Gästrecension: Gerhard Richter

Vi har glädjen att presentera författaren Erik Jansons recension av den pågående Richterutställningen på Louisiana.

Rikard & Karl
----------------------------------------------

Gerhard Richter på Louisiana

Förra året toppade den tyske konstnären Gerhard Richter ekonomitidskriften Capitals ”Kunst-Kompass”, en mycket prestigefylld lista över världens etthundra mest efterfrågade samtida konstnärer. Det säger en del om hans marknadsvärde, som är mycket högt, men säger det något om andra kvaliteter i hans konst? Fram till och med den 29 maj kan man se ett stort urval av hans verk på Louisiana, som ligger mellan Köpenhamn och Helsingör. Det är bara att åka dit och bedöma själv. Det är värt respengarna, mer än väl.

Utställningen har fått titeln ”Bild efter bild”, som kan tolkas på minst två sätt, antingen att den ena bilden kommer efter den andra – som det brukar vara på traditionella utställningar, eller att den ena bilden ligger under eller ovanpå varandra i samma verk. I Richters fall stämmer båda tolkningarna. Det finns ett antal bildvärldar som följt honom ända sedan debuten i början av 60-talet – till exempel avbildningarna av fotografier, landskapsbilderna, de abstrakta kompositionerna och de stränga färgexperimenten. Bildvärldarna tycks leva självständiga, parallella liv i hans skapande undermedvetna och göra sig påminda på olika sätt och vid olika tillfällen under hela hans skapande karriär.

Richter är född 1933 i Dresden i dåvarande Östtyskland, men flydde redan 1961 till Västtyskland och blev elev vid konstakademin i Düsseldorf, där han senare blev professor. Han hade sin debutställning redan 1962, men förstörde strax efteråt de flesta av sina verk och började en ny katalogisering av de nya verk han producerade från nr 1. I dag närmar sig registret över hans verk 1000, kanske är den siffran redan passerad. Han är mycket produktiv.

Gerhard Richter är först och främst målare, hans utflykter till andra uttrycksformer har varit mycket tillfälliga. Och hans behärskning av den klassiska oljemålningens alla tekniska finesser är total, ja virtuos. Möjligen är denna briljans ett arv från den undervisning i gammaldags (o)hederlig socialrealistiskt måleri som meddelades vid konstakademien i Dresden. Men det var när han konfronterades med västerländska konstnärer som Fontana, Klein, Giacometti och inte minst Fluxusrörelsen som han förlöstes som konstnär.

Utställningen på Louisiana omfattar 81 oljemålningar, de flesta i stort format och fördelade på sex salar. I den första salen konfronteras besökaren med den bildvärld som snabbt gjorde honom känd bland Europas konstkännare redan i mitten av 1960-talet – de avmålade svartvita amatörfotografierna, somliga från hans eget fotoalbum, som det berömda porträttet av hans morbror Rudi i nazistisk militäruniform. Men de flesta är helt anonyma, somliga är vanlig pressfoton ur dagstidningar. Han har målat av fotografierna mycket exakt, i stort format, men strax innan färgen torkat har han oändligt varsamt strukit över ytan med en torr pensel så att alla skarpa linjer har suddats ut och ger bilderna ett drag av svävande hemlighet, som om man betraktar dem genom en tunn hinna.

I en intervju har Richter sagt att han är fascinerad av amatörfotografier för att de är sannare än andra bilder, men att han gör dem suddiga eftersom sanningen ändå är så svår att komma åt. De mycket berömda femton bilderna på medlemmarna i Baader-Meinhofligan som begick kollektivt självmord den 18 oktober 1977 – detta datum är också namnet på bildsviten från 1988 - finns inte med på utställningen, däremot porträttet av Jackie Kennedy (Kvinna med paraply, 1964). Men det är knappast motiven i sig som intresserar honom, snarare det som bilderna inte visar men ändå förmedlar - förvåning, tillfällighet, frånvaro.

I rummet intill hänger de fyra monumentala målningarna som ingår i Bach-sviten från 1992, välbekant för alla som besökt Moderna Museet efter nyöppningen för ett år sedan. Det är helt abstrakta verk, färg har lagts på i lager på lager, därefter har konstnären bearbetat ytan med en stor rakel. Färglager har skrapats bort men nya konstellationer av färger och former har uppenbarats. Det är ett verk som ger associationer både till musik och annan konst men som inte förmedlar några entydiga tolkningsanvisningar i någon riktning. Betraktaren kan välja att mobilisera sina referenser och teoretiska kunskaper eller bara låta blicken gå på äventyr i de rytmiskt svävande färgmassorna som flätar sig in i och ur varandra.

Det finns en likhet mellan målningstekniken i Bachsviten och Edvard Munchs målning Marats död från 1907, som ingår i den stora pågående utställningen Munch själv på Moderna museet i Stockholm. Munch låter kvinnan och mannen i det blodiga dramat omges av ett rum där färgen anlagts i ett svävande flätmönster som påminner om Richters sätt att attackera färgen i de fyra monumentalmålningarna. Överensstämmelsen är antagligen helt omedveten, ingenting tyder på att Richter tagit intryck av Munch. Men den finns där.

I samma rum finns den fotorealistiska målningen Läsande (1994), ett porträtt av Richters andra hustru, Sabine Moritz nästan i Vermeers anda. Det milda ljuset smeker modellens nacke och ljusa hår. Färgskalan är varm, smultna röda, bruna och gyllengula toner överväger. Stämningen är återhållsam, kanske andlöst förälskad. Det är en bild som skulle kunna kallas tidlös, men det kvinnan läser - en dagstidning - placerar den i vår tid.

Ett liknande arbetssätt kan man se i de landskapsbilder som finns med i utställningen. De är oändligt omsorgsfullt, man skulle kunna säga kärleksfullt frampenslade utsikter över skogar, berg och dalar i den tyska romantikern Caspar David Friedrichs anda. Richter skyggar inte för det sköna och romantiska, det är del av hans konstnärskap, som annars gärna låter sig analyseras i postmoderna termer. I andra bilder komplicerar och ”förorenar” han motiven, men man kan fortfarande ana landskapets grunddrag och känna att de har stor känslomässig betydelse för honom bortom teorier och intellektuella förhållningssätt.

I de återstående salarna varieras och fördjupas bilden av Richters teman och arbetssätt. Man kan följa hur han ständigt lockar fram nya aspekter och förhållningssätt ur sitt klassiska arbetsmaterial, oljefärg och duk. Han gör det i ett ständigt samspel med samtiden och historien med precisionen, noggrannheten och nyfikenheten hos en gammaldags upptäcktsresande med uppdrag från någon vetenskaplig institution. Men Gerhard Richters enda – och mycket krävande – uppdragsgivare är han själv och ingen annan.

Kanske är det där man kan spåra likheterna mellan den gamle enslingen på Ekely och den internationellt uppburne konstnärliga celebriteten från Tyskland. För båda är konsten ett hus, en värld, ett sätt att leva - det enda möjliga - ett språk, en spegelkammare från vilken de sänder ut bländande solkatter till oss andra. För Munch var hans eget liv med alla dess kamper, segrar och tillkortakommanden det ständiga temat, åskådliggjort i en penselskrift som med åren blev allt friare och alltmer exakt. Gerhard Richter tycks i sin konst inte ägna sig åt ständiga uppgörelser med det egna jaget. Hans uppdrag ser annorlunda ut. I en intervju säger han ungefär så här: när jag arbetar med en målning försöker jag hela tiden att stänga in någonting, men när verket är färdigt ser jag i stället att jag öppnat någonting. Mina bilder är klokare än jag. Meine Bilde sind klüger als ich. Det låter nästan som en programförklaring.

Erik Janson