HÄR skriver Lars O Ericsson om svensk kulturpolitik. Han skriver att kultur är nödvändigt för livskvaliteten: "Kultur står inte i motsats till välfärd och livskvalitet. Kultur utgör i själva verket en nödvändig förutsättning för bägge." Artikeln är engagerat välskriven och högst relevant i vårt svenska kulturklimat.
När jag sedan tittar in till Anna Brodow Inzainas blogg ser jag att hon diskuterar hans krönika. Det är på många sätt en intressant replik till Ericsson.
Men när jag sedan tittar på kommentarerna skriver Brodow Inzaina så här som svar på en kommentar. Hon skriver: "det var min förvåning över att Lars O lät som en gammal socialdemokrat med bildningsideal som jag syftade på när jag sa att någonting har hänt. I den postmoderna kritiken har det ju inte funnits någonting heligt att försvara, allting har samma värde, högt som lågt. Det rimmar illa med ett bildningsideal."
Jag vet (av egen erfarenhet) naturligtvis att en blogg, särskilt diskussioner i kommenteringsfältet, inte fungerar som en redaktionell debattsida - bloggen blir ofta pratig, spontan - kanske övedriven. Men just detta är också vad som gör bloggen intressant, ur dessa premisser kommer något bloggdistinkt fram, något underliggande, opolerat. Eller bara kanske ett vanligt samtal, fast mer öppet för insyn och fastlagt genom bloggens låsande funktion.
Det jag finner intressant i Brodow Inzainas kommentar är att den postmoderna kritiken, i hennes ögon, innebär att allt har samma värde, högt som lågt. Jag har mycket svårt att se att detta påstående skulle ha någon slags bäring hos Ericsson eller ens i postmodernismen. Finns det överhuvudtaget någon ideologi som menar att allt har samma värde? Det skulle jag vilja se i så fall. Inte är det karakteristiskt för postmodernismen i alla fall.
