsar" ner dem.

Den andra skolan skiter all disciplin och stolthet. Istället tar man vad man vill, gör om och skapar nytt utifrån det som redan existerar. I princip all storsäljande serieutgivning i Nordamerika bygger på denna skola - den är extremt inkomstbringande och det är den skolan vi har att tacka(!) för att Spider-Man ges ut sedan 1962, Superman sedan 1938, Batman sedan 1939 med mera. Varför sluta med ett vinnande koncept? Skillnaden mellan 100 Bullets: Lono och t ex Batman är att i det förra fallet är det samma kreativa duo som fortsätter, och i den senare, att oräkneliga författare och tecknare har tagit vid där andra har slutat. Det senare har visat sig lyckad, även om det under perioder spottas ut en och annan riktigt usel serie.

Jag ser fram mot nya 100 Bullets: Lono, men jag är också lite skeptisk. Är magin fortfarande där? Återstår att se.

Om TV-serien Arrow i UNT

HÄR skriver jag om TV-serien Arrow som går på Kanal 5 på tisdagar. Jag följde serien när jag var i USA och såg de flesta avsnitten där. Arrow är riktigt bra -- men naturligtvis inte en lika snygg och genomarbetad produktion som flera av de senare årens superhjältefilmer. Men man ska naturligtvis inte räkna med det heller -- Arrow är ju ändå en TV-serie. Vad skulle det kosta att göra en TV-serie lika snygg och genomarbetad som till exempel The Dark Knight Rises? Det går bara inte. Arrow är sevärd -- i väntan på att superhjältesäsongen drar igång på bio i slutet av april med Iron Man 3.

En liten lista med serier

Eftersom fler och fler personer börjar förstå att jag är "osunt" intresserad av serier, kommer då och då frågan: ”Men vilken serie ska man läsa då?”. Och eftersom jag har svårt att välja sådär på uppmaning kläcker jag sällan ur mig något rakt och bra svar. Därför har jag nu satt mig ner och sammanställt en liten lista med riktigt bra serier.

Författare/tecknare

Vad serien handlar om

Varför jag rekommenderar serien

Jeph Loeb och Tim Sale. Någon av deras serier ska läsas av var och en som är det minsta intresserad av serier. De har gjort rätt många serier tillsammans, jag ger två förslag: Daredevil: Yellow (Marvel) och Batman: The Long Haloween (båda finns i flera olika format). Loeb snickrar text – plot, dialog och berättaröst – och Sale, med sina skuggor och stiliserade stil. På var sitt håll är de inte alls lika engagerande och spännande. Det är när de samarbetar magi uppstår. Daredevil: Yellow är en öm berättelse om en blind pojke som växer upp utan mor, och som sedan även förlorar sin far, och som på grund av händelserna i sin barndom bestämmer sig för att försöka göra världen omkring honom så bra det bara går. Sale har här kanske aldrig varit bättre. Batman-berättelsen är lika bra som vilken deckarroman som helst fast med det inte så lilla extra i form av de alldeles underbara teckningarna.

Garth Ennis och Carlos Ezquerra, Braun, Snejbjerg m fl. The Complete Battlefields vol. 1 och 2 (Dynamite). Av någon anledning är Garth Ennis fascinerad av krig. Hans intresse känns tack och lov väldigt sunt – han är intresserad av hur människor beter sig, vad de gör i utsatta situationer, hur de reagerar och mår – och oundvikligen vad som hände under, framförallt, andra världskriget. I de två rejäla volymerna The Complete Battlefields återfinns en rad komplexa relationer och i bakgrunde finns ständigt plågan av att befinna sig i ett genomjävligt krig. Bättre än så här blir knappast seriemediet.

Joss Whedon och John Cassaday. Astonishing X-Men vol. 1-4 paperback (Marvel). Whedon må vara nördguden över alla andra, och i och med att han regisserade The Avengers, som blev en megasuccé över hela världen, har han också blivit helt och fullt accepterad av Hollywood. Men oavsett filmens kvaliteter (och hans andra nördsuccéer Buffy, Firefly och Dollhouse) är hans bästa arbete någonsin samarbetet med en av serievärldens bästa, John Cassaday, vilket resulterade i Astonishing X-Men. Underhållningsvärdet här är max och lägg därtill känsliga porträtt på en rad karaktärer, bl a Kitty Pryde och detta är en samtida klassiker. När jag nu tänker tillbaka på serien, det var ett tag sedan jag läste den, kan jag inte riktigt acceptera att Whedon/Cassaday slutade skriva den.

Warren Ellis och John Cassaday. Planetary (Wildstorm). Serien finns utgiven i en rad olika format. Jag har läst den i den stora lyxutgåvan kallad ”Absolute” – vilken jag kan rekommendera. Serien är väldigt speciell och samtidigt lätt att känna igen. Den är nämligen konstruerad som en slags alternativ version av en rad igenkännbara superhjältars öden, bl a återfinns varianter av Fantastic Four och Superman här, fast i Planetary är världen mindre rosig, mer annorlunda, mer vriden, mystisk och komplicerad. Berättelsen är tät och ibland svår – men vilken behållning för den envise. Ellis tillhör serievärldens mer ovanliga författare och här arbetar han ihop med Cassaday, som har ett realistiskt och känsligt uttryck. Ett måste, men kanske ska denna, trots allt, bara rekommenderas den som redan tidigare har en relation till etablerade serierkaraktärer. Det blir roligare läsning då. 

Brian K. Vaughan och Adrian Alphona. Runaways nr. 1-24 (Marvel). Väldigt mycket signerat Vughan skulle kunna komma med på den här listan – vid sidan av Ennis håller jag honom absolut högst av serieförfattarna. Det som gör Runaways så inspirerande är hur han – tillsammans med tecknaren Alphona – gör att man identifierar sig med den brokiga grupp ungdomar han porträtterar. Varje karaktär är nödvändig och har en egen tydlig och sprakande personlighet. Grundidén är enkel. Ungdomarna är alla barn till superskurkar som är på väg att få jorden att gå under. Sedan följer en extremt medryckande, ganska sorglig men också humoristisk berättelse om ungdomarnas försök till att skapa en bättre värld. Unik. Även den här serien finns i en rad olika format. Jag har läst den i oversized hardcover, som formatet heter. Ganska tung i knät, men visuellt utsökt.

En liten lista alltså - som utesluter mer än den inkluderar - bl a Brian K. Vaughan och Tony Harris Ex Machina (Wildstorm); Brian K. Vaughan och Pia Guerras Y: The Last Man (Vertigo); Terry Moores Echo (Abstract); Frank Millers Daredevil (Marvel); Frank Millers flera olika Batman (DC); Greg Rucka och J.H. Williams Batwoman: Elegy (DC); Matt Fraction och Salvador Larrocas The Invincible Iron Man (Marvel); Ed Brubaker och Steve Eptings Captain America (Marvel); Paul Popes Batman: Year 100 (DC); Garth Ennis och diverse tecknares Punisher Max (Marvel); Garth Ennis och Jacen Burrows Chronicles of Wormwood (Avatar) m fl, m fl, m fl.

En annan gång kanske.

Skriver om skräckserie i UNT

I dagens Upsala Nya Tidning skriver jag om skräckserien The Evil Tree - HÄR.
Serien är tecknad av Uppsalabon Daniel Thollin och den är skriven av amerikanske Erik Hendrix.

Riktigt läskig är den.

Kan det vara sant?

Man of Steel - trailer.

Ur-superhjälten, Superman blir film igen - för femte gången sedan 1978.
Även om Superman Returns regisserad av Bryan Singer är en bra film i sig är den inte en bra Superman-film. Karaktären Superman är nämligen inte sådan som han ska vara. Det är lätt att bli knusslig när det kommer till en så ikonisk och historiskt viktig karaktär som Superman, åtminstone om man, som jag har, följt karaktärens vindlande historia.

Filmen Man of Steel kommer i sommar, 26 juni för att vara exakt. Och att döma efter trailern ovan kommer det att bli en existentiell historia, och det är bra, tycker jag. Men vad vore en film om Superman utan överdådiga hjälteinsatser? Därför blir jag glad att läsa den HÄR rapporten på Slashfilm.

Jag citerar:

Imagine a Nolan story with Snyder effects/action

It’s the best movie of the year.

There’s TONS of action with Superman kicking all kinds of ass in his suit.

The cape is CG’d most of the time so it can look awesome.

They have intentionally left out most of the the Super action in trailers to save it.

It’s not nearly as dour and serious as the trailers suggest.

The movie is complete, minus the 3D post-conversion, which is currently taking place

Kan det vara sant? Kommer filmen att bli så här bra?

Man of Steel är regisserad av Zack Snyder, som har ett gediget intresse för "comics" och som redan gjort två "comicbook movies" 300 (som bygger på Frank Millers serie med samma namn) och Watchmen (som bygger på Alan Moores och Dave Gibbons serie med samma namn). Båda är mycket bra i sin genre. Snyder har förvisso gjort den mycket märkliga och dessutom mediokra Sucker Punch, men den har jag förlåtit honom för. Jag hyser stora förhoppningar inför Man of Steel.

I rollerna: Henry Cavill, Amy Adams, Michael Shannon, Russel Crowe, Diane Lane, Kevin Costner, Laurence Fishburne m fl.

Producent: Christopher Nolan.
Manus: David S. Goyer.

Mästerliga Preacher

Preacher av Garth Ennis och Steve Dillon

 

Preacher. Har med mycket stort nöje läst Preacher vol. 1 - 6 (de snygga hårdpärmsutgåvorna naturligtvis). Vilken serie - vilken berättelse. Fanastisk. Huvudkaraktären, predikaren Jesse Custer, flickvännen Tulip O'Hare och odågan vampyren(!?) Cassidy tar sig runt i USA för att försöka få tag i Gud - som de vill "prata" med - varför är världen som den är? Galen idé, inte sant? Men också ganska rimlig, om man tänker på det, tycker jag. De sex volymerna rymmer sammanlagt 75 serietidningsnummer, och det som kanske ändå var roligast under resans gång var att ta del av författaren Garth Ennis utveckling. Han börjar bra, men avslutar serien som den mästare han är i dag. Tecknaren Steve Dillon går samma väg.

 

Trots idérikedomen, tempot och berättelsens udda, knasiga och insiktsfulla vändningar, vill jag ändå hålla Ennis Punisher Max något högre än Preacher. Preacher har en finare sensmoral - kärleken är allt, men som berättelse betecknat fungerar Punisher Max lite bättre, och den är dessutom lite roligare och ibland ganska mycket otäckare. Ennis har ju sagt att han är född till att skriva Punisher.

 

Frågan är bara vad jag nu ska läsa? Har inte sådär förfärligt mycket kvar...suck...

Frihetens ängar

(klicka för större bild)

Förtjusande. Jag är väldigt svag för serietecknaren Frank Chos serie Liberty Meadows. Har nu upptäck att Liberty Meadows: Book 1 Collected Sundays - i färg(!) har funnits på marknaden sedan en tid (Image). Varje minut som går utan att jag får bläddra i den känns som en förlust. Snart, snart är boken min (måste bara hitta den någonstans). Ack, den tid som förflutit får jag aldrig igen!

Bäst serier 2012!

Under 2012 har jag läst en rad riktigt bra serier som förhöjt vardagen under lediga kvällar och helger. Här kommer min lista:

 

Den författare som gjort starkast intryck är, precis som under förra året, Garth Ennis. Jag kan nu stolt meddela att jag läst precis allt vad Ennis skrivit om The Punisher. Förra året betade jag av Punisher Max och i år har jag läst Punisher-berättelserna som gavs ut under förlagsrubriken Marvel Knights (lite snällare än Max). Gillar Max lite bättre, men Marvel Knights (2000-2003) är också ett steg på vägen mot Max (2004-2007) som kronologiskt sett publicerades senare. Max är mer komplex och mer utmanande och även mer av en, paradoxalt nog kanske, dråplig nagelbitare.

Har nu påbörjat Ennis The Preacher med teckningar av Steve Dillon (som förövrigt även tecknade det mesta av The Punisher). Preacher anses ju allmänt vara en av de riktiga serieklassikerna och den första deluxe hardcase utgåvan (1995) jag har läst är lovande – ja, riktigt bra, men jag tycker inte än så länge att den slår Punisher Max. Å andra sidan har jag fyra hardcaseutgåvor kvar, alla på över 350 sidor. Jag ber om att få återkomma med min dom. Av Ennis har jag även hunnit med lyxutgåvan av The Boys – The Definitive Collection vol. 4 (2012) som kom precis innan jul och dennes omarbetning av pulphjälten The Shadow (2012). The Boys vol. 4 var kanske den svagaste i serien, men den är fortfarande mycket bra i relation till det serieutbudet i stort. Och jag vet att mycket återstår innan berättelsen är avklarad. Utgivningen av just de här samlingarna är sporadiska och infrekventa, vilket frustrerar, men jag kommer att vänta så länge det behövs. The Shadow tyckte jag inte särskilt bra om faktiskt. Ennis svagaste sedan Battler Britton (2006), som jag också hann med tidigare i år. Men även solen har ju sina fläckar.

Ett par utgåvor av Matt Fractions och Salvador Larrocas Iron Man (2012) har jag hunnit med och det är en välkonstruerad och rolig serie som på ett bra sätt kompletterar Iron Man-filmerna både i ton och innehåll.

Många gillar ju Brian Azzarellos serier; han är i grund och botten en kriminalförfattare som omsätter sin kreativitet till serieformatet, och jag gillar en del av det han gör. Dennes Wonder Woman tycker jag är branschens mest överskattade serie, men i år har jag läst både 100 Bullets vol. 2 och vol. 3 (deluxe), (2012); del två tycker jag var okej, och del tre var alldeles utmärkt med avseende på tempo och vändningar och på det sätt den övergripande handlingen omsattes i karaktärernas utmärkande karaktärsdrag och förutsättningar. Teckningar av Eduardo Risso. Ser mycket fram mot volym fyra som kommer under våren. Har även läst Azzarellos och Richard Corbens Cage (hardcover, 2002), vilket var första gången jag tog del av Corbens lite knäppa, underliga och samtidigt krasst realistiska stil. Corben gjorde ett starkt intryck på mig. Hans stil passar den kriminella miljö Azzarello arbetar med.

Har även läst Mark Millars Kick-Ass 2 (med John Romita Jr), Superior (med Leinil Yu) och Supercrooks (också med Yu) som alla kom i hårdpärmsutgåvor i år. Jag är ett stort fan av Millar som alltid bjuder på underhållning av värsta och bästa klass. Topp!

Ed Brubakers långa Captain America-serie tog slut i år efter mer än sex år. De första fyra åren var kanon, men Marvel Comics borde kanske ha satt en käpp i hjulet efter det. Det sista två åren har varit ganska trista; berättelserna ganska tomma och varken särskilt insiktsfulla eller spännande. Nu har Rick Remnder tagit över -- men jag vet inte om jag vågar hoppas, han är så ojämn och alla serier ska utspelas i någon slags alternativ dimension, vilket ibland blir lite krystat. Fast John Romita Jr tecknar och det är lovande.

I år gjorde Brian K. Vaughan, som vid sidan av Ennis är absolut outstanding, sin bejublade comeback med Saga. Jag har läst den första paperbackvolymen från Image Comics som kom tidigare i år med teckningar av Fiona Staples. Serien är ganska svår att beskriva; det är en slags relationsdrama i en alternativ rymdvärld (vilket ju låter skittrist). Serien är hursomhelst mycket läsvärd, men som alltid med Vaughan ska dennes serier egentligen läsas i större mer omfattande utgåvor. Serierna gör sig inte särskilt bra som enskilda nummer, eller ens i paperbackutgåvor. Jag hade förmånen att läsa dennes Ex Machina, Runaways och Y: The Last Man i de stora deluxeutgåvorna. Rekommenderas! Men än har inte Saga publicerats annat än som lösnummer och i en ganska tunn (och billig!) paperbackutgåva.

Saga av Brian K. Vaughan och Fiona Staples.

 

Sist men inte minst, en klassisk superhjältekaraktär – Batman. Scott Snyder fortsätter sitt triumftåg och nu tillsammans med Greg Capullo. Förra året läste jag Batman: Black Mirror, en av årets höjdpunkter, och i år har jag läst Batman: The Court of Owls (2012), där Batmans undersökande och mest kluriga egenskaper kommer helt till sin rätt. Dessutom kanonteckningar av en samtida mästare.

Män som hatar kvinnor - som serie

HÄR, kortrecension av serieversionen - adaptionen - av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Artikeln är publicerad i UNT i dag.  Serien är utgiven av DC Comics/Vertigo och jag fann den i den imponerande seriebutiken Golden Apple som ligger i West Hollywood. Serien? Sådär, tyvärr. Och jag tillhör ändå dom som uppskattar Larssons romaner - och gillade filmerna.

Den bästa hittills

Recension i dag i UNT av 1000 Ögon: Nyckeln - uppföljaren till trilogin om Edgar Nordahl. Den bästa hittills, tycker jag. Läs HÄR.

Wonder Woman på Bonniers

Resan till Månen, den nya utställningen på Bonniers konsthall, säger sig vara en utforskning av den samtida konstens förhållande till film.

Det håller jag inte riktigt med om. En rad sammanställda konstverk blir inte en utforskning bara för att. Däremot kanske texterna och seminarierna i relation till utställningen kan komma att utgöra en utforskning. Men det återstår att se hur det blir med den saken.

Ett av verken var jag mycket glad att se: Dara Birnbaums Technology/Transformation: Wonder Woman, 1978-1979. Det här var min premiärvisning.

Dara Birnbaum är en videokonstnär av rang och i det här verket visar hon att hon har humor och lust. Videoverket är ett slags videocollage fyllt med repetitioner och ihoppklipp från den numera klassiska TV-serien Wonder Woman som gick mellan 1975 och 1979. I huvudrollen Lynda Carter.

Man brukar ju framhålla att Dara Birnbaum är mer eller mindre samhällskritisk och i någon mån stämmer det säkert, men som jag ser det här verket framstår något mycket mer bejakande. Som filmen är klippt och kombinerad med soundtracket ser jag något mycket mer lustfyllt. Verket är helt uppenbart en kärleksförklaring till TV-serien om Wonder Woman och det starka kvinnoporträttet.

Bäst serier 2011!

Molly Hayes. Runaways, av Brian K Vaughan och Adrian Alphona.

Som vanligt handlar min genomgång av förra årets serier (den tredje i raden) inte om serier som nödvändigtvis kom ut förra året. Serierna jag skriver om är de jag läst under 2011. Jagcentrerat alltså (det här är juändå en blogg). Efter varje titel nämner jag förlag och den/de utgåvor jag har läst.

År 2010 var året när jag hittade Brian K Vaughan och med stort nöje och allvar läste båda hans stora följetonger: Ex Machina (Wildstorm: Hardcover deluxe vol. 1-5) och Y: The Last Man (Vertigo: Hardcover deluxe vol. 1-5). Den senare kunde jag till och med skriva en liten blänkare om i Upsala Nya Tidning. I år upptäckte jag Garth Ennis och har därför läst dennes The Boys (Dynamite: Hardcover vol. 1-6) som handlar om vår värld (nåja), om hur den skulle se ut om den på riktigt befolkades av människor med superkrafter. Mycket skulle gå åt helvete, blir väl sammanfattningen. Mycket, mycket rolig och fräck. Dels för grundhistorien, men framförallt för att Ennis är så fruktansvärt rak, rolig och ofta faktiskt riktigt rå, fast på ett mycket dråpligt och träffande sätt. Dessutom har han den egenskapen som gör att man omöjligen kan lägga ifrån sig en text av honom innan man har läst klart den. Teckningar av bl a Darick Robertson och John McCrea.

Av Ennis har jag även läst War Stories (Vertigo, 2004-2006: paperback vol. 1 och 2) och The Complete Battlefields (Dynamite, 2009: Hardcover vol. 1 och 2), som båda handlar om andra världskriget. Realistiska serier med anspråk om att säga något om tidsandan och stämningen under kriget. Teckningar av bl a Gary Erskine, Dave Gibbons och Chris Weston. Ofta mycket rörande berättelser om soldaternas helvete i Ryssland, Nordafrika och så vidare. Har även läst Ennis paradserie Punisher Max (Marvel Comics: paperback vol. 1-12). Max är Marvel Comics mer vuxna linje och här skildras både det ena och det andra – mest våld om man ska vara ärlig. Våld är enligt min mening i sig är fullkomligt ointressant, men på det sätt den skildras i Ennis Punisher Max gör att serien är enastående, inte minst skildras drivkrafterna bakom våldet; korruption, hämnd, sorg, nödvändighet och ibland kanske till och med lust. Obehagligt bra. Teckningar av Goran Parlov, Darick Robertson, m fl.

Även om årets stora behållning för mig var Ennis, hann jag även med ytterligare en serie av Vaughan, nämligen Runaways (Marvel Comics, 2003-2009: Hardcover delux vol. 1-3), som handlar om några ungdomar och barn som upptäcker att deras föräldrar är superskurkar. De bestämmer sig att vända sig emot dem och allt går åt pipsvängen fast ändå inte. Teckningar av Adrian Alphona. I början är teckningarna lite sådär, men på slutet alldeles underbara. Min favoritkaraktär är Molly Hayes, en liten mutantflicka, som är superstark, men efter att hon lyft något riktigt tungt, eller bråkat med någon riktigt ond och stark måste hon sova. Hon bara somnar av utmattning. Vaughan lämnade seriernas värld under några år, men gör i år, 2012, comeback med en slags romantisk science-fiction-saga, med titeln Saga (Image Comics) Känner mig kanske inte superpeppad på den, men ska kolla upp den när den kommer. Vaughan har ju inte gjort mig besviken förr.

En serieförfattare som man hela tiden läser om är Brian Michael Bendis. Hans serier säljer stort, men jag har inte riktigt ryckts med i hypen, förrän i år kan man väl säga. Jag läste hans Alias (Marvel Comics, 2001: Hardcover Omnibus) om en före detta kvinnlig superhjälte som aldrig riktigt lärt sig styra sina krafter och som istället blivit neurotisk och något tungsint privatdetektiv. Ett underhållande existentiellt drama – en liten pärla faktiskt. Fantasiska nedtonade teckningar av Michael Gaydos. Av Bendis har jag även läst The Avengers (Marvel Comics, 2010-2011: Hardcover vol. 1-2). Teckningar av John Romita Jr. och Bryan Hitch. The Avengers är en av Marvel Comics riktiga storsäljare och dessutom med fina och utmejslade teckningar; en lagom dos interna konflikter och fantastiska äventyr. I serien samsas klassiska superhjältar som Iron Man, Wolverine och Spider-Man om utrymmet.

Den serieförfattare som jag tyvärr oftast känner minst för, trots hans påstådda storhet är Grant Morrison. Morrison är en kultfigur över det vanliga och givet receptionen är han en av vår tids stora serieförfattare. Hans All Star Superman är en av mina favoriter någonsin, så visst ser jag något hos honom – men alltså mer sällan. Därför blev jag mycket positivt överraskad när jag läste hans korta We3 (DC Comics, 2005: paperback) som handlar om två hundar och en katt som rymmer från ett militärt forskningslabb där forskare försöker få dem att kunna delta i militär strid. En hjärtskärande berättelse om djur som försöker komma till rätta i en värld som i mångt och mycket vill dem ont. Teckningar av min favorittecknare Frank Quitely (precis som i All Star Superman).

Årets mest rörande läsning var ändå Daredevil: Vision Quest (Marvel Comics: Hardcover) av David Mack som både skriver och tecknar. Serien handlar om en ung kvinna som är döv, men som på grund av sitt handikapp har lärt sig efterapa andra människors fysiska rörelsemönster. Hon gör en drömresa och får en rad insikter om vad det innebär att vara människa och vilka val man faktiskt själv kan göra för att bli en god människa.

Årets nagelbitare var Scott Snyders allmänt hyllade Batman: Black Mirror (DC Comics, 2011: Hardcover deluxe). Teckningar av Jock och Francesco Francavilla. Den handlar om en ny Batman, nu bärs manteln upp av Dick Grayson, som tidigare haft rollen som sidekicken Robin. Bra för att den är just spännande och även lite otäck, och för att teckningarna är både spektakulärt tilldragande och suggestiva.

Årets besvikelse: Holy Terror (Legendary Comics: Hardcover) tecknad och skriven av Frank Miller. Även om teckningarna är enastående, är innehållet i stort förfärligt. Miller har blivit galen, vilket hans utbrott mot Occupy-rörelsen vittnar om (hans hemsida). Mycket, mycket tråkigt.

Det är stil det

Batman 1966 - det är klass. Eller som Bing Crosby sjunger: You either got style or you ain't got style.