Fler recensioner av Tanke och temperament

I dagens Borås Tidning skriver Rolf Haglund om Tanke och temperament.
I dagens Göteborgs-Posten skriver Stefan Eklund om samma bok - ej på nätet.
Den 20:e december skriver Expressens Nils Forsberg om boken.

Ny recension av Tanke och temperament

På Konsten.net recenserar konstkritikern Anders Olofsson Tanke och temperament, boken där jag gjort ett stort urval av konstkritikern Lars O Ericssons kritik publicerat i DN och SvD mellan 1987 och 2012.
Förlag: Orosdi-Back.

Läs recensionen HÄR.

DN och Konstperspektiv recenserar

Två recensioner har publicerats av Lars O Ericssons Tanke och temperament (Orosdi Back), boken jag är redaktör för.

Ingen av recensionerna finns tyvärr på nätet. Recensionen i DN publicerades torsdagen 28/11 och Konstperspektivs recension publicerades i nya numret som kom fredagen 29/11.

Fint att se att recensionerna har börjat komma.

En mycket viktig krönika signerad Lars O

Lars O Ericsson skriver utmärkt om tolkning och meningsproduktion i gårdagens SvD.

Citat: "Det skulle ju kunna vara så att ord och bild inte är dräktiga med mening, men att de kan ges mening eller få mening genom en tolkande akt där tolkning förstås, inte som meningsextraktion, utan som meningsproduktion."

"Mer form än funktion"

Skriver om nya Psykiatrins hus i Uppsala i Upsala Nya Tidning.

Jag citerar mig själv: "Man behöver inte vara professor i psykiatri för att se att huset kanske inte direkt utstrålar öppenhet och värme."

Chez Betty några omdömen

Chez Betty. Den lilla restaurangen på Roslagsgatan i Stockholm. Stockholms nya älskling. Profilen är kvarterskrogen. Men hur är maten egentligen en onsdag klockan halv nio?

Restaurangen vann Gulddraken 2012.

Maten som åts av två personer:

Fisksoppa – som å ena sidan huvudrätt och å andra sidan förrätt.

Chevre och honung – förrätt.

Oxfilé från Hälsingland – huvudrätt.

Chokladtårta och Citronsorbet – efterrätt.

Husets röda, Côte du Rhône.

En enkel samt en dubbel espresso.

Bröd.

Många täta bord. Intim god stämning.

Kyparen rabblar menyn vid bordet på franskt manér. Men till skillnad från i Frankrike så följer inget samtal mellan kyparen och vi som ska beställa. Han hastar istället iväg. Hade vi inte då hellre kunnat läsa menyn på egen hand? Tid för frågor och funderingar fanns inte. Kyparen återkommer senare för att ta beställningen. Är ni redo?

Inget vegetariskt eller någon ren fiskrätt på menyn – förutom en fisksoppa till förrätt. Den kunde man uppgradera till en huvudrätt. Mer än godkänd som förrätt och huvudrätt, men fiskbitarna lyste med sin frånvaro. Mixat? Kanske. Eller ren buljongbaserad soppa? Oklart. Föredrar fiskbitar. Mixad köttsoppa skulle, som jämförelse, inte låta sig smaka.

Oxfilén. Kvällens besvikelse. Alltför salt. Visst ska där finnas sälta. Men den ska inte ligga på baconnivå. Sauce bearnaise bra, och smakrik pommes frites, samt godkänd ratatouille. Men oxfilén i sig, nja.

Efterrätt. Utsökt sorbet och mycket god chokladtårta med Valrhonabas och crème fraîche. Dessa skulle de kunna bygga en hel verksamhet kring.

Vinet. Mmm.

Brödet. Alldeles bra. Och med smör inknutet i en liten korv. Lite underligt, men fint.

Espresso. Mycket bra.

Helhetsintrycket är gott. Kyparen trevlig och okomplicerad, även om uppläsningen av menyn faller på sin icke-funktion. Kyparens närvaro är endast intressant om den leder till något slags samtal. Här talar kyparen till oss, men inte med oss.

Maten var i stort rätt bra, men fisksoppan som huvudrätt var kanske något tunn och oxfilén alltför salt. Det är faktiskt inte helt bra. Efterrätterna lyfter allt – vilket innebär att rekommendationen är: gå dit, beställ en efterrätt och njut.

Män som hatar kvinnor - som serie

HÄR, kortrecension av serieversionen - adaptionen - av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Artikeln är publicerad i UNT i dag.  Serien är utgiven av DC Comics/Vertigo och jag fann den i den imponerande seriebutiken Golden Apple som ligger i West Hollywood. Serien? Sådär, tyvärr. Och jag tillhör ändå dom som uppskattar Larssons romaner - och gillade filmerna.

Wallenstein om Duchamp

Det var längesedan jag länkade till norska Kunstkritikk som ju är en mycket ambitiös sida med ofta riktigt bra konstkritiska texter. Sven-Olov Wallenstein recenserar nu Ulf Lindes utställning på Konstakademien i Stockholm, De ou par Marcel Duchamp par Ulf Linde.

Läs HÄR. Mycket intressant!

Wallenstein: "Vi är här långt från den Duchamp som blivit till den samtida konstkritikens stapelvara, och bara detta är mycket värt. Huruvida detta är den sanne Duchamp, ens en i någon mening sannare Duchamp än någon annan, är en fråga som den generative patriarken själv utan tvekan skulle ha behandlat med den ironi som hans egna anteckningar ofta åberopar, men som alla de som gör anspråk på att vara hans legitima avkomma måste undertrycka."

Jag har sagt det förr - Wallenstein borde skriva regelbunden kritik i någon av våra svenska dagstidningar.

Om Fredin i UNT

HÄR recenserar jag Pär Fredins utställning på Bror Hjorths Hus i Uppsala.

Om landskapsarkitektur i UNT

Har missat att min artikel om landskapsarkitektur - min recension av boken "Om landskap" av Jonas Berglund, Åsa Drougge och Göran Lindberg har publicerats i UNT, närmare bestämt 3 augusti. Läs HÄR.

Om Sacco och Levys Gaza i UNT

HÄR skriver jag om Gideon Levys Gaza, mitt älskade – En krönika 2006–2011 och Joe Saccos Gaza – Fotnoter till ett krig.

Två fantastiska böcker. Läs.

Om Olsson i Fotografisk tidskrift

I dag fick jag nummer 3 av Fotografisk tidskrift, nya numret. Jag bidrar med en recension av Mikael Olssons fotobok Södrakull Frösakull (Steidl). Det var en utmanande och spännande recension att skriva. Olssons bilder är intressanta, tycker jag.
---
Nu är endast en av mina recensioner opublicerade, en dubbelrecension av Joe Saccos Gaza - fotnoter till ett krig och Gideon Levys Gaza, mitt älskade, som kommer att publiceras i UNT.

Jag kommer inte att söka nya skrivuppdrag under sommaren på grund av stor arbetsbelastning (avhandlingen). Men om någon frågar så...

Om Uppsala i UNT i går

I går publicerade UNT min dubbelrecension av Gunilla Lindbergs Uppsala för inte så länge sedan och Maja Eriksson & Ingemar Ehlins Uppsala en växande stad: bebyggelse 1951-1979. Recensionen finns inte på nätet.

Det var en rolig och utmanade recension att skriva. Lindbergs bok är lättsam och coffetable-book-aktig, medan Eriksson & Ehlins bok är en slags kommunal inventering och mer fyrkantig i anslaget. De fungerade bra att läsa parallellt och gav en mer nyanserad och rik bild av Uppsala.

Om OEI i UNT

Min recension av OEIs nya nummer om svensk konceptkonst publicerades i Upsala Nya Tidning i lördags. Tyvärr finns den ej på nätet. Rubriken: "Nytt nummer av OEI". Nedryckare: "En av Sveriges få intellektuella tidskrifter".

Två Forsberg, en Lapidus

HÄR i Expressen skriver Nils Forsberg bra om det märkliga på Thielska: "Dessutom, vilket borde vara självklart för alla, är museet inte ett äldreboende."
---
HÄR skriver samme Forsberg om "bataljmålningen från det medialiserade århundradet". En artikel jag gärna hade sett i en något utvecklad form. Intressant och läsvärd. Om bilden på Obama & Co under den sista striden med Osama & Co.
---

Läste med stor förvåning och stort intresse Jens Lapidus och Johan Åkermarks artikel på DN Debatt i dag. De försvarar inte på något sätt Julian Assange - och diskuterar inte om han är skyldig eller ej - men däremot lyfter de frågorna som Assange har väckt om det svenska rättssystemet. Och de gör det på ett relevant och trovärdigt sätt. Mycket läsvärd artikel.

Recensionerna börjar ramla in...

Filmen Thor har ännu inte haft premiär, varken i Sverige eller i USA, men recensionerna börjar ramla in ändå. Den här filmen har jag varit ganska nervös inför då jag tycker att vissa detaljer har sett onödigt plastiga ut, åtminstone i trailers och förhandsbilder. Skådespelare och regissör har jag inga tvivel om, idel begåvade personer med fina meritlistor - Kenneth Branagh, Natalie Portman och Stellan Skarsgård bland dem.


Var hittar man då dessa recensioner? Eller, kanske en bättre ställd fråga - vilka recensioner ska man läsa? Som jag ser det är recensioner som kommer ur ett seriekänsligt sammanhang, de som är mest intressanta. Där finns en förförståelse som åtminstone jag är intresserad av. I DN blir det ju lätt något annat. Kommer ihåg att Kerstin Gezelius skrev att Wolverine är en varulv...ja bara en sådan sak. Suck.


På Comicbookresources konstateras att Thor är den bästa Marvel-filmen hittills. Detta är glädjande, då Iron Man, Iron Man 2 och inte minst X-Men och X-Men 2, är fantastiska filmer.


EMPIRE, som är en mycket öppen och förstående, filmtidskrift där Tarkovskij och Batman får lika initierad uppmärksamhet - precis så som det ska vara, får Thor fyra stjärnor (av fem): "But Thor, ultimately, stands on its own two feet. We’ll toast that with a glass of mead and a feast fit for a king. Hold the cheese."


IGN ger filmen tre och en halv stjärna (av fem)...


I Sverige har Thor premiär nästa vecka, 26 april...återkommer!

Lite till om postmodern kritik

Eftersom Anna Brodow Inzaina försökt kommentera mitt inlägg nedan, klistrar jag in hela hennes kommentar som jag hämtat från hennes blogg. Läs den HÄR i sitt sammanhang. Så här skriver hon:

”Rikard Ekholm på SARTS skriver nu sitt andra blogginlägg om en lösryckt mening som han har hämtat från en kommentar i kommentatorsfältet i ett av mina inlägg. Nu kräver han dessutom att jag skall belägga hans förvirrade påståenden med exempel. Tyvärr har jag inte lyckats kommentera hans blogginlägg på stället, så jag gör det istället här, i den händelse att någon klickar sig hit.

Att jag finner en krönika i SvD av Lars O Ericsson intressant nog att göra ett blogginlägg av och diskutera innehållet i tycks Ekholm finna anmärkningsvärt. Intressant, skriver han. Men han har inte själv något intressant att tillföra diskussionen utan finner det bara intressant att kunna beslå mig med felaktigheter.”

Ja, jag fann hennes text om Ericssons krönika intressant, men hade inget särskilt att säga om den, jag hade – har – ingen avsikt att kommentera hennes text. Men som jag skrivit tidigare fann jag att den nedan citerade utdraget i en till texten efterföljande kommentar var/är problematisk. Kommentaren är skriven av BI:

 ”det var min förvåning över att Lars O lät som en gammal socialdemokrat med bildningsideal som jag syftade på när jag sa att någonting har hänt. I den postmoderna kritiken har det ju inte funnits någonting heligt att försvara, allting har samma värde, högt som lågt. Det rimmar illa med ett bildningsideal."

BI:s påstående stämmer, enligt min mening, inte in på varken Lars O Ericsson eller på postmodernismen.

BI skriver att jag vill ha ett exempel på mitt förvirrade påstående. Nej. Jag vill att BI exemplifierar sitt påstående, att i den postmoderna kritiken har allt samma värde. Anledningen till att jag vill ha ett exempel är att det kan innebära att jag då skulle kunna förstå hennes påstående, att jag själv skulle kunna se på vilket sett den postmoderna kritiken säger att allting har samma värde. Nu kan jag inte se det.

Nåväl. Som jag ser det, har någon slags förvirring uppstått. Jag intresserade mig för sakfrågan – har allt samma värde i postmodern kritik eller inte? Jag menar återigen att i postmodern kritik har inte allt samma värde, men BI tycks mena det. Kanske har jag fel, men det är i alla fall vad hon skriver. Men någon diskussion om sakfrågan tycks inte ta fart och därför får jag konstatera att jag nog inte har något mer att säga då diskussionen gått åt ett annat håll. Jag får diskutera postmodern kritik på annat håll.

Ganska oklart och lite förvånande

Nedan uppmärksammar jag att Anna Brodow Inzaina på sin blogg kommenterar Lars O Ericssons krönika i SvD om svensk kulturpolitik. Brodow Inzaina skriver i en kommentar att i den postmoderna kritiken har allt samma värde. Jag har mycket svårt att se att varken postmodernismen eller Ericsson på något sätt står för detta. Under sommaren 2010 läste jag alla recensioner Ericsson skrivit i DN mellan 1987 och 2004 (för vårt bokprojekt). Inte någonstans i någon av dessa recensioner finns någon kritik som försöker visa att allt har samma värde. Jag tycker att om man påstår något sådant, att i den postmoderna kritiken har allt samma värde, då får man visa det. Ta exempel. Så där kan man ju inte bara säga.

Nåväl. Konstnären Johan Lundh kommenterar nu Brodow Inzainas kommentar och hon replikerar tvåfaldigt. Mycket spännande, och kanske lite förvånande, åtminstone för mig, då jag inte riktigt förstår vad allt handlar om. Vad är problemet?

Lundh, precis som jag, vänder sig mot Brodow Inzainas utfall mot den postmoderna kritiken, varpå Brodow Inzaina kommer fram till det här:

”Det är rätt typiskt att du (och Rikard E.) inte hade något intressant att säga om artikeln och det resonemang jag förde utan saxade ut just denna mening i kommentarfältet och drog slutsatsen att jag inte vet något om postmodern kritik och därför måste var helt tappad bakom en vagn.”

Jag har inte dragit någon slutsats om att BI inte vet något om postmodern kritik och inte heller att hon är tappad bakom en vagn. Men nog kan det vara relevant att påpeka att postmodernismen och Ericsson, han är ju måltavla för BI, inte stämmer in på beskrivningen i hennes kommentar.

Att jag inte har något intressant att säga om BI:s replik till Ericssons krönika förövrigt kan jag knappast beskyllas för då jag inte hade för avsikt att kommentera resonemanget, mer än att säga att jag fann det intressant. Därav alltså min förvåning.

BI:s andra inlägg handlar sedan om kulturkonservatism kontra kulturradikalism. BI riktar sig här helt mot Lundh. Hon skriver: ”För övrigt verkar du, av tillägget ’kulturkonservativa kritiker’ vara en av alla de fåntrattar som tror att vara kulturradikal är att alltid vara rätt.” Jag har inte den blekaste aning om Lundh kallar sig kulturradikal, han skriver i alla fall inget om det i sitt inlägg. Här är jag lite perplex. Jag vet inte riktigt vad konservativ betyder för BI. Kanske något i linje med Roger Scruton mer uttalat både politiska och kulturella konservatism? Han sörjer som bekant skönhetens frånvaro i konsten och arkitekturen. Är BI Sveriges Scruton? Knappast. Jag skulle däremot inte ha något emot om vi hade en Scruton i Sverige. Det hade varit roligt.

Hurdå samma värde?

HÄR skriver Lars O Ericsson om svensk kulturpolitik. Han skriver att kultur är nödvändigt för livskvaliteten: "Kultur står inte i motsats till välfärd och livskvalitet. Kultur utgör i själva verket en nödvändig förutsättning för bägge." Artikeln är engagerat välskriven och högst relevant i vårt svenska kulturklimat. 

När jag sedan tittar in till Anna Brodow Inzainas blogg ser jag att hon diskuterar hans krönika. Det är på många sätt en intressant replik till Ericsson.

Men när jag sedan tittar på kommentarerna skriver Brodow Inzaina så här som svar på en kommentar. Hon skriver: "det var min förvåning över att Lars O lät som en gammal socialdemokrat med bildningsideal som jag syftade på när jag sa att någonting har hänt. I den postmoderna kritiken har det ju inte funnits någonting heligt att försvara, allting har samma värde, högt som lågt. Det rimmar illa med ett bildningsideal."

Jag vet (av egen erfarenhet) naturligtvis att en blogg, särskilt diskussioner i kommenteringsfältet, inte fungerar som en redaktionell debattsida - bloggen blir ofta pratig, spontan - kanske övedriven. Men just detta är också vad som gör bloggen intressant, ur dessa premisser kommer något bloggdistinkt fram, något underliggande, opolerat. Eller bara kanske ett vanligt samtal, fast mer öppet för insyn och fastlagt genom bloggens låsande funktion.

Det jag finner intressant i Brodow Inzainas kommentar är att den postmoderna kritiken, i hennes ögon, innebär att allt har samma värde, högt som lågt. Jag har mycket svårt att se att detta påstående skulle ha någon slags bäring hos Ericsson eller ens i postmodernismen. Finns det överhuvudtaget någon ideologi som menar att allt har samma värde? Det skulle jag vilja se i så fall. Inte är det karakteristiskt för postmodernismen i alla fall.

Hrafnir i UNT

HÄR är min recension av 1000 Ögon: Hrafnir, del två av tre, i serien om Edgar Nordahl som har fastnat i ett gastkramande drama mitt i Uppsala. Bra serie. Ser fram mot den avslutande delen som kommer 10 september.