Nedan uppmärksammar jag att Anna Brodow Inzaina på sin blogg kommenterar Lars O Ericssons krönika i SvD om svensk kulturpolitik. Brodow Inzaina skriver i en kommentar att i den postmoderna kritiken har allt samma värde. Jag har mycket svårt att se att varken postmodernismen eller Ericsson på något sätt står för detta. Under sommaren 2010 läste jag alla recensioner Ericsson skrivit i DN mellan 1987 och 2004 (för vårt bokprojekt). Inte någonstans i någon av dessa recensioner finns någon kritik som försöker visa att allt har samma värde. Jag tycker att om man påstår något sådant, att i den postmoderna kritiken har allt samma värde, då får man visa det. Ta exempel. Så där kan man ju inte bara säga.
Nåväl. Konstnären Johan Lundh kommenterar nu Brodow Inzainas kommentar och hon replikerar tvåfaldigt. Mycket spännande, och kanske lite förvånande, åtminstone för mig, då jag inte riktigt förstår vad allt handlar om. Vad är problemet?
Lundh, precis som jag, vänder sig mot Brodow Inzainas utfall mot den postmoderna kritiken, varpå Brodow Inzaina kommer fram till det här:
”Det är rätt typiskt att du (och Rikard E.) inte hade något intressant att säga om artikeln och det resonemang jag förde utan saxade ut just denna mening i kommentarfältet och drog slutsatsen att jag inte vet något om postmodern kritik och därför måste var helt tappad bakom en vagn.”
Jag har inte dragit någon slutsats om att BI inte vet något om postmodern kritik och inte heller att hon är tappad bakom en vagn. Men nog kan det vara relevant att påpeka att postmodernismen och Ericsson, han är ju måltavla för BI, inte stämmer in på beskrivningen i hennes kommentar.
Att jag inte har något intressant att säga om BI:s replik till Ericssons krönika förövrigt kan jag knappast beskyllas för då jag inte hade för avsikt att kommentera resonemanget, mer än att säga att jag fann det intressant. Därav alltså min förvåning.
BI:s andra inlägg handlar sedan om kulturkonservatism kontra kulturradikalism. BI riktar sig här helt mot Lundh. Hon skriver: ”För övrigt verkar du, av tillägget ’kulturkonservativa kritiker’ vara en av alla de fåntrattar som tror att vara kulturradikal är att alltid vara rätt.” Jag har inte den blekaste aning om Lundh kallar sig kulturradikal, han skriver i alla fall inget om det i sitt inlägg. Här är jag lite perplex. Jag vet inte riktigt vad konservativ betyder för BI. Kanske något i linje med Roger Scruton mer uttalat både politiska och kulturella konservatism? Han sörjer som bekant skönhetens frånvaro i konsten och arkitekturen. Är BI Sveriges Scruton? Knappast. Jag skulle däremot inte ha något emot om vi hade en Scruton i Sverige. Det hade varit roligt.
