Bara en dag kvar!

Bucky och Captain America. Bild: Paolo Rivera.

Bara en dag kvar innan Captain America: The Winter Soldier har premiär.

Mmm.

En vecka kvar -- och en påminnelse

Captain America i samtal med Spider-Man. Från Amazing Spider-Man #537, text Michael Straczynski, bild Ron Garney.

I dag är det en vecka tills filmen Captain America: The Winter Soldier har premiär. Enligt uppgift ska det vara den bästa filmen hittills från Marvel Studios. Återstår att se hur det är med den saken.

Får ibland frågan varför jag gillar Captain America så mycket. Är han inte bara en flaggviftande cowboy?

Så är det ju inte. Däremot står han upp för grundläggande mänskliga rättigheter, han är så mycket upplysningsmänniska som en superhjälte kan vara. Citatet ovan säger ju en del, skulle man kunna säga.
Är inte detta en påminnelse om något väldigt viktigt?

Brubakers "Cap" - den allra bästa

Ed Brubakers tolkning av Captain America (Steve Rogers) går till historien som en av seriehistoriens allra bästa. Och då har han många andra riktigt fina tolkningar att tävla mot, bland annat de allra första utmejslade av karaktärens skapare Joe Simon och Jack Kirby, men även Roger Stern och John Byrnes, och Mark Gruenwalds tolkning under 1980-talet - som är min favorit vid sidan av Brubakers. Det var under 80-talet, när jag själv var i "serieåldern" jag hittade Captain America för första gången i en butik i mellanöstern.

85 nummer av Captain America mäktade Ed Brubaker med innan han gav upp.
Han startade sin "run" (som det heter over there) 2005 och avslutade den i december, 2012.
Det var framförallt nummer ett till 25 - Out of Time, The Winter Soldier, Twenty-First Century Blitz, The Drums of War och The Death of a Dream - som satte Brubakers Cap på kartan.

Brubaker [Spoiler alert!] inte bara återupplivade Caps gamle partner Bucky, han gjorde honom till ond ärkeskurk, vände honom sedan till god men disträ hjälte för att därefter ärva Caps identitet då Steve Rogers sköts till döds i nummer 25 (sedan väcktes Rogers till liv och Bucky fann en annan roll). Knepet att återanvända och omforma karaktärer från förr gjorde Brubaker väldigt bra, men det var den grundläggande tonen av spänning, som hämtad ur en riktigt bra kriminalroman som utgjorde berättelsernas stomme. Brubaker ligger bakom en genuint originell tolkning av Captain America. Men det bör påpekas att de sista två åren har varit lite fattiga. Berättelserna och händelserna har gått ganska mycket på tomgång, vilket har varit tråkigt att se då man ju vet hur mycket kreativitet som döljer sig hos Brubaker när han är i form.

Icke att förglömma. Cap har sedan 2005 tecknats av en rad superstjärnor, bl aSteve McNiven, Bryan Hitch, Alan Davis och Steve Epting. Den senare var regelbunden tecknare från numer ett fram till nummer 25 och sedan under några år fortsatte han att hoppa in då och då. Men den sista tiden arbetade han inte längre med Cap, vilket sänkte helhetsintrycket betydligt. Epting är en av de riktigt stora (läs förövrigt Epting och Brubakers The Marvels Project, finns inbunden).

Brubaker avslutade sin tid hos Marvel Comics lite bittert genom att berätta i en intervju hur trött han var på superhjälteserier. Lite tråkigt att se, även om jag naturligtvis förstår att han vill göra något annat. Han har ju trots allt vigt större delen av sitt vuxna liv åt att skriva serier inte bara för Marvel utan även för DC Comics. Nu gör han framförallt så kallade "creative owned" serier för oberoende förlag. Större risk, men om serien blir en succé blir det å andra sidan mer pengar till författaren/tecknaren än vad de större förlagen erbjuder.

"Cap" publicerades första gången redan 1941, och då var det självaste Hitler han smockade till på omslaget. Sedan dess har denna, en av de tidigaste superhjältarna publicerats år efter år. Med undantaget för en period under 1950-talet då en rad äldre karaktärer försvann från seriestånden på grund av minskad popularitet. Under åren har Cap bibehållit sin grundidentitet, han står upp för frihetliga ideal - han gör rätt för sig och vilar på idéer om frihet, rättvisa och ansvar.

Den stora skillnaden mellan Captain America i dag och under tidigt 1940-tal är att serien då skrevs för ungdomar medan den i dag skrivs för unga män och kvinnor, dvs äldre än 15 år. Gissningsvis är genomsnittsåldern på en läsare i dag cirka 25 år.

Av de tusentals bilder som finns på Captain America är det denna bild som jag tycker bäst summerar vad Cap står för. Från The Amazing Spider-Man #537, skriven av J. Michael Straczynski och tecknad av Ron Garney.

Lästips Captain America:

• Captain America (2005) #1-25, av Ed Brubaker, Steve Epting och Mike Perkins, återfinns i Captain America Omnibus vol. 1.
• Captain America & Bucky (2011) #620-624, av Ed Brubaker, Marc Andreyko och Chris Samnee, återfinns i Captain America & Bucky HC vol. 12 och TPB. vol. 12.
• Civil War (2006) #1-7, av Mark Millar och Steve McNiven, återfinns i Civil War HC och TPB.

Bäst serier 2012!

Under 2012 har jag läst en rad riktigt bra serier som förhöjt vardagen under lediga kvällar och helger. Här kommer min lista:

 

Den författare som gjort starkast intryck är, precis som under förra året, Garth Ennis. Jag kan nu stolt meddela att jag läst precis allt vad Ennis skrivit om The Punisher. Förra året betade jag av Punisher Max och i år har jag läst Punisher-berättelserna som gavs ut under förlagsrubriken Marvel Knights (lite snällare än Max). Gillar Max lite bättre, men Marvel Knights (2000-2003) är också ett steg på vägen mot Max (2004-2007) som kronologiskt sett publicerades senare. Max är mer komplex och mer utmanande och även mer av en, paradoxalt nog kanske, dråplig nagelbitare.

Har nu påbörjat Ennis The Preacher med teckningar av Steve Dillon (som förövrigt även tecknade det mesta av The Punisher). Preacher anses ju allmänt vara en av de riktiga serieklassikerna och den första deluxe hardcase utgåvan (1995) jag har läst är lovande – ja, riktigt bra, men jag tycker inte än så länge att den slår Punisher Max. Å andra sidan har jag fyra hardcaseutgåvor kvar, alla på över 350 sidor. Jag ber om att få återkomma med min dom. Av Ennis har jag även hunnit med lyxutgåvan av The Boys – The Definitive Collection vol. 4 (2012) som kom precis innan jul och dennes omarbetning av pulphjälten The Shadow (2012). The Boys vol. 4 var kanske den svagaste i serien, men den är fortfarande mycket bra i relation till det serieutbudet i stort. Och jag vet att mycket återstår innan berättelsen är avklarad. Utgivningen av just de här samlingarna är sporadiska och infrekventa, vilket frustrerar, men jag kommer att vänta så länge det behövs. The Shadow tyckte jag inte särskilt bra om faktiskt. Ennis svagaste sedan Battler Britton (2006), som jag också hann med tidigare i år. Men även solen har ju sina fläckar.

Ett par utgåvor av Matt Fractions och Salvador Larrocas Iron Man (2012) har jag hunnit med och det är en välkonstruerad och rolig serie som på ett bra sätt kompletterar Iron Man-filmerna både i ton och innehåll.

Många gillar ju Brian Azzarellos serier; han är i grund och botten en kriminalförfattare som omsätter sin kreativitet till serieformatet, och jag gillar en del av det han gör. Dennes Wonder Woman tycker jag är branschens mest överskattade serie, men i år har jag läst både 100 Bullets vol. 2 och vol. 3 (deluxe), (2012); del två tycker jag var okej, och del tre var alldeles utmärkt med avseende på tempo och vändningar och på det sätt den övergripande handlingen omsattes i karaktärernas utmärkande karaktärsdrag och förutsättningar. Teckningar av Eduardo Risso. Ser mycket fram mot volym fyra som kommer under våren. Har även läst Azzarellos och Richard Corbens Cage (hardcover, 2002), vilket var första gången jag tog del av Corbens lite knäppa, underliga och samtidigt krasst realistiska stil. Corben gjorde ett starkt intryck på mig. Hans stil passar den kriminella miljö Azzarello arbetar med.

Har även läst Mark Millars Kick-Ass 2 (med John Romita Jr), Superior (med Leinil Yu) och Supercrooks (också med Yu) som alla kom i hårdpärmsutgåvor i år. Jag är ett stort fan av Millar som alltid bjuder på underhållning av värsta och bästa klass. Topp!

Ed Brubakers långa Captain America-serie tog slut i år efter mer än sex år. De första fyra åren var kanon, men Marvel Comics borde kanske ha satt en käpp i hjulet efter det. Det sista två åren har varit ganska trista; berättelserna ganska tomma och varken särskilt insiktsfulla eller spännande. Nu har Rick Remnder tagit över -- men jag vet inte om jag vågar hoppas, han är så ojämn och alla serier ska utspelas i någon slags alternativ dimension, vilket ibland blir lite krystat. Fast John Romita Jr tecknar och det är lovande.

I år gjorde Brian K. Vaughan, som vid sidan av Ennis är absolut outstanding, sin bejublade comeback med Saga. Jag har läst den första paperbackvolymen från Image Comics som kom tidigare i år med teckningar av Fiona Staples. Serien är ganska svår att beskriva; det är en slags relationsdrama i en alternativ rymdvärld (vilket ju låter skittrist). Serien är hursomhelst mycket läsvärd, men som alltid med Vaughan ska dennes serier egentligen läsas i större mer omfattande utgåvor. Serierna gör sig inte särskilt bra som enskilda nummer, eller ens i paperbackutgåvor. Jag hade förmånen att läsa dennes Ex Machina, Runaways och Y: The Last Man i de stora deluxeutgåvorna. Rekommenderas! Men än har inte Saga publicerats annat än som lösnummer och i en ganska tunn (och billig!) paperbackutgåva.

Saga av Brian K. Vaughan och Fiona Staples.

 

Sist men inte minst, en klassisk superhjältekaraktär – Batman. Scott Snyder fortsätter sitt triumftåg och nu tillsammans med Greg Capullo. Förra året läste jag Batman: Black Mirror, en av årets höjdpunkter, och i år har jag läst Batman: The Court of Owls (2012), där Batmans undersökande och mest kluriga egenskaper kommer helt till sin rätt. Dessutom kanonteckningar av en samtida mästare.

Kortrecension: Captain America

Captain America (Chris Evans) efter sitt första inofficiella uppdrag bakom fiendens linjer. Mottagen av glada kamrater och Peggy Carter (Hayely Atwell). Foto: Image.net

Anledningen till att jag tycker så mycket om Captain America är att han är så schysst. För Cap är det viktigt med rättvisa och frihet, inte bara som ideal eller på ett storpolitisk plan. Nu har jag sett filmen, Captain America: The First Avenger, och delar av dessa karaktärsdrag kom fram riktigt bra - under den första tredjedelen av filmen. Den delen är något av det bästa som kommit från Marvel Studios, inkluderat första Iron Man-filmen. Men sedan blir det mest vanlig action och då kommer Caps distinkta karaktärsdrag, hans vanlig-kille-som-blivit-stark-som-fan inte riktigt fram.

Steve Rogers - som han heter egentligen - är nämligen mycket tanig, tunn och kort och dessutom är han något av en sjukling. Eftersom han menar att kriget mot nazisterna måste vinnas, och han ser som sin skyldighet att göra sin del, försöker han ta värvning. Men på grund av sin dåliga fysik blir han inte antagen. För att sedan göra en lång historia kort så blir han ändå utvald på grund av sin goda moral - hans "schyssthet" i stort och smått - till att bli injicerad med ett serum som gör honom starkare och friskare och större - och kanske lite godare också. Allt det där kommer fram bra i filmen. Och kärlekshistorien mellan Cap och Peggy Carter är riktigt rar.

Men sedan, uppdrag på uppdrag. Snabba ryck och mindre nyanser, mindre karaktär, mindre djup, vilket är lite synd. Dussinaction är så lätt att få fatt på. En superhjältes partikulära egenskaper är däremot ovanliga. Det är dem man ska spela på, inte bara vanligt pang-pang.

Nåväl. Lite hård är jag kanske. Filmen är bra, men inte som Iron Man, Spider-Man 2, X-Men 2 eller The Dark Knight. Captain America: The First Avenger får betyget tre.

Ett tips: vänt tills efter eftertexterna (längst någonsin!). Där, en minitrailer för The Avengers som har premiär i maj nästa år. Små glimtar av dem alla - Cap, Thor, Iron Man, Nick Fury, Black Widow och Hawkeye. Mmm...

Captain America...året var 1989...

Captain America # 350 - skriven av Mark Gruenwald och tecknad av Kieron Dwyer.

I kiosken på compounden i Jeddah i Saudi Arabien, kom mitt första möte med Captain America.
Där stod han ståtlig och rättrådig.
Året var 1989, jag skulle fylla 12 år om någon månad och hade fått lov att köpa en serietidning.
Det blev det klassiska numret Captain America # 350. På omslaget ser vi hur John Walker, då i rollen som Captain America är i strid med, Steve Rogers då i rollen som The Captain.
Det här numret är slutet på en lång berättelse som handlar om hur mörka krafter har försökt få bort Steve Rogers, försökt få honom att sluta göra rätt.
Ett steg i det ledet var att peta honom som Captain America. Men Steve Rogers, som varit Captain America sedan 1941, kommer naturligtvis igen, först som The Captain, och just i det här numret återtar han sin forna roll.
Sedan dess har jag tyckt mycket om Captain America. Även om jag inte följt honom månatligt sedan dess. Mitt intresse för karaktären återväcktes omkring 2006, då hans död i följderna av ett inbördeskrig mellan superhjältar, blev en stor nyhet omskriven i NY Times och rapporterad om på CNN.
Sedan dess har jag följt honom - jo han har återuppstått.

Jag känner att det är viktigt att påpeka att Captain America inte är något typisk patriot trots namnet. Han tar strid för frihet och rättvisa och står därför upp för mänskliga rättigheter i upplysningens anda. Det gör honom till en mycket speciell superhjälte. Han skapades ju 1941 mitt under brinnande världskrig och på det allra första omslaget ser vi honom knocka självaste Adolf Hitler.
Nu har Captain America blivit film. Återkommer med rapport! Har väntat på den filmen sedan jag var 11 år.

Utmärkt

Känner mig plötsligt sugen på en Cherry Coolatta.

Cap i ny trailer

Ny trailer: Captain America: The First Avenger.
Ser ut som matinématerial.
Bra.

Swimsuit edition

Under första hälften av 1990-talet gjorde Marvel Comics fem specailnummer där superhjältar som She-Hulk och Captain America visade upp sig i badkläder. Något liknande skulle nog inte se dagens ljus i dag, och det förvånar mig faktiskt att Marvel valde att göra dessa specialnummer då. Kolla bilderna HÄR och mer info HÄR och HÄR.

Captain America på stranden där han läser USAs konstitution. Tecknad av Lou Harrison.

Texten vid sid av Cap lyder: "Captain America is not a man who is comfortable at rest. But once the Sentinel of Liberty does manage to slow down, he relaxes almost as well as he does everything else. Yet, even reading quietly on the beach, the ever vigilant red-white-and-blue warrior never forget his true colors."

Kyle Baker är originell

"With Deadpool, they censored me and I went ‘You know what this is about and I understand that. It’s your product,’ he cedes. 'But I’m not going to sit there and water down something like Nat Turner or Special Forces, especially because Special Forces was designed to piss people off.'" Kyle Baker.
Bra intervju HÄR.

Bakers och Robert Morales Captain America: Truth.

Första rörliga bilderna på Cap

Natten till i dag avgjordes Super Bowl. Förutom att vara en stor sporthändelse i USA, är det även ett reklamevent. Kanske det största under året, vilket är intressant i sig. För min del var det synnerligen intressant för att det var första gången vi bjöds på rörliga bilder på Captain America.

Trailern är intressant och filmen kan bli bra. Jag är fortfarande lite nervös. Men jag är nu övertygad om att Chris Evans åtminstone fungerar som både den unge sköre Steve Rogers, och den stridsduglige Captain America. Men en trailer, särskilt i det här korta formatet, kan vara mycket lurig. Green Hornet är ett exempel på det. Trailern, kanon. Filmen, katastrof.

Den unge sköre Steve Rogers. Bra CG. Helt klart.

Captain America efter att han injecerats med supersoldier-serumet. Funkar.

Även Thor fick en spot. Fast här har vi redan sett en trailer, så inga egentliga överaskningar den här gången.

Ser bra ut. Men hade ju velat se lite mer.

Fortfarande lite nervös

Här är den senaste bilden från Captain America: The First Avenger som har premiär i sommar. Cap ser bara okej ut, tycker jag. Stel och lite konstig. Men det värsta är ändå de där figurerna i bakgrunden. Vad är det? Jag har sagt det förr, men Joe Johnston, filmens regissör, har egentligen inte gjort någon riktigt bra film hittills, så vad talar för att han helt plötsligt skulle leverera nu? Nja. När jag såg de första stillbilderna från Thor som har premiär i vår, var jag också nervös. Nu är jag eld och lågor efter att ha sett trailern. Håller alltså fortfarande tummarna för Cap.

Mmm...bäst 2010

Jag tänkte passa på att lista de bästa serierna jag har läst under 2010. Serierna behöver alltså inte vara publicerade under året, utan det räcker med att jag har läst dem då.

I ingen speciell ordning:

Y: The Last Man - skriven av Brian K. Vaughan och tecknad (mestadels) av Pia Guerra. Serien är utgiven på Vertigo, DC Comics "vuxenavdelning", där språk och bild kan vara lite tuffare än vad som är brukligt i serier. Serien handlar om Yorick Brown och hur han tar sig fram i världen tillsammans med en liten apa, Ampersand, en agent, Agent 355 och Doctor Allison Mann. Yorick och Ampersand är de enda däggdjuren kvar på jorden som har en y-kromosom. En slags pest drabbade världen och tog död på alla män. Serien handlar i grund och botten om genusfrågor, men eftersom sådana frågor är ganska tråkiga (läs: politiskt korrekta) att läsa om - även om de är viktiga - så har Vaughan och Guerra gjort något mycket speciellt. De gör genus både underhållande och viktigt, som en del av en historia som rymmer klassiska ingedienser som kärlek, saknad, sorg och äventyr. Kanonserie, som jag kan rekommendera till precis vem som helst som kan acceptera serieformen som grund för något slags seriöst budskap. Läs mer HÄR.

Planetary - skriven av Warren Ellis och tecknad av John Cassaday. Serien är utgiven på Wildstorm och är i grund och botten en slags nytolkning av klassiska superhjältemyter fast filtrerat genom en fantasifull och engagerande berättelse om en hemlig historieskrivning om världens tillstånd. Språk och bild i kombination är här nästan fulländat. Vacker, stundtals otäck och rent fantastisk. Jag läste hela serien - 27 nummer - i två oversize-utgåvor med slip case, Absolute Planetary. Ett underbart serieformat. Läs mer om serien HÄR.

The Long Halloween - skriven av Jeph Loeb och tecknad av Tim Sale. Det här paret, Loeb och Sale, är mitt överlägsna favorit-seriepar. Loeb gör alltid serier om människor och vanliga känslor, och Sale jobbar med skuggor och karaktärer på ett utsökt sätt. Den här serien handlar om en lite yngre Batman som gör allt för att få tag på en seriemördare med kopplingar till maffian. I grunden en detektivhistoria. Vacker och spännande. En klassisk bladvändare utgiven av DC Comics. Läs mer HÄR. En uppföljare finns, Dark Victory, den är också bra. Rekommenderas den som vill läsa en klassisk deckare fast med otroliga bilder.

Batwoman Elegy - skriven av Greg Rucka och tecknad av J.H. Williams. Den här är på gränsen till för vacker. Historien är hjärtekrossande; mystik, ett förlorat syskon och svek. En spinoff-karaktär från Batman, som faktiskt överträffar originalet. Utgiven av DC Comics. Köp! Läs mer HÄR.

Captan America: The New Deal - skriven av John Nay Rieber och tecknad av John Cassaday. På omslaget står Captain America på en slags piedestal med inskriften "Liberty, justice for all". Här befinner sig Cap i terrorns USA, och tack och lov gör han det med skepsis och rättrådighet. En gnutta oroväckande, vacker och spännande. Serien blev särskilt viktig för mig eftersom Ed Brubakers Captain America (den vanliga rullande månatliga serien har tappat styrfart). Utgiven av Marvel Comics.

Batman: Year 100 - skriven och tecknad av Paul Pope. Den här serien utspelar sig hundra år efter det att Batman ursprungligen skapades, 1939. En klassisk serie egentligen; äventyr, fajt och god moral. Det som gör att den höjer sig över mängden är Pope som både med språk och bild är något över det vanliga. Han är liksom krokig i stilen, övedriven - en mästare som rör sig bortom traditonell skönhet och proportion. Utgiven av DC Comics. Läs mer HÄR.

Ex Machina - skriven av Brian K. Vaughan och tecknad av Tony Harris. Precis som i Y: The Last Man diskuterar Vaughan här sin samtid. Serien handlar om en vanlig kille som efter en mystisk explosion plötsligt kan höra och tala med elektriska maskiner. Han blir så omtyckt efter att ha hindrat plan två från att forcera torn två under 11-september-attacken, att han blir New Yorks borgmästare. Utmanande, bra och riktigt underhållande. Utgiven av Wildstorm. Läs mer HÄR.

Årets besvikelse: Grant Morrisons New X-Men vol. 1-3. Haffsigt skriven. Rörig. Men fantastiskt tecknad av Frank Quitely.

Årets överraskning: Den fransk-amerikanska serien I am Legion av Fabein Nury och John Cassaday, om nazister och vampyrer. Den vinner tack vare Cassadays bilder.
HÄR är en annan lista, årets 100 bästa serier enligt Comicbookresources.

Ehuru, det är roligt

Årets bästa nya TV-serie går på Kanal 5, The Big Bang Theory som handlar om geeks som antingen arbetar på sina avhandlingar eller har disputerat och fortsätter att arbeta på universitet. Serien är skapad av Chuck Lorre, som också skapade på 2½ Män - som jag älskar. Roligast är karaktären Sheldon Cooper, spelad av Jim Parson. Cooper är ett geni som inte riktigt klarar av att umgås socialt med medmänniskor - fast han gör det ändå. Obetalbart roligt.

---

Här är en glimt av Xerxes, Frank Millers "fortsättning" på serien 300. Ser mycket fram emot denna, som handlar om härföraren Xerxes och dennes kamp mot grekerna.

---

Här Travis Charests omslag till Captain America #616. Cap fyller 70, och därför tycker jag - och Marvel Comics- att det passar utmärkt med denna traditionella representation.

---

Man skulle kunna säga att dessa tre, The Big Bang Theory, Xerxes och Captain America #616, inte kommer att lära dig något. De fyller ingen sådan funktion, du blir inte klokare efter att du sett/läst dem. Här har du alltså ett val. Varför ska Du ta del av det här, om det inte hjälper dig att förstå något? Vet du vad, du slipper.

Gott Slut!

Känns lite bättre nu

När jag i somras såg de första stillbilderna från filmen Thor kände jag mig så besviken. Nu har trailern äntligen kommit och filmen ser trots allt lovande ut. Jag tror och hoppas att Thor, som har premiär i maj, 2011, kommer att bli en riktigt bra film. Regissören Kenneth Branagn är begåvad och har en god meritlista, dessutom är ensemblen kanon (Stellan Skarsgård, Natalie Portman, Anthony Hopkins, Rene Russo, Idris Elba och Chris Hemsworth som Thor). Jag var nog mest skraj för hur filmen skulle se ut. Det är så lätt att den här typen av filmer ser riktigt billiga ut. Jag är faktiskt inte helt nöjd med Valhalla och Odens ögonlapp, men annars ser det bra ut, tycker jag. Här är trailern:



Efter att Thor har haft premiär kommer Captain America: The First Avenger i juli, och sedan kommer Thor, Cap och Iron Man, med flera, att samsas om utrymmet i filmen The Avengers som har premiär i maj, 2012. Inget får gå fel. INGET. Allt måste vara perfekt. Mest orolig är jag naturligtvis för Captain America. Det är så fruktansvärt mycket som skulle kunna bli fel med den filmen, en hjälte i amerikanska flaggan - och fixar Joe Johnston, regissören, det här efter katastrofen Wolfman!? Håller ständigt tummarna.

Dagens bild: Olivetti

Argentinaren Ariel Olivetti tillhör mina absoluta favorittecknare. Bilden är från omslaget till Punisher War Journal #3. Punisher (Frank Castle) får på käften av Captain America. Det är nämligen så att Punisher har för vana att ta livet av alla brottslingar han får tag i. Trots detta inleder Cap ett samarbete med honom eftersom omständigheterna är ovanligt extrema (lång historia), men när Cap själv blir vittne till en avrättning, får han nog, nitar Punisher och slänger ut honom.
Olivetti tecknade Punisher i tolv nummer när serien nylanserades, 2007. Just nu tecknar han en av de allra äldsta superhjältarna/skurkarna, Namor (skapades redan 1939), i serien Namor: The First Mutant.

Cap krossar motståndet

Captain America, av Mitch Breitweiser.
En slags plakatkonst, kan man säga. Cap skapades ju 1941 och på första omslaget slog han Hitler på käften. Keep it up, Cap.

Mer bilder - minimalistiska sådana av t ex Hulken och Batman finns på bloggen Comic Twart.

Åh, första bilderna på Cap

HÄR finns de första bilderna från Joe Johnstons Captain America: The First Avenger, som har premiär 22 juli, 2011. Osäker. Nervös.

Cap mot "our enemies" !?

Twitter. Frank Miller har frågestund.

NotNamedJohn: “If you could, would you ever write an Iron Man story for Marvel? If not, what character would you want to write most?“
Miller: "Captain America. But I'd have to do him my way.”
Kommentar från ivanbrandon: "Always thought @FrankMillerInk summed up Cap perfectly with the line" 'With a voice that could command a God... and does.'
Miller: “Regarding my Captain America's politics, he'd make our enemies cry. He, himself, would not.”
OneShotCrisis: "With regard to your desire to work on a Cap project, what time-frame would you most like to drop him in? Pre- Post- Freeze?"

Miller: "Right now."

Frank Miller har naturligtvis all rätt att tycka vad han vill, men att sätta superhjältar i den aktuella stridens hetta, känns lite fel, tycker jag.

För några år sedan annonserade Miller att Batman skulle strida mot Al Qaeda i den grafiska novellen "Holy terror, Batman!". Nu har Miller ändrat sig. Han gör novellen, men med en egenskapad hjälte. Läs HÄR.

Captain America skapades förvisso som en patriotisk hjälte, 1941, av Jack Kirby och Joe Simon. På det allra första omslaget slår "Cap" Hitler på käften. Nu verkar Miller sugen på att sätta Cap i samtidens stridshetta. Jag är skeptisk.

John Nay Rieber och John Cassaday placerade Captain America i ett post 9/11-landskap, 2002, som fungerade ganska bra eftersom att serien bjöd på en kritisk distans. Men serieprojektet gav nog ändå inte mersmak, då projektet har avstannat, vilket jag faktiskt är glad över. Cap gör sig bättre i Marvels fantasivärld där han kan minnas striderna mot de onda nazisterna. Men Cap mot Al Qaeda, eller vilka Miller nu menar är "our enemies"? Jag vet inte, det känns fel.

Frank Miller är mycket begåvad. Men Cap som miniserie i hans händer känns faktiskt sådär, även om jag naturligtivs kommer att läsa den om den någon dag publiceras, vilket är mycket tveksamt.

Underligare film får man leta efter

Heldag. I går hängde jag med Kalle, min medskapare till SARTS. Vi hann med så mycket. Men avslutningen var underlig.

Vi beslutade oss nämligen för att se filmen Wolfman. Min motivation var egentligen att se hur regissören Joe Johnston gör film. Han förbereder nu filmen om Captain America, i vilken jag har ett specialintresse.

Konstigare film än Wolfman får man verkligen leta efter. Jag tänker inte på det att filmen handlar om varulvar. Det kändes naturligt och bra. Däremot så var filmen dåligt sammanhållen och ja ganska usel.

Miljö, kostym, färg, foto, skådespelarprestationer, helt bra. Däremot verkade varje enskild scen lös från nästakommande scen. Den lilla kärlekssaga som vi skulle tro på, kom aldrig till ytan. På något sätt var det som om det låg fyra timmar film i klipprummet, allt var kort, men ändå för långt. Wolfman är nästan två timmar lång - två sega timmar. Kändes tråkigt, speciellt som Benicio del Toro, Anthony Hopkins, Emily Blunt, Hugo Weaving och Geraldine Chaplin alla är habila. En film om varulvar är helt rätt i tiden, men efter det här kommer det nog ingen mer film på något årtionde på samma tema. Se istället Wolf med Jack Nicholson som varulv (1994).

Hur ska det här gå, hur kommer Johnston lösa Cap!?