Publicera själv - inga mellankostnader

The Private Eye av Brian K. Vaughan och Marcos Martin.

Att skriva artiklar för nättidskrifter är numera helt normaliserat. Fördelen är att tryckkostnaden försvinner. Vissa (ganska många) säger att tidningar i framtiden enbart kommer att finnas på nätet.

I serievärlden har internetbaserade serier funnits ett tag. Men något riktigt genombrott har det inte blivit på bred front. Travis Charest, kanske världens bäste serietecknare alla kategorier, har sedan länge på nätet erbjudit små seriestrippar som tillsammans bildar en sammanhängande serie - Spacegirl. Den har även (i efterhand) kommit i en limiterad pappersutgåva och fick då mycket mer uppmärksamhet än när den gavs ut på nätet.

Kanske kommer genombrottet nu när de två mästarna, författaren Brian K. Vaughan och tecknaren Marcos Martin ger ut The Private Eye enbart på nätet (än så länge). Läsaren betalar in ett valfritt belopp genom paypal och man laddar ned serien som t ex en pdf. Man kan betala noll eller hur mycket man vill. Själv betalade jag 2 dollar, dvs cirka 13 kronor. Det rekommenderade priset är 0.99 dollar. Anledningen till det låga priset är naturligtvis att tryckkostnaden är eliminerad. Och inget förlag tar någon kostnad, inga redaktörer, bara seriens skapare själva och tekniken kostar.

Paradoxalt nog handlar The Private Eye om en framtid där internet inte längre används...

Den rekommenderas varmt. Du betalar och laddar ned den HÄR. Del 1 av flera kommande nummer.

Eller så kan du vänta tills serien kommer inbunden. För det är jag helt säker på att den kommer att göra. Återkommer om det -- om ett år eller så när jag vet.

En liten lista med serier

Eftersom fler och fler personer börjar förstå att jag är "osunt" intresserad av serier, kommer då och då frågan: ”Men vilken serie ska man läsa då?”. Och eftersom jag har svårt att välja sådär på uppmaning kläcker jag sällan ur mig något rakt och bra svar. Därför har jag nu satt mig ner och sammanställt en liten lista med riktigt bra serier.

Författare/tecknare

Vad serien handlar om

Varför jag rekommenderar serien

Jeph Loeb och Tim Sale. Någon av deras serier ska läsas av var och en som är det minsta intresserad av serier. De har gjort rätt många serier tillsammans, jag ger två förslag: Daredevil: Yellow (Marvel) och Batman: The Long Haloween (båda finns i flera olika format). Loeb snickrar text – plot, dialog och berättaröst – och Sale, med sina skuggor och stiliserade stil. På var sitt håll är de inte alls lika engagerande och spännande. Det är när de samarbetar magi uppstår. Daredevil: Yellow är en öm berättelse om en blind pojke som växer upp utan mor, och som sedan även förlorar sin far, och som på grund av händelserna i sin barndom bestämmer sig för att försöka göra världen omkring honom så bra det bara går. Sale har här kanske aldrig varit bättre. Batman-berättelsen är lika bra som vilken deckarroman som helst fast med det inte så lilla extra i form av de alldeles underbara teckningarna.

Garth Ennis och Carlos Ezquerra, Braun, Snejbjerg m fl. The Complete Battlefields vol. 1 och 2 (Dynamite). Av någon anledning är Garth Ennis fascinerad av krig. Hans intresse känns tack och lov väldigt sunt – han är intresserad av hur människor beter sig, vad de gör i utsatta situationer, hur de reagerar och mår – och oundvikligen vad som hände under, framförallt, andra världskriget. I de två rejäla volymerna The Complete Battlefields återfinns en rad komplexa relationer och i bakgrunde finns ständigt plågan av att befinna sig i ett genomjävligt krig. Bättre än så här blir knappast seriemediet.

Joss Whedon och John Cassaday. Astonishing X-Men vol. 1-4 paperback (Marvel). Whedon må vara nördguden över alla andra, och i och med att han regisserade The Avengers, som blev en megasuccé över hela världen, har han också blivit helt och fullt accepterad av Hollywood. Men oavsett filmens kvaliteter (och hans andra nördsuccéer Buffy, Firefly och Dollhouse) är hans bästa arbete någonsin samarbetet med en av serievärldens bästa, John Cassaday, vilket resulterade i Astonishing X-Men. Underhållningsvärdet här är max och lägg därtill känsliga porträtt på en rad karaktärer, bl a Kitty Pryde och detta är en samtida klassiker. När jag nu tänker tillbaka på serien, det var ett tag sedan jag läste den, kan jag inte riktigt acceptera att Whedon/Cassaday slutade skriva den.

Warren Ellis och John Cassaday. Planetary (Wildstorm). Serien finns utgiven i en rad olika format. Jag har läst den i den stora lyxutgåvan kallad ”Absolute” – vilken jag kan rekommendera. Serien är väldigt speciell och samtidigt lätt att känna igen. Den är nämligen konstruerad som en slags alternativ version av en rad igenkännbara superhjältars öden, bl a återfinns varianter av Fantastic Four och Superman här, fast i Planetary är världen mindre rosig, mer annorlunda, mer vriden, mystisk och komplicerad. Berättelsen är tät och ibland svår – men vilken behållning för den envise. Ellis tillhör serievärldens mer ovanliga författare och här arbetar han ihop med Cassaday, som har ett realistiskt och känsligt uttryck. Ett måste, men kanske ska denna, trots allt, bara rekommenderas den som redan tidigare har en relation till etablerade serierkaraktärer. Det blir roligare läsning då. 

Brian K. Vaughan och Adrian Alphona. Runaways nr. 1-24 (Marvel). Väldigt mycket signerat Vughan skulle kunna komma med på den här listan – vid sidan av Ennis håller jag honom absolut högst av serieförfattarna. Det som gör Runaways så inspirerande är hur han – tillsammans med tecknaren Alphona – gör att man identifierar sig med den brokiga grupp ungdomar han porträtterar. Varje karaktär är nödvändig och har en egen tydlig och sprakande personlighet. Grundidén är enkel. Ungdomarna är alla barn till superskurkar som är på väg att få jorden att gå under. Sedan följer en extremt medryckande, ganska sorglig men också humoristisk berättelse om ungdomarnas försök till att skapa en bättre värld. Unik. Även den här serien finns i en rad olika format. Jag har läst den i oversized hardcover, som formatet heter. Ganska tung i knät, men visuellt utsökt.

En liten lista alltså - som utesluter mer än den inkluderar - bl a Brian K. Vaughan och Tony Harris Ex Machina (Wildstorm); Brian K. Vaughan och Pia Guerras Y: The Last Man (Vertigo); Terry Moores Echo (Abstract); Frank Millers Daredevil (Marvel); Frank Millers flera olika Batman (DC); Greg Rucka och J.H. Williams Batwoman: Elegy (DC); Matt Fraction och Salvador Larrocas The Invincible Iron Man (Marvel); Ed Brubaker och Steve Eptings Captain America (Marvel); Paul Popes Batman: Year 100 (DC); Garth Ennis och diverse tecknares Punisher Max (Marvel); Garth Ennis och Jacen Burrows Chronicles of Wormwood (Avatar) m fl, m fl, m fl.

En annan gång kanske.

Bäst serier 2012!

Under 2012 har jag läst en rad riktigt bra serier som förhöjt vardagen under lediga kvällar och helger. Här kommer min lista:

 

Den författare som gjort starkast intryck är, precis som under förra året, Garth Ennis. Jag kan nu stolt meddela att jag läst precis allt vad Ennis skrivit om The Punisher. Förra året betade jag av Punisher Max och i år har jag läst Punisher-berättelserna som gavs ut under förlagsrubriken Marvel Knights (lite snällare än Max). Gillar Max lite bättre, men Marvel Knights (2000-2003) är också ett steg på vägen mot Max (2004-2007) som kronologiskt sett publicerades senare. Max är mer komplex och mer utmanande och även mer av en, paradoxalt nog kanske, dråplig nagelbitare.

Har nu påbörjat Ennis The Preacher med teckningar av Steve Dillon (som förövrigt även tecknade det mesta av The Punisher). Preacher anses ju allmänt vara en av de riktiga serieklassikerna och den första deluxe hardcase utgåvan (1995) jag har läst är lovande – ja, riktigt bra, men jag tycker inte än så länge att den slår Punisher Max. Å andra sidan har jag fyra hardcaseutgåvor kvar, alla på över 350 sidor. Jag ber om att få återkomma med min dom. Av Ennis har jag även hunnit med lyxutgåvan av The Boys – The Definitive Collection vol. 4 (2012) som kom precis innan jul och dennes omarbetning av pulphjälten The Shadow (2012). The Boys vol. 4 var kanske den svagaste i serien, men den är fortfarande mycket bra i relation till det serieutbudet i stort. Och jag vet att mycket återstår innan berättelsen är avklarad. Utgivningen av just de här samlingarna är sporadiska och infrekventa, vilket frustrerar, men jag kommer att vänta så länge det behövs. The Shadow tyckte jag inte särskilt bra om faktiskt. Ennis svagaste sedan Battler Britton (2006), som jag också hann med tidigare i år. Men även solen har ju sina fläckar.

Ett par utgåvor av Matt Fractions och Salvador Larrocas Iron Man (2012) har jag hunnit med och det är en välkonstruerad och rolig serie som på ett bra sätt kompletterar Iron Man-filmerna både i ton och innehåll.

Många gillar ju Brian Azzarellos serier; han är i grund och botten en kriminalförfattare som omsätter sin kreativitet till serieformatet, och jag gillar en del av det han gör. Dennes Wonder Woman tycker jag är branschens mest överskattade serie, men i år har jag läst både 100 Bullets vol. 2 och vol. 3 (deluxe), (2012); del två tycker jag var okej, och del tre var alldeles utmärkt med avseende på tempo och vändningar och på det sätt den övergripande handlingen omsattes i karaktärernas utmärkande karaktärsdrag och förutsättningar. Teckningar av Eduardo Risso. Ser mycket fram mot volym fyra som kommer under våren. Har även läst Azzarellos och Richard Corbens Cage (hardcover, 2002), vilket var första gången jag tog del av Corbens lite knäppa, underliga och samtidigt krasst realistiska stil. Corben gjorde ett starkt intryck på mig. Hans stil passar den kriminella miljö Azzarello arbetar med.

Har även läst Mark Millars Kick-Ass 2 (med John Romita Jr), Superior (med Leinil Yu) och Supercrooks (också med Yu) som alla kom i hårdpärmsutgåvor i år. Jag är ett stort fan av Millar som alltid bjuder på underhållning av värsta och bästa klass. Topp!

Ed Brubakers långa Captain America-serie tog slut i år efter mer än sex år. De första fyra åren var kanon, men Marvel Comics borde kanske ha satt en käpp i hjulet efter det. Det sista två åren har varit ganska trista; berättelserna ganska tomma och varken särskilt insiktsfulla eller spännande. Nu har Rick Remnder tagit över -- men jag vet inte om jag vågar hoppas, han är så ojämn och alla serier ska utspelas i någon slags alternativ dimension, vilket ibland blir lite krystat. Fast John Romita Jr tecknar och det är lovande.

I år gjorde Brian K. Vaughan, som vid sidan av Ennis är absolut outstanding, sin bejublade comeback med Saga. Jag har läst den första paperbackvolymen från Image Comics som kom tidigare i år med teckningar av Fiona Staples. Serien är ganska svår att beskriva; det är en slags relationsdrama i en alternativ rymdvärld (vilket ju låter skittrist). Serien är hursomhelst mycket läsvärd, men som alltid med Vaughan ska dennes serier egentligen läsas i större mer omfattande utgåvor. Serierna gör sig inte särskilt bra som enskilda nummer, eller ens i paperbackutgåvor. Jag hade förmånen att läsa dennes Ex Machina, Runaways och Y: The Last Man i de stora deluxeutgåvorna. Rekommenderas! Men än har inte Saga publicerats annat än som lösnummer och i en ganska tunn (och billig!) paperbackutgåva.

Saga av Brian K. Vaughan och Fiona Staples.

 

Sist men inte minst, en klassisk superhjältekaraktär – Batman. Scott Snyder fortsätter sitt triumftåg och nu tillsammans med Greg Capullo. Förra året läste jag Batman: Black Mirror, en av årets höjdpunkter, och i år har jag läst Batman: The Court of Owls (2012), där Batmans undersökande och mest kluriga egenskaper kommer helt till sin rätt. Dessutom kanonteckningar av en samtida mästare.

Bäst serier 2011!

Molly Hayes. Runaways, av Brian K Vaughan och Adrian Alphona.

Som vanligt handlar min genomgång av förra årets serier (den tredje i raden) inte om serier som nödvändigtvis kom ut förra året. Serierna jag skriver om är de jag läst under 2011. Jagcentrerat alltså (det här är juändå en blogg). Efter varje titel nämner jag förlag och den/de utgåvor jag har läst.

År 2010 var året när jag hittade Brian K Vaughan och med stort nöje och allvar läste båda hans stora följetonger: Ex Machina (Wildstorm: Hardcover deluxe vol. 1-5) och Y: The Last Man (Vertigo: Hardcover deluxe vol. 1-5). Den senare kunde jag till och med skriva en liten blänkare om i Upsala Nya Tidning. I år upptäckte jag Garth Ennis och har därför läst dennes The Boys (Dynamite: Hardcover vol. 1-6) som handlar om vår värld (nåja), om hur den skulle se ut om den på riktigt befolkades av människor med superkrafter. Mycket skulle gå åt helvete, blir väl sammanfattningen. Mycket, mycket rolig och fräck. Dels för grundhistorien, men framförallt för att Ennis är så fruktansvärt rak, rolig och ofta faktiskt riktigt rå, fast på ett mycket dråpligt och träffande sätt. Dessutom har han den egenskapen som gör att man omöjligen kan lägga ifrån sig en text av honom innan man har läst klart den. Teckningar av bl a Darick Robertson och John McCrea.

Av Ennis har jag även läst War Stories (Vertigo, 2004-2006: paperback vol. 1 och 2) och The Complete Battlefields (Dynamite, 2009: Hardcover vol. 1 och 2), som båda handlar om andra världskriget. Realistiska serier med anspråk om att säga något om tidsandan och stämningen under kriget. Teckningar av bl a Gary Erskine, Dave Gibbons och Chris Weston. Ofta mycket rörande berättelser om soldaternas helvete i Ryssland, Nordafrika och så vidare. Har även läst Ennis paradserie Punisher Max (Marvel Comics: paperback vol. 1-12). Max är Marvel Comics mer vuxna linje och här skildras både det ena och det andra – mest våld om man ska vara ärlig. Våld är enligt min mening i sig är fullkomligt ointressant, men på det sätt den skildras i Ennis Punisher Max gör att serien är enastående, inte minst skildras drivkrafterna bakom våldet; korruption, hämnd, sorg, nödvändighet och ibland kanske till och med lust. Obehagligt bra. Teckningar av Goran Parlov, Darick Robertson, m fl.

Även om årets stora behållning för mig var Ennis, hann jag även med ytterligare en serie av Vaughan, nämligen Runaways (Marvel Comics, 2003-2009: Hardcover delux vol. 1-3), som handlar om några ungdomar och barn som upptäcker att deras föräldrar är superskurkar. De bestämmer sig att vända sig emot dem och allt går åt pipsvängen fast ändå inte. Teckningar av Adrian Alphona. I början är teckningarna lite sådär, men på slutet alldeles underbara. Min favoritkaraktär är Molly Hayes, en liten mutantflicka, som är superstark, men efter att hon lyft något riktigt tungt, eller bråkat med någon riktigt ond och stark måste hon sova. Hon bara somnar av utmattning. Vaughan lämnade seriernas värld under några år, men gör i år, 2012, comeback med en slags romantisk science-fiction-saga, med titeln Saga (Image Comics) Känner mig kanske inte superpeppad på den, men ska kolla upp den när den kommer. Vaughan har ju inte gjort mig besviken förr.

En serieförfattare som man hela tiden läser om är Brian Michael Bendis. Hans serier säljer stort, men jag har inte riktigt ryckts med i hypen, förrän i år kan man väl säga. Jag läste hans Alias (Marvel Comics, 2001: Hardcover Omnibus) om en före detta kvinnlig superhjälte som aldrig riktigt lärt sig styra sina krafter och som istället blivit neurotisk och något tungsint privatdetektiv. Ett underhållande existentiellt drama – en liten pärla faktiskt. Fantasiska nedtonade teckningar av Michael Gaydos. Av Bendis har jag även läst The Avengers (Marvel Comics, 2010-2011: Hardcover vol. 1-2). Teckningar av John Romita Jr. och Bryan Hitch. The Avengers är en av Marvel Comics riktiga storsäljare och dessutom med fina och utmejslade teckningar; en lagom dos interna konflikter och fantastiska äventyr. I serien samsas klassiska superhjältar som Iron Man, Wolverine och Spider-Man om utrymmet.

Den serieförfattare som jag tyvärr oftast känner minst för, trots hans påstådda storhet är Grant Morrison. Morrison är en kultfigur över det vanliga och givet receptionen är han en av vår tids stora serieförfattare. Hans All Star Superman är en av mina favoriter någonsin, så visst ser jag något hos honom – men alltså mer sällan. Därför blev jag mycket positivt överraskad när jag läste hans korta We3 (DC Comics, 2005: paperback) som handlar om två hundar och en katt som rymmer från ett militärt forskningslabb där forskare försöker få dem att kunna delta i militär strid. En hjärtskärande berättelse om djur som försöker komma till rätta i en värld som i mångt och mycket vill dem ont. Teckningar av min favorittecknare Frank Quitely (precis som i All Star Superman).

Årets mest rörande läsning var ändå Daredevil: Vision Quest (Marvel Comics: Hardcover) av David Mack som både skriver och tecknar. Serien handlar om en ung kvinna som är döv, men som på grund av sitt handikapp har lärt sig efterapa andra människors fysiska rörelsemönster. Hon gör en drömresa och får en rad insikter om vad det innebär att vara människa och vilka val man faktiskt själv kan göra för att bli en god människa.

Årets nagelbitare var Scott Snyders allmänt hyllade Batman: Black Mirror (DC Comics, 2011: Hardcover deluxe). Teckningar av Jock och Francesco Francavilla. Den handlar om en ny Batman, nu bärs manteln upp av Dick Grayson, som tidigare haft rollen som sidekicken Robin. Bra för att den är just spännande och även lite otäck, och för att teckningarna är både spektakulärt tilldragande och suggestiva.

Årets besvikelse: Holy Terror (Legendary Comics: Hardcover) tecknad och skriven av Frank Miller. Även om teckningarna är enastående, är innehållet i stort förfärligt. Miller har blivit galen, vilket hans utbrott mot Occupy-rörelsen vittnar om (hans hemsida). Mycket, mycket tråkigt.

Med stor glädje

Det var med stor glädje jag skrev den korta recensionen av Brian K. Vaughan och Pia Guerras Y: The Last Man (Vertigo), som i dag publicerades i Upsala Nya Tidning.

Y: The Last Man är vid sidan av Ex Machina (Wildstorm), Marvels (Marvel), The Boys (Dynamite), Civil War (Marvel) och Runaways (Marvel), den bästa serien jag har läst. (Helt säkert glömt några).

Nu har den femte och sista inbundna utgåvan getts ut om de två sista manliga däggdjuren på jorden (en man och en apa). Det är bara att köpa!
Recensionen ej på nätet.

Mmm...bäst 2010

Jag tänkte passa på att lista de bästa serierna jag har läst under 2010. Serierna behöver alltså inte vara publicerade under året, utan det räcker med att jag har läst dem då.

I ingen speciell ordning:

Y: The Last Man - skriven av Brian K. Vaughan och tecknad (mestadels) av Pia Guerra. Serien är utgiven på Vertigo, DC Comics "vuxenavdelning", där språk och bild kan vara lite tuffare än vad som är brukligt i serier. Serien handlar om Yorick Brown och hur han tar sig fram i världen tillsammans med en liten apa, Ampersand, en agent, Agent 355 och Doctor Allison Mann. Yorick och Ampersand är de enda däggdjuren kvar på jorden som har en y-kromosom. En slags pest drabbade världen och tog död på alla män. Serien handlar i grund och botten om genusfrågor, men eftersom sådana frågor är ganska tråkiga (läs: politiskt korrekta) att läsa om - även om de är viktiga - så har Vaughan och Guerra gjort något mycket speciellt. De gör genus både underhållande och viktigt, som en del av en historia som rymmer klassiska ingedienser som kärlek, saknad, sorg och äventyr. Kanonserie, som jag kan rekommendera till precis vem som helst som kan acceptera serieformen som grund för något slags seriöst budskap. Läs mer HÄR.

Planetary - skriven av Warren Ellis och tecknad av John Cassaday. Serien är utgiven på Wildstorm och är i grund och botten en slags nytolkning av klassiska superhjältemyter fast filtrerat genom en fantasifull och engagerande berättelse om en hemlig historieskrivning om världens tillstånd. Språk och bild i kombination är här nästan fulländat. Vacker, stundtals otäck och rent fantastisk. Jag läste hela serien - 27 nummer - i två oversize-utgåvor med slip case, Absolute Planetary. Ett underbart serieformat. Läs mer om serien HÄR.

The Long Halloween - skriven av Jeph Loeb och tecknad av Tim Sale. Det här paret, Loeb och Sale, är mitt överlägsna favorit-seriepar. Loeb gör alltid serier om människor och vanliga känslor, och Sale jobbar med skuggor och karaktärer på ett utsökt sätt. Den här serien handlar om en lite yngre Batman som gör allt för att få tag på en seriemördare med kopplingar till maffian. I grunden en detektivhistoria. Vacker och spännande. En klassisk bladvändare utgiven av DC Comics. Läs mer HÄR. En uppföljare finns, Dark Victory, den är också bra. Rekommenderas den som vill läsa en klassisk deckare fast med otroliga bilder.

Batwoman Elegy - skriven av Greg Rucka och tecknad av J.H. Williams. Den här är på gränsen till för vacker. Historien är hjärtekrossande; mystik, ett förlorat syskon och svek. En spinoff-karaktär från Batman, som faktiskt överträffar originalet. Utgiven av DC Comics. Köp! Läs mer HÄR.

Captan America: The New Deal - skriven av John Nay Rieber och tecknad av John Cassaday. På omslaget står Captain America på en slags piedestal med inskriften "Liberty, justice for all". Här befinner sig Cap i terrorns USA, och tack och lov gör han det med skepsis och rättrådighet. En gnutta oroväckande, vacker och spännande. Serien blev särskilt viktig för mig eftersom Ed Brubakers Captain America (den vanliga rullande månatliga serien har tappat styrfart). Utgiven av Marvel Comics.

Batman: Year 100 - skriven och tecknad av Paul Pope. Den här serien utspelar sig hundra år efter det att Batman ursprungligen skapades, 1939. En klassisk serie egentligen; äventyr, fajt och god moral. Det som gör att den höjer sig över mängden är Pope som både med språk och bild är något över det vanliga. Han är liksom krokig i stilen, övedriven - en mästare som rör sig bortom traditonell skönhet och proportion. Utgiven av DC Comics. Läs mer HÄR.

Ex Machina - skriven av Brian K. Vaughan och tecknad av Tony Harris. Precis som i Y: The Last Man diskuterar Vaughan här sin samtid. Serien handlar om en vanlig kille som efter en mystisk explosion plötsligt kan höra och tala med elektriska maskiner. Han blir så omtyckt efter att ha hindrat plan två från att forcera torn två under 11-september-attacken, att han blir New Yorks borgmästare. Utmanande, bra och riktigt underhållande. Utgiven av Wildstorm. Läs mer HÄR.

Årets besvikelse: Grant Morrisons New X-Men vol. 1-3. Haffsigt skriven. Rörig. Men fantastiskt tecknad av Frank Quitely.

Årets överraskning: Den fransk-amerikanska serien I am Legion av Fabein Nury och John Cassaday, om nazister och vampyrer. Den vinner tack vare Cassadays bilder.
HÄR är en annan lista, årets 100 bästa serier enligt Comicbookresources.

En smaksak, men så viktig

På Comicbookresources, den mest pålitliga seriesajten sedan IGN Comics serieredaktör hoppade av för någon månad sen, har en omröstning pågått de senaste veckorna om de 50 bästa serieförfattarna och 50 bästa serietecknarna.

Omröstningar av det här slaget är minst lika enerverande som de är underhållande. Jag föredrar naturligtvis listor sammansatta av experter, det bli mer nyanserade, mer genomtänkta. När fans röstar tenderar resultatet bli något för populistiskt för min smak.

Resultatet visar likväl på en mycket engagerad och kunskapsberikad läsekrets med god smak.

HÄR finns hela författarlistan och HÄR hela tecknarlistan.

Serieförfattarna:
På plats två återfinns Grant Morrison, vilket jag förstår. Hans All-Star Superman är något av det bästa jag har läst i serieväg. Dessutom är hans Batman & Robin, New X-Men och We3 riktigt bra. Han förenar den dekonstruvistiska och lätt ironiska ton som introducerades i mitten av 80-talet på seriesidorna, och en mer klassisk humoristisk ton från då superhjälteserier härstammar.

På plats ett ligger naturligtvis Alan Moore. Moore har radat upp rena rama klassiker enda sedan han startade göra serier. Hans mest kända och kritikerrosade är: Watchmen, From Hell, V för Vendetta och League of Extraordinary Gentlemen. Men han har faktiskt även skrivit berättelser om traditionella superhjältar som Superman, Green Lantern och Batman. Min favorit är The Killing Joke, tecknad av Brian Bolland.

Serietecknarna:
På plats två, Frank Quitely, som knappast i dag kan särskiljas från Grant Morrison, då de samarbetat med All-Star Superman, Batman & Robin och We3, som jag redan nämnt. De bär fram varandra, skulle man kunna säga. Quitely, vid sidan av Paolo Rivera, Steve McNiven och Frank Cho, är min favorittecknare.

På plats ett återfinns Jack Kirby. Ingen annan tecknare har betytt mer för amerikanska superhjälteserier. Han är medskapare till Captain America, Fantastic Four, Darkseid, Avengers med flera, och hans sätt att fånga rörelser, action - riktigt blåsa upp dem över sidorna, är än i dag enastående, även om hans stil framstår som lätt daterad då hans storhetstid var på 60-talet. Jag blev verkligen glad när jag såg att han var på plats ett. Respekt.

Kolla hur Quitely och Kirby tecknar HÄR!

Jag tänker självfallet inte göra några egna listor, men jag vill ändå passa på att lägga in en viss kritik till urvalet och i vilken ordning tecknarna och författarna ligger på respektive lista.

En av mina favoritförfattare, Jeph Loeb, ligger på 44:e plats, vilket är fel. Med Batman: The Long Halloween, Batman: Hush, Daredevil: Yellow, Hulk: Grey och Spider-Man: Blue, ligger det bortom allt tvivel om konstnärlig originalitet - Loeb bör ligga top tio.

Mark Millar, med Civil War, Kick-Ass, Nemesis, Superior, Ultimates, hamnar bara på 17:e plats. Med tanke på att han säljer bäst av alla, förvånar det mig att han inte ligger bättre till. Dessutom är han obeskrivligt underhållande och lätt tokig. Jag gillar hans grejer skarpt, jag vet att jag aldrig blir missnöjd.

Märkligast är det ändå att författaren Brian K. Vaughan ligger först på 13:e plats. Med Y: The Last Man och Ex Machina borde Vaughan ligga top tre. Han är enastående. Han är den som jag direkt skulle ta som exempel på varför seriekonsten, sekvenskonsten, bär på så säregna och underbara kvaliteter. Hans samhällsintresse är dessutom så intressant och o-instrumentellt att det skulle kunna användas i samhällsundervisning på högskolenivå. Genusvetaren bör bli knäsvag med Y: The Last Man framför sig. Den handlar ju om den kvarvarande matriarkatet efter att pesten tog alla män - utom en...

Bland tecknarna känner jag mig mest upprörd över att Steve McNiven bara ligger på 35:e plats. Hans Old Man Logan, Nemsesis och Civil War med Mark Millar borde renderat en bra mycket finare plats. Hans estetik är otäckt bedårande. Varken Frank Cho och Paolo Rivera är med på listan, beklagligt.

Nä, jag vill se en expertlista. Då blir det nog mer som jag vill. Mer god smak.

Jodå, där finns en skillnad

Jag tror skillnaden är den här:

När jag läser en serie av Jeph Loeb, som The Long Halloween, vill jag vet vad som ska hända. Jag vänder blad av just den orsaken. När jag läser Ex Machina av Brian K. Vaughan vill jag veta vad serien handlar om, därför vänder jag blad. Den förra håller mig fast i berättelsen, den senare i själva fiktionen.

Den förra säljer stort, älskas av massorna. Den senare uppskattas av DN Kultur.
Jag gillar båda.

Får jag ändra mig lite?

Jag har ju med stort engagemang uppmuntrat till banala erfarenheter, förskönat det direkt simpla, hoppat förtjust över det lekfulla och enkelt skojiga - och sen ramlar jag på Ex Machina.

Jodå. Jag pratar fortfarande om serier. Jag älskar fortfarande Jeph Loeb och Fran Cho - fina färger, roliga saker, konstiga händelser. Jag blir...mmm...ja...pigg. Helt enkelt. Och glad.

Jag har sett det lite som en reaktion det seriösa i jobbet. Det är förvisso roligt att forska, men ändå mer än något annat en kamp. För att bli klar. För att det ska bli bra. Mot vad?

Nåväl. Serier gör mitt liv bättre. Så enkelt är det. Men sen var det Ex Machina, skriven av Brian K. Vaughan och tecknad av Tony Harris. Jag är nu nästan klar med den första inbundna deluxe volymen och jag kan intyga att jag är tagen. Jag fullkomligen älskar Ex Machina. Den är vågad och rolig på samma sätt som alla serier är som jag älskar. Men den är också komplex i den meningen att den bejakar samhällsfrågor (det låter ju förbannat tråkigt) genom att göra dem till en självklar del av fiktionen.

Vaughan diskuterar till exempel censur och konst, vilket intresserar just mig enormt mycket. Jo, jag vet att det låter töntigt - censur och konst - i serieform. Blä. Och jag tänker inte för mitt liv försöka övertala någon som eventuellt läser detta - se efter själv, är det enda jag kan säga. I serien fungerar det faktiskt som principdiskussion och det fungerar som en kugge i det fiktiva maskineriet.

Det är dock inte bara det att en komplex "allmän" diskussion annekteras utan också det att berättelsen och hur den framställs som gör att serien är komplex - den är inte lekfull som i Kick Ass, där en slags skojfrisk metadiskussion framträder, utan istället är den, vad man kan benämna som, traditionellt komplex. Ja...eller djup, om man så vill, eller fylld av en massa vecka.

Nåja. Nu ska jag läsa vidare.