onsdag, november 17, 2004

Maria Lind till IASPIS

Vid sidan av Daniel Birnbaum är Maria Lind Sveriges enda internationellt renommerade nu aktiva svenska curator. Maria Lind kommer senast från Kunstverein i München och innan dess som intendent på Moderna Museet. Vid sidan av att vara direkt välrenommerad, är hon också nästan mytomspunnen. Hon är känd för sin kraft att driva saker i den riktningen hon vill, att ta ställning för de konstnärer hon arbetar med, att vara envis, tuff, men också att vara en öppen och positiv person. Hon har utöver att i diverse sammanhang varit utställningskommisarie också arbetat som kritiker i bland annat Svenska Dagbladet, Frieze och i Flash Art. Nämnvärt är också att hon var en av medarbetarna till den första av Cream-böckerna som ges ut av Phaidon. Den boken såldes snabbt slut och är nu faktiskt ett samlarobjekt. IASPIS i Stockholm har med tillsättningen fått en person med ett mycket stort nätverk, och en person som definitivt vet vad hon vill. Det ryktades ett tag att hon skulle ta vid efter Peter Cornell som lärare i konstteori vid Mejan, men att hon hamnar som ansvarig för IASPIS är nog för henne en mer van och bekväm roll än som konstteorilärare.

Maria Lind har onekligen sin speciella syn på konsten, sina egna favoriter och sina egna drivkrafter. Att hon skulle vara lite väl nischad har förts fram (bl.a. av Bo Madestrand: se Nybergs kommentar i posten "Stockholms konsthallar...). Om man jämför Lind med andra konstpersonligheter i Sverige, så avviker hon i ett sådant sammanhang inget. Exempelvis Ulf Linde på sin tid lyfte fram Lennart Rodhe och Marcel Duchamp, Pontus Hultén lyfte fram Jean Tinguely och Niki de Saint Phalle, på senare tid har Lars O Ericsson lyft fram postmodernistiskt knutna konstnärer och grupper, Wallda och så vidare. Att göra som andra gjort är förstås inget argument för att man inte gör fel, men att få kritik för att man "kör på" är på sätt och vis underligt. Om en person uppfattar ett visst konstnärligt förhållningssätt som extra relevant eller intresseväckande skulle krampaktiga kraftansträngningar i riktning mot sådant som inte fascinerar, endast generera tristhet och tomhet. Visst kan man å andra sidan förvänta sig av en ansvarig att den inte endast favoriserar en viss "stil", eller vad man nu kallar det. Att alla dock har en speciell inriktning i vilket område det än må vara, är samtidigt något tveklöst.

Förhoppningsvis kommer Maria Lind att fortsätta stödja intresseväckande och engagerande konst. Att bedöma henne bör vi givetvis vänta med, i alla fall i några månader tills efter hennes tillsättning. Lind har varit med att etablera svenska konstnärer som Elin Wikström och Ann-Sofi Sidén inte bara på den svenska konstnärsscenen, utan också internationellt. Hon har också för en svensk publik introducerat utländska konstnärer som Douglas Gordon och Claire Barclay. Att hon idag endast skulle återupprepa sig, skulle helt klart vara en besvikelse. Det gör hon nog inte - men som sagt - vi får se. Man får väl i detta ändå passa på att hälsa Maria Lind välkommen hem!

söndag, november 14, 2004

Recension: Gunilla Klingberg

Gunilla Klingberg

Galleri Nordenhake

"Mantric Mutation"

Gunilla Klingberg använder sig ofta av kommersiellt etablerade symboler i sin konst, det kan vara allt från IKEA:s rispapperslampor till påsar från Lidl, Spar och liknande lågpriskedjor. Det logotyperna har gemensamt är att vi känner igen dom och använder oss av dom i vår vardag. Klingberg har ett flertal gånger skapat två- eller tredimensionella mönster av logotyper, en slags mutation som ger oss i uppgift att tolka innebörden av skapade relationer mellan de kommersiella tecknen i konstverken. Klingbergs mönster byggs alltså upp av symboler som i sin tur representerar ett slags sociala mönster där kapital, varor och tjänster bildar ett annat slags mönster som sträcker sig över hela världen och där vi alla är en del.

Utställningen på Galleri Nordehake är placerad i ett litet rum vilket innebär att man kommer direkt in i Klingbergs konst. Rummet är tapetserat med en mönstrad orange plast, längre in står en stor silverfärgade kandelaber med olikfärgade ljus som har runnit och bildat ett slags stalagmiter som reser sig upp från gallerigolvet. På väggarna sitter korta textfragment skurna ur spegelglas. När man börjar granska väggarna mer noggrant upptäcker man att de intrikata mönstren är uppbyggda av logotyper, bland annat Statoil, Texaco, Lidl och Spar.

Mönstren har också en påtaglig orientalisk prägel som hänger bra ihop med utställningens titel: "Mantric Mutation". Ett i sig evigt upprepande mantra av logotyper, tecken för konsumtion som vi alla känner igen, som vi bär med oss och som präglar vår uppfattning av verkligheten runt oss. Texterna på väggarna är citat från böcker av den hyllade och kritiserade flumandliga gurun Deepak Chopra som till den stora allmänheten säljer förföriska bestsellers med titlar som "Att välja glädjen" och "Bli yngre, lev längre". Deepak Chopra repeterar sina intetsägande meningar i all oändlighet, lurar godtrogna och blir ofantligt rik. Det är inte svårt att se ett samband med mönstren på väggarna.

Frågan är hur detta ska tolkas? Jag ser en kritik, ett mönster, men den är inte uttalad utan tvingar oss att ta ställning. Passar utställningens olika delar ihop? Ja, men med det sagt är dom inte fixerade vid varandra. De kan tolkas var för sig eller fogas ihop slumpmässigt likt de olikfärgade stearinstalagmiterna runt kandelabern, och därigenom bilda nya mönster. Konstverket gör att att jag nu har lättare att se mantran och mutationer också utanför Galleri Nordenhake och Gunilla Klingbergs oranga rum. [Nyberg]

Frågor av Ekholm till Nyberg angående recensionen av Klingbergs utställning "Mantric Mutations"

E: Att kritisera storföretag och nyandlig kommers är i samtiden onekligen något mycket vanligt. Kan det vara så att du genom Klingbergs egentligen ganska neutrala presentation, utifrån din egen syn på vår kapitalistiska tid, ser detta som en kritik?

N: Det är mycket möjligt eftersom när jag ser ett verk vilket innehåller en symbolik med, för mig, tydliga referenser till företeelser till vilka jag har ett personligt förhållande, bildar jag min uppfattning om verket baserad på just dessa förhållanden.

E: Skulle det inte kunna vara så att utställningen egentligen inte pekar på en kritik mot kundsamhället, utan istället visar på vardaglig skönhet? Kandelabern är i ett traditionellt seende ganska kitschig och ljusen lite barnsliga - de kanske är presenterade för att uppbringa en slags samtida skönhetsupplevelse?


N: Jag tror inte att det ena utesluter det andra. När man ser utställningen är ett av de första intrycken att det finns en enhetlig medveten estetik som går igen i verkets olika delar. Det intrycket är viktigt för den tolkning som man sedan gör.

E: Att använda sig av stormarknadslogotyper som Lidl och så vidare, är det inte banalt? Vad innebär de egentligen? Refererar de till något positivt, negativt, eller till något estetiskt?

N: En logotyp är medvetet formgiven för att ha ett estetiskt budskap, för att förmedla någonting till betraktaren. Logotypens utformning i kombination med de personliga erfarenheterna som betraktaren har av det som logotypen företräder ger gemensamt ett intryck som är personligt. För mig förmedlar de dels något positivt: t. ex. basvaror till låga priser vilket und
erlättar för mig i min vardag, dels något negativt: det kan vara så att de varor som jag konsumerar produceras i länder där priserna kan hållas nere p.g.a. dålig säkerhet för arbetarna, omiljövänliga produktionsätt etc. Alltså, kvaliteterna, positivt, negativ osv., som logotyperna referar till är nog personliga beroende på vad man själv har för associationsbanor.

E: Ska stormarknadslogotyperna ses tillhöra samma förföriska kapitalistiska ådra som Chopras böcker, och innebär det att Lidl och Chopra handlar moraliskt fel?

N: En gemensam nämnare är att båda företeelserna är konstruerade för att sälja något, vare sig det är varor eller en livsfilosofi. Om man drar slutsatsen att det är positivt eller negativt är igen personligt. Jag skrev att jag såg en kritik, men inte uttalad. Med det menar jag att verket inbjuder till ett peronligt kritiskt ställningstagande då både Chopra och Lidl har kritiserats från olika håll. När Klingberg sammanför dessa olika komponenter tycker jag att något slags kritiskt synsätt blir tydligt, det innbär inte nödvändigtvis att Lidl och Chopra handlar moraliskt fel.


E: Du ser inget motsatsförhållande i att förmedla estetiska upplevelser och att samtidigt vara samhällskritiskt? (Om utställningen nu kan betecknas som samhällskritisk?) Innebär inte det då att Klingberg delar "metod" med både Chopra och Lidl - hon använder estetik för att sälja ett visst budskap?

N: Nej jag tycker att samhällskritisk konst också kan förmedla en estetisk upplevelse. Man kan säga att det rör sig om två olika innehåll i ett och samma objekt. Om jag skulle se ett samhällskritiskt verk som helt är skiljt från min kultursfär, dvs. att jag inte skulle ha någon möjlighet att tyda de samhällskritiska tecknen i verket, så borde jag ändå kunna ha en estetisk upplevelse av verket, beroende på hur verket är utformat. Om Klingberg delar "metod" med Chopra och Lidl så borde all konst göra det, använda estetik för att förmedla ett budskap. Det beror väl på hur generellt man definierar metoden.

tisdag, november 02, 2004

Recension: Elis Eriksson




Elis Eriksson

Galleri Lars Bohman,


Låt lovsången ljuda, psaltaren 66:5-12”

Elis Eriksson är 98 år och arg. Utställningen på galleri Lars Bohman speglar Erikssons ilska men också ilskan och frustrationen hos vårdtagare inom äldreomsorgen. Erikssons målningar består nästan alla av svart och grå färg på rå blottad duk. Ett undantag är dock en starkt röd målning som hänger i det första rummet. Måleriet förmedlar en slags ångestvision där upprörda känslor över dåligt smörgåspålägg och fraser från vårdföretagspropagandan blandas med mardrömsbilder av liggsår, klichéartad antiamerikanism och ett effektfullt kontrasterande, på gränsen till vackert, poetiskt språk.

Elis Eriksson gör sin egen dyslexi till ett ytterst personligt drag i sin konst. De budskap som i form av textremsor fyller hans målningar får i och med hans speciella språkbruk en intim karaktär. Denna intima känsla ställs i bjärt konstrast mot de opersonliga och intetsägande formuleringarna från företagens bild av vården där fokus läggs på konkurrens, effektivitet och profit. Det finns relevanta invändningar mot Erikssons aningen ensidiga bild av den svenska äldreomsorgen, som har mycket gemensamt med massmedias skildring av vården. Hans verk gör trots detta ett bestående intryck. Det känns verkligen att han vill säga något till oss betraktare, någonting som för honom är viktigt. Hans enkla men kraftfulla måleri accentuerar på ett harmoniskt sätt intrycket från textremsorna utan att ta för mycket av uppmärksamheten. Att måleriet trots det så obehagliga temat blir harmoniskt och estetiskt är i sig en intressant paradox. Att bygga upp en tavla utifrån enkel skönhet men samtidigt visa upp livets obehagligheter är något som gör detta måleri mycket spännande.

Titeln på utställningen är ”Låt lovsången ljuda, psaltaren 66:5-12”. Här är det stycket:

[5] Kom och se Guds gärningar,hans väldiga verk bland människor. [6] Han förvandlade havet till torr mark,de gick till fots genom floden.Låt oss glädjas över honom. [7] Han härskar för evigt i sin makt.Hans ögon vakar över folken -inga upprorsmän skall resa sig. [8] Prisa vår Gud, alla folk,låt lovsången ljuda! [9] Han bevarar oss vid liv,han låter inte våra fötter slinta. [10] Du prövade oss, o Gud,du renade oss som man renar silver. [11] Du lät oss fastna i nätet,du slog oss i bojor, [12] du lät människor rida fram över oss.Vi gick genom eld och genom vatten,men du förde oss ut i frihet.

Man får intrycket av att Elis Eriksson tänkt särskilt på stroferna 7, 9 och 11 när man ser utställningen. Eriksson är en upprorsmakare som menar allvar, hans utställning känns som motsatsen till en lovsång.