Små, små katter - och Batman

Återbruk av 100 Bullets

100 Bullets av Brian Azzarello och Eduard Risso ges ut med långa mellanrum i fantastiskt snygga hårdpärmsutgåvor 100 Bullets The Deluxe Edition (Vertigo). Det handlar om 350 sidor åt gången och än så länge har tre volymer getts ut. Utgivningen landar nog gissningsvis på sex volymer och blir kanske klar om ett par år. Jag väntar tålmodigt på volym fyra som kommer i slutet av april.

I går lanserades utgivningsplanen för DC Comics där Vertigo ingår och som alltså ger ut 100 Bullets både förr i enstaka lösnummer och nu i inbundna utgåvor. Till min förvåning kommer nu Azzarello och Risso att göra en fortsättning på originalserien som ursprungligen gavs ut mellan 1999 och 2009 i sammanlagt 100 nummer. Fortsättningsserien som komer i juni heter 100 Bullets: Brother Lono och handlar framförallt om en av originalseriens huvudkaraktärer, den galna och tillsynes okrossbara lönnmördaren Lono. Och ja, han är åtminstone teoretiskt sett värd en serie i sig av den anledningen att hans karaktär är oerhört spännande att följa. Om denna nya miniserie är något att ha återstår naturligtvis att se.

Här finns det två skolor. Det ena är väldigt mån om att göra ett avslut. När originalserien är klar då ska minsann inget ytterligare göras av varken originalteamet eller någon annan. Garth Ennis tillhör den skolan, vilket han visat med serier som Preacher (Vertigo) och The Boys (Wildstorm/Dynamite). När det är slut är det definitivt slut. Ingen återvändo. Ingen ny miniserie eller nystart. I grund och botten bygger den skolan på stolthet och disciplin. Och det är en skola som "fungerar", i det här sammanhanget åtminstone. Originalen får vara original och ingen nytappning "smutsar" ner dem.

Den andra skolan skiter all disciplin och stolthet. Istället tar man vad man vill, gör om och skapar nytt utifrån det som redan existerar. I princip all storsäljande serieutgivning i Nordamerika bygger på denna skola - den är extremt inkomstbringande och det är den skolan vi har att tacka(!) för att Spider-Man ges ut sedan 1962, Superman sedan 1938, Batman sedan 1939 med mera. Varför sluta med ett vinnande koncept? Skillnaden mellan 100 Bullets: Lono och t ex Batman är att i det förra fallet är det samma kreativa duo som fortsätter, och i den senare, att oräkneliga författare och tecknare har tagit vid där andra har slutat. Det senare har visat sig lyckad, även om det under perioder spottas ut en och annan riktigt usel serie.

Jag ser fram mot nya 100 Bullets: Lono, men jag är också lite skeptisk. Är magin fortfarande där? Återstår att se.

Det är stil det

Batman 1966 - det är klass. Eller som Bing Crosby sjunger: You either got style or you ain't got style.

Första...jo...kanske

De första bilderna på Superman respektive Catwoman har kommit.


Henry Cavill spelar Superman i nya filmen Man of Steel, som har premiär 2013. Regi Zack Snyder. I övriga roller: Diane Lane, Kevin Costner, Amy Adams och Laurence Fishburne, Russel Crowe, Julia Ormond och Michael Shannon. Det är helt sanslöst hur superhjältefilmer lockar megastjärnor. Känner mig dock mycket osäker på filmen. Hur ska man få Superman att funka i dag? Stort frågetecken.



Anne Hathaway som Catwoman. Lite trist bild - vad har hon på huvudet? Blå lampor? Dessutom ser man ju på hennes överarmar att hon är ganska otränad. Funkar inte! Filmen The Dark Knight Returns har premiär 20 juli, 2012. I övriga roller: Christian Bale, Tom Hardy, Michael Caine, Morgan Freeman, Gary Oldman och Marion Cotillard. Regi: Christopher Nolan.

Känner mig mer trygg inför The Dark Knight Rises. Det känns som att den inte kan bli dålig. Hur skulle det vara möjligt?

Varför gul igen?

Det är helt obegripligt. DC Comics har kontrakterat tecknaren David Finch och nu har han lyckats övertala förlaget att Batman återigen ska bära det gula märket runt fladdermussymbolen. Det är inte ett bra beslut, tycker jag. Det gula märket är oestetiskt. Framförallt för det tankarna till gamla Batman-filmen (1989) och värre, till gamla Adam West-Batman-TV-serien. Den kitschigate av det kitschigaste någonsin.

David Finch, Batman, 2010.



Enda sedan Frank Miller tog bort det gula märket, 1986, i Dark Knight Returns, har Batman endast burit fladdermusen på sitt bröst. Varför bråka med det som har funkat så bra sedan dess? Obegripligt. Fullkomligt obegripligt.

Frank Miller, Batman, 1986.

Känner mig en gnutta upprörd.

Jodå, där finns en skillnad

Jag tror skillnaden är den här:

När jag läser en serie av Jeph Loeb, som The Long Halloween, vill jag vet vad som ska hända. Jag vänder blad av just den orsaken. När jag läser Ex Machina av Brian K. Vaughan vill jag veta vad serien handlar om, därför vänder jag blad. Den förra håller mig fast i berättelsen, den senare i själva fiktionen.

Den förra säljer stort, älskas av massorna. Den senare uppskattas av DN Kultur.
Jag gillar båda.

De sterrennacht DK edition

Vincent van Gogh, De strrennacht (1889). En fantastisk målning. Här är en ny edition med en frånvarande The Dark Knight.

Paul Pope Pulphope

Det finns så otroligt många fantatiska serietecknare.

En som verkligen sticker ut är Paul Pope. Även om jag ofta har lite svårt att se gränserna för beteckningar som "alternativ", "oberoende" och så vidare, får jag nog ändå tillskriva Pope något sådant.

Det spelar alltså ingen roll att han har arbetet för både Marvel och DC Comics - de två största serieförlagen som inriktar sig på superhjältar i tajts. Pope gör sin grej ändå - oavsett om seriekaraktären bär tajts, har osannolika krafter eller inte.

Följ Paul Pope på hans blogg PULPHOPE.BLOGSPOT.COM

Min favoritserie av Pope är Batman: Year 100. Bild nedan.

"I'm the goddamn Batman"

Batman enligt Frank Miller.

Äntligen! Miller & Lee är tillbaka

Ny pr-bild, All-Star Batman & Robin - nystart februari, 2011.

Fantastiska nyheter. All-Star Batman & Robin kommer tillbaka – snart.
Serien startade i september, 2005, och det senaste numret kom i augusti 2008. Sammanlagt har tio nummer getts ut.

I går på The Source, DC Comics blog, lanserades nyheten att ytterligare sex nummer kommer ut med start från februari, 2011. Ett nummer per månad.

All-Star Batman är en mycket speciell serie av flera anledningar. För det första är den skriven av Frank Miller, som är en livs levande serielegend, och tecknad av Jim Lee, en av de mest uppskattade och överlägset bästa tecknarna i serievärlden.

All-Star Batman har sålt fantastiskt bra, men är samtidigt utskälld både bland kritiker och läsare. För egen del älskar jag verkligen serien, framförallt eftersom den ger en helt ny bild av Batman; visar hur galen en människa måste vara som klär ut sig till fladdermus och bekämpar skurkar. Dessutom är den sanslöst rolig. Batman är annars aldrig särskilt rolig. Gravallvarlig är nog ordet.

Jag har funderat över varför serien slutade komma ut. Den sålde bra och det brukar räcka för ett förlag att fortsätta ge ut en serie. Jag misstänkte att det var Miller som satt käppar i hjulen eftersom att han medregisserade Sin City och på egen hand regisserade The Spirit. Jim Lee berättar på bloggen att det är han som har krånglat – så sluta krångla och se till att teckna klart!

Läs om All-Star Batman på Wikipedia.