Bäst serier 2012!

Under 2012 har jag läst en rad riktigt bra serier som förhöjt vardagen under lediga kvällar och helger. Här kommer min lista:

 

Den författare som gjort starkast intryck är, precis som under förra året, Garth Ennis. Jag kan nu stolt meddela att jag läst precis allt vad Ennis skrivit om The Punisher. Förra året betade jag av Punisher Max och i år har jag läst Punisher-berättelserna som gavs ut under förlagsrubriken Marvel Knights (lite snällare än Max). Gillar Max lite bättre, men Marvel Knights (2000-2003) är också ett steg på vägen mot Max (2004-2007) som kronologiskt sett publicerades senare. Max är mer komplex och mer utmanande och även mer av en, paradoxalt nog kanske, dråplig nagelbitare.

Har nu påbörjat Ennis The Preacher med teckningar av Steve Dillon (som förövrigt även tecknade det mesta av The Punisher). Preacher anses ju allmänt vara en av de riktiga serieklassikerna och den första deluxe hardcase utgåvan (1995) jag har läst är lovande – ja, riktigt bra, men jag tycker inte än så länge att den slår Punisher Max. Å andra sidan har jag fyra hardcaseutgåvor kvar, alla på över 350 sidor. Jag ber om att få återkomma med min dom. Av Ennis har jag även hunnit med lyxutgåvan av The Boys – The Definitive Collection vol. 4 (2012) som kom precis innan jul och dennes omarbetning av pulphjälten The Shadow (2012). The Boys vol. 4 var kanske den svagaste i serien, men den är fortfarande mycket bra i relation till det serieutbudet i stort. Och jag vet att mycket återstår innan berättelsen är avklarad. Utgivningen av just de här samlingarna är sporadiska och infrekventa, vilket frustrerar, men jag kommer att vänta så länge det behövs. The Shadow tyckte jag inte särskilt bra om faktiskt. Ennis svagaste sedan Battler Britton (2006), som jag också hann med tidigare i år. Men även solen har ju sina fläckar.

Ett par utgåvor av Matt Fractions och Salvador Larrocas Iron Man (2012) har jag hunnit med och det är en välkonstruerad och rolig serie som på ett bra sätt kompletterar Iron Man-filmerna både i ton och innehåll.

Många gillar ju Brian Azzarellos serier; han är i grund och botten en kriminalförfattare som omsätter sin kreativitet till serieformatet, och jag gillar en del av det han gör. Dennes Wonder Woman tycker jag är branschens mest överskattade serie, men i år har jag läst både 100 Bullets vol. 2 och vol. 3 (deluxe), (2012); del två tycker jag var okej, och del tre var alldeles utmärkt med avseende på tempo och vändningar och på det sätt den övergripande handlingen omsattes i karaktärernas utmärkande karaktärsdrag och förutsättningar. Teckningar av Eduardo Risso. Ser mycket fram mot volym fyra som kommer under våren. Har även läst Azzarellos och Richard Corbens Cage (hardcover, 2002), vilket var första gången jag tog del av Corbens lite knäppa, underliga och samtidigt krasst realistiska stil. Corben gjorde ett starkt intryck på mig. Hans stil passar den kriminella miljö Azzarello arbetar med.

Har även läst Mark Millars Kick-Ass 2 (med John Romita Jr), Superior (med Leinil Yu) och Supercrooks (också med Yu) som alla kom i hårdpärmsutgåvor i år. Jag är ett stort fan av Millar som alltid bjuder på underhållning av värsta och bästa klass. Topp!

Ed Brubakers långa Captain America-serie tog slut i år efter mer än sex år. De första fyra åren var kanon, men Marvel Comics borde kanske ha satt en käpp i hjulet efter det. Det sista två åren har varit ganska trista; berättelserna ganska tomma och varken särskilt insiktsfulla eller spännande. Nu har Rick Remnder tagit över -- men jag vet inte om jag vågar hoppas, han är så ojämn och alla serier ska utspelas i någon slags alternativ dimension, vilket ibland blir lite krystat. Fast John Romita Jr tecknar och det är lovande.

I år gjorde Brian K. Vaughan, som vid sidan av Ennis är absolut outstanding, sin bejublade comeback med Saga. Jag har läst den första paperbackvolymen från Image Comics som kom tidigare i år med teckningar av Fiona Staples. Serien är ganska svår att beskriva; det är en slags relationsdrama i en alternativ rymdvärld (vilket ju låter skittrist). Serien är hursomhelst mycket läsvärd, men som alltid med Vaughan ska dennes serier egentligen läsas i större mer omfattande utgåvor. Serierna gör sig inte särskilt bra som enskilda nummer, eller ens i paperbackutgåvor. Jag hade förmånen att läsa dennes Ex Machina, Runaways och Y: The Last Man i de stora deluxeutgåvorna. Rekommenderas! Men än har inte Saga publicerats annat än som lösnummer och i en ganska tunn (och billig!) paperbackutgåva.

Saga av Brian K. Vaughan och Fiona Staples.

 

Sist men inte minst, en klassisk superhjältekaraktär – Batman. Scott Snyder fortsätter sitt triumftåg och nu tillsammans med Greg Capullo. Förra året läste jag Batman: Black Mirror, en av årets höjdpunkter, och i år har jag läst Batman: The Court of Owls (2012), där Batmans undersökande och mest kluriga egenskaper kommer helt till sin rätt. Dessutom kanonteckningar av en samtida mästare.

Dagens bild: McNiven

Åh, det finns så många serietecknare som jag fullkomligen älskar: Paolo Rivera, Alex Ross, J. H. Williams III, John Romita Jr, Tim Sale, Leinil Yu...listan kan göras lång (och någon dag tänker jag göra den). Men den tecknare som slår mig med häpnad lite mer än någon annan heter Steve McNiven. Här en bild från miniserien Civil War, skriven av Mark Millar. Den handlar om hur superhjältarna hamnar i ett veritabelt inbördeskrig då de inte kan komma överens om de ska stödja den nya lag som tvingar dem att registrera sig och i praktiken arbeta under regeringen.



På bilden: Falcon, Yellowjacket, Wolverine och The Thing. Bild: Steve McNiven. Text: Mark Millar.

Den skönhetsupplevelse, eller åtminstone sensationsupplevelse, jag behöver, och helt och fullt accepterar inte ges mig i den samtida konstvärlden, får jag på seriesidorna.

En smaksak, men så viktig

På Comicbookresources, den mest pålitliga seriesajten sedan IGN Comics serieredaktör hoppade av för någon månad sen, har en omröstning pågått de senaste veckorna om de 50 bästa serieförfattarna och 50 bästa serietecknarna.

Omröstningar av det här slaget är minst lika enerverande som de är underhållande. Jag föredrar naturligtvis listor sammansatta av experter, det bli mer nyanserade, mer genomtänkta. När fans röstar tenderar resultatet bli något för populistiskt för min smak.

Resultatet visar likväl på en mycket engagerad och kunskapsberikad läsekrets med god smak.

HÄR finns hela författarlistan och HÄR hela tecknarlistan.

Serieförfattarna:
På plats två återfinns Grant Morrison, vilket jag förstår. Hans All-Star Superman är något av det bästa jag har läst i serieväg. Dessutom är hans Batman & Robin, New X-Men och We3 riktigt bra. Han förenar den dekonstruvistiska och lätt ironiska ton som introducerades i mitten av 80-talet på seriesidorna, och en mer klassisk humoristisk ton från då superhjälteserier härstammar.

På plats ett ligger naturligtvis Alan Moore. Moore har radat upp rena rama klassiker enda sedan han startade göra serier. Hans mest kända och kritikerrosade är: Watchmen, From Hell, V för Vendetta och League of Extraordinary Gentlemen. Men han har faktiskt även skrivit berättelser om traditionella superhjältar som Superman, Green Lantern och Batman. Min favorit är The Killing Joke, tecknad av Brian Bolland.

Serietecknarna:
På plats två, Frank Quitely, som knappast i dag kan särskiljas från Grant Morrison, då de samarbetat med All-Star Superman, Batman & Robin och We3, som jag redan nämnt. De bär fram varandra, skulle man kunna säga. Quitely, vid sidan av Paolo Rivera, Steve McNiven och Frank Cho, är min favorittecknare.

På plats ett återfinns Jack Kirby. Ingen annan tecknare har betytt mer för amerikanska superhjälteserier. Han är medskapare till Captain America, Fantastic Four, Darkseid, Avengers med flera, och hans sätt att fånga rörelser, action - riktigt blåsa upp dem över sidorna, är än i dag enastående, även om hans stil framstår som lätt daterad då hans storhetstid var på 60-talet. Jag blev verkligen glad när jag såg att han var på plats ett. Respekt.

Kolla hur Quitely och Kirby tecknar HÄR!

Jag tänker självfallet inte göra några egna listor, men jag vill ändå passa på att lägga in en viss kritik till urvalet och i vilken ordning tecknarna och författarna ligger på respektive lista.

En av mina favoritförfattare, Jeph Loeb, ligger på 44:e plats, vilket är fel. Med Batman: The Long Halloween, Batman: Hush, Daredevil: Yellow, Hulk: Grey och Spider-Man: Blue, ligger det bortom allt tvivel om konstnärlig originalitet - Loeb bör ligga top tio.

Mark Millar, med Civil War, Kick-Ass, Nemesis, Superior, Ultimates, hamnar bara på 17:e plats. Med tanke på att han säljer bäst av alla, förvånar det mig att han inte ligger bättre till. Dessutom är han obeskrivligt underhållande och lätt tokig. Jag gillar hans grejer skarpt, jag vet att jag aldrig blir missnöjd.

Märkligast är det ändå att författaren Brian K. Vaughan ligger först på 13:e plats. Med Y: The Last Man och Ex Machina borde Vaughan ligga top tre. Han är enastående. Han är den som jag direkt skulle ta som exempel på varför seriekonsten, sekvenskonsten, bär på så säregna och underbara kvaliteter. Hans samhällsintresse är dessutom så intressant och o-instrumentellt att det skulle kunna användas i samhällsundervisning på högskolenivå. Genusvetaren bör bli knäsvag med Y: The Last Man framför sig. Den handlar ju om den kvarvarande matriarkatet efter att pesten tog alla män - utom en...

Bland tecknarna känner jag mig mest upprörd över att Steve McNiven bara ligger på 35:e plats. Hans Old Man Logan, Nemsesis och Civil War med Mark Millar borde renderat en bra mycket finare plats. Hans estetik är otäckt bedårande. Varken Frank Cho och Paolo Rivera är med på listan, beklagligt.

Nä, jag vill se en expertlista. Då blir det nog mer som jag vill. Mer god smak.

Konst är så underbudgetterat

Det är väldigt många konstnärer som gör konst som ser förfärligt ful ut. Har ni tänkt på det? Men konstnärer är inte dumma, de får oss därför att tro att konst ska vara fult, halvtaskigt gjord, och bara dumt tafflig. Bara för att det ska vara så.

Att det är så, blev sådär jobbigt aktuellt för mig när jag läste vad serieskaparen Mark Millar sa i en intervju nyligen:

"Big-screen technology has caught up with the imagination of the comic books. Before this happened Spider-Man always looked like a guy on a wire and The Hulk was a body-builder painted green. Now characters like these can look as good as they do on the pages of a comic, if not better. These days you are not limited by budget or technology. You are just limited by imagination, which is a great position to be in."

Jo, jag vet, konst ska vara något annat, något som existerar bortom exceptionella och helt sanslösa grejer som nöjesparker, Las Vegas eller stora science-fictionfilmer, men ändå. Jag är så trött på att se alla dessa utställningar där fina idéer manifesteras i sega dammiga installationer. Nu vill jag se ett konstverk med en budgett på minst en miljon dollar: högkonceptuell och med fina färger. Kom igen nu, jag vill ha det! Nu!

Varför kan inte konsten drabbas av något som motsvaras av filmens "big-screen technology"?

Man kan förstås i linje med John Dewey och Richard Shusterman säga att Spider-Man är konst. Men hur fel har man inte då? Hundra procent fel, faktiskt. Det är ju det att Spider-Man inte är konst, som gör Spider-Man bra. Duh!

Kick-Ass sparkar upp dörrar

Det som förvånar mig mest med den svenska receptionen av Kick-Ass är att DN Kultur skickar Jane Magnusson att recensera filmen.
Vi har sett hennes aviga reaktioner förut, det går igen i sin oberäknelighet - hon hänger upp sig på något, likt ett ticks och låter denna störning gå som en röd tråd genom recensionen. Tråkig och ofruktsam läsning, tycker jag, som helt och hållet struntar i hennes rent personliga hang up. Magnusson ger filmen betyg 2. Varför skickar DN inte Fredrik Strage till den här filmen? Vill han inte? Den är som gjord för honom.
SvD är roligare, om än lika obegriplig i sin respons som DN är tack vare recensionens korta format. Jan Lumholdt älskar filmen, men man vet inte riktigt varför, mer än att filmen är politiskt inkorrekt (jo det kan räcka långt, jag vet).
Aftonbladets recension är mest informativ av de jag har läst och Expressens recension fungerar bra också.
Ska se filmen i helgen - så jag ska förstås inte säga något om den än.
Jag har mycket höga förväntningar eftersom att serien är något av det bästa och roligaste jag har läst på länge. Dessutom är den internationella responsen på filmen nästan enbart hyllande.

Kick-Ass - äntligen!

I slutet av oktober, 2008, skrev jag HÄR på bloggen om Kick-Ass, som då var en ny serie av Mark Millar och John Romita Jr, utgiven på Icon (oberoende men ändå kopplad till Marvel).

Jag var helt såld och såg storögt fram emot den inbundna samlingen som var tänkt att ges ut i december samma år. Så blev det dock inte, av flera olika anledningar. Serien fick så stor uppmärksamhet att Matthew Vaughn, som regisserade fantastiska Stardust, valde att göra film på serien – innan den ens var klar. Nu kommer filmen när som helst och den inbundna samlingen är här sedan en vecka.

Jag har den redan – och har läst den.

Se det här som ett tips, vill du läsa en serie som både sätter fingret på hur det kan vara att vara ung och som tar ut svängarna rejält när det kommer till stereotypa seriehjältar – läs Kick-Ass. Den är fantastisk i allt från plot, tempo och bildkomposition. Fantastisk!