En mycket viktig krönika signerad Lars O

Lars O Ericsson skriver utmärkt om tolkning och meningsproduktion i gårdagens SvD.

Citat: "Det skulle ju kunna vara så att ord och bild inte är dräktiga med mening, men att de kan ges mening eller få mening genom en tolkande akt där tolkning förstås, inte som meningsextraktion, utan som meningsproduktion."

SvD:s nya kulturchef ... litteraturens lov (igen)

Han heter Daniel Sandström och har tidigare varit kulturchef och chefredaktör på Sydsvenskan. I Expressen i dag skriver nyligen tillträdde biträdande kulturchefen Jens Liljestrand om tillsättningen av Sandström. "Detta betyder att samtliga Stockholmstidningar nu har disputerade humanister på sina kulturredaktioner".

Liljestrand räknar sedan upp vilka dessa är: Maria Schottenius på Dagens Nyheter, Åsa Linderborg på Aftonbladet - och Sandström.

Men Expressen Kultur då? Kulturchefen Karin Olsson har inte disputerat. Vem menar Liljestrand? Jo, han tänker på sig själv, eller med andra ord, han passar på att uppmärksamma att han själv har disputerat och ingår i den lilla krets disputerade humanister som sitter på redaktionerna på dessa större tidningar.

Sandströms avhandling: Tvinga verkligheten till innebörd : studier i Kjell Espmarks lyrik fram till och med Sent i Sverige (2002).

Liljestrands avhandling: Mobergland : personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie (2009).

Schottenius avhandling: Den kvinnliga hemligheten (1992).

Åsa Linderborgs avhandling: Socialdemokraterna skriver historia : historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000 (2001).

Sandström, Liljestrand och Schottenius har inte bara disputerat i litteraturvetenskap, de har även disputerat vid samma institution vid Lunds universitet.

Linderborg avviker därvidlag. Hon är historiker och disputerade vid Uppsala universitet.

Har ställt den här frågan ett flertal gånger, men den bör ställas om och om igen: Varför är redaktionsmedlemmar på svenska tidningar så väldigt ofta litteraturvetare? Och innebär inte det att ett "litterärt" perspektiv premieras på bekostnad av andra perspektiv?

Vad händer på SvD Kultur - egentligen?

Expressens kulturchef Karin Olsson skriver om SvD Kultur. "Varför vill ingen vara kulturchef på Svenskan?", undrar hon. Och frågan är berättigad, varför vill ingen leda SvD Kultur och försöka lyfta den tidigare så tunga kulturdelen i Sveriges mest konservativa dagstidning? Kanske finns svaret just där.

För hur lyfter en kulturchef en kultursida som just nu är både konservativ och glattig? Det är en märklig kombination. Ett tungt kulturarv kombinerat med press om att producera underhållningsjournalistik (Vem kommer den pressen egentligen ifrån? Ingen köper SvD för att läsa om melodifestivalen!).

Karin Olsson pekar ut två kandidater: Daniel Sandström, tidigare chef för kulturen på Sydsvenskan, och Johan Lundberg som nyligen slutade basa över tidskriften Axess.

Jag skulle lägga ytterligare en kandidat till jobbet: Lisa Irenius, nu chef för kulturen på Upsala Nya Tidning. Hon gör en seriös kultursida som fått mycket gott nationellt rykte och hon gör den med små medel. Jag gissar och spekulerar: hon både vill och kan ta över SvD Kultur.

Fast egentligen borde nog SvD Kultur tillsätta mig som kulturchef. Då skulle det bli fart på det gamla skeppet och idéartiklarna skulle strömma fram likt gondolerna i Venedigs kanaler - smidigt, kunnigt och med temperament.

Nåja. Jag kommer fortsätta att hoppas att den svenska kulturbevakning rycker upp sig. En av de saker som var befriande med att vara i USA, var att för ett tag kunna släppa den lilla svenska kulturella ankdammen. Nu är jag tillbaka och fortsätter att läsa med förvånat intresse.

Understreckare om min avhandling

Läs Fabian Kastners understreckare "Sturtevants avbildningar originalet" om min avhandling - HÄR.

Mycket läsvärd, tycker jag.
Det känns fantastiskt roligt, förstås, att någon vill och kan skriva en så initierad och självständig text om appropriation och använda sig av mitt arbete.

Kastner är naturligtvis mycket insatt i ämnet.
Läs denna korta introduktion om honom så förstår du varför.

Lars O berömmer filosofiska institutionen...

...och konstaterar att yttrandefriheten inte har något pris.

Säger ju det - Lars O Ericsson bör skriva mer. Läs HÄR.

Bra saker på ett bra sätt

Det var länge sedan jag läste en artikel av Dennis Dahlqvist. Därför blev jag glad att se hans krönika i SvD i dag. Han skriver bra och han har något att säga. Det är så fruktansvärt få kulturskribenter som har dessa två egenskaper. Egentligen är det pinsamt, men samtidigt förståligt att det är så. Det är nämligen så att de redaktörer som har inflytande över kritiker och frilansande kulturjournalister inte har förmågan att skilja agnarna från vetet. Så är det bara. Tråkigt men sant. Läs DD i dag HÄR.

"Men om modeveckan vill bli tagen på allvar kanske man borde satsa på riktiga (vuxna) modejournalister nästa gång."

Förövrigt förvånar det mig att modeveckan överhuvudtaget får så mycket uppmärksamhet i media. Media har annars policyn att inte skriva om stängda evenemang. Modeveckan är inte öppen för allmänheten, utan bara för branschfolk. Varför skriver media om modeveckan?

Lokko är bara bra när han är bestämd

"Det här borde enligt alla konstens regler vara ganska överflödig information. Det borde inte på något vis förändra motiven på bilderna eller hur vi ser på dem. Men någonting gör det i alla fall."
Det skriver Andres Lokko i dagens SvD (25/7). Han är en gnutta tveksam eftersom han har lärt sig på universitetet att man inte ska hänsyn till upphovsmannens liv och leverne när man utvärderar konstnärligt värde.

Tack och lov tar han likväl hänsyn till det i sin krönika. Men han borde vara mer bestämd. Lokko är bara bra när han är bestämd.

Förövrigt har Lokko bildsatt sitt förträffliga sommarprogram HÄR. Jag kan även meddela att många av de låtar han spelade i programmet finns tillgängliga på Spotify. Fint, tycker jag.

Jag vill rekommendera den här

"Soldaternas bilder från världskriget". Under strecket. Läsvärd. Kolla bildspelet, bild sju "Minsökningsapparat 42".

Varför finrum?

Det är inte ett missförstånd. Konstens rum är mer än ofta ett finrum - i dess allra tråkigaste bemärkelse. Sordin. Tyst. Auktoritärt. Nedstämt. Lite tråkigt. Lite för allvarligt.Nu må det vara så att Chris Wares person passar detta som handen i handsken.

Men jag kan inte låta bli att känna mig ledsen inför faktumet att serier uppmärksammas först när de omgärdas av en auktoritär nedstämdhet.

Andres Lokkos krönika "Melvyn Bragg är vårt helgon" är intressant i det här sammanhanget då inget behöver förflyttas - från "fulrum" till finrum för att uppskattas.

Lokko skriver om Bragg: "För i hans tal och i hans livslånga mission var – och är – han av en de ytterst få som faktiskt förstod vad det borde innebära att ”ta popkulturen på allvar”. The South Bank show upphöjde aldrig det låga till något högt eller trivialiserade det dokumenterat fina – de lyfte bara fram det som de själva ansåg vara bäst och intressantast."

Det är inte så att jag misstycker till artikeln om Chris Ware (som jag länkar till ovan) - den är informativ. Ware är en ypperlig serieskapare.

Artikeln är intressant eftersom att den bygger på en föreställning om konstvärlden som ett finrum, och ja det stämmer. Jag tycker ärligt talat att konstvärlden ska lägga av och göra utställningar om serier. Det blir bara fel och upphöjt. Vi vill inte ha det. Lägg av.

Lars O Ericsson i Uppsala igen

Lars O Ericsson. I går var han i Uppsala. Föreläste på högre seminariet i estetik. Ämnet var arkitektur, svensk modernism ur ett ideologiskt perspektiv. Mycket intressant och lärorikt. Jag kan varmt rekommendera denna understreckare på samma tema ”Visionerna som gjorde funkisen svensk” av Ericsson, publicerad i SvD, 26 januari.
Jag är den förste som skriver under på att vad som sägs är viktigast. Hur det sägs är man dock inte bortskämd med. Därför var det extra spännande att se Ericsson som föreläsare igen. Det var länge sedan jag läste Konstfilosofi i Stockholm för Ericsson. Det kändes som att vara hemma igen. Ericsson vet hur saker ska sägas.
När vi efter seminariet tog ett par öl på en närliggande pub berättade Ericsson om sin bana på universitet. Hans allra första föreläsning höll han i maj 1968, mitt under ”brinnande” studentrevolt. När något inte passade studenterna slog de Maos lilla röda i bänken som protest. Säkert är Ericsson en bra föreläsare på grund av lång erfarenhet. Men det är inte hela sanningen. Hur många gånger ser man inte trötta och uttråkade föreläsare med lång eller kort undervisningserfarenhet? Det finns något annat hos Ericsson. Han är intellektuellt nyfiken och han vill nå fram. Så har han nog alltid varit, inbillar jag mig. Han är engagerad som person. Säkert är också det tilltal som man ”tvingas” till genom kontakt med media en aspekt i att tilltalet blir så öppet och samtidigt distinkt.
Jo, jag är vördnadsfull här, jag inser det. Jag ser mig själv som en person som ger beröm när jag tycker att någon förtjänar det. Saker ska sägas – bra saker. Tack för i går, Lars O.

Rubriken säger att Lars O Ericsson återigen är i Uppsala. Det var ett tag sen sist. Han gick tolkskolan här för...ja...en massa år sedan.